AKTUELLA RÄTTSPOLITISKA KARDINALFRÅGORINOM PROCESSRÄTTEN.
REFLEKTIONER UR DEN FINSKA RÄTTENS SYNVINKEL.
AV
PROFESSOR TAUNO ELLILÄ.1
Processrätten har som forskningsobjekt förberedelsen för rättegången och själva rättegången samt fortsättningen därpå, verkställigheten med allt vad därtill processuellt hör. Rätt allmänt torde man vara av den åsikten, att processrätten såsom vetenskapsgren samt såsom en form av universitetsundervisning kommer att laborera endast med torra formföreskrifter om metoder och färglösa ändamålsenlighets frågor. Då nu för tiden ett sann skyldigt specialiseringsraserigripit omkring sig på alla områden och envar enligt principen om arbetsfördelning endast lägger an på att behärska sitt eget område såväl som möjligt, är det förståeligt, att intresset för processrätten är rätt ringa utom de egentliga processualisternas krets. I synnerhet gäller, att processrätten icke har förmått intressera den stora allmänheten, då den icke kan bjuda på sensationer och jätteprestationer. Den som fördjupat sig i processrättens grunder finner däremot på olika områden av processrätten problem och spörsmål, som äro värdaatt bli utredda med vetenskapligt allvar. Det torde icke kunna förnekas, att det dessutom inom processrätten finnes sådana frågekomplex, som — om de blott komme till allmänhetens vetskap — av en var upplyst skulle erkännas såsom angelägenheter av vikt.
Det är sant att det inom processrätten finns en mängd frågor av teknisk art, som icke intressera processrättsforskaren. För det praktiska livets män kunna de åter vara dagligt bröd, t. ex. upprättandet av längder och uppsättning av expeditioner. Bland de processteoretiska frågorna finns åter en del, som den praktiserande juristen varken har lust eller tillfälle att fördjupa sig i. Men över huvud taget ärdock just processrätten ett rättsområde, där teori och praktik stå inära beröring med varandra. Med praktik menar jag härvid närmast lagskipning och lagstiftningsarbete. Som ett bevis på berörda förhållande förtjänar redan nämnas, att t. ex. professorerna i processrättvid Helsingfors universitet, WREDE, GRANFELT och SJÖSTRÖM i tiden
deltagit i så omfattande lagberedningsarbeten som ett förslag till total rättegångsreform.
I. I de flesta undersökningar har processrätten blivit vetenskapligt behandlad i dogmatisk form, d. v. s. såsom undersökning de lege lata. De skrivna normerna i gällande processrätt och av sedvanerätten utbildade regler ha tolkats, ordnats, systematiserats och kompletterats. Flera processualister anse för övrigt den teleologiska metoden mest lämpad för det processrättsliga systemet (EKELÖF1 och SCHIMA2).
Vid sidan av den dogmatiska forskningen förekommer — om rättsfilosofin och rättssociologin i detta sammanhang lämnas åsido —även forskning med den framtida processrätten som föremål, d. v. s. rättspolitiskt forskningsarbete av de lege ferenda-natur: forskningens mål är att utröna, huru rättegången borde ordnas i den framtida lagstiftningen, vilka postulaten och grunderna härför äro. Rättspolitiken drar upp riktlinjerna för den framtida rätten. Man söker anställa jämförelser mellan olika möjligheter och stannar för det som förefaller förnuftigast. Den rättspolitiska forskningen gestaltar å ena sidan ett slags idealsystem, men å andra sidan är det dock icke tillåtet förden att ta sig diktarens friheter. Den måste nämligen hålla sig på fast mark såtillvida, att de speciella förhållandena och behoven i respektive land bli beaktade. I den rättspolitiska forskningen är den rättsjämförande eller komparativa metoden av betydelse. Man måste känna till och kritiskt bedöma utländska förebilder men ingalunda alltid tillägna sig dem såsom sådana. Lagstiftaren bör betrakta saker och ting genom nationella glasögon. Framför allt får rättstraditionen och den naturliga och sunda kausala utvecklingen på tidigare grund icke underskattas. Men ju mer universell en rättsfigur är — och sådana finns det gott om — dess lättare är det att foga in den i andra länders processystem. Härvidlag har ett internationellt enhetligt planeringsarbete sitt värde. Det rättspolitiska forskningsarbetet har sålunda två sidor: det är dels nationell specialforskning, dels en forskning av universell karaktär. I fattiga länder bestämmes emellertid processlagstiftningens inriktning beklagligt nog ofta av det kalla faktum, att man inte har råd med några större reformer. Om man är alltför optimistisk, blir resultatet utopier på papperet.
Rättspolitik är ingalunda detsamma som politik i rätten. Den rättsvetenskapliga forskningen bör även i denna form äga forskningens frihet. I politiken är det däremot ofta partisynpunkter som bestämmer. Rättsvetenskapsmannen har för övrigt på sätt och vis skyldighet att särskilt försvara friheten i all vetenskaplig forskning. På denna punkt om icke på någon annan är rättsvetenskapen i tillfälle att göra allaandra vetenskaper en tjänst.
En annan sak är åter, att lagstiftaren i praktiken vid lagreformer ofta har att utgå från i rätt hög grad olika världsåskådningar. Detta
trycker självfallet sin prägel på lagstiftningsresultaten. I processrätten gäller detta speciellt brottmålen. Det har sagts: »En annan stat— en annan straffprocess.» Om man t. ex. jämför straffprocessen i den nya svenska rättegångslagen (som trädde i kraft år 1948) med processen i den tjeckoslovakiska straffprocessordningen av år 1950, två någorlunda samtida lagar, kan en principiell olikhet spåras, även om en massa rättsregler förefalla likadana. Sist och slutligen berordet mycket på, vilken anda lagskiparen — domaren — förmår och vill ingjuta i lagens bokstav. Detta gör att domarutbildningen blir en viktig rättspolitisk kardinalfråga. Och genom att tillerkänna domaren oavhängighet söker man säkerställa en objektiv tolkning av rätten, d. v. s. domarna äro icke bundna av några konkreta påbud från statsmaktens, såsom regeringens och förvaltningsmyndigheternas, sida utan endast av stadgandena i gällande lag.
I universitetsundervisningen och även i rättsvetenskapliga forskningen i Finland vilar tyngdpunkten på den positivrättsliga eller dogmatiska sidan, men därjämte har man för sed att framställa rättshistoriska, rättsjämförande, rättssociologiska och rättspolitiska anmärkningar. Utmärkande för universitetsundervisningen i processrätt är för övrigt, att de rent teoretiska föreläsningarna i stor utsträckning kompletteras med förklaringar av rättsfall, vilket är en universell företeelse. Bland processualisterna förefaller det för övrigt icke att vara så helt sällsynt, att även rent rättsteoretiska spörsmålintressera dem (t. ex. OLIVECRONA, EKELÖF och WILHELM SAUER).
II. Då en processreform skall igångsättas gäller det allra först att besluta, huruvida en totalreform skall genomföras eller endast partiella revideringar företagas. Sverige har gått längs förstnämnda linje, något som man före krigen tänkte sig även i Finland, då det måste anses vara det idealiska. Men förhållandena i Finland ha emellertid utvecklat sig i en sådan riktning, att statsfinanserna icke tillåta en total reform. Fördenskull har man fått nöja sig med partiella ändringar och även i fråga om dem nödgats iakttaga en viss återhållsamhet. De viktigaste i räckan av partiella reformer i Finland äro ändringarna av bevisrätten år 1948 och av stadgandena om häktning och anhållande samma år. Såsom ett programmatiskt krav gäller för Finlands vidkommande, att dessa partiella reformer, som äro avseddaatt genomföras successivt, böra fortsättas i brådskande ordning.
Processrätten står den materiella rätten nära. Sambandet kommer till synes bl. a. däri, att processrätten först år 1907 upptogs som självständigt ämne i Helsingfors universitets program. Och fortfarande finns en svenskspråkig professur i straff- och processrätt. Ända till år 1949 funnos dessutom kombinerade adjunkturer i straff och processrätt (huvudvikten på straffrätten) samt process- och straffrätt (huvudvikten på processrätten). Vid utländska universitet är civilprocessrätten ofta kombinerad med civilrätten och straffprocessrätten med straffrätten. Det funktionella sambandet mellan civil- och straffprocessrätten framträder självfallet starkast däri, att de bägge
gälla ett förfarande. Fördenskull har en framställning av t. ex. straffprocessrätten mycket att hämta ur motsvarande systematiska framställningar av civilprocessrätten. Å andra sidan fordras även för ett fullständigt behärskande av civilprocessrätten jämförelser med straffprocessrätten.
Ovan antydda samband ge upphov åt två rättspolitiska organisationsproblem. Borde man förfara så, att den materiella lagstiftningen på ett område först reformeras, t. ex. straffrätten, och först därefter eller i samband därmed förfarandet, straffprocessrätten. Logisk förefölle den ordningen, att straffrätten först fullständigt justeras och reformeras och först därefter och i enlighet därmed de straffprocessuella lagarna. I praktiken har emellertid skyndsamheten ofta krävt revision av processlagstiftningen i första hand. I synnerhet efter politiska omvälvningar har det i olika länder visat sig nödvändigt att revidera straffprocessen speciellt vad beträffar bestämmelserna om häktning, förundersökning och användningen av tvångsmedel även som de stadganden, vilka ha begränsat garantierna för ändringssökande.1 Det är intressant att konstatera, att man härvid icke alltid har stannat vid att återställa det tidigare rättstillståndet utan på samma gång företagit längre gående reformer. Också om omvälvningsperioder kan med tanke härpå sägas: »Ingenting så ont, att det inte för något gott med sig!» En annan reformatorisk fråga av samma slag är huruvida civilprocessen och straffprocessen böra reformeras i ett sammanhang eller var för sig eller huruvida det finns dels för dem bägge gemensamma, dels för envar av dem gällande stadganden. Det sistnämnda förefaller modernt, men i flera länder utomlands utgöras civil- och processlagarna av separata lagar.
Civilprocessrätten i Finland kräver revision på många punkter, speciellt vad beträffar förfarandet, ty det på 1734 års lag baserade förfarandet motsvarar icke ens efter de ändringar, som senare företagits, den moderna tidens krav. En allmän svaghet är den överdrivna formalism, som framträder i lagen (t. ex. behandlingen av foruminvändning!) och vidare i lagskipningen. Denna lagstiftning borde alltigenom förbättras genom realistisk-dynamiska ingrepp, i synnerhet som sådana reformer angående förfarandet icke borde åsamka staten oöverstigliga extra utgifter. Särskilt vill jag nämna avsaknaden av s. k. förberedande förfarande i egentliga tvistemål. En partiell reform på denna punkt förberedes som bäst i Finland. Finlands utsökningslag av år 1895 är icke så föråldrad som man stundom gör gällande, men förnekas kan icke, att även den skulle tarva en partiell revision. Däremot är konkursstadgan av år 1868 i behov av total revison. Lagstiftningen om skiljemannaförfarande är av rätt sent datum, från år 1928, men jämförelser med utländska lagar ger vid handen, att den uppenbarligen kunde moderniseras, framför alltför vinnande av större smidighet och enkelhet.
III. Vilka processrättsliga reformer äro i detta nu mest angelägna för Finlands vidkommande? Svaret torde icke utan skäl bli, att speciellt de skriande bristerna i straffprocessen borde avskaffas. Dessa brister äro delvis en följd av att straffprocessen i Finland lika litet som annorstädes varit föremål för så livlig vetenskaplig forskningsom civilprocessen. Men det som vid prövningen av angelägenhetsgraden väger tyngst i vågskålen är, att det i straffprocessen är fråga om någonting så dyrbart som — människan själv. I straffprocessen stå å ena sidan statens och samhällets fördel och å andra sidan individens frihet och andra fundamentala värden mot varandra, och föränderligheten i detta förhållande skapar alltid tid efter annan behovav en ingående revision. Ideella och praktiska synpunkter komma ofta i konflikt med varandra. Rättspolitiska problem uppstå, vilka man icke får ställa sig likgiltig till eller avfärda hur som helst. De äro mer än tekniska och ändamålsenlighetsfrågor. Av dem framgår, att processrätten ingalunda är enbart »formknep» eller »begreppsakrobatik» utan att det framför allt just i straffprocessrätten finns många rättsstatliga och statsrättsliga kardinalfrågor.
Jag skall här försöka antydningsvis belysa de rättspolitiska »polerna» och nyckelfrågorna inom straffprocessrätten. Dessförinnan vill jag emellertid framhålla följande, som i detta specialiseringens tidevarv ofta icke blir tillräckligt beaktat.
I de straffprocessuella frågorna tangeras och beröras många andra rättsområdens arbetsfält. Sålunda stå stats-, förvaltnings- och givetvis den materiella straffrätten samt den allmänna rättsteorin i organiskt samband med straffprocessrätten. Framför allt bör framhållas de specialiserade hjälpvetenskapsgrenarnas, kriminaltaktikens och kriminalteknikens andel i den direkta kampen mot brottsligheten. Men det är skäl att från straffprocessrätten slå broar över till andra vetenskaper, till såväl ande- och naturvetenskaperna, och att befästa de redan existerande. Teologin har sedan gammalt varit juridikens fasta stöd i upprätthållandet av rättsordningen. Mången stor processualist, såsom t. ex. skaparen av den utomordentliga österrikiska civilprocesslagen (1898) FRANZ KLEIN, har tillika varit en äkta sociolog. Och helt allmänt har man ansett sig kunna uttala (ALANEN1), att rättsvetenskapen såsom sådan är i viss mening »tilllämpad sociologi». Juristen har i allmänhet nödgats fästa främst synkroniskt jämförande uppmärksamhet vid folkens historia, för att kunna förstå den historiska utvecklingen och finna en rättspolitiskt riktig fortsättning. Det material statistiken erbjuder har alltid vid processreformer utnyttjats på olika sätt; på denna punkt synes för övrigt i Finland finnas mycket att förbättra i jämförelse med t. ex. Sverige. Psykologin är ett närliggande gebit, som speciellt kriminaldomaren och den som verkställer förhör åtminstone i någon mån måste äga direkt kännedom om. I detta avseende befinner sig utlandet ett långt steg framom Finland och även framom Sverige, vad
beträffar t. ex. vittnespsykologin. Den nya bevisrätten har dock i sin symptomatiska form i någon mån fäst avseende vid psykologiska omständigheter, såsom vådan av suggestiva frågor. Fysikerna och rättskemisterna gälla i detta nu och säkerligen framdeles i allt högre grad som t. o. m. absolut säkra vittnen genom sina sakkunnigutlåtanden angående spår av brott och andra liknande omständigheter. Även den moderna antropologin kan vara till hjälp härvidlag. Det har t. o. m. hänt i Finland, att en professor i botanik på ett bindande sätt avslöjatde verkliga brottslingarna bland flera misstänkta. Och t. o. m. astronomerna ha någon gång anlitats vid kriminalundersökningar. Kriminalcentralen i Helsingfors har t. ex. framför allt med hjälp av fotografering och användning av ultraviolettljus kommit till resultat, som man ännu för något tiotal år sedan icke kunde drömma om.
Det är icke möjligt att här draga fram alla de möjligheter till samverkan den moderna tiden erbjuder en väl organiserad kriminalrättsvård, men det är med avsikt jag här lämnat läkarvetenskapen till sist. Samtidigt som kriminalrättsvården överallt präglas av en dragning åt förvaltningsrätten genom att allt flera skyddsåtgärder införts, har den tillika visat en tendens att närma sig läkarvetenskapen. Speciellträttsmedicinen och psykiatrin kunna erbjuda kriminalrättsvården ett alltmer differentierat bistånd. Ett av den framtida kriminalrättsvårdens problem är fördenskull att få till stånd ett allt fastare samarbete mellan vetenskaperna i kampen mot brottsligheten, avslöjandet av brott och utpekandet av den verkligt skyldiga.
Då juristen och processualisten sålunda råka in på samma arbetsfält som andra vetenskapsmän, kan det icke undvikas, att forskarna på de olika områdena stundom komma till olika slutsatser. Sålunda kan det t. ex. hända, att juristen, som även eljest påstås vara konservativ, i fråga om någon nyhet önskar sätta upp skylten »Tillträdeförbjudet» eller åtminstone »Vägarbete pågår»! En läkarpionjär skulle däremot icke tveka att annonsera »Patienter mottagas» under vissa tider på dygnet eller åtminstone »enligt avtal»!
IV. En rättspolitisk fråga av första rang är såväl universellt sett som speciellt för den finska rättens vidkommande ordnandet av den anklagades försvar.
Den anklagades försvar anses i straffprocessen såsom den anklagades kan hända viktigaste rättighet. Det innebär en reaktion mot anklagelsen, varigenom för den anklagade förmånliga fakta och rättsliga synpunkter framläggas. I straffprocessrätten skiljer man mellan det materiella försvaret å ena sidan och det formella å den andra.Till det materiella försvaret hänföres icke blott den anklagades egna åtgärder och genom en av honom vald försvarsadvokat bedriven verksamhet utan även det, att å ena sidan redan åklagaren på grund av kravet på objektivitet är skyldig att insamla och framlägga även sådana fakta, som tala till den anklagades förmån, och att å andra sidan domstolen är skyldig att fästa avseende vid samma omständigheter samt att på ämbetets vägnar känna till stadganden, som äro förmån-
liga för anklagade. Det formella försvaret innebär, att försvaret skötes av en för ändamålet tillsatt offentlig försvarare.
Medan den s. k. inkvisitoriska undersökningsmetoden var gällande, vilken innebar, att domstolen själv synnerligen aktivt deltog i utredningen av ett brottmål, i generalinkvisitionen t. o. m. i så hög grad, att den tog initiativet till rättegångar, tillämpades endast det materiella försvarssystemet. Men efter hand som anklagelseförfarandet blir ackusatoriskt — en historisk utveckling, som kan spåras överallt —med särskilda offentliga åklagare, uppstår med nödtvång kravet på ett offentligt försvar. I utlandet förekomma olika system med sådant offentligt försvar, men den finska rätten är härvid mycket efter — ett förhållande som icke utan skäl påtalats av Finlands rättslärda.
I Finland får den anklagade nog själv antaga biträde i alla brottmål, vilket i och för sig är en förmån, men han får också själv stå för kostnaderna. Den gamla rättegångsbalken (RB 15:9) upptar en primitiv specialitet, som emellertid icke har stor praktisk betydelse och som icke på något sätt försvarar sin plats i en rättsstat. I stöd avnämnda stadgande kan nämligen domaren ålägga någon sakförare att bistå fattig part i rättegång, men detta biträde uppbär intet arvode. Den som av annan orsak, t. ex. på grund av att han är sjuk eller sitter häktad, icke själv kan skaffa sig biträde, är hjälplös i nu berörda hänseende. Då åklagaren åter är ett enkom utbildat specialorgan, så kan det icke vara tal om någon parternas jämlikhet, något som den moderna processrätten kräver åtminstone i det egentliga rättegångsstadiet.
En del stadganden med begränsat tillämpningsområde finnas även i Finland som en början till en utveckling i bättre riktning i detta hänseende. I mål rörande unga brottslingar äger sålunda åtalad, som är häktad, rätt att få en statligt avlönad försvarare, om han på grund av medellöshet icke kan själv anskaffa sådan. Förutsättning är emellertid, att förfarandet kan ordnas »utan avsevärd svårighet eller olägenhet». Denna tanke borde rättspolitiskt utvecklas därhän, att förfarandet skulle gälla åtminstone i alla mål angående häktade samt i regel tillämpas även i andra fall, då rätten finner det av behovet påkallat. I Finland kan detta dock tyvärr möta faktiska svårigheter.
Ett system i den moderna processrättens anda vore ett allmänt omfattat system med offentligt försvar: försvarare skulle förordnas icke blott för mindre bemedlade utan även eljest, då det befunnes påkallat. Den anklagades egen begäran och vilja borde härvid beaktas, men även därförutan borde försvarare kunna förordnas (jfr Sveriges nya RB 21:3, 21:4 och 21:5). Den anklagade kan nämligen icke alltid själv bedöma sina egna möjligheter att framgångsrikt försvara sig. Det idealiska systemet vore måhända ett kombinerat system med offentlig försvarare, som förordnats av rätten, och dessutom möjlighet för den anklagade att anlita egen sakförare. Det är nämligen att märka, att en offentlig försvarare icke alltid åtnjuter den anklagades
förtroende i samma grad som en av denna själv vald. I synnerhet i politiska brottmål komma detta systems fördelar fullt till sin rätt. Om de anklagade äro flera och någons intresse står i strid med deandras, behövas flera offentliga försvarare.
Ur rättspolitisk synpunkt förefalla de framtida linjerna i princip klara vad beträffar det egentliga rättegångsskedet. Däremot är det icke tillnärmelsevis lika enkelt att ordna försvaret vid förundersökningen. Förundersökningen avser att utreda, huruvida ett brott blivit begånget och vilket brott samt vem av de misstänkta, som är den skyldige, och vidare huruvida åtal skall väckas (jfr Sveriges nya RB 23:2). En rättsjämförande undersökning ger vid handen, att förundersökningen — i ordets vidsträckta bemärkelse, avseende förfarandet före den egentliga rättegången — överallt utom i England synes uppvisa starkt inkvisitoriska drag. Därför är organisationen av den anklagades försvar icke den enda utan en med förundersökningen förknippad rättspolitisk kardinalfråga. Vad förundersökningen beträffar har man icke ansett det möjligt att utan att utredningen av brottet äventyras gå längs lika milda linjer som i det egentliga rättegångsskedet. Förundersökningen utgör i denna mening det »hårdkokta» skedet i utredningen av ett brott, medan man åter i rättegångsskedet söker skapa ökade och bättre garantier för att en oskyldig icke blir fälld och att straffet icke utmätes strängare än saken objektivt sett kräver.
I Finland skötes förundersökningen huvudsakligen enligt polispraxis. Veterligen har dock fråga väckts om revision och kodifiering av vissa få spridda stadganden samt om revision av hela förundersökningen, men detta har ännu icke kunnat förverkligas. Rättspolitiskt intresse och allvarlig prövning förtjäna å ena sidan de organisatoriska arrangemangen och å andra sidan strävan att finna det rätta förhållandet mellan skyddet av misstänkta och intresset av brottsutredningen. Jag kommer icke här att gå in på de många invecklade organisatoriska frågorna. I detta sammanhang må endast nämnas, att det som inger mest bekymmer vad förhållandena i Finland beträffar är, att många viktiga åtgärder, vilka i själva verket innebära utövande av domsrätt, såsom förordnande om häktning, ankomma på undersökningsmyndigheterna och icke kunna snabbt underkastas domstols prövning. Nya RB i Sverige utgör ett mönster som är värt beaktande.
Ur de fundamentala medborgerliga rättigheternas synpunkt intressanta äro redan de många frågeställningar, till vilka det i moderna förundersökningslagstiftningar i allmänhet gäller att fatta ståndpunkt; behovet av en enhetlig lagstiftning är allmänt erkänt i kulturstaterna, men om det sätt, på vilket detta lämpligen skall ordnas, råder synnerligen divergerande meningar. Kardinalfrågor äro i detta sammanhang följande två frågor.
1. Skall för brott misstänkt tillåtas anlita försvarare i förundersökningens alla skeden eller åtminstone i vissa av dem? Härtill an-
sluter sig frågan om den anklagades och försvararens rätt att sammanträffa, korrespondera och konferera, vilket allt lätt kan ordnas i positiv riktning. Även i huvudfrågan borde en i någon mån positiv lösning eftersträvas — det kravet måste uppställas.
2. Böra vid förundersökningen tillkomna handlingar och bevismaterial delges försvaret? I den moderna straffprocessen strävar man härtill och åtminstone så, att försvaret bör underrättas och beredas tillfälle att yttra sig, innan slutligt beslut om väckande av åtal fattas (t. ex. Sveriges nya RB).
Även följande frågor kräva ställningstagande och uttrycklig normering redan för minskande av rannsakningsmyndigheternas egenrisk:
3. Bör försvaret beredas tillfälle att vara närvarande vid förhör samt ställa frågor? Detta borde kunna tillåtas, åtminstone där det kanske utan olägenhet (jfr Sveriges nya RB 23: 11).
4. Hurudana förhörsmetoder och vilka frågor äro tillåtna och vilka förbjudna vid förhör? En förhållandevis detaljerad förteckning över icke tillåtna förhörsmetoder borde uppgöras. Bör den som verkställer förhör upplysa vederbörande om eventuella fall av tystnadsplikt och tystnadsrätt? I tillämpliga delar borde härvid iakttagas de bevispsykologiska och informationsstadganden den nya bevisrätten förutsätter.
Vidlyftig och principiellt viktig är vidare frågan därom,
5. vilka tvångsmedel som få användas vid förberedande förhör? Nya stadganden (1948) om häktning och anhållande finnas till denna del redan i Finland. Men uttrycklig och enhetlig reglering tarva stadgandena om beslag, reseförbud, husrannsakan och kroppsrannsakan (jfr Sveriges nya RB 23: 16). Särskilt borde det tillses, att post-, telegraf- och telefonhemligheten icke ens för utredande av brott kränkes annat än för uppnående av ett noggrant begränsat syfte (t. ex. rikets säkerhet) och under speciellt säkra garantier. En revision av lagstiftningen angående dessa angelägenheter har för övrigt varit aktuell i Finland redan i tio års tid, men arbetena på denna partiella reform förefalla att nu av någon orsak ha avstannat.
Revisionen av förundersökningen är ett mångsidigt problem. Det allmänna kravet måste uppställas, att en för brott misstänkt behandlas rättvist och mänskligt. Utredningstvånget bör aldrig föra utöverlagens gränser och icke längre än behovet kräver. Värdelösa undersöknings- och förhörsmetoder böra utdömas (jfr Sveriges nya RB 23:12). Men å andra sidan: kravet på effektivitet måste upprätthållas. Man får icke gå för långt i den i och för sig rimliga strävan att skydda den anklagade och framför allt icke härvid förfalla till sentimentalitet, ty då hotas hela brottsutredningen av hjälplöshet. Detta åter länder redliga medborgare till skada. Och icke ens en förtjänstfull lag om förundersökning kan fylla sitt ändamål, om den icke tillämpas av dugliga män. Staten bör fästa ökat avseende vid kompetensfordringarna och utbildningen av rannsakare.
V. Till slut vill jag behandla en ultramodern straffprocessuell specialfråga, nämligen användningen av s. k. sanningsserum eller narkoanalys såsom processuellt utredningsmedel. Inom t. ex. den amerikanska rättens och därav påverkade områden lär narkoanalysen, föratt tala med en utländsk forskare »ha fått en lika stor spridning som penicillinet».
Narkoanalysen är en metod inom den psykiatriska diagnostiken och terapin, som innebär, att rannsakningsobjektet medelst en injektion (t. ex. skopolamin) försättes i ett slags sömntillstånd eller »medicinskt rus». Därefter framställas frågor, vilka man med injektionenshjälp söker få sådana svar på, som vederbörande eljest skulle undvika eller förtiga. Metoden bygger på att den rannsakade förmodas bli ur stånd att förtiga sina eventuella planer eller giva undvikande och osanna svar.
Om läkarvetenskapen, som icke anser en skickligt utförd narkoanalys på något sätt skadlig för hälsan, kunde garantera, att narkoanalysen är en tillförlitlig »röntgenapparat» för utrönande av psykiska fenomen, uppstode självfallet frågan, huruvida användningen av narkoanalys borde tillåtas vid utredning av brott eller icke. Fördet första vill jag framhålla, att även de som i utlandet förorda användningen av narkoanalys, tänka sig den utförd av en läkarspecialist och icke t. ex. av polisen. Och för läkaren gäller självfallet även härvid tystnadsplikten.
Vad beträffar finsk rätt torde man icke kunna komma till annat resultat än att narkoanalys icke får användas vid utredningen av brott. Dess användning innebure ett slags framtvingande av bekännelse, vilket lagen icke tillåter. Tortyren avskaffades för länge sedan, och för framtvingande av en bekännelse får icke heller användas ett sådant eljest lovligt tvångsmedel som t. ex. vite. En väsentlig förutsättning för bekännelsen är dessutom, att den är frivillig, vilket icke är fallet vid narkoanalys. Narkoanalysen är som tvångsmedel ett slags andlig tortyr. Då objektet för behandlingen under narkosens inverkan komme att blotta hela sin inre person, innebure ingreppet att tortyrens gränser t. o. m. överskredes. Att beröva objektet för rannsakningen viljans frihet och självbestämmanderätten vore att kränkaen av de primäraste fundamentala rättigheterna. Dessutom är det skälatt erinra om att endast en bekännelse, som avgivits i fullt redigt tillstånd, har värde, vilket ju icke är fallet vid narkoanalys. Delvis samma orsaker tala emot användning av narkoanalys med vederbörandes eget samtycke. Det är icke heller alltid i andra fall tillåtet för människan att förfoga över sina viktigaste fundamentala rättigheter. Enligt finsk rätt är det t. ex. förbjudet att hålla någon anhållen längre tid än lagen medger, även i det fall att vederbörande samtycker därtill (SP 23 § in fine). Det kan tänkas, att rannsakningsobjektet påtal om narkoanalys kunde anse sig vara moraliskt skyldig och faktiskt tvungen att giva sitt samtycke av fruktan för att en vägran kunde tolkas till hans nackdel (jfr finska RB 17: 5 o. svenska RB: 35: 4).
Fördenskull och då t. ex. i politiska mål bakgrunden till samtycket kunde bli dunkel eller detta efteråt förnekas, torde det icke vara skäl att rättsligt behandla de fall då samtycke föreligger på annat sätt (annorlunda HURWITZ). Psykologiskt betänkligt är dessutom, att suggestibiliteten ökas under narkos. Och den nya bevislagstiftningen i Finland (RB 17:33) förbjuder uttryckligen framställandet av suggestiva frågor.
Jag vill icke betvivla narkoanalysens möjligheter som medicinsk metod, om ock olika meningar synas råda på denna punkt. Men såsom rättsligt medel står den icke i överensstämmelse med de nuvarande grunderna för den finska rättsordningen. Ej heller de lege ferenda är det skäl att förorda användningen av detta medel. En annan sak är, att narkoanalysen inom den medicinska vetenskapen användes till mänsklighetens fromma. Vid utredningen av brott skulle den påett betänkligt sätt vända sig mot människan. Trots att på utländskt juristhåll en del röster (många amerikanska jurister och t. ex. WILHELM SAUER1) höjts för metoden, förefaller det som om den finska juristen inför hotet av en narkoanalys-invasion i likhet med flera avsina utländska kolleger (bl. a. NOWAKOWSKI,2 SCHÖNKE,3 RADBRUCH,4 NIESE5) vore redo att sätta upp varningsskylten »Landstigning förbjuden!» T. o. m. en del auktoritativa läkarsammanslutningar ha ansett narkoanalysen olämplig som medel för utredande av brott (t. ex.rättsmedicinska sällskapet i Paris).6