Om villkor vid gåva (eller) testamente) till omyndig. I SvJT 1946 s. 453 f har införts en artikel av undertecknad rörande vissa villkor vid gåva till omyndig. I artikeln framhålles, att ett gåvovillkor, som avser att befria förmyndaren från honom enligt lag åvilande förpliktelser, icke kan vara giltigt, att däremot en av givaren utsedd särskild förvaltare icke torde vara bunden av förmynderskapslagens bestämmelser samt att denna nu angivna skillnad får särskild betydelse i de fall då förvaltningsuppdrag och förmyndarefunktion förenas hos en och samma person.
Vad som sagts om gåva i förevarande sammanhang gäller även beträffande testamente, och till belysning av frågan må här refereras ett av Göta hovrätt d. 18 sept. 1939 beträffande ett testamentsvillkor meddelat utslag.
Änkefru Amelie Fraenckel hade i testamente förordnat att ett avsevärt kapital (750 000 kronor) skulle tillfalla hennes son Gösta Fraenckels barn. I testamentet stadgades vidare bl. a. att dessa medel skulle under barnens omyndighetstid »förvaltas av min son Gösta Fraenckel, som under sin livstid skall äga uppbära den årliga räntan eller avkastningen av desamma, förvaltningen skall icke vara underkastad gällande förmynderskapslags bestämmelser.» Då Gösta Fraenckel icke efterkommit anmodan att lämna årsredovisning till överförmyndaren, beslöt vederbörande häradsrätt efter anmälan av överförmyndaren att ålägga Gösta Fraenckel vid vite att senast viss dag till överförmyndaren ingiva sådan redovisning. Beslutet motiverades med att »testamentets bestämmelse om förvaltningen av de omyndigas medel icke kan anses fritaga Gösta Fraenckel från honom såsom förmyndare jämlikt förmynderskapslagen åliggande redovisningsskyldighet». Gösta Fraenckel ställde sig icke föreläggandet till efterrättelse och häradsrätten dömde därför ut vitet genom beslut av d. 7 mars 1939. Hovrätten upphävde detta beslut
och motiverade sitt utslag sålunda: De omyndiga ägde icke annan rätt till vad dem genom ifrågakomna testamente tillagts än den, som kunde grundas på testamentets bestämmelser. Enligt testamentet skulle förvaltningen av de medel, de omyndiga genom testamentet erhållit, icke vara underkastad bestämmelserna i lagen om förmynderskap. Häradsrätten hade för ty ej bortförelägga Gösta Fraenckel att till överförmyndaren lämna redovisning för omförmälda medel.
Hovrättens uppfattning var uppenbarligen den att genom testamentet hade anordnats en särskild förvaltning, för vilken inga andra regler voro normerande än testamentsgivarens vilja. Uppfattningen torde stå i överensstämmelse med ett uttalande i justitierådet STENBECKS och numera justitierådet WALINS i min ovannämnda artikel åberopade handbok »Förmyndare och gode män enligt förmynderskapslagen», där det å s. 27 heter, att den omständigheten att den person, till vilken förvaltningen av egendomen överlämnats, är eller blir den omyndiges förmyndare, icke medför att egendomen ingår i förmyndarförvaltningen.
I början av juni 1946 meddelade Högsta domstolen ett utslag i ett dit fullföljt lagfartsärende, vilket utslag i olika hänseenden är av intresse i förevarande fråga. Ärendet är refererat i NJA 1946 s. 410.
Advokaten Gunnar Dellborg i Göteborg hade till sina underåriga barn, för vilka han själv enligt lag är förmyndare, lämnat gåva av fast egendom, därvid han såsom villkor stadgat att varken fastigheten eller avkastningen av denna skulle stå under överförmyndarens kontroll. Inskrivningsdomaren, hos vilken lagfart för barnen söktes, fann med hänsyn till gåvovillkoret laglig gåva icke föreligga och avslog därför lagfartsansökningen. Göta hovrätt fastställde inskrivningsdomarens beslut, emedan villkoret avsåg att befria förmyndaren från honom enligt lag åliggande skyldigheter och villkoret förty icke kunde uppfyllas. HD slutligen fastställde det slut, vartill hovrätten kommit, med bl. a. följande motivering: »Enär särskild förvaltning ej anordnats för den med gåvobrevet avsedda egendomen, utan egendomen skall stå under förvaltning av Gunnar Dellborg, som enligt lag är förmyndare för gåvotagarna, saknar bestämmelsen i gåvobrevet att förvaltningen skall vara undandragen överförmyndarens kontroll laga verkan.» Domstolen fann det därjämte icke av utredningen framgå, att gåvan, trots villkorets ogiltighet, skulle bli beståndande, vadan den sökta lagfarten ej kunde meddelas.
Med de nyss citerade ordalagen har alltså tydligt sagts ifrån att sådana villkor, varom nu är fråga, sakna laga verkan, då särskild förvaltning ej anordnats. Samma mening har synbarligen företrätts av såväl inskrivningsdomaren som hovrätten, ehuru den givits olika formulering. Någon tvekan för det fall att föreskrifter om särskild förvaltning saknas, torde alltså icke föreligga.
Högsta domstolens utslag är emellertid av intresse även i ett annat hänseende än nu nämnts. Om man granskar domstolens ovan citerade motivering, finner man att domstolen använt en formulering, som är vidare än vad i det till prövning föreliggande rättsfallet strängt taget erfordrats. Då någon särskild förvaltning icke anordnats, skulle gåvan automatiskt komma att förvaltas av de underårigas förmyndare, och det förefaller som om ett konstaterande härav i ordalag exempelvis enligt referatets rubrik skulle varit tillfyllest. Det borde alltså hava räckt om det i motiveringen hetat att egendomen skulle stå under förvaltning av de underårigas laga förmyndare. I stället har domstolen använt sig av
personnamnet och angivit förmyndarefunktionen först i en till personnamnet ansluten relativsats (»Gunnar Dellborg, som enligt lag är förmyndare för gåvotagarna»). Denna formulering täcker även det fall att särskild förvaltning anordnats i faderns person och att fadern således hos sig förenar förvaltningsuppdrag och förmyndarefunktion. Högsta domstolen förefaller således hava givit uttryck åt den uppfattningen, att en person, som i sig förenar båda egenskaperna, den särskilde förvaltarens och förmyndarens, är skyldig att ställa sig förmynderskapslagstiftningens föreskrifter till efterrättelse oavsett de inskränkande bestämmelser, som givaren kan hava meddelat.1
Därest Högsta domstolens motivering är att förstå på sätt nu angivits, innebär domstolens ståndpunktstagande i jämförelse med Göta hovrätts ovan refererade utslag en skärpning. För en sådan strängare rättstillämpning — enligt vilken alltså en förmyndare är till överförmyndaren i vanlig ordning redovisningsskyldig för egendom, som han omhänderhar för förvaltning under särskilda villkor — talar givetvis den omständigheten, att en person, som med förvaltningsuppdrag förenar ställningen som förmyndare, saknar den kontroll, som blotta existensen av en självständig företrädare för gåvotagaren alltid innebär. Å andra sidan kunna nog flera skäl anföras mot ståndpunkten ifråga. Det torde under vanliga förhållanden nästan alltid förhålla sig så, att det säkerhetskrav, vars tillfredsställande är förmynderskapslagstiftningens främsta ändamål, behörigen tillgodosetts just genom de särskilda förvaltningsföreskrifterna, och en tillsyn från det allmännas sida förefaller då vara skäligen onödig. I de fall förvaltningsföreskrifterna icke tillfredsställa säkerhetskravet, torde det vara fråga om gåvor, som väsentligen tillkommit i annat syfte än att gynna mottagaren, och beträffande dessa gåvor, vilka måhända icke alltid äro fullt lojala, torde det kunna ifrågasättas, om de äro förtjänta av det allmännas skydd. En viss kontroll kommer för övrigt alltid till stånd i de fall, då den omyndige äger egendom utöver den, som är förenad med villkor. Uppgift om de särskilda medlen skall nämligen, som jag tidigare anmärkt, enligt 9 kap. 7 § förmynderskapslagen lämnas i förmyndarredovisningarna. Vidare bör man beakta den situation, som uppstår, om redovisningsskyldighet med avseende å gåvomedlen skall utkrävas genom tvång. Därest ett antal viten icke hjälper, återstår intet annat än vederbörandes entledigande från förmynderskapet, en åtgärd, som beträffande tillsynen över gåvomedlen väsentligen är ett slag i luften, då ju någon ändring beträffande förvaltningen av dessa medel icke därigenom åvägabringas.
Med hänsyn till det stora praktiska värdet av ett prejudicerande avgörande är det skada, att inte rättsfrågan i sin tillspetsade form varit föremål för Högsta domstolens prövning.
G. R:son Lundberg.