Advokaten Jenrik har i sin ovan införda intressanta artikel pekat på att den särskilda bestämmelsen i 12 § arrendelagen, som stadgar att vid syn skall »i pengar uppskattas vad till botande av därvid befintliga brister erfordras» kan vid förändringar i penningvärdet leda till ett genombrytande av grundtanken i arrendelagens 10 §, att arrendatorn skall återlämna fastigheten i samma skick han mottog den, m. a. o. att jordägaren och arrendatorn i anledning av fastighetens avträdande principiellt skola bibehållas vid samma ekonomiska situation som vid dess tillträdande. Den citerade bestämmelsen medför nämligen, exempelvis vid penningvärdets fall, att vid fastighetens avträdande ett bristbelopp ökar icke blott med hänsyn till sådana brister, som hänföra sig till den avträdande arrendatorns besittningstid, utan också med hänsyn till de brister, som kunna ha förefunnits redan vid fastighetens tillträdande och eventuellt upptagits vid tillträdessyn. Endast den förra ökningen bör emellertid falla arrendatorn till last.
För att råda bot för en sådan konsekvens ifrågasättes i artikeln, om icke hänsyn till penningvärdesförändring bör kunna tas redan vid avträdessynen. Ett sådant förfaringssätt förefaller måhända dock i viss mån strida mot den citerade bestämmelsen i 12 § och synes icke heller, efter vad i artikeln uppgives, förekomma i praktiken.1 Därav följer
väl emellertid icke, att icke rättelse bör kunna ernås på annan väg, nämligen domstolsvägen. En syn innefattar ju i och för sig icke någon möjlighet att erhålla exekution mellan parterna, utan härför kräves rättegång. Om exempelvis en jordägare stämmer sin avträdande arrendator med yrkande om ersättning för skillnaden mellan avträdessynens och tillträdessynens bristbelopp, bör denne kunna invända, att en del av avträdessynens bristbelopp hänför sig till en ökning till följd av penningvärdesförsämring av brister, som icke vidkomma hans besittningstid. Anmärkas bör för övrigt, att synens betydelse enligt den nya arrendelagsiftningen överhuvud taget blivit minskad, exempelvis därigenom att syn icke längre utgör något obligatoriskt bevismedel. I rättspraxis har också en viss förändrad uppfattning av synens betydelse kommit till uttryck genom det omnämnda rättsfallet NJA 1950 s. 425, där olika bedömningsgrunder tillämpades för avträdare och tillträdare i fråga om jordens hävd. Det synes under sådana förhållanden vara överensstämmande med rättsutvecklingen, att en domstol vid utdömande av ersättningen i ena eller andra riktningen tager hänsyn till penningvärdesförändringar vid sidan av de nominella, vid syn fastställda bristbeloppen. Det ligger emellertid för möjliggörande härav vikt vid att synen mera ingående än vad som eljest synes erforderligt, specificerar de olika bristbeloppen, så att det kan fastställas, i vad mån de hänföra sig till brister, som varit befintliga redan vid tillträdet. Praktiskt vore, att möjlighet till återförvisning till synemännen funnes i händelse synen vore bristfällig i dylikt avseende (jfr dock NJA 1917 s. 221) eller att dessa i varje fall kunde höras.
Av vad jag ovan anfört framgår, att jag anser möjlighet finnas att även med nuvarande lagbestämmelser komma till rätta med den i artikeln påtalade olägenheten. Observeras kan för övrigt, att arrendatorn i det nyss tagna exemplet enligt 10 § är pliktig utgiva ersättning till jordägaren, endast i den mån han »eftersätter1 vad som åligger honom» i fråga om återlämnande av fastigheten i samma skick; han bör sålunda icke kunna åläggas ersättning för penningvärdesförsämring, som icke hänför sig till honom. Detsamma bör också i allmänhet anses kunna vara överensstämmande med parternas mening vid arrendeavtalets ingående. I den mån en bestämmelse av motsatt innebörd förekommer i ett arrendeavtal, kan det ifrågasättas, om den icke bör kunna lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen. i 3 kap. 43 § nyttjanderättslagen.
Fritjof Lejman