KJELD RØRDAM. Afhandlinger vedrørende Baltconcertepartiet I och II. København 1950—51. Udg. af Danske Kulimportørers Association. 30 och 46 s.

 

    Baltconcertepartiet hör som bekant till de i Norden mer kända typerna av standardiserade fraktavtal och har på sin tid gjorts till föremål för en utförlig monografisk behandling av JOHS. JANTZEN i dennes

 

år 1925 utgivna Haandbok i Baltconcertepartiet. Efter utgivandet av detta standardverk har tolkningen av Baltconcertepartiet varit föremål för ett flertal avgöranden i rättspraxis. Härtill kommer att den nordiska frakträtten efter utarbetandet av detta standardcerteparti omarbetats. Man är därför højesteretssagfører Kjeld Rørdam tacksam för att han i ett par smärre, väl disponerade och klart skrivna avhandlingar lämnat en huvudsakligen på rättspraxis byggd redogörelse för några av de rättsligt mer betydande och svårlösta problem, som föreligga vid tolkningen av detta certeparti.
    I det första häftet behandlar förf. till en början rätten till hävning och skadestånd vid fartygets försening och vid »misrepresentation» från redarens sida. Han ansluter sig här bl. a. till Jantzens åsikt att vid »misrepresentation» befraktaren är skyldig meddela redaren om han vill häva, så snart han får kännedom om detta förhållande, d. v. s. även innan »notice of readiness» lämnats. Riktigheten av denna tolkning, som för övrigt direkt strider mot ordalagen i certepartiformuläret, kan nog och just med tanke på de allmänna reklamationsregler, till vilka förf. hänvisar, ifrågasättas. Samma gäller hans påstående att befraktaren, om han vill begära skadestånd på grund av anteciperad mora hos redaren, måste reklamera så snart han fått kännedom om det förhållande som konstituerar sådan mora, d. v. s. innan fartyget anlänt till lastningshamnen. I övrigt lämnas i detta sammnhang en knapp, men sakligt givande redogörelse för när en försening kan anses bero på försumlighet, varvid problemet om s. k. mellanresor ägnas särskild uppmärksamhet, samt för de regler som böra tillämpas för beräkning av ersättningens storlek.
    Den följande uppsatsen behandlar avbrott i lossningstiden på grund av force majeure och ger förf. anledning att diskutera verkan av olika slags händelser som kunna framkalla avbrott: strejk, brist på arbetsfolk, rådande väderleksförhållanden m. m. Även om man i stort sett ansluter sig till de åsikter som här framföras, känner man sig dock stundom rätt osäker om de verkligen i allo kunna sägas återgiva den gällande rättsuppfattningen. Detta beror ytterst på att Baltconcertepartiets forcemajeureklausul är så vagt avfattad samt därpå att lossningsförhållandena i hamnarna numera faktiskt sett icke äro desamma som då klausulen kom till.
    Den tredje uppsatsen behandlar isklausulen och innehåller en intressant analys av förefintligt rättsfallsmaterial. Förf. gör sig här till tolk för den åsikten att även ett icke isförstärkt fartyg är skyldigt att, om isbrytarhjälp erhålles, med anlitande av denna taga sig genom en isspärr. Väl är det riktigt att några under senare år meddelade rättsfall i princip giva uttryck för en sådan uppfattning, men man kan nog ifrågasätta om icke förf. dragit väl vittgående slutsatser av rättsfallsmaterialet; åtminstone synes detta vara fallet med det i NJA 1943 s. 494 refererade målet.
    Det andra häftet ägnas uteslutande frågor rörande lossningen. Här behandlas hur man skall bestämma att lossningstiden börjat löpa,

 

hur denna skall beräknas, vad som menas med ledighetsdagar, en del spörsmål rörande demurrage och skadestånd, sättet för lossningen, lossningskostnadernas fördelning, ansvar för skador som uppstå under lossningen och innebörden av vissa sedvanliga s. k. kranklausuler.
    Vad angår problemet om lossningstidens början hävdar förf. i anslutning till certepartiets ordalydelse att »notice» icke kan lämnas förrän fartyget är såväl anmält till tullen som lossningsklart. Skäl tala dock för att efter 1936 års ändringar i sjölagen »notice» kan lämnas dessförinnan, förutsatt att fartyget är tullklarerat och lossningsklart då lossningen skall börja. I olikhet med förf. tror jag vidare att en »notice» lämnad lördag eftermiddag efter sedvanlig kontorstid icke bör anses avgiven förrän påföljande måndag.
    Vid behandlingen av lossningstidens beräkning kommer förf. in på spörsmålet om lastmottagaren, utom då ett »fixed price» avtalats, äger kräva ersättning av fartyget för övertidsersättning som han nödgats utge för att uppfylla sin skyldighet att lossa den för dygn avtalade kvantiteten. En sådan rätt tillerkännes fullt riktigt lastmottagaren, men den förklaras vara en konsekvens av klausulen om viss lossning »per day of 24 running hours», medan den väl rätteligen motiveras av att till denna klausul sedvanligen göres ett tillägg att lossning skall ske »at current price».
    Av intresse är förf:s påpekande att, om fartyget icke kan lossa den avtalade kvantiteten, lastemottagaren har rätt begära jämkning av lossningstiden. Försiktigtvis understrykes dock att förhållandena endast undantagsvis motivera sådan jämkning.
    Fullt riktigt framhåller förf. att, förutom demrrage, skadestånd kan utgå till redaren, om lossningen fördröjes på grund av fel eller försummelse, varför lastmottagaren svarar. Frågan är nog av större praktisk betydelse än som förutsättes i avhandlingen.
    Beträffande lossningssättet betonas med rätta att det vid ett bedömande av samtliga föreliggande omständigheter kan framgå att befraktare och bortfraktare utgått från att en viss lossningsmetod skall användas och att i så fall lastemottagaren icke som eljest har rätt att välja eller övergå till en annan metod. Den vanliga klausulen »the vessel to be suitable for grab discharge» kan dock icke i och för sig anses indikera att winschlossning är otillåten.
    Förf:s tolkning av uttrycket »cargo to be taken from alongside» är av intresse, särskilt som den kan anses som uttryck för en i modern praxis förefintlig tendens att utsträcka fartygets ansvar ända till det ögonblick godset kan på ett för lastmottagaren lämpligt sätt mottagas av denne.
    Den uppsats som behandlar problemet om ansvar för skador som uppstå under lossningen får utan tvekan anses som en av de bästa av de nu utgivna. Tyvärr är det dock icke möjligt att här närmare gå in på förf:s framställning. Ämnet berör ju på det närmaste icke endast sjörätten, utan även försäkrings- och skadeståndsrätten, där-

 

ibland sådana frågor som försäkringsgivares regressrätt och arbetsgivares ansvar för underlydandes fel och försummelser. Som bekant överensstämmer här svensk rättsuppfattning icke helt med dansk och norsk. Det är därför på sin plats att varna en svensk läsare för att kritiklöst tillämpa förf:s framställning av den danska och norska rätten på svenska förhållanden.
    Den sista avhandlingen ägnas den ofta förekommande kranklausulen. Här framhålles med rätta att den förut omnämnda formuleringen av denna klausul »vessel to be suitable for discharging by grab» ålägger redaren en skyldighet att ställa ett sådant fartyg till förfogande att man på normalt sätt kan lossa med grab. Vad som här särskilt kan giva anledning till diskussion är om fartyget får vara försett med mellandäck och om last får medföras i djuptankar. Diskussionen härom kan nog ännu inte anses avslutad.
    Som slutomdöme om de nu utgivna avhandlingarna kan sägas att det lyckats förf. att lämna en kort och koncis framställning av några av de viktigaste rättsproblemen i samband med Baltconcertepartiet. Arbetet utgör en värdefull påbyggnad av Jantzens monografi.
G. Bomgren