Den nya byggnadslagstiftningen. D. 30 juni 1947 har utfärdats byggnadslag och nybyggnadsstadga. De båda författningarna som skola träda i kraft d. 1 jan. 1948 ersätta 1931 års stadsplanelag med därtill hörande byggnadsstadga. Till grund för den nya lagstiftningen ligger ett av stadsplaneutredningen avgivet betänkande (SOU 1945: 15), för vilket redogörelse lämnats i SvJT 1945 s. 709. Den nya lagstiftningen innefattar en genomgripande revision av bestämmelserna rörande planväsendet och byggnadsverksamhetens ordnande.
    Intresset att reglera den enskildes rätt att använda sin mark för byggnadsändamål har främst gjort sig gällande i fråga om tätbebyggelse, varmed förstås sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. Den rätt att fritt exploatera mark för bebyggelse som nu i princip tillkommer envar markägare har lett till uppkomsten av samhällsbildningar utan utvecklingsmöjligheter och till en olämplig spridning av bebyggelsen, varigenom anläggningar för gemensamma behov, såsom skolor, vägar samt ledningar för vatten och avlopp försvårats och fördyrats. För att befogade anspråk på sådana anläggningar skola kunna tillgodoses måste det allmänna, som ytterst bär ansvaret härför, kunna hindra tätbebyggelse på plat-

ser som ej äro lämpade härför från allmän synpunkt. Från ekonomisk synpunkt är det vidare önskvärt att befintliga anläggningar effektivt utnyttjas, innan nya sådana utföras. Med hänsyn härtill måste man kunna hindra tätbebyggelse även å platser som i och för sig äro lämpade härför. Av nu anförda skäl har det ansetts böra tillkomma det allmänna att bestämma var och när tätbebyggelse må komma till stånd. Den nya lagstiftningen utgår från att sådan bebyggelse icke må uppkomma inom ett område, innan detaljplan, varmed avses stadsplan eller byggnadsplan, fastställts för detsamma. Fråga om visst område må tagas i anspråk för tätbebyggelse och detaljplan sålunda fastställas för detsamma förutsättes skola bedömas främst från ekonomiska, sociala och sanitära synpunkter.
    Behovet att reglera marks användning för glesbebyggelse är mindre. Sådant behov kan dock stundom föreligga från natur- eller kulturskyddssynpunkt eller av hänsyn till försvaret eller luftfarten. Bestämmelser om skydd mot bebyggelse till men för nämnda intressen ha därför upptagits i den nya lagen. Enstaka byggnadsföretag kunna även menligt påverka ett framtida ändamålsenligt utnyttjande av marken. Avses visst område skola reserveras för något särskilt ändamål, t. ex. såsom fritidsområde, kan detta syfte äventyras om marken tages i anspråk för byggnadsändamål, även om fråga endast är om enstaka bebyggelse. Av detta skäl ha meddelats föreskrifter, enligt vilka mark må tillsvidare undantagas även från glesbebyggelse.
    Regleringen av bebyggelsen skall främst ske genom en ändamålsenlig planläggning. Enligt gällande lag förutsättes planläggningen av marksanvändning skola i huvudsak ske endast för sådana lokalt begränsade delar av en kommun, där tätbebyggelse uppstått eller inom relativt kort tid är att förvänta. Det är uppenbart att en rationell planläggning icke kan åstadkommas med en dylik begränsning till rummet. För att komma till rätta med hithörande problem är det numera nödvändigt att de skärskådas från en vidare synvinkel och i ett större sammanhang. Med hänsyn härtill ha i lagstiftningen införts två nya planinstitut, nämligen regionplan och generalplan. Regionplanen är avsedd att möjliggöra en gemensam planläggning för två eller flera kommuner. Regionplanering skall ske i alla de hänseenden, där planläggningen av markens användning inom en kommun icke kan äga rum på ett från allmän synpunkt ändamålsenligt sätt utan att hänsyn tages till utvecklingen inom andra kommuner. Syftet med regionplanen är närmast att tjäna till ledning vid framtida detaljplanering. Den nya generalplanen är avsedd att vara en översiktsplan som för en kommun eller större del därav anger grunddragen för markens användning för olika ändamål, såsom för viktigare trafikleder, allmänna platser, bostadsbebyggelse, industri och friluftsliv. Genom planen kunna områden undantagas från bebyggelse. Huvudsyftet med denna plan är att klargöra de faktorer som äro av betydelse för den efterföljande detaljplaneringen. Utan en dylik översiktsplan är det i allmänhet icke möjligt att avgöra, huruvida ett förslag till detaljplan för ett begränsat område riktigt anpassats till utvecklingen inom

kommunen i dess helhet, eller att bedöma lämpligheten av ifrågasatta vägföretag.
    Stadsplaneinstitutet, sådant det utformats i stadsplanelagen, har bibehållits i princip oförändrat. Detaljbestämmelserna härom ha dock i stor utsträckning jämkats med hänsyn till utvecklingen. Bl. a. har rätten för kommun att lösa mark väsentligt vidgats. Den viktigaste nyheten i fråga om detta institut är att det kan komma till användning på landsbygden även utan municipalbildning. Byggnadsplaneinstitutet har i den nya lagstiftningen fått större rättsverkningar och skall i vissa fall kunna komma till användning även inom stads område. Avstyckningsplaner skola icke vidare få upprättas.
    Den nya lagstiftningen innebär betydande inskränkningar i markägarnas nuvarande befogenheter. Den nya principen, att det helt tillkommer det allmänna att bestämma var och när tätbebyggelse må uppkomma, innebär att rätten att utan särskilt tillstånd använda mark för sådant ändamål icke längre ingår i markägares befogenheter. Härav följer, även utan att detta uttryckligen angivits i lagen, att han icke är berättigad till ersättning för att han hindras att utnyttja sin mark för sådan bebyggelse. Denna begränsning av markägares rätt förutsättes skola iakttagas även vid tillämpning av annan lagstiftning. Därest exempelvis vid expropriation fråga uppkommer om att ersätta mark efter dess värde för byggnadsändamål, skall marken värderas med beaktande av alla de inskränkningar som finnas intagna i byggnadslagstiftningen. Såsom lagrådet påpekat utesluta nu nämnda värderingsgrunder icke beaktande av en värdestegring som vid en blivande planläggning med all säkerhet kommer att konstateras. En sådan värdestegring måste emellertid bli blygsam på grund av risken att marken med hänsyn exempelvis till försvars-, samfärdsels- eller naturskyddsförhållanden ej får användas för tätbebyggelse, i vilket fall en av utsikt till sådan bebyggelse föranledd värdestegring kommer att såsom grundad på oriktig bedömning falla bort. Som exploateringsrätten hittills varit i princip fri, skola de nya ersättningsreglerna icke äga tillämpning med avseende å värdestegring, som inträtt före byggnadslagens ikraftträdande.
    Den nya lagstiftningen med dess vittgående konsekvenser på samhällslivets alla områden och med dess ömtåliga avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen har efter enhällig tillstyrkan av första lagutskottet beslutats av riksdagen utan praktiskt taget någon meningsskiljaktighet.

A. Bexelius.