Strafgesetzbuch der Russischen Sozialistischen Föderativen Sowjet-Republik. Tysk översättning av WILHELM GALLAS. Berlin 1953. de Gruyter. 104 s. DM 12,50.

 

    WILHELM GALLAS, numera straffrättsprofessor i Tübingen, publicerade 1931 i Sammlung ausser deutscher Strafgesetzbücher en tysk översättning av 1926 års sovjetryska kriminallag (Ugolownyi Kodex). Lagen är alltjämt i kraft, men den har genomgått så betydande förändringar att den i fjol i samma skriftserie utkomna nya översättningen fyller ett verkligt behov. I en bilaga till den nya utgåvan publiceras även de bindande officiella interpretationerna av vissa paragrafer samt texten till de för hela unionen meddelade kriminallagar som komplettera delstaternas strafflagskodifikationer.
    I 1926 års lag ersattes straffet av sociala skyddsåtgärder. I stället för skulden trädde samhällsfarligheten. Vedergällningssyftet skulle såsom influerat av det kapitalistiska varuutbytet vika för allmän- och individualpreventionens grundsatser (se SCHÖNKE i SvJT 1948 s. 629). Gärningsmannens sociala farlighet kunde även utan att bevisbart brott förelåg rättfärdiga skyddsåtgärder. Förutsättning för sådan åtgärd var att gärningsmannen förövat en objektivt samhällsfientlig handling, varmed likställdes »förbindelse med förbrytarmiljö» eller »tidigare samhällsfarlig verksamhet» (§ 7). Skyddsåtgärderna indelades i fyra grupper: avrättning, judiciella förbättringsåtgärder, medicinska och medicinsk-pedagogiska åtgärder.
    Den sovjetryska kriminalpolitiken har senare, som bekant, slagit in på andra vägar. Den tidigare dominerande teori som generellt avvisade strafftanken såsom omarxistisk betecknas senare som en illvillig konstruktion av den likviderade kriminalisten PASCHUKANIS. Emellertid heter det fortfarande i art. 9 att »sanktionerna åsyfta varken vedergällning eller straff».
    Även den som icke behärskar det ryska språket kan i någon mån följa den aktuella kriminalrättsliga debatten genom publikationer som utgivas i Tysklands östzon. Här skall endast nämnas att även v. LISZTS idéer numera radikalt förkastas såsom typiskt borgerliga. Brottet är ett uttryck för klassfientlighet och skall bedömas i enlighet därmed. I en lärobok av ANDREJEV LERNELL-SAWICKI om den polska folkrepublikens straffrätt (tysk översättning i Deutscher Zentralverlag, Berlin 1952) definieras straffet som ett »dem Verbrecher gegenüber angewandtes Mittel des öffentlichen staatlichen Zwanges, das ihm ein bestimmtes übel zufügt und im Namen des Staatesdie Verdammung des Verbrechens und des Verbrechers vom Gesichtspunktder herrschenden Klasse ausspricht» (s. 199). I samma verk (s. 202) citeras ett föga känt uttalande av MARX: »Historien och statistiken ha visat på

övertygande sätt och med tillräcklig tydlighet att man sedan Kains dagar aldrig lyckats med att förbättra eller skrämma någon genom straff.» Trots detta är straffet i folkdemokratin ett samhällets instrument i kampen mot klassfientlighet och för detta syfte ingår i straffet både tvång och pedagogiska element (s. 204).
    Vid en jämförelse mellan den gamla och nya texten av den sovjetryska strafflagen påträffar man bl. a. följande karakteristiska ändringar:
    1. Dödsstraffet, som helt avskaffades 1947, har 1950 återinförts såsom högsta straff för förräderi, spionage och sabotage.
    2. I strafflagens allmänna del förekommer lika litet som vid lagens tillkomst ordet »straff»; stadgandena äro såtillvida ej förändrade. Däremot har i den speciella delen — första gången genom 1934 års lagstiftning angående brott mot staten — uttrycket »judiciella förbättringsåtgärder» ofta ersatts med ordet »straff». Straffbegreppet användes även i de ovan nämnda officiella lagtolkningarna. Därjämte har strafformen »fängelse» (tjurma) återinförts. Tillämpningsområdet för detta straff begränsades till en början till synnerligen grova och farliga brott, men utvidgades senare.
    3. Frihetsstraffets maximum, tidigare 10 år har förlängts till 25 år.
    4. Villkorlig frigivning (art. 56, 57) avskaffades 1939 genom en unionslag.
    5. Sedan 1935 kunna unga lagöverträdare som fyllt 12 år för våldsbrott, stöld, misshandel, framkallande av järnvägsolycka och några andra gärningar (även culpösa) ställas till straffrättsligt ansvar; alla straffarter äro tillämpliga (art. 12). Den absoluta straffmyndighetsåldern var förut 14 år.
    6. Talrika nya brottstyper och brottsbeskrivningar har tillskapats, särskilt inom grupperna brott mot staten och brott mot folkets egendom. Avdelningen om »kontrarevolutionära brott» omfattar nu 18 brottsartiklar. I avdelningen om brott mot administrationsordningen, lagens största, kriminaliseras bl. a. försenad skattebetalning; vid återfall kan frihetsstraff ådömas (art. 60). Av stor betydelse äro naturligtvis de detaljerade stadgandena om skyddf ör landets industrialisering, jordbrukets kollektivering och den allmänna egendomen, till vilken även kolchos- och annan kollektiv egendom räknas.
    7. Fosterfördrivning är sedan 1937 generellt straffbar. Legalt avbrytande av havandeskap är tillåtet endast när bärande medicinska eller eugeniska skäl föreligga (se SOU 1953:14 s. 487). Social eller social-medicinsk indikation erkännes icke. Kvinnan själv straffas dock endast med »offentligt klander» eller, vid återfall, med böter (art. 140 b).
    8. Homosexuella handlingar straffas sedan 1934 i ej kvalificerade fall med frihetsstraff i lägst 3 år (art. 154 a).

G. S.