ETT MÄRKLIGT RÄTTSFALL OM ÄLDRE OCH NYARE STRAFFLAG.

 

AV

 

PROFESSOR BO PALMGREN.

 

    No one shall be held guilty of any penal offence on account of any act or omission which did not constitute a penal offence, under national or international law, at the time when it was committed. Nor shall a heavier penalty be imposed than the one that was applicable at the time the penal offence was committed.
    Universal Declaration of Human Rights, 1948.
    Men hwad föröfwadt eller eftersatt warit, förrän Lagen thetsamma wid straff befalt, eller förbudit, thet kan ej straffas, eller som ett brott anses, Kongl. Bref then 9 Jan. 1688, then 8 Oct. 1691. Har gierningen warit förbuden, men större straff therpå utsatt är, sedan then begången war; inrättas straffet efter then äldre, men ej then senare Lagen.
    DAVID NEHRMAN, Inledning til then swenska Jurisprudentiam Criminalem, Lund 1756.

 

Söndagen den 22 augusti 1686 inträffade i kyrkan i Kristianstad ett litet uppträde mellan borgarens och handelsmannens Hans Brockmöllers hustru och rådmannen Claus Frijs' hustru. Det lilla mellanfallet kom att få ett rättsligt efterspel. Rättegången utvecklade sig efter hand till ett synnerligen märkligt rättsfall — ett verkligt guldkorn i straffrättens historia. Rättsfallet kom under en lång tid att visa vägen för doktrin och praxis i Sverige och Finland. Det har sedermera råkat i glömska, men förtjänar att dragas fram i ljuset såsom det första kända rättsfall i världen, i vilket den för straffrätten och för medborgarfriheten väsentliga grundsats klart och tydligt uttalats, att strafflag icke skall ha återverkande kraft. Vidpass ett århundrade senare blev denna grundsats ute i »stora världen» på många håll uttryckligen uttalad i lag eller grundlag och nu har dess centrala betydelse åter framhävts genom att den fått sin plats i deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
    Rättsfallet hänför sig till de senare delarna av de båda märkligt överensstämmande uttalanden, vilka här ovan tagits till motto. Det förtjänar framhållas, att Nehrmans hänvisning till

 

detta rättsfall — Kgl. Br. den 9 jan. 1688 — rätteligen bort komma efter den senare meningen, emedan det i målet var fråga om en gärning som var straffbar både enligt den äldre och enligt den nya lagen. Likaså förtjänar det anmärkas, att hänvisningen till Kgl. Br. den 8 okt. 1691 icke alls var på sin plats, då detta senare rättsfall i verkllgheten angick en alldeles annan sak — tillämpningen av dansk eller svensk lag i ett fordringsmål, där det var fråga om en fordran som tillkommit under den danska lagens tid.
    I första instans behandlades målet i kämnärsrätten, där målet var före den 31 augusti samt den 7 och 30 september 1686. Rättegången koncentrerade sig kring tre olika frågor — dels själva mellanfallet i kyrkan, dels den omständigheten att Hans Brockmöllers hustru samma dag besökt nattvarden samt dels frågan om rangen och företrädet mellan borgarens och handelsmannens hustru, som var »äldre gift», samt rådmannens hustru, vars man hade en högre ställning i samhället. I detta sammanhang är det skäl att alldeles lämna de båda senare frågorna därhän — de äro främst av kulturhistoriskt intresse. Likaså är det icke anledning att gå in på de ganska intressanta och lustiga processuella frågor, vilka förekommo i målet. Intresset koncentrerar sig nu kring domstolarnas lagtillämpning i fråga om själva »brottet».
    I sin dom av den 30 september 1686 yttrade kämnärsrätten i denna del av målet:
    »Hwadh dhet första wedkommer kyrckebullret beträffande, så emedan medh åthskillige attester är bewijst dhet Rådhmannnen Class Frijses hustru på för:ne tijdh war i kyrckian förr än Brockmöllers hustru kommit i stohlen, har hon satt sigh nedan för Class Frijses hustru intill dess wähl:dh Jörgen Mattssons qwinna kom och gick fram i samma stohl, trängde Hans Brockmöllers hustru sigh effter och stötte Rådhmannens hustru nedan för sigh. Fördhenskull pröfwar Rätten skiähligdt att wähl:dh Hans Brockmöllers hustru för sådan sin giorde förargelse i kyrckian andre till exempel och warnagel undergåår kyrckians disciplin medh uppenbahre skrifft eller dher som hon sig dher ifrån löösa will skall sådant medh Fembtijo D:r S:mt skiee.»¹
    Hans Brockmöller och Claus Frijs appellerade vardera mot domen. Målet handlades i rådstuvurätten den 24 november och

 

    ¹ Citerat enligt Kristianstads kämnärsrätts renoverade protokoll för år 1686 i Göta hovrätts arkiv. 

den 1 december 1686. I landsarkivet i Lund finnes i original både Hans Brockmöllers egenhändiga inlaga av den 24 november och Claus Frijs' egenhändiga inlaga av den 1 december. I sin inlaga anförde Hans Brockmöller om Claus Frijs' hustru:

 

    »— — — Sedermehra att hon haar utj kyrkian af berådh hug min hustru till skimpf haar låtit w:achtet Jörgen Matzens hustru stiga fram, som eben war een Borgare hustru — — — och så som Hr: RådhMannens hustru haar gifwit orsaak till dhetta buller, och utj kyrkian brugt een slem mundh emoth min hustru, som sees af attesterne, besynnerligen Anna Oloff Klocks, förmeenar jagh oförgrijpeligen henne heller een sådan domb borde wara underkastat — — —.»

 

    Claus Frijs anförde mot detta i sin inlaga:
    »— — — for det Trede, han sijger, min hustru haffe med berad hug, hans hustru tijll schijmp, lattet Jorgen Matzens hustru stijga fram; Swar Jorgen Matzens hustru har settet utij stollen fore min hustru kom j stollen, och for den skulld motte latte stijga henne fram i hennes stelle, och daa Bentte Brochmollerss trengte sig tijll min hustru stotte och schuffuade min hustru neden for sig, och brugte en slijm mund, saa Anna Oluff Klugh up stod och bad hena tijga, som och de andre atester noksam ud wijser och bevittnar — — —.»

 

    Rådstuvurätten gav sin dom den 8 december 1686. I denna del av målet sades endast:

 

    »Hwadh kyrckebulret wedhkommer, så modereras dhee widh Cämners Rätten tilldömde böther till Tiugu D:r S:mt som till kyrckian måste erläggias.»¹

 

    Målet gick vidare till Göta hovrätt, som bereddes ett alldeles särskilt huvudbry. Den 22 december 1686 utkom nämligen »Kongl May:tz Stadga och Förbud angående Slagzmål, Oliud och Förargelse uti Kyrkiorne». I denna nya författning sades

 

    »at ehuruwäl uti Sweriges Lag, är tilförende straff satt uppå alla them, som å Kyrckiowäg eller i sielfwa Kyrckian någon med Hugg och Slag öfwerfalla, så skatte Wij likwäl en sådan giärning så grof och så wederstyggelig, efter som Huset är Herranom helgat, och thens Högstes ähra bor therinne, och the som således försee sig, förtörna Gud och förarga Församblingen, böra med en swårare näpst ansees och beläggias, och alt therföre hafwe Wij gottfunnit här med och i kraft af thetta Wårt öpne Bref at stadga och förordna, att eho som uti Kyrkian blottar sin wärja til slagzmål eller elliest med hugg och slag någon therinne angriper och öfwerfaller, han skall straffas til Lifwet: Men the som skuffa, stöta eller knubba hwarannan, skola

 

    ¹ Citerat enligt Kristianstads rådstuvurätts renoverade protokoll för år 1686 i Göta hovrätts arkiv, s. 80. 

böta hundrade Dal. Sölf:mt, och the som eliest träta och kifwa uti Gudz Hus, skola böta fembtijo Dal. Sölf:mt.»¹

 

    Nu gällde det för hovrätten att taga ställning till den frågan, huruvida den nya lagen kunde tillämpas på det brott som förövats före den nya lagens tillkomst. Härmed kom man in på det spörsmål, som givit detta rättsfall ett så betydande intresse för eftervärlden. Frågan passerade icke oförmärkt utan ägnades uttrycklig uppmärksamhet. I hovrättens protokoll för den 17 november 1687 kan man härom läsa följande:

 

    »Hr Assessoren Örnwinge qwadh skrifftelig relation uthi den instämbdhe saak ifrån Christianstadh emillan R. Clas Frijs och Hans Brokmöller, angåendhe kyrkiobuller och förträdhe emillan dheras hustror, jämpte rettegångs expenser som prætenderas.
    Votum: — — — men för kyrkiobulret plichtar Brockmöllers hustro
    50 D:r S:mt — — —.
    Hr Swanhals: fast dhetta kyrkiobullret är skedt förr än Kl. förordningen kom, så kan det äntå hijt appliceras effter elliest ingen lagh är öfwer slijke måhl, och sees af præjudicatis, att delinqventerne warit högre straffadhe, än Kongl: placatet innehålle, derföre belägges Brockmöllers hustro medh 100 D:r S:mts plicht. — — —
    Hr Häger confirmerer Underrettens domb, och hon plichtar för kyrkiobulret 50 D:r — — —.
    Hr Aschling: det är ingen ny uthan gammal lagh att alla böra hålla fredh i kyrkan: och effter Brockmöllers hustro har trängt dhen andra, satt sig i knät på henne och således giort förargelse, belägges hon i anledning aff Kl. placatet, med 100 D:rs plicht och stå kyrkioplicht — — —.
    Hr Torpadius — — — 2) Ingen lagh för nu har blifw. publicerat;
    men effter ett scandalum är skedt plichtar hon ex arbitrio 50 D:r och gifwer expenser.
    Hr Cederskiöld: landsens sedwänio är och lagh, men sedan lagh kom, moste man dömma dereffter. hwarföre plichtar Brockmöller hustro i anledning af Kl plac. 100 D:r — — —.

    Hr Adlerberg — — — dhen andra i anledning af constitutione regia plichtar för kyrkiobulret 100 D:r — — —.
    Hr Leijonsteen är i samma tankar.
    Hr V. Presidenten (H. G. Falkenbergh) — — — och Brockmöllers hustro plichte för sitt fördhe owäsendhe 100 D:r står kyrkioplicht — — —.
    Hans Excell:s Hr Presidenten (Axel Ståhlarm) — — — 2) för kyrkiobulret belägges hon medh 100 D:r S:mt plicht, i anledning af Kl. placatet och står kyrkiostraf — — —.²

 

 

    ¹ Författningen är här citerad enligt SCHMEDEMANS Justitieverk, Sthm 1706, s. 1088. Den ingår även i STIERNMANS samling, IV, Sthm 1760, s. 691.
    ² Göta hovrätts protokoll för höstsessionen 1687, i hovrättens arkiv.

 

    I hovrättens dom, som är daterad den 19 november 1687, säges i denna del av målet:

 

    »— — — warandes Swarandens hustru in actis öfwertygadh, mycket förmäteligen hafwa uthi kiörkan dhen andra skuffadt och henne förträdet betaget, hwariginom hon förargelse och buller åstadkommet; altfördenskull — — — blifwer och Swarandhen för dhet af han hustru giordhe kiörkobuller, pålagdt, i anledningh af Hans Kongl: Maij:ts placat af dhen 22. Decemb: 1686, at plichta Etthundradhe dahl:r Sölf:r mynt, sampt hans hustru att stå kyrkioplicht — — —.»¹

 

    Anmärkningsvärt är att de här ovan i några vota samt i hovrättens dom kursiverade orden »i anledning af» både i protokollet och i domboken införts i stället för någonting utraderat — det förefaller som om där först stått »effther». Denna lilla justering var en juridisk finess — man ville ge uttryck åt den tanken, att den nya lagen icke var fullt lika direkt tillämplig som om den hade utfärdats före brottet. Denna distinktion åberopades sedermera uttryckligen i den förklaring som hovrätten senare avfordrades i målet.
    Målet gick nu vidare till högsta instans. Genom Kgl. Br. den 9 januari 1688 infordrades hovrättens förklaring. Detta brev, som åsyftas i det såsom motto här ovan åberopade Nehrman-citatet, finnes i original i Göta hovrätts arkiv. Brevet är egenhändigt undertecknat av konungen (Karl XI) och kontrasignerat av revisionssekreteraren Lars Mörling. Förutom inlednings- och avslutningsfraserna innehåller det märkliga brevet följande:
    »Utaf medfölliande handelsmannens i Christianstadh Hans Bråckmöllers hustrus Bengta Bråckmöllers Supplication, hafwe I wijdare till att see, hwadh hoos Oss hon i underdånigheet andragit hafwer, angående Eder domb hennes Man och Rådhmannen Clas Frijs emellan, afsagd d. 19 Novemb: nästförledne, öfwer begges deras hustrurs prætenderade rang och föröfwade kyrckio buller. Och som Wij af desse skriffter finna denne twist och derpå fölgde skuffning i kyrckian, wara förelupen en godh tijdh nembl: uti Augusti Månad för än Wårt Placat emot slijke förargelige måhl uti Decembris dereffter publicerat blef: Så äre Wij föranlåtne wordne, att inhämpta Eder underdånige förklaring härutinnan, huru I kunna komma till att döma en saak af, effter någon Lagh, som finnes wara effteråth, sedan giärningen är giord, stifftat? hälst emedan I uti ofwanbemelte Edert utslagh, denne omständigheeten i saken icke hafwen berördt eller ihugkommit; Ty är Wår Nådige willie och befallning, att I medh denne förklaring forderligast inkommen, sampt desse bijfogade skriffter Oss tillbaka sänden, låtandes i medlertijdh medh Execu-

 

    ¹ Göta hovrätts dombok för åren 1687—88, fol. 72 r & v, i hovrättens arkiv.

44—527004. Svensk Juristtidning 1952. 

tionen uppå Eder domb hafwa anstånd till Wårt wijdare behagh och godtfinnande.»¹

 

    Göta hovrätts förklaring finnes i hovrättens registratur och är daterad den 5 februari 1688. I hovrättens protokoll finnes intet annat omnämnande av ärendets behandling i detta skede än en kort notis i protokollet för den 18 januari — »Hans Kongl. Maij:ts Nådigste bref om förklaringh i Brockmöllers saak ifrån Christianstadh, beror till sessionen, men bref afgår till Magistraten att dhe innehåller i medler tijdh med executionen» — samt en lika kort notis i protokollet för den 11 februari: »Oplästes förklaringen till Kongl. May:tt emot Handelsm: Brockmullers beswär.»
    Hovrättens förklaring är mycket ingående och ger en uttömmande bild av hur hovrätten stått i valet mellan att söka stöd i den nya klara lagen eller att utsätta ett arbiträrt straff enligt den tidigare gällande rätten, i vilken man icke kunde finna något alldeles tillämpligt lagrum. Förklaringen innehåller härom följande:

 

    »— — — Och hwadh angår dhen application, som i b:te domb giörs, af E:s Kl: M:tz d. 22. Decemb: 1686. publicerade högstwällwijse och nådigste förordning i ty lijka måhl, till dhet factum, som någre månader förr, nl: d. 22. Aug: samma åhr passeradt, så tächtes E:s Kongl: M:t i nåder förmerka, att sådant af fölliande skiähl förnembligest skedt:
    1:o haf:r Rätten ingen äldre till dhetta factum egenteligh quadrerande lagh hafft att dömma effter, warandes alle dhe måhl, som i dhet 13. och 14. Cap: Edz B. Landz: och Stadzlagh decidereras så different ifrån detta, både till rum och andre omständigheter, att intet dhera hijt kunnat appliceras, och Konugh Magni Ladulåås Stadga om kyrkiofredh af samma skiähl som Kyrkio B i alt nu intet mehr observeras, och dhes uthan icke heller någon af dhe dheruthi uprächnade casibus alldeles till alle omständigheter medh dhenne conform finnes, fast dheraf sees huru mycket i högb:te Konungs tijdh mehr warit i sielfwa kyrkian, än på kyrkiowägh oliudh och förargelse, att åstadhkomma, som nu underdånigst anföres till allenast at wijsa dhet i dhenne saak alt för ringa straff warit för Brokmöllers hustru, som i sielfwa kyrkian under Gudztiänsten, då hon, samma dagh begådt Herrans högwördige Nattwardh med stöthande och en förnämare Mans hustrus nedträngande, en stoor förargelse

 

    ¹ Göta hovrätts arkiv, »Kongl. Maij:ts Missiver och Resolutioner 1688—1689», nr 2. Brevet finnes även i riksarkivet, Justitierevisionens registratur för år 1688, f 13 v—14 v, men är där ofullständigt emedan renskrivaren vid renoveringen hoppat över en del av den viktigaste meningen. 

giordhe, om hon allenast effter dhet 13. Cap: Edz B LL. och Stl: skulle blefwet ansedd, som dhet och för högt hade warit, och emot dhet 36. Cap. Edzb: LL. henne dhet straff att pålägge, som i dhet 14. Cap: i samma Balk dicteres på dhen som i kyrkia dråp, blånadh eller blodwijte giör, dheraf hon eij heller någotdhera giordt.
    2:o hafwa, för E:s Kl: M:tz nådigste förordningh och resolution af d. 5. Maij 1684, angående Jurisdictionen emillan forum Politicum och Ecclesiasticum, Prästerskapet med kyrkiones föreståndare eller sexmän, uthi dhe församblinger, hwarest dhesslijkes oliudh i kyrkio händt, dhet med arbitrerande afgiort.
    3:o i så måtto dheslijkes saker eij wijdare kommit, eller nu widh E:s Kl: M:tz Giötha Hofrättz acter man något exempel kunnat finna, huruledes i ty lijka måhl som dhetta ähr dömbdt blefwit.
    4:o haf:r E:s Kl: May:tz Giötha Hofrätt af dhen praxi, som för dhetta widh dhe församblinger warit slijke måhl att afdömma, hwarest theslijke oliudh och förargelser händt, mycket mindre någon rättelse fördristadt sigh att taga som dhen icke enehanda warit, uthan stundom till straffet mycket högh, som af ett i Tyskekyrkan i Stochollm för någre åhr sedan förelupet exempel wäll kunnigt är, och stundom så mycket ringa, att dhet nästan icke för straff kunnat rächnas, dher emot lijkwäll Rätten måst i minne hafwa, huru högt uthi Sweriges lag kyrkiofredh ansees, sampt hwadh för stort fehl dhet är för högmodh skuld then medh andras förargelse att bryta, serdeles emot dhen Person, som fölliandes sins mans wilkor, är af förnehmare stånd, än dhen som förträdet söker.
    Såsom nu widh ett sådant dhenna saakz förewettande, då och widh dhe nedrige instantier, dhetta kyrkiobuller medh åthskilligt straff fans belagt, som E:s Kl: M:t af sielfwe dommerne lit: A. B. i nåder tächtes förmerkia, E:s Kl: M:tz Giötha Hofrätt intet annat expidient för sigh fann dhesse strijdande Parter att åthskillia, uthan att antingen i anledningh af d. 22. artic: i E:s Kl: M:tz placat om Eeder och Sabbatsbrott, arbitreras, eller E:s Kl: M:tz ofwanhögstb:te nådigste förordning af d. 22. Decemb: 1686. som äfwen dhenne casum medh alle omständigheter författar, föllias skulle; Så haf:r E:s Kl: M:tz Giötha Hofrätt wäll wettandes och sig påminnandes, att ingen ny lagh obligerar uthi dhe måhl som för passeradt, än lagen stifftadh och publicerad blefwit, och tyckt sigh aldrig så säkert på sitt egit godtycko eller för dhetta så mycket varierande praxi kunna grunda, som effter sielfwe dommens lydelse dhenne saak skillia icke (effter) uthan i anledningh af dhet, som E:s Kl: M:t uthi dhes, medan dhenne saak ännu widh nedrige instantierne agerades, publicerade högsträttwijse och nådigste förordning godtfunnit. Förmoder altså— — —.»1 

 

    ¹ Göta hovrätts registratur för år 1688, s. 59—63, i hovrättens arkiv. De här ovan kursiverade orden äro i hovrättens registratur skrivna med större stil för att särskilt framhävas — i tydlig anknytning till den distinktion som hovrätten tidigare gjort mellan uttrycken »effter» och »i anledning af». Det förefaller emellertid som 

    Målet föredrogs till slutligt avgörande i justitierevisionen den 21 mars 1688. Närvarande voro förutom konungen greve Bengt Oxenstierna, greve Hans Wachtmeister, friherre Lars Fleming och greve Gustaf Adolf De la Gardie. Föredragande var liksom förra gången revisionssekreteraren Lars Mörling. Dessa namn företrädde både statsklokhet, juridiska insikter och lång erfarenhet i domarvärv. Det intressanta rådsprotokollet innehåller i denna del av målet följande:

 

    Idem (Mörling) föredrog huruledes twenne hustrur uti Christianstad neml. Rådmannens Clas Frises och Hans Brockmöllers blifwit trätande uti kyrckian, och derföre lagsökte och dömde på Cämbners Cammaren därsammastädes, så at Frises hustro, som af den andra blifwit skuffad wunnit en dom, at Brochmöllers skulle böta 50 dal: S:mt därmed Rådman Fris eij warit nöjder, utan gått til Rådstugun och omsijder till Götha HofRätt, där han d: 19 Novemb. 1687 wunnit dom på Brochmullers, att hon effter Kongl. M:ts Placat om oliud och buller i kyrckia, fälles til 100 dal: S:mts böter och kyrckioplichten, oachtat detta förelupit förr än Kongl: M:ts Placat utgick eller publicerades.

    Kongl. Maij:t befalte att upläsa Underrätternes sampt HofRättsdomen af d. 19 Novemb. sidstleden, hwilcket och skedde och fans denne kyrckioträtan wara desse hustrur emellan förelupen, förr än bem:te Kongl: M:ts Placat war utgånget. — — —
    Mörl(ing). denne Brochmullers hustro Bengtta supplicerar fördenskuld at slippa kyrckioplichten och de böter effter Kongl. Placatet, effter för des publicerande denne handelen förelupit.
    Hr: Gr. Gust. Del(a Gardie). Jag kan intet wetta, med hwad skiäl Göta HofRätt kommer at påläggia den plichten effter Placatet för ett förfarande skull som för Placatets publicerande är passerat.
    Kongl: M:t tilförenne war intet det straf på slijke excesser uti kyrckian, utan allenast, så store böter som de på en gång kunde försambla i pungen och bäckenet.¹
    Mörl(ing). Ja somligstädes detta eller något annat arbitralt straf.
    Kongl. Maij:t. Så plichtar hon allenast effter den gambla lagen och praxin, men eij effter placatet det HofRätten orimligen tagit til fundament at dömma henne effter.

 

om man vid renskrivningen av registraturet i distraktion hoppat över det här av mig inom parentes tillsatta ordet »effter» samt i stället framhävt det förhållandevis betydelselösa ordet »uthan».
    ¹ Härmed åsyftades synbarligen ett av drottning Kristina d. 24 dec. 1647 utfärdat »Patent angående träta och kijf om ställen och bänckerummen i kyrckian». Där stadgades såsom straff »böter så månge penningar, som näste Sön- eller Helgedag therefter af hele Församlingen uti alle föresatte fattigas bäcken falla och gifwas kan». Se SCHMEDEMAN, S. 272. Denna författning finnes även i STIERNMANS samling, II, Sthm 1750, s. 494—95. 

    Hr: L. Flem(ing) woro fuller wäl at determinera något wist quantum anten hon skal böta 50 eller 100 dal: S:mt.
    Kongl: Maij:t. Placatet nämpner fuller 100 dal: S:mt och kyrckioplicht, där effter hon intet kan dömmas, utan är bäst at blij simplement wid 50 dal: och HofRättsdommen aldeles uphäfwes.
    Resol. At Bengtta Brochmöller denne gången befrijas för de effter Göta HofRätts dom henne pålagde 100 dal: S:mt och kyrckioplicht och nu allenast gifwer til kyrckian 50 dal: S:mt.»¹

 

    Den i målet utfärdade resolutionen har följande lydelse:

 

    »Kongl: Maij:tts Resolution och förklaring opå Hans Brockmöllers ifrån Christianstad inlagde underdånige supplication, ang:de förskoning för dhe uthi Kongl. Giöta Hoffräts dom, emellan Rådmannen Claes Frijs och hennes Man d. 19 Novemb. nästförledne, för ett begånget kiörckio buller, för än Kongl: May:tts placat blev publicerat, henne ålagde böter. Gifwen i RådCammaren på Stockholms Slott d. 21 Martij 1688.
    Kongl. May:tt har i nåder sigh föredraga låtet ofwanbemelte Brockmuller(s) underdånige supplication sampt Kongl: Giötha Hoffrättens deröfwer insände förklaring, med underrätternas domar, finnandes skiähligt att befrija Hustru Bengta ifrån kiörckioplichten och dee etthundrade dahler Silfwermyntz böter som Hoffrätzdommen innehåller, warandes hon i det stället förfallen att erläggia till kyrckian femtijo d. SilfMt — — —.»²

 

    På detta sätt har målet nu kunnat i detalj kartläggas så att man fått en klar och ganska fullständig bild av de synpunkter som gjort sig gällande i de båda högsta instanserna, för vilka den nu avhandlade rättsfrågan trätt i förgrunden. Den enda luckan är, att något rådsprotokoll för den 9 januari 1688 icke finnes i behåll. Detta måste man livligt beklaga — det hade varit av alldeles särskilt intresse att läsa de yttranden, som möjligen fälldes vid tillkomsten av det märkliga kungliga brevet av nämnda dag. Man har anledning att antaga, att själva rättsfrågan redan då blev i justitierevisionen prövad och avgjord på ett sådant sätt, att yttrandena i rådsprotokollet för den 21 mars endast inneburo ett beträdande av den väg som redan inslagits den 9 januari 1688.
    Nu skulle det återstå att föra in detta prejudikat i ett större

 

    ¹ Rådsprotokollet för år 1688, fol. 178 r—179 v.
    ² Här citerad enligt justitierevisionens renoverade registratur för år 1688, fol. 224 r & v. En avskrift av resolutionen finnes i Göta hovrätts arkiv, »Kongl. Maij:ts Missiver och Resolutioner 1688—1689», nr 63. Denna resolution föredrogs i hovrätten först d. 28 juli 1688 på grund av en förfrågan från magistraten i Kristianstad angående verkställigheten. 

sammanhang. I första hand skulle det gälla att undersöka, huruvida prejudikatet kan ges någon bakgrund i någon äldre rättstradition eller i tankar som i samtiden gjort sig gällande inom de nordiska länderna eller på kontinenten. I andra hand skulle det gälla att utreda, vilken betydelse prejudikatet kom att få för framtiden.
    I detta sammanhang skulle det föra för långt samt kanske även vara en övermäktig uppgift att försöka utreda den vidare bakgrunden till prejudikatet. Man kan visserligen i vår äldre rätt påvisa många klara belägg för den grundläggande och i själva verket än viktigare tanken att straff icke fick ådömas utan stöd i lag, resp. i skriven lag. Man kan även gott tänka sig, att det härvid mången gång betraktats såsom självfallet eller åtminstone såsom ganska naturligt, att sådan lag, resp. skriven lag icke skulle ha återverkande kraft. Men detta hade veterligen aldrig uttryckligen uttalats.
    När det återigen gäller att bedöma prejudikatets betydelse för framtiden har man ett par fasta hållpunkter. DAVID NEHRMAN, som tjänstgjort såsom auskultant i Göta hovrätt, hade brevet av den 9 januari 1688 antecknat i ett rättsfallsregister och avskrivet i en »extraktbok», vilka båda finnas i behåll i Linköpings stiftsoch landsbibliotek. Han försummade icke heller att åberopa rättsfallet i sina arbeten. Första gången skedde detta i hans Inledning till then swenska jurisprudentiam civilem (1729), s. 39, och senare i hans Inledning til then swenske jurisprudentiam criminalem (1756), s. 21, — den senare gången i samband med det uttalande, som här ovan tagits till motto och som på ett märkligt sätt till ord och uppbyggnad överensstämmer med motsvarande artikel i deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Man kan även antaga att Nehrman i sin undervisning åberopade det kungliga brevet såsom ett ledande rättsfall.
    Prejudikatet anfördes även av ARNELL i dennes utgåva av stadslagen (1730). Där läser man på s. 655 under Rådstuvubalken kap. XIII klart och tydligt:
    »Blifwer någor ny Lag eller Stadge giord öfwer något specielt Måhl, och Casus förut existerat, så kan den förut begångna gärningen efter den sedermera giorda och publicerade Lagen eller Stadgan ey dömas. Kongl. Maij:tz bref til N. HåffR. den 9. Jan. 1688.»
    Dessa hållpunkter ge fullt tillräcklig grund för den uppfattningen, att ifrågavarande rättsfall blivit klart vägledande för

 

doktrin och praxis. Rättsregeln att strafflag icke har återverkande kraft har sålunda åtminstone sedan tillkomsten av detta prejudikat varit införlivad med gällande rätt i Sverige och Finland.
    Rättsfallet utgör en milstolpe i rättshistorien. Det markerar emellertid endast en etapp på vägen tillbaka till en annan och ännu väsentligare milstolpe — till Magnus Erikssons stadga om konungaval (1332 eller 1335), i vilken tredje artikeln av konungaeden för första gången klart och tydligt på svenska språket uttalade den allmänna regeln, att ingen skall ådömas straff utan stöd i lag. Denna artikel lyder enligt den i Köpenhamn förvarade handskriften av Södermannalagen:
    »Thridi articulus at han scal trygge ok troin konunge uæra allum almogha sinum — sua at han ængin fatökan fanga eller richan — eller epti budi sino fanga lata — eller ok nocrom lundum fordærua — utan han se laghlicha fyr foruunnin sum lagh sighia i laghsaghu there gærningin giors — æi ok thera gooz them nokraledis af taka — utan eptir laghum ok lagha domum.»¹

 

    En viktig uppgift för rättshistorien är nu att kartlägga vägen tillbaka till denna äldre milstolpe — ett stadgande som är klarare och tydligare formulerat än motsvarande stadgande i landslagens konungabalk och än de flesta besläktade stadgandena i den tidens konungaeder, konungaförsäkringar och unionsurkunder.² Uttrycket »there gærningin giors» utvisar här klart att det är fråga om brott och brottspåföljder. Uttrycket »sum lagh sighia i laghsaghu» utvisar åter att det är fråga om tillämpning av landskapets lag. Uttrycket »laghlicha fyr foruunnin» avser självfallet att gärningsmannens skuld skall vara i laga ordning utredd. På detta sätt framstår stadgandet i denna formulering såsom en både processrättslig och straffrättslig skyddsregel — således även såsom ett verkligt uttryck för den tanke som en senare tids straffrättsvetenskap sammanfattat i satsen »nullum crimen sine lege». Men högst ovisst är huruvida denna artikel i konungaeden kom att ha någon direkt eller indirekt betydelse för utgången av målet mot Hans Brockmöllers hustru Bengta.

 

    ¹ Det Kgl. Bibliothek, Ny Kgl. Saml. 4:o nr 2237, f. 13 r. Jfr även HOLMBÄCK och WESSÉN, Svenska landskapslagar tolkade och förklarade för nutidens svenskar, III, Uppsala 1940, s. XI—XII och XXIII samt 237 och 245.
    ² Jfr angående några av dessa stadganden LAGERROTH, Den svenska landslagens författning i historisk och komparativ belysning, Lund 1947, s. 87—89.