PENNINGEN I CIVILRÄTTENS SYSTEM.

 

AV

 

PROFESSOR KARL OLIVECRONA.

 

I civilrättens traditionella systematik spelar icke läran om penningen någon framträdande roll. Ett kortare kapitel i obligationsrättens allmänna del brukar ägnas åt penningens natur samt åt allmänna regler om penningskulder. Sedan återfinner man i många olika sammanhang vissa avsnitt med särskilda regler om penningskulder, t. ex. i fråga om sättet för uppfyllelse, påföljderna vid bristande uppfyllelse o. s. v.¹ Någon samlad framställning av penningrätten gives alltså icke.
    Penningens oerhörda betydelse kommer knappast till sin rätt när denna systematik användes. Inom nationalekonomien skiljer man mellan penningsidan samt varu- och tjänstesidan i hushållningen. En motsvarighet härtill inom juridiken skulle förutsätta att reglerna om penningskulder gjordes till föremål för en enhetlig behandling. Det kan ifrågasättas, om icke goda skäl finnas för en utveckling i sådan riktning.²
    Den traditionella systematiken grundas på den tanken, att man i obligationsrättens allmänna del i tur och ordning skall behandla de allmänna reglerna om fordringsförhållanden över huvud taget. Man tar alltså ut de gemensamma reglerna för sakförpliktelser, tjänsteförpliktelser, underlåtenhetsförpliktelser och penningförpliktelser samt behandlar dem i ett sammanhang.³ Framställningen får då nödvändigtvis en ganska abstrakt

 

    ¹ Jfr t. ex. RODHES uppsats Till frågan om förmögenhetsrättens systematik i Festskrift tillägnad Birger Ekeberg, 1950, s. 441.
    ² Behandlingen av ämnet går icke in på detaljer. Avsikten är blott att ge vissa uppslag till en eventuell diskussion genom framläggande av några synpunkter, som osökt inställt sig under ett tämligen långvarigt sysslande med frågan om penningens natur.
    ³ Med förpliktelse förstås här det handlingssätt, som en person efter inträffande av vissa rättsfakta måste iakttaga för att icke civilrättsliga sanktioner skola bli tillämpliga gentemot honom. (Endast det civilrättsliga området avses.) Jfr angående begreppet förpliktelse den grundläggande utredningen hos LUNDSTEDT, Obligationsbegreppet, förra delen, 1929, s. 50 ff., 119 ff. LUNDSTEDT skildrar 

prägel. Beträffande sak- och tjänsteförpliktelser blir innehållet tämligen urtunnat; reglerna om sättet för uppfyllelse av sådana förpliktelser hänskjutas t. ex. i huvudsak till den speciella delen. Reglerna om penningförpliktelser bli däremot uttömmande behandlade i den allmänna delen. Penningförpliktelser ingå i alla möjliga skuldförhållanden såsom korresponderande med sak-, tjänste- och underlåtenhetsförpliktelser. Reglerna om det allmänna omsättningsmedlet höra helt naturligt till obligationsrättens allmänna del.
    I själva verket upptaga reglerna om penningskulderna det ojämförligt största utrymmet i obligationsrättens allmänna del. Den närmaste anledningen härtill ligger i öppen dag. Dels finnas de många särskilda regler om penningförpliktelser, som äro inströdda här och var. Dels finns det stora grupper av regler, som endast avse penningförpliktelser eller åtminstone i praktiken huvudsakligen få användning på sådana. Detta gäller framför allt reglerna om skuldebrev, om kvittning, om preskription, om deposition samt om utdelning vid specialexekution och vid konkurs. Därför är det naturligt att reglerna om penningförpliktelser kräva en annan och vidlyftigare behandling i obligationsrättens allmänna del än reglerna om övriga förpliktelser.
    Den djupare grunden till att reglerna om penningskulder få så stor plats i obligationsrättens allmänna del är att söka i penningskuldernas särskilda funktioner. Dessa äro följande:
    1: o) Omsättningsfunktionen. Omsättningen av varor liksom förvärvet av tjänster sker i det nutida samhället till allra största delen på det sätt, att förvärvaren ikläder sig en penningskuld mot att erhålla en vara, resp. en tjänst.¹

 

det faktiska tvångsläge, vari en gäldenär befinner sig. Detta är betingat av borgenärens möjligheter att prestera bevisning o. s. v. Skall man skildra den objektivt föreliggande situationen, måste allt detta tagas med. Det är emellertid fullt berättigat att göra en abstraktion. Man har ett behov av att röra sig med begreppet om det handlingssätt en person enligt tankeinnehållet i de regler som gälla för de enskildas handlingssätt har att iakttaga, för att icke vissa andra regler (avseende judiciella och exekutiva myndigheters handlingssätt) skola bli tillämpliga gentemot honom. Vad man avser vid förpliktelse i denna mening är icke en objektivt föreliggande situation. Det är i stället fråga om innebörden av vissa tänkta, i rättshandlingar och i rättsregler givna handlingsmönster, vilka betraktas med hänsyn till sin tillämplighet under vissa antagna förhållanden.
    ¹ Man brukar beteckna penningen som det allmänna omsättningsmedlet. Förstås härvid med penningen lagliga betalningsmedel är följande att anmärka:
    1:o) Omsättningen sker medelst köp. Innan några lagliga betalningsmedel

 

    2:o) Den finansiella funktionen. Härmed förstås penningskuldernas funktion såsom instrument för den rena krediten, alltså såsom innehåll i försträckningsavtal. Med hänsyn till denna funktion ha reglerna om penningskulder utbyggts med reglerna om skuldebrev, växlar och checker.
    3:o) Sanktionsfunktionen. Det allmänna civila sanktionsmedlet är åläggandet av en penningskuld. Man framtvingar aldrig direkt det handlingssätt av gäldenären som innefattar uppfyllelse av den primära förpliktelsen. I regel utdömes ett skadestånd. Användes vitesföreläggande såsom påtryckningsmedel, innebär detta att en penningskuld ålägges gäldenären. Även när en dom innehåller att gäldenären förpliktas till något vid äventyr att detta eljest må utföras på hans bekostnad genom vederpartens försorg, blir resultatet i sista hand att gäldenären får en ny penningskuld.
    Med hänsyn till funktionerna kunna alltså penningskulderna indelas i tre grupper:
    1) omsättningsskulder,
    2) finansiella skulder och
    3) sanktionsskulder.
    Reglerna om penningskulderna böra ses mot bakgrunden av penningens natur. Penningen har genomgått en utveckling som sträcker sig över en tidrymd av mer än 2,500 år. I början hade penningen utpräglat materiell karaktär; den bestod av stämplade brickor av guld eller silver. Mycket länge fasthölls tanken att pengarna måste vara av sådan beskaffenhet. Men efterhand har detta krav uppgivits. Utvecklingen har lett till att penningen i våra dagar blivit immaterialiserad. Det är icke längre en kvantitet stämplat guld eller silver som bytes mot spannmål eller kreatur. Penningenheten är, som man ofta säger, en ideell eller nominell enhet.¹ Man bestämmer skulder i ideella kronor och

 

komma med i spelet göres en betalningsutfästelse. Omsättningen förmedlas alltså närmast genom konstituerande av penningskulder i utbyte mot sak- eller tjänsteförpliktelser.
    2:o) Penningskulderna uppfyllas till större delen av den samlade volymen genom överförande av fordringar å penninginstitut. (Jfr nedan i texten.) Penningfordringar spela alltså en huvudroll som betalningsmedel.
    På grund av dessa förhållanden är det riktigare att beteckna penningskulderna än pengarna själva såsom det allmänna omsättningsmedlet.
    ¹ Närmare härom i ett inom kort utkommande arbete om penningenhetens problem. 

betalar med de symboler för dessa enheter som sedlar och mynt utgöra. Men man betalar också medelst överförande till borgenären av en fordran på ett penninginstitut (bank- eller postgiro). Dylika fordringar räknas inom nationalekonomien såsom pengar, »bokpengar». De utgöra den mest renodlade moderna penningformen och svara för tre fjärdedelar av betalningsvolymen.¹ Även mynt och sedlar äro, såsom betalningsmedel betraktade, att räkna som immaterialiserade. Själva materialet i dem har nämligen ingen särskild betydelse; dess uppgift är endast att utgöra ett tjänligt underlag för inskriptionen. Det är denna som är det avgörande. På grund av rättsregler förlänar inskriptionen föremålen egenskapen av lagliga betalningsmedel för skulder ställda i penningenheter.²
    Penningskulden har alltså icke ett materiellt innehåll. Den är en »nominalskuld» eller »summaskuld» som de vanliga uttrycken lyda. Där bakom döljer sig det faktum, att uppfyllelsen sker på något av de sätt som enligt rättsregler och rådande uppfattning räknas medföra, att det antal ideella penningenheter, som skulden avser, tillgodoföres borgenären.³
    Viktiga praktiska konsekvenser följa av att penningskuldens innehåll icke är materiellt. Till en början påverkar detta de avtalsbestämmelser som träffas angående tiden för uppfyllelse. När det gäller en varuleverans äro föreskrifterna därom helt naturligt betingade av att det fordras vissa anstalter från säljarens sida för leverans och från köparens sida för mottagande av godset. Sällan torde en varuskuld ha den innebörden, att borgenären under någon avsevärd tidrymd skall kunna kräva leverans vid anfordran. Över huvud taget är det icke vanligt att en varuskuld ställes så, att den skall uppfyllas först i en mera avlägsen framtid.
    Med penningskulderna förhåller det sig på ett helt annat sätt. Variationerna äro här mycket större än beträffande varuskulderna. I stor utsträckning förfalla penningskulder vid anford-

 

    ¹ Jfr härom uppsatsen Om skillnaden mellan penningskuld och varuskuld i Festskrift tillägnad Birger Ekeberg, 1950, s. 402 f.
    ² Ur sakrättslig synpunkt äro naturligtvis mynt och sedlar att inordna bland sakerna. Men såsom medel att uppfylla skulder äro de att skilja från generiskt bestämda saker. Jfr nyss citerade uppsats, särskilt s. 408 f.
    ³ Närmare om penningskuldens egendomliga struktur i Penningenhetens problem. 

ran; men långt framskjutna förfallodagar förekomma också. Allt detta sammanhänger med att penningskuldens fullgörande icke är förenat med sådana anstalter som en sakprestation. Uppfyllelsen kan därför vida lättare företagas vid vilken tidpunkt som helst.
    En följd av att penningskulderna äro mindre tidsbundna och ofta långfristiga är att preskriptionsreglerna få sin huvudsakliga betydelse beträffande dem. Preskription av sakskulder torde vara en sällsynt företeelse.
    Platsen för fullgörelsen har icke heller samma betydelse vid penningskulder som vid sakskulder. Den fortfarande uppställda regeln att betalning av en penningskuld skall fullgöras »i borgenärens bostad» måste underkastas betydande modifikationer.
    Över huvud taget är sättet för fullgörelsen av en penningprestation ett helt annat än sättet för fullgörelse av andra förpliktelser. Karakteristiskt är att man ofta har att välja mellan flera olika, inbördes ekvivalenta sätt för fullgörelsen, t. ex. betalning med kontanter eller över postgiro.¹
    Cession är vida vanligare och har långt större betydelse vid penningfordringar än vid andra fordringar. På grund av prestationens immateriella beskaffenhet är cessionen vida mer användbar vid penningfordringar än t. ex. vid sakfordringar.
    Kvittningens stora betydelse vid penningskulder är betingad av att penningskulden är immateriell. Om någon gång tvenne likadana varuskulder komma att stå emot varandra och därför bägge förfalla, kan detta nästan liknas vid en bilkollision. Varuströmmen stoppas upp; båda parterna tvingas att söka avsättning för sin vara på annat håll, förmodligen med ökade kostnader och besvär. Men att tvenne penningskulder mötas och ta ut varandra är icke någon olyckshändelse. För båda parterna är det tvärtom i normala fall bättre att bägge skulderna förfalla än att man dels skall uppbära betalning för sin fordran, dels betala sin skuld. Ingendera parten skall här mottaga någon materiell prestation som han skall utnyttja. Däremot ha båda parterna behov av att frigöra sig ur ett tvångsläge, och detta sker likaväl genom kvittning som genom betalning.
    Penningens genomgripande betydelse för varuomsätlningen i det moderna samhället är betingad därav, att penningskulden

 

    ¹ Jfr uppsatsen Om skillnaden mellan penningskuld och varuskuld.

 

icke går ut på någon materiell prestation. Det är otänkbart, att nutidens intensiva omsättning av varor och tjänster skulle kunna förmedlas genom något som helst bytesmedel i form av en allmänt begärlig vara, som skulle cirkulera i utbyte mot varor och tjänster. Ett sådant system skulle innebära en tvångströja för det ekonomiska livet. Man har frigjort sig ur denna genom att penningskulderna fått ett immateriellt innehåll.¹ Utmärkande för den moderna penninghushållningen är just att varor och tjänster ständigt utväxlas mot de nominella prestationer som penningförpliktelserna avse.
    Slutligen och icke minst är penningskuldens immateriella karaktär en förutsättning för kreditsystemets utveckling i nutiden. Man kan över huvud taget icke tänka sig att varuskulder skulle kunna hopas i en sådan omfattning som penningskulder. Varuskulderna bli nödvändigtvis till sin samlade volym begränsade genom varumängdens omfattning; det bleve meningslöst att sluta avtal om varuleveranser i den mån all möjlighet till fullgörelse in natura saknades. Eftersom penningskulderna uppfyllas genom överförande av bokpengar eller genom överlämnande av symboler, vilka ständigt cirkulera, är deras samlade volym icke begränsad genom några materiella förhållanden. Vidare är kreditsystemets utveckling betingad dels av att man, obunden av svårigheter med materiella prestationer, kan bestämma tiden för fullgörelsen på alla möjliga sätt, dels av att gäldenärens åtgärder för fullgörelsen äro föga platsbundna. Cession behöver kunna ske med stor lätthet. Kvittningen, utvecklad till clearing, är vidare ett praktiskt taget oundgängligt led i det moderna kreditsystemet. I sin tur är kreditsystemet en nödvändig betingelse för varuomsättningen i dess moderna former, för organisationen av företagen, för kapitalbildningen samt för finansieringen av det allmännas utgifter.
    Beaktas allt detta, framträder, synes det, av sig självt behovet av en enhetlig behandling av penningrätten. Framställningen av denna skulle bilda en stor avdelning för sig vid sidan av särskilda avdelningar om sak-, tjänste- och underlåtenhetsförpliktelser. Dessa senare skulle dock huvudsakligen bli behandlade i den speciella delen.

 

    ¹ En annan sak är att immaterialiseringen medfört att särskilda krav måste ställas på penningpolitiken. 

    Sanktionsskulderna ha genom den hävdvunna systematiken kommit i skymundan, försåvitt de över huvud taget särskilt beaktats. Det kan därför vara på sin plats att nämna några ord om deras ställning i systemet. Framför allt är att beakta deras förhållande till andra skulder.
    Man kan beteckna sanktionsskulderna såsom sekundära i förhållande till övriga, primära skulder. Dessa kunna vara sak-,tjänste-, underlåtenhets- eller penningförpliktelser, åtagna genom egen rättshandling eller ådragna på annat sätt, särskilt genom skadegörande handling. Det allmänna sanktionsmedlet för dessa primära skulder är, såsom redan en smula summariskt blivit sagt, åläggandet av en penningskuld. Denna sats behöver emellertid närmare preciseras.
    Ett särskilt åläggande av en sekundär skuld behöver icke alltid äga rum; undantagsvis kan direkt verkställighet ske för den primära skulden. I normalfallen inskjutes dock ett åläggande av en sanktionsskuld före verkställigheten; man bör då skilja mellan de olika leden i sanktionsförfarandet. Vidare är konkursen att inpassa på sin rätta plats i systemet.
    Schematiskt sett förhåller det sig på följande sätt med sanktioner i form av åläggande, respektive uttagande av penningskulder:
    1:o) Huvudregeln är att bristande uppfyllelse (i vidsträckt mening) av en primär förpliktelse medför åläggande av en sekundär penningskuld genom judiciellt dekret (dom, lagsökningsutslag, betalningsföreläggande), respektive genom skiljedom. Härigenom konstitueras en ny skuld, vilken skiljer sig från den primära. Åläggandet innefattar en ganska kraftig sanktion, eftersom det medför att trycket på gäldenären ökas. Sanktionsskulden är i sin tur försedd med en sanktion, nämligen den omedelbara exigibiliteten.
    2:o) I vissa särskilda fall kan åläggandet av en sanktionsskuld överhoppas och utmätning, respektive införsel direkt verkställas för en primär skuld, såsom t. ex. enligt UL § 55 samt vid införsel för underhållsbidrag på grund av vissa avtal om underhåll.
    3:o) Konkursen är att betrakta såsom ett särskilt sanktionsmedel för penningskulder. Liksom i fallet nr 2 behöver icke heller här sanktionens anordnande föregås av att en sekundär pen-

 

ningskuld ålägges gäldenären. Den konkurssökande borgenärens fordran prövas visserligen, men detta är endast en förutsättning för konkursbeslutet; prövningen utmynnar icke i åläggandet av en sanktionsskuld. Man kan i själva verket säga, att varje penningskuld är förbunden med direkt exigibilitet i den särskilda form som konkursen utgör, dock endast under förutsättning av gäldenärens insolvens. Emellertid tillkommer här efter beslutet om sanktionen ett bestämmande av vilka penningfordringar som skola bli delaktiga i verkställigheten samt till vilket belopp och med vilken förmånsrätt de skola deltaga; genom bevakningsoch prövningsförfarandet konstitueras en rad sekundära penningskulder, dock med betydelse endast för konkursförfarandet.
    I vanligt språkbruk skiljer man icke mellan sanktionsskulder och primära skulder. Man talar i stället som om det hela tiden vore frågan om en och samma skuld.¹ Emellertid är detta uttryckssätt icke exakt, och man bör icke slå sig till ro med språkbrukets beskaffenhet. Det är tvärtom av vikt att framhäva de distinktioner som faktiskt föreligga, oavsett om de kommit till uttryck i gängse språkbruk eller ej.
    En sanktionsskuld är aldrig identisk med den primära skuld, för vilken den utgör en sanktion. Bristen på identitet är uppenbar när den primära förpliktelsen är en sak-, tjänste- eller underlåtenhetsförpliktelse. Vid t. ex. ett leveransavtal går säljarens primära förpliktelse ut på fullgörande av leveransen. Bristande uppfyllelse medför att ett skadestånd utdömes, d. v. s. att en sekundär penningskuld konstitueras. Denna penningskuld är uppenbarligen någonting annat än den primära förpliktelsen, eftersom den har ett helt annat innehåll.
    Identitet saknas emellertid även då den primära förpliktelsen är en penningförpliktelse. Lättast observeras detta vid penningförpliktelser som icke äro till beloppet fixerade, t. ex. utomobligatoriska skadeståndsförpliktelser. Före domen är skadeståndsförpliktelsen icke bestämd till visst belopp; efter domen är den fixerad. Situationen är före domen den, att parterna i gällande rättsregler och gängse principer för utdömande av skadestånd ha en basis för en förlikning. Efter domen är läget förändrat, eftersom då beloppet är bestämt och all anledning till förlikning saknas, såvida det icke blir fråga om att efterge någon del av

 

    Jfr EKELÖF, Kompendium över civilprocessen I, 2 uppl., 1951, s. 266 f.

 

fordringen. Före domen grundades skuldförhållandet omedelbart på den skadegörande handlingen; efter domen grundas det på själva domen. Den primära skulden var icke exigibel; den sekundära är omedelbart exigibel.
    Det bör emellertid understrykas, att sanktionsskulden är någonting annat än den primära skulden, även när denna är till beloppet fixerad. Detta framträder tydligt om man blott mera fullständigt utvecklar skillnaden mellan läget före och efter det avgörande som konstituerar sanktionsskulden.
    Antag att på grund av ett skuldebrev ett visst belopp utdömes. Därigenom konstitueras en sanktionsskuld. Låt vara att beloppet är detsamma, utom att nu rättegångskostnaderna lagts till. Grunden för skuldförhållandet är dock en annan, nämligen domen i stället för skuldebrevet. Det är domens innehåll som nu bestämmer skuldförhållandets beskaffenhet; på grund av rättskraftsreglerna har skuldebrevet i vissa avseenden förlorat sin relevans, ehuru denna kvarstår i andra avseenden som icke beröras av domen.¹ Om det är riktigt dömt, ansluter sig sanktionsskulden till den primära skulden och blir en exakt motsvarighet till denna; den möjligheten finns dock teoretiskt sett alltid att domen är felaktig. Sanktionsskuldens bestånd är emellertid oberoende av domens riktighet: en sanktionsskuld kan komma att åläggas trots att det, rätteligen bedömt, tidigare icke förelåg någon sådan situation att svaranden enligt lag skulle prestera något till käranden. Sanktionsskulden är alltså fristående i förhållande till den primära skulden. Den primära skulden är, bortsett från vissa undantagsfall, icke exigibel; sanktionsskulden däremot är omedelbart exigibel. För den primära skulden består sanktionen närmast däri, att en sanktionsskuld konstitueras; för sanktionsskulden åter består sanktionen i verkställigheten.
    Det finns alltså åtskilliga olikheter mellan den primära skulden och sanktionsskulden. Dessa olikheter kunna sammanfattas så att de avse:
    1:o) grunden för skuldförhållandet, d. v. s. det rättsfaktum varpå det baseras;
    2:o) innehållet i skuldförhållandet: sanktionsskulden är all-

 

    ¹ Genom användning av extraordinärt rättsmedel kunna de ursprungliga rättsfakta återfå sin relevans. — Här avses närmast inhemska domar. Utländska domar få i viss utsträckning likartad betydelse, men förhållandena äro därvidlag mera komplicerade. 

tid fixerad, medan den primära skulden kan vara ofixerad; när den primära skulden är fixerad, kan sanktionsskulden för densamma komma att bli bestämd på annat sätt; i regel läggas rättegångskostnaderna till;
    3:o) sanktionen för skuldförhållandet: den primära skulden sanktioneras genom åläggande av en sanktionsskuld (samt genom konkurs), sanktionsskulden genom specialexekution (samt konkurs).
    Härtill komma andra olikheter. Kvittning mot en genom lagakraftvunnen dom fastställd sanktionsskuld förutsätter att gäldenären har en motfordran som blivit fastställd genom rättskraftigt avgörande; motfordringen måste m. a. o. själv vara en sanktionsskuld. En borgen för den primära skulden avser icke sanktionsskulden såsom sådan. Men borgenären kan utverka att en motsvarande sanktionsskuld ålägges borgensmannen, dock endast efter ny prövning av grundlaget för huvudgäldenärens primära skuld. Då utgången kan bli en annan i denna andra process än i rättegången mot huvudgäldenären kan det inträffa, att borgensmannen blir fri, trots att en sanktionsskuld ålagts huvudgäldenären.
    Av allt detta framgår att sanktionsskulden måste skiljas från den primära skulden och detta även i de talrika fall, då den primära skulden är till beloppet fixerad. Tydligt är, att sanktionsskulderna förtjäna en systematisk behandling.