ERIK HAGBERGH och SAL. NISELL. Lagen om ekonomiska föreningar av den 1 juni 1951 jämte dithörande författningar med förklaringar, formulär och sakregister m. m. Sthm 1952. Norstedt. 361 s. Kr. 23,00.

 

    D. 1 januari 1953 har en ny lag om ekonomiska föreningar trätt i kraft, och därmed har SKARSTEDTS välkända kommentar till 1911 års föreningslag blivit föråldrad. Den nya lagen, som är utfärdad d. 1 juni 1951, innehåller betydelsefulla nyheter i förhållande till sin närmaste föregångare såväl vad beträffar de grundläggande principerna, som rörande en mängd detaljspörsmål. Den har nu också blivit föremål för en kommentar i Norstedts gula serie, författad av justitierådet ERIK HAGBERGH och ombudsmannen SAL. NISELL, vilka båda deltagit i den utredning, vars betänkande (SOU 1949: 17) väsentligen ligger till grund för lagstiftningen.
    Det är icke avsikten att här ge en redogörelse ens för huvudgrunderna i den nya lagen. Härom hänvisas till SvJT 1951 s. 629 ff ävensom till inledningen till den nya kommentaren samt till vad som sägs i densamma under lagens rubrik och 1 §. Några reflexioner, som anm. gjort vid ett studium av boken, kunna emellertid möjligen vara av intresse.
    I förordet yttras, att vad som anföres till belysning av lagtexten i huvudsak hämtats från betänkandet och propositionen samt från lagrådets och lagutskottets utlåtanden. Man torde här i själva verket böra särskilt uppmärksamma orden »i huvudsak». Kommentaren utgör ingalunda en blott hopjämkning av förarbetena; tvärtom innehåller den uttalanden rörande en mängd praktiskt betydelsefulla spörsmål, som icke beröras i det officiella trycket, och även rent förklarande text förekommer. Framförallt är kanske så fallet i de viktiga kapitlen om stadgar, intagande och avgång, reservfond, styrelse och föreningsstämma.
    Varje avdelning av lagen inledes i kommentaren med en instruktiv översikt, utvisande de viktigaste ändringarna i förhållande till 1911 års lag. Dessa översikter innehålla mycket av intresse särskilt för föreningsfunktionärer (se utöver inledningarna till de nyss nämnda kapitlen framför allt ingresserna till kapitlen om revision och om ändring av stadgar).
    Det är emellertid naturligt, att man beträffande ett arbete av den omfattning, som det här är fråga om, ställer sig tveksam inför ett eller annat uttalande.
    På tal om uteslutning säga förf:na på s. 59, att medlem, som tillika är styrelseledamot, icke genom uteslutning blir berövad sitt uppdrag som styrelseledamot. Anm. har (Förvärv och förlust av medlemskap i ekonomisk förening, Sthm 1952, s. 167) gjort gällande en annan uppfattning, och det hade varit intressant, om förf:na velat med några

 

GÖRAN LINDEN 495ord motivera sin ståndpunkt. — Vid 17 § lägger man märke till att enligt förf:na varje annan likvid till medlemmarna än den ursprungliga bör anses som efterlikvid och därför vara underkastad avsättning till reservfonden. Detta uttalande synes vara strängare än departementschefens å s. 67 citerade yttrande, att avsättningsskyldighet förefaller irrationell, i den mån gottgörelsen omfattar likvid eller ersättning, som kan anses utgöra del av ett normalt pris.
    FL förbjuder i 20 § stämman att använda föreningens tillgångar eller att ikläda föreningen förpliktelser för ändamål, som uppenbarligen är främmande för föreningens syfte. I 76 § AL talas om ändamål, som uppenbarligen är främmande för föremålet för bolagets verksamhet eller för verksamhetens syfte. 1911 års FL innehöll förbud mot användande av föreningens tillgångar för ändamål, som uppenbarligen var för föreningens verksamhet främmande (19 §). Med 20 § FL bör jämföras bestämmelsen i 6 § 2., att stadgarna skola angiva ändamålet med föreningens verksamhet och verksamhetens art. Anm. har för sin del den uppfattningen, att »ändamålet med föreningens verksamhet» betyder desamma som »föreningens syfte» och att »verksamhetens art» språkligt motsvarar AL:s uttryck »föremålet för bolagets verksamhet». Som det icke kan antagas, att meningen varit, att FL i förevarande hänseende skall vara snävare än AL, och framför allt icke, att de fall som gingo in under 1911 års FL:s bestämmelse om förbud mot dispositioner stridande mot verksamheten nu skola falla utanför, bör lokutionen »främmande för föreningens syfte» i 20 § FL tolkas såsom avseende både ändamålet med verksamheten och dennas art (föremål). Det är väl också detta förf:na i kommentaren s. 73 velat uttrycka genom att säga, att i 20 § 1. upptages »föreskrift angående begränsning i föreningsstämmans beslutanderätt med hänsyn till föreningens syfte (föremålet för föreningens verksamhet)», särskilt som i en not hänvisas till AL. Att förf:na hyst den åsikten, att 20 § i själva verket förbjuder ej blott dispositioner stridande mot föreningens syfte utan även sådana förfoganden som äro främmande för verksamheten bestyrkes av vad som å s. 75 yttras därom, att styrelsen icke äger genomföra föreningens verksamhet utöver den ram, som följer med bestämmelsen i stadgarna om föreningens ändamål och verksamhetens art.
    Mycket fyllig och upplysande är kommentaren till kapitlet om föreningsstämma, och särskilt värdefull torde i praktiken den utförliga behandlingen av 55—57 §§ bli. Ståndpunktstagandet s. 139—140 till spörsmålet om gränsen mellan stämmans och styrelsens kompetensområden — att stämman helt kan binda styrelsen genom instruktioner — är måhända riktigt, men det hade kanske förtjänat anmärkas, att styrelsen naturligen kan vägra att utföra vad stämman beordrat och ändå fungerar tills ny styrelse utsetts på ordinarie stämma eller på extra stämma inkallad i den ordning, som sägs i 58 § sista st. och 59 §. — Vad beträffar 56 § skiljer kommentaren på rätt att närvara på stämma, å ena, samt rätt att deltaga i överläggningarna och besluten, å andra sidan. Anm. har dock här icke riktigt kunnat komma underfund med förf:nas åsikter på alla punkter. Till en början säges å s. 146, att varje medlem har rätt att närvara, om annat

 

496 ANM. AV HAGBERGH OCH NISELL: EKONOMISKA FÖRENINGARicke föreskrives i stadgarna. Något längre ned återges regeln i 15 § andra st., att medlem som uteslutits genast förlorar rätten att deltaga i överläggningar och beslut. Man får härigenom den uppfattningen, att förf:na mena, att utesluten men ännu ej avgången medlem har rätt att närvara; det kan emellertid ifrågasättas, om så är fallet. Ytterligare säges å s. 146, att medlem, som på grund av »stadgebeslut» (skall vara »stadgebestämmelse») är utesluten från rätten att rösta dock har rätt att närvara. Frågan är om detta alltid gäller eller om inte fastmera från fall till fall får avgöras, huru dylika stadgebestämmelser böra tolkas. Även inför uttalandet, att medlem, som uppsagt sig till utträde, har rätt att närvara på stämma som hålles innan han avgått, ställer sig anm. tveksam, därför att det synes betyda, att den som uppsagt sig icke skulle ha rösträtt till avgången. Det torde i själva verket vara så, att han har rösträtt om icke i stadgarna föreskrivits, att dylik medlem ej äger rösta (= deltaga i överläggningar och beslut).
    I ett bihang har intagits ett stort antal formulär till protokoll, kallelser, registreringsanmälningar m. m. Formulären äro mycket fullständiga och väl utarbetade. De torde med tillhörande anmärkningar ge erforderliga anvisningar i de allra flesta fall, och komma säkerligen att särskilt uppskattas i praktiken. Formulärens stora förtjänster fördöljas icke av att om i nr 11 å s. 284 överst meningen varit, att överlåtaren anmäler sig till utträde med det förbehållet, att förvärvaren antages till medlem, så borde detta ha kommit till tydligare uttryck. Vändningen »får i anslutning härtill anmäla mig till utträde» är i detta avseende ej alldeles klar.
    Ett synnerligen utförligt och väl upplagt sakregister avslutar boken.
    Som helhetsomdöme kan sägas, att kommentaren utgör ett förnämligt tillskott till »gula serien» och till vår juridiska litteratur över huvud taget. Då den uppfyller höga fordringar såväl på en praktisk uppläggning som i teoretiskt hänseende, torde den bli nästan oundgänglig för föreningsmännen, vid domstolarna och på advokatkontoren. Om sedan i nästa upplaga ett rättsfallsregister kunde inflyta, vore åtminstone anm. tacksam.

Göran Linden