Juridik i radio. Att gamla rättsfallsreferat utgöra ett utmärkt underlag för kulturhistoriska betraktelser har nyligen beaktats även i radio. Ett rättsfall ang. »krigsmans vägran att lyda order» gjordes d. 2 jan. 1952 till föremål för ett radiokåseri, vilket efter stenogram från inspelningen återgivits i »Hörde Ni» 1952 nr 1 s. 10 under rubriken »Fritiof Nilsson Piraten berättar »Typografisk dramatik.» Tydligen avser kåseriet ett i Naumanns tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1866 s. 487 refererat rättsfall, ehuru kåsören — troligen för att nå större effekt — ändrat på en del fakta. En båtsman vid Skeppsholmens station fick sjökommendering och begav sig, missnöjd därmed, utan permission till staden samt förtärde på en krog 5 à 6 supar brännvin. Vid återkomsten blev han kallad till kommendantsexpeditionen och fick order att bege sig till sjökommenderingen men vägrade att lyda, enligt vittnesmål yttrande: »Jag går ej på någon sjökommendering och vill ej göra någon annan tjänst heller, utan arrestera mig!» Med hänsyn till att båtsmannen »vid tillfället icke varit vid sina sinnens fulla bruk eller sig lik och redig» samt, »sedan han kommit till fullt medvetande, insett sin förbrytelse och ångrat sig», ansåg krigsrätten (vars ordf. dock var skiljaktig) förbrytelsen kunna »extra judicialiter avstraffas». Detta betydde dagg eller katt, säger kåsören och tillägger som förklaring till att väbeln klagade i krigshovrätten för att få straffet skärpt, att väbeln förmodligen tänkte som sekonden i en av Marryats romaner: »Tjänsten går åt helvete!» Så långt kunna kåsörens reflexioner vara riktiga, men det är icke riktigt att — såsom han sedan uppger — krigshovrätten dömde till sju års arbete i ankarsmedja men HD till tre månaders vaktarrest, varvid dock »militäre bisittaren, generalamiralen friherre Leijonpris» var »skiljaktig och yrkade — arkebusering». Krigshovrätten dömde (liksom krigsrättens ordf.) till arkebusering; och HD (fem justitieråd, en generallöjtnant och en konteramiral) fann enhälligt krigshovrättens utslag vara lagligen grundat, men då skada ej inträffat och med avseende jämväl å de omständigheter i övrigt, varunder brottet tillkommit, ävensom å den tid, båtsmannen redan varit i häkte hållen, tillstyrkte HD (likaledes enhälligt) att straffet av nåd måtte nedsättas till vaktarrest under tre månader. Domens stränghet berodde på att det tillämpliga lagrummet — 2 kap. 5 § 1798 års krigsartiklar — ej innehöll annat straff än arkebusering för den som »vägrar att fullgöra undfångne ordres»; lindrigare straff kunde ifrågakomma endast för den som »eljest antingen försummar, med onödiga förfrågningar uppehåller, tadlar, eller icke verkställer ordres».
    Såsom kåsören förmodligen avsett att framhålla har rättsuppfattningen ändrats mycket på mindre än 90 år.¹ Att i enlighet med la-

 

    ¹ Då kåsören tycks gilla tanken på en extrajudiciell bestraffning, frestas man att erinra om MO:s ämbetsber. 1952 s. 195: Till en furir, som rapporterats för att berusad ha kastat vatten i en kasernkorridor, yttrade regementschefen, att furiren borde få stryk. Enligt reprimand från MO borde regementschefen, som avsåg att hänskjuta saken till domstol, ha avhållit sig från uttalanden som innefattade ett föregripande av domstolens prövning i saken. 

gens bud utdömda straff mildras genom nåd förekommer dock ännu; och att målet överhuvud refererades (Naumann själv var ett av de dömande justitieråden) torde berott på att dödsstraffet redan då ansågs orimligt strängt. Lagstiftningen ändrades också redan 1868, då 1798 års krigsartiklar utbyttes mot den första strafflagen för krigsmakten. Tilläggas må, att häktningstiden visserligen spelade en roll, vilket kåsören framhållit, men att det är vilseledande då han med låtsad exakthet tillfogar »ett år, sju månader, sexton dagar». Brottet ägde rum d. 1 juli 1865 och målet föredrogs i HD d. 18 okt. samma år. Att straffet för att ej förfela sin pedagogiska verkan måste följa raskt på brottet torde ej varit mindre uppmärksammat då än nu.
Nils Beckman.