WILHELM SAUER. Kriminologie als reine und angewandte Wissenschaft. Ein System der juristischen Tatsachenforschung. Berlin. W. de Gruyter & Co. 1950. 637 s. Rm 38.00.

 

    Förf. till den föreliggande digra volymen är hos oss tidigare känd framför allt som rätts- och socialfilosof och sam straffrättsteoretiker. Det föreliggande verket bygger i flera hänseenden på förf:s tidigare arbete »Kriminalsoziologie» och vill i likhet med detta behandla kriminologien såsom en självständig vetenskap med sin egen målsättning och metodik, ehuru dess olika partier eller arter i viss mån uppfattas såsom nära sammanhängande med juridik, sociologi och biologi. Denna grundsyn har lett förf. till att göra en principiell och framställningsteknisk skillnad mellan »reine» och »angewandte Kriminologie». Medan den senare delen av den kriminologiska vetenskapen i stort sett består i »Tatsachenforschung», vill den rena kriminologien analysera och fixera sådana grundbegrepp som farlighet, brottsbehandling och gärningsmannatyp samt rent principiellt undersöka brottets kausalproblem och de samhälleliga reaktionerna ur final synpunkt. På ett sätt som väsentligt avviker från vad som är brukligt i skandinavisk och anglosaxisk handbokslitteratur i ämnet ägnas utrymme åt filosofiska och spekulativa synpunkter på kriminologiens grundbegrepp och metoder. Det må ej fördöljas att detta faktum, i förening med förf:s från andra verk kända abstrakta framställningssätt, minskar arbetets tillgänglighet, något som också beror på terminologien och dispositionen, som erbjuda vissa svårigheter att genomtränga och överblicka. Omkring 100 tablåer och statistiska tabeller samt ett fylligt sakregister underlätta emellertid handbokens begagnande.
    Dessa reflektioner förminska dock i stort ej det mäktiga intryck av stoffets behärskning och tankens skärpa som det imponerande verket förmår göra på läsaren. Det faller utom ramen för denna anmälan att närmare redogöra för Sauers metod och huvudtankar, vilka dock i längden måste verka befruktande på forskningen inom gränsområdena mellan straffrätt, filosofi, sociologi och kriminologi i mera egentlig mening.

I. A.

 

ADOLF SCHÖNKE. Strafgesetzbuch. Kommentar. 5. neubearb. Aufl., München & Berlin 1951. Beck. XII + 910 S.

 

    Åter har prof. Schönkes även hos oss välkända och uppskattade strafflagskommentar (jfr SvJT 1943 s. 84 och 1948 s. 271) utkommit i en ny

 

upplaga. Arbetet utgör nu liksom tidigare en fyndgruva i fråga om hänvisningar till tysk litteratur och praxis, beträffande såväl positivrättsliga tolkningsspörsmål som mera teoretiska ämnen. Som en värdefull nyhet av principiellt betydelsefullt slag framträda kriminologiska och statistiska uppgifter i anmärkningarna till såväl allmänna som speciella delens lagrum. Bland spörsmål i övrigt, vilka redovisas utförligare i den nya editionen än i de föregående, må nämnas straffmätningsgrunderna vid de särskilda brotten. Ökad uppmärksamhet har ägnats komparativa synpunkter. Den ståtliga volymen vittnar på ett glädjande sätt om den tyska rättsvetenskapens återhämtning.

I. A.