DAGFINN DAHL. Ord som glimter. En håndfull aforismer fra mange land. Oslo 1948. Grundt Tanum. 363 s.
Høyesterettsadvokat Dagfinn Dahl säger i förordet till sin bok att han har sammanskrivit sin citatsamling »for moro skyld». Meningen är att läsaren skall kunna hämta inte bara nöje utan också nytta ur den för »et foredrag, en bordtale, en avisartikkel» då det kan vara »av en viss betydning å ha en skarpt tilhugget aforisme å forankre sin tanke i», allt enligt Dahl själv i förordet. Anmälaren vill betyga att han för sin del haft åtskilligt nöje vid läsningen; nyttan är ju mera en fråga på lång sikt.
Vad som väsentligen gör ett omnämnande av boken i dessa spalter motiverat är att ett av dess kapitel handlar om »Lov og jurister». Det är av förklarliga skäl det största (bortsett naturligtvis från det som har rubriken »Dette med kjønnet»). Citaten i detta kapitel, 113 stycken, äro hämtade från åtskilliga auktorer, de äldsta Solon och Konfutse, de yngsta ännu levande. Några ordstäv ha kommit med (härom se eljest LUND MADSEN: Juristen for Folkens Domstol och SvJT 1943 s. 267 ff) och ett uttalande av ett kollegium (HD vid en laggranskning).
En systematisk genomgång av citaten för att söka utröna vad Dahl
läst torde inte löna mödan, helst som han själv omtalar att han inte alltid hämtat citaten från författarnas egna verk utan ofta funnit dem hos andra författare eller rentav i antologier. Inte heller lär man av citaten utan vidare kunna draga några slutsatser om var Dahl har sina sympatier: han har ofta, säger han, tagit med saker som han »personliger helt uenig i». Därför står på sidorna efter varandra Holbergs »Thiintet er farligere for en Ret end fattige og nødlidende Dommere, af hvad Stand de end ere, efterdi de samme ere store Fristelser undergivne, og man om dem kand sige: jo større Jurister de ere, jo farligere Dommere» och Bacons »En domare som kan mutas är mindre skadlig än en svag».
Man kan diskutera åtskilliga principer för sådana citatsamlingar. En är om citaten böra översättas. Med tanke på kvaliteten hos den läsekrets som boken vänder sig till, hade väl en del citat kunnat lämnas oöversatta. Urvalet hade naturligtvis blivit svårt men säkerligen hade boken vunnit på det. Nu står där att Goethe skulle ha yttrat något så prosaiskt som: »Lover arves på samme vis som sykdommer». Men han skrev i själva verket som bekant:
Es erben sich Gesetz' und Rechtewie eine ew'ge Krankheit fort,
vilket onekligen ger ett annat intryck. Svenska citat översätter Dahl stundom ej, så t. ex. ej det föga smickrande »Konsten är att äta fast en är mätt» (avd. Bordets gleder) vilket uppges vara ett svenskt »slagord» och onekligen ej tarvar översättning. Ibland ger Dahl originaltexten parallellt. Man kan knappast finna någon ledande princip härvid; han uppger att det sker då han haft »møye med å gi oversettelsen den rette valør», men såvitt man kan se finns det ingen anledning att meddela den franska texten till »Appetiten kommer mens man spiser» eller den latinska till »Nydelsen skal være følges venn, icke fører» (non dux sedcomes voluptas); något annat än enkla och ordagranna översättningar föreligga ju ej här.
Stundom kunna väl översättningarna diskuteras. Av Axel Oxenstiernas icke okända »Nescis mi fili quantilla etc.» har Dahl gjort en retorisk fråga: »Men vet du da ikke min sønn etc.» vilket i mina öron försvagat satsen. Gregorius VII får (på dödsbädden) säga: »Jeg har elsket rett og hatet urett etc.»; vanligare är måhända översättningen rätt (rättvisa) ./. orättfärdighet, vilket kanske kommer närmare grundtexten (justitia ./. iniquitas). En petnoga granskare skulle väl också göra anmärkning på att Dahl har angivit att Holberg-citatet: »Gaaer hen og forliger eder! I Skabhalse»1 är ur Den politiske Kandestøber medan han i fråga om övriga citat från Holberg följer den allmänna principen, nämligen att blott ange författarens namn (betr. en del annan dramatik finns dock pjäsens namn angivet). Men därigenom får ju läsaren ett incitament till den nyttiga och nöjsamma sysselsättningen att, om han inte litar på sitt minne, slå upp och se var de äro att finna!
Bengt Lassen.