Festskrift til Professor, Dr Juris Henry Ussing 5. Maj 1951. Udgivet af Juristforbundet under Redaktionaf O. A. Borum og Knud Illum. Nyt Nordisk Forlag. København 1951. 510 s.
Stundom kan väl givas skäl för en stilla undran, om inte de rikt flödande juridiska festskrifterna på lång sikt innebära en fara för att det mesta av vår rättsvetenskapliga litteratur förvandlas till — festskriftsuppsatser. För varje ny festskrift vill man emellertid gärna intala sig, att just den här var sällsynt välmotiverad. Detta gäller enligt anmälarens mening mer än någonsin om den värdefulla bok, varstitel och tillskyndare läses härovan.
Redan till Henry Ussings 60-årsdag utkom en liten vänskrift, därtio jurister från Nordens länder omvittnade Henry Ussings enastående egenskaper som rättsvetenskapsman och människa. Det påstås— och jubilarens livfulla uppenbarelse bär syn för sägen — att 60 årsdagen kom som en ren överraskning för den danska juristvärlden och att den litterära hyllningen därför fick läggas mer på kvalitet än kvantitet. Den fem år senare framlagda festskriften med sina 36 bidrag från en elit av nordiska rättsforskare fyller i varje fall måttet ur bägge synpunkterna.
I en inledande artikel tecknar KNUD ILLUM ett inspirerat porträtt av läraren och vännen Henry Ussing. Anmälaren vill gärna underskriva varje ord — kanske har dock Illum något överdimensionerat Ussings strävan att i den vetenskapliga framställningen undvika varje temperamentsyttring. Osökt faller i minnet den passus, där Ussingom en av honom i många avseenden högt uppskattad svensk rättsvetenskapsman säger, att dennes uttalande »røber en Mangel paa Forstaaelse, som maa forbavse, navnlig da han samtidig bebrejder sine Modstandere manglende Analyse». Såsom Illum antyder, hör eljest till Ussings många charmfulla egenskaper en sällsynt villighet att lyssna till kritik mot egna meningar och en påtaglig benägenhet att generöst — stundom alltför generöst — bemöta dylik kritik.
Festskriftens uppsatser falla nästan genomgående inom obligationsrätten, åtminstone om man däri även innefattar obligationsrättsliga delar av den internationella privaträtten (eller den interlegala rätten, som professorerna Ross och Kobbernagel numera föredraga att kalladen). Det skulle föra för långt att här närmare diskutera innehållet i alla de förnämliga bidragen. Endast några randanteckningar till upp-
satser, som äga särskild betydelse från svensk rättshorisont, kunna ifrågakomma.
Det nordiska lagstiftningsarbetet och särskilt den återigen allt oftare framförda tanken på en gemensam nordisk civillagbok behandlas med sedvanlig elegans av riksmarskalken BIRGER EKEBERG under rubriken »Nordisk rättsgemenskap».
På den allmänna avtalsrättens område utreder CARL JACOB ARNHOLM »Et fullmaktsspørsmål», nämligen om återkallande av s. k. muntlig fullmakt. Med utgångspunkt från en listigt konstruerad examensuppgift — i det fallet måtte norska stud. jur. ha det hetare om öronen än deras svenska kolleger — riktar Arnholm en intressant kritik mot utformningen av 18 § avtalslagen. HJALMAR KARLGREN tager upp »Ett gammalt tvisteämne: nullitet och angriplighet». Här möter i starkt sammanträngd form ett systematiskt vägrödjar arbete avrang. Den gemeinrättsliga distinktionen mellan Nichtigkeit och Anfechtbarkeit avfärdas icke såsom helt förlegad; den befinnes blott vara alltför onyanserad för att ensam kunna tjäna såsom systematiskt skiljemärke.
Till den allmänna civilrätten hör højesteretssagfører, dr. juris N. P. MADSEN-MYGDALS intresseväckande studie över »Magtfordrejnings problemer i civilretten». Förf. söker uppställa en generell civilrättslig princip om förbud mot maktmissbruk, närmast i stil med förvaltningsrättens détournement des pouvoirs. Med få undantag hänför sig dock de valda exemplen till sådana dispositioner, som obehörigt gynna vissa konkursborgenärer eller konkursgäldenären (eljest borde välfrån förf:s egna utgångspunkter även konkurrensrätten ha utgjort ett tacksamt studiefält). Det förefaller ock anm. som om föga vore vunnet med att söka formulera en för hela civilrätten giltig princip vid sidan av chikan-synpunkten, där ju ett subjektivt kriterium — illvillig avsikt — utgör en sammanhållande länk. Redan själva problemställningen, att det vore fråga om en potentiell makt, som missbrukades och därför påkallade rättsordningens ingripande, synes diskutabel. Civilrätten syftar ju överhuvud till att skapa gränser för den enskildes handlingsmöjligheter — eller om man så vill hans maktsfär —och det ter sig då godtyckligt att utpeka vissa av dessa gränser såsom tillkomna för att stävja maktmissbruk.
Professor KNUD RODHE har gjort ett välbehövligt terminologiskt städningsarbete, »Om begreppet hävning av avtal». Hans resultat förefaller invändningsfria och man förvånar sig blott över att de icke framkommit i den tidigare diskussionen. Professor KRISTIAN SINDBALLE lämnar en instruktiv översikt av spörsmålet »Fordring eftergensidig Aftale som Genstand for Overdragelse eller Kreditorforfølgning». Till den allmänna obligationsrätten må även hänföras docent THØGER NIELSENS huvudsakligen rättshistoriska utredning om »Klausulen 'klingende Mynt'».
Även bland de uppsatser, som tillhöra den speciella obligationsrätten, möter en rättshistorisk studie. Professor STIG IUUL visar i »Caveat
emptor-reglens oprindelse», att ifrågavarande regels yttre, latinska dräkt icke, som man kunde tro, härstammar från romersk utan från — engelsk rätt. Själva grundtanken — som ju sedermera kommit tilluttryck i vår köplags 47 § — tycks ha djupa germansk-rättsliga rötter, låt vara att vissa romanistiska tankegångar kanske kunna spåras bakom dess nuvarande utformning. Iuuls uppsats utgör en vacker exponent för det slags jämförande rättsidéhistoria, som på våra breddgrader eljest ofta försummas.
Inom köprätten faller vidare straffrättsprofessorn JOHS ANDENÆS uppsats »Om selgerens ansvar for farlige egenskaper ved den levertegjenstand». Vad förf. klädsamt betecknar såsom »fordringsløse refleksjoner fra en outsider» visar sig som väntat vara ett särdeles klargörande inlägg i frågan om skadebringande egenskaper hos försålt gods. Professor Rodhe har sedermera — utan tillgång till Andenæs' uppsats — i sin översikt av de senaste årens svenska rättspraxis —liksom tidigare — stannat i ett frågetecken beträffande HD:s sättatt se på problemet (se SvJT 1951 s. 607 f., med hänv.). Den »risiko betraktning», som Andenæs anser sig kunna skönja bakom norska høyesteretts praxis, synes emellertid förenlig även med de senaste svenska avgörandena i högsta instans.
I festskriftens längsta men också en av dess mest vägande uppsatser utreder professor PHILLIPS HULT problemet »Perpetuatio obligationis». Av särskilt intresse torde vara att Hult efter en analys av svensk praxis anser sig kunna fastslå, att HD knappast accepterat en allmän regel om perpetuatio obligationis. Hult finner sålunda fältet fritt fören mera nyanserad rättstillämpning med huvudvikt på frågan, huruvida i det särskilda fallet inträffad skada kan anses stå i adekvat orsakssammanhang med dröjsmålet.
Huvudsakligen danska positivrättsliga problem behandlas av professor ERNST ANDERSEN »Kompagnonansvaret i sakførerfirmaer m.v.», professor A. VINDING KRUSE »Ansvarsfraskrivelse for tingsskade ienkelte kontraktsforhold» och professor O. A. BORUM »Er livrenteforsikringskrav overdragelige?» Särskilt sistnämnda uppsats kan dock påräkna intresse även för svensk rätts del. Detsamma gäller ett gediget bidrag till den sjörättsliga diskussionen av norske professorn SJUR BRÆKHUS: »Skal enkelt- eller dobbeltkravslæren anvendes vedberegningen av rederens begrensede kollisjonsansvar?» Till försäkringsrätten hänför sig även direktör DAGFINN DAHLS lättlästa bidrag »Litt juridisk statistikk», avseende processfrekvesen i skadeförsäkringsbranschen. Som förf. själv inledningsvis antyder, kan emellertid enlåg processfrekvens icke tjäna såsom något absolut bevis mot påståendet att »Selskapene krangler jo om alt mellem himmel og jord». Det kan förhålla sig så, att mannen på gatan visserligen är missnöjd men dock finner det utsiktslöst att processa mot ett mäktigt försäkringsbolag. Anm. — som icke är »husvarm i et forsikringsselskap» —har dock det intrycket, att åtminstone i vårt land den stora massan av skadeförsäkringstagare icke äro benägna att mantalsskriva försäkringsbolagen i Krångel-Sverige.
Inemot en tredjedel av festskriftens uppsatser behandla utomobligatoriskt skadestånd. Retspræsident C. BANG finner i »Erstatning tilenkemand for tab af forsørger m. v.» att dansk rätts restriktiva inställning mot sådan ersättning bygger på ekonomiska livsförhållanden, som redan utgöra ett passerat stadium. Numera måste enligt Bang hemhjälp närmast betecknas såsom en lyx för mycket välsituerade och hustruns arbete i hemmet av lika stort ekonomiskt värde som mannens och den självförsörjande kvinnans utanför hemmet. Förf. förordar därför en liberalare praxis på området.
Professor W. E. v. EYBEN skisserar under rubriken »Forsikringsret, erstatningsret og politiret» ett vittgående reformförslag, som säkerligen kommer att låta tala om sig under den fortsatta debatten. Bl. a. önskar v. Eyben ersätta bagatellstraffrätten på området med en civil »erstatningsbøde», vilken skulle utgå oavsett huruvida skada uppkommit och tillfalla skadelidande eller — då sådan icke funnes —en central fond för reglering av eljest icke ersatta skador. Huvudsyftet med en dylik anordning skulle väl vara att åstadkomma en tillfredsställande prevention utan straffets infamerande verkan. Det förefaller dock minst sagt tvivelaktigt huruvida ett dylikt önskemål ensamt skulle kunna uppbära en så radikal omstöpning av skadeståndsrätten som här ifrågasatts. Justitierådet Y. J. HAKULINEN utreder, huvudsakligen med avseende å finsk rätt, frågan om »Succession i rätten till ersättning för ideell skada». En erinran om att samarbetet mellan skadeståndsteoretiker och kriminalister kunde göras mer fruktbärande får man genom professor STEPHAN HURWITZ' intressanta straffrättsliga diskussionsinlägg »Til skyldbegrebet». Professor ÖLAFUR LÅRUSSON lämnar en redogörelse för »Arbejdsgiverens ansvar for arbejdernes culpa efter islandsk ret».
Professor FRITJOF LEJMAN har bidragit med en instruktiv översikt av »Skadeståndsansvar för farlig verksamhet i nyare svensk rättspraxis». Resultatet blir, att praxis »egentligen endast i fråga om större grävnings-, sprängnings- och därmed jämställda arbeten samti fråga om mera omfattande militärövningar» klart fastslagit farlig verksamhetsansvar. Beträffande grävning, där praxis ju räknar medstrikt ansvar vid arbeten av mer än vanligt ingripande art, som innebära särskild risk för närliggande fastighet, uttalar Lejman (s. 303), att det icke kräves »någon särskilt stor risk utan blott en risk, som övergår risken vid dylika arbeten av normal omfattning». Omständigheterna i de mål, där dylikt ansvar hittills pålagts, synas mig dock giva vid handen, att kravet på en »ekstraordinær Handling, der medfører en særegen Fare» icke får sättas för lågt. I litteraturen — f. ö. även i Lejmans uppsats — har detta kommit till uttryck genom att man talar om »djupschaktning» (jfr t. ex. UNDÉN, Sakrätt II: 1, s. 70). Enligt min mening har rättspraxis ännu icke haft tillfälle att fixera den farlighetsgrad, som här kräves för strikt ansvar, men åtskilligt talar för att situationen måste deciderat avvika från det alldagliga. NJA 1945 s. 666, (i vars årtal f. ö. både hos Undén och Lejman ett
tryckfel insmugit sig), ligger såvitt jag förstår långt ifrån vad som kan betecknas såsom farlig verksamhet.
Professor VILH. LUNDSTEDT kommer med ett tankeväckande bidrag »Några anmärkningar om skadeståndsrättens systematisering och om kausalitetsfrågan i juridiken». Den senare frågan giver förf. bl. a. anledning att beteckna idén om en specifik »juridisk kausalitet» såsom »ett högst onyttigt påfund». Vad åter angår systematiseringen, pläderar Lundstedt för en ny terminologi, som det här skulle föraför långt att diskutera. I förbigående må endast anmärkas, att distinktionen mellan »socialt önskvärda, i allt fall icke socialt oönskvärda» handlingar och »socialt icke-önskvärda» handlingar synes peka mot samma behov av ett objektivt ansvarskriterium, som rättsstridighetsläran tidigare sökt tillgodose.
Professor ERWIN MUNCH-PETERSEN belyser på ett intresseväckande sätt problemet »'Egen skyld' og erstatning for varetægtsfængsel ogstrafafsoning». Professor CARL RASTING ger en snabbteckning av »Henry Ussings betydning for udformningen af culpareglen i moderne nordisk ret». Professor IVAR STRAHL bidrager »Till frågan om skadeståndsskyldighet för barn». Bl. a. förordar Strahl de lege ferenda, att skadestånd icke må nedsättas under det belopp, varmed det må varatäckt av ansvarsförsäkring. I motsats till Beckman och Hult (jfr SvJT 1951, s. 207 ff) hälsar förf. därför rättsfallet NJA 1949 s. 171 såsom ett steg i rätt riktning.
Av övervägande sakrättslig art äro trenne bidrag, professor POUL ANDERSEN »Nogle Bemærkninger om Erstatning for Raadighedsindskrænkninger», Dr. jur. POUL MEYER »Om panterettens begreb» och professor HÅKAN NIAL »En fråga rörande överlåtelse av panträtt i värdepapper». Sistnämnda uppsats behandlar frågan, i vad män en kreditgivare kan för annan kreditgivare skapa en tryggad panträtt genom att till denne överlåta en del av en fordran och samtidigt förbinda sig att hålla däremot svarande del av säkerheten för den andre kreditgivarens räkning.
Värdefulla bidrag till den »interlegala» obligationsrätten lämnas av akademikansler O. HJ. GRANFELT »De finländska växel- och checklagarnas mellanfolkliga bestämmelser», professor JAN KOBBERNAGEL» Om stiltiende partshenvisninger i den interlegale handelsret» och professor ÅKE MALMSTRÖM »Till frågan om skadestånd utanför kontraktsförhållanden inom den internationella privaträtten».
Fyra av festskriftens bidrag tillhöra immaterialrättens domäner. Professor GÖSTA EBERSTEIN motiverar i uppsatsen »Firma och namn. Tillika en fråga om metod», varför han säger sig ha läst Per Nilsson Stjernquists arbete »Föreningsfirmans funktion» med »stort intresse och mycken motsägelselusta». Højesteretssagfører, dr. jur. BERNT HJEJLE bidrager med en konkurrensrättslig studie, avseende de senaste årens danska rättsutveckling i fråga om »Kontraheringspligt». Den i vårt land just nu pågående diskussionen i anledning av nyetablerings sakkunnigas betänkande kan här hämta många upplys-
ningar och synpunkter av stort värde. Højesteretssagfører, dr. jur. HARTVIG JACOBSEN behandlar med sakkunskap »Ophævelse af forlagskontrakten på grund af forandrede forhold». Professor TORBEN LUND har skrivit om »Erstatnings problemet inden for ophavsretten». Bl. a. frångår förf. den av honom och andra danska författare tidigare framförda åsikten, att gällande dansk rätt icke medgåve ersättning för ideell skada genom författarrättskränkning. Man får hoppas, att denna stridsfråga med det snaraste blir akademisk, eftersom de redan publicerade norska, danska och finska auktorlagförslagen tillerkänna målsäganden ersättning även för icke ekonomisk skada (anm. vågar fortfarande räkna med att i den kommande finska och svenska lagtexten slippa se det mångtydiga ordet förfång i sammanhanget).
Till den allmänna rättsläran hör slutligen ett av festskriftens enligt anm:s mening allra tyngst vägande bidrag, uppsatsen av professor ALF Ross med den förbryllande titeln »Tû-Tû». Framtidens bibliotekarier skola förvisso slita sina hår för att uppspåra det i not 1 åberopade huvudarbetet av mr NEGNI, utgivet i Erehwon 1950 — såvida de icke av en händelse komma att tänka på barndomens baklängesspråk. Men från en skämtsam skildring av den primitiva folkstam på Tetgidpoöarna, som ansågo att om en man åt av hövdingens föda eller mötte sin svärmoder, blev han Tû-Tû och måste undergå en reningsceremoni, drar Ross obarmhärtigt parallellerna med den gängse rättsliga slutledningskonsten, där termen rättighet införes såsom ett led mellan rättsfaktum och rättsföljd. Nu vill förf. visst icke plädera för, att mellanledet rättighet skall avskaffas. Han påvisar endast, att rättighetsbegreppet lika litet som »Tû-Tû» betecknar något i verkligheten givet utan blott fungerar såsom »et formuleringsteknisk hjælpemiddel, der udelukkende tjener systematiske formål». Tanken är icke helt ny — man erinrar sig t. ex. UNDÉNS från bl. a. CASSIRER hämtade distinktion mellan funktionsbegrepp och substansbegrepp. Men Ross har skapat ytterligare klarhet — och detta i en mästerligt åskådlig form (när förf. s. 480 påstår, att det i en viss slutledning går lika bra att ersätta begreppet »ejendomsret» med »gammel ost», synes han dock förbise, att slutledningen i så fall — för att använda termen på modet — störes av den gamla ostens semantiska referens). Huruvida förf:s med faderlig klap på axeln avkunnade skiljedom i meningsutbytet mellan EKELÖF och STRAHL är berättigad, får väl den som man hoppas fortsatta debatten utvisa.
Härmed har den rättsvetenskapliga sight-seeing-turen bland festskriftens alla bidrag nått sitt slut. Om den varit alltför omfattande, beror detta på att bidragens höga kvalitet motiverat åtminstone ett omnämnande av dem alla. Frågar någon åter om orsaken till, att medarbetarna i festskriften samlat sig till en sådan imponerande kraftprestation, måste nog i sanningens namn konstateras, att festföremålet är ensamt vållande.
Seve Ljungman.