Lagsamarbetet inom Beneluxstaterna
Den framstående belgiske rättsvetenskapsmannen, professorn viduniversitetet i Bryssel M. L. FRÉDÉRICQ gästade våren 1957 vårt land och höll då vid Stockholms högskola och Uppsala universitet en föreläsning på engelska språket om samarbetet på lagstiftningens områdeinom Beneluxstaterna (The unification of law in the Benelux countries). En utskrift av föreläsningen har av prof. Frédéricq begäran ställts till SvJT:s förfogande, och i det följande återgives föreläsningen i något förkortat och bearbetat skick.
Inledningsvis framför föreläsaren några erkännsamma ord om det legislativa samarbetet mellan de nordiska länderna, vars arbetsmetoder och goda resultat säges ha väckt intresse och beundran i internationella kretsar.1 I jämförelse med det nordiska lagsamarbetet måste lagsamarbetet mellan Belgien, Nederländerna och Luxemburg ansesvara av blygsam omfattning; det har i sin nuvarande form pågått endast några få år och hittills avsett i huvudsak lagstiftningsfrågor hörande till civilrätten. Det skulle ha varit en lockande uppgift att lämna en systematisk, komparativ beskrivning av lagsamarbetets program och verksamhetsformer inom de båda statsgrupperna. Föreläsaren hade dock icke funnit tid för ett sådant omfattande ämne utan hade måst begränsa sig till några väsentliga drag hos lagsamarbetet inom Benelux.
De tre stater, vilka i tiden efter andra världskriget framträtt under den gemensamma beteckningen Benelux, blev redan 1815 förenade i personalunion med den nederländske konungen Wilhelm I såsom gemensam regent. Belgien gjorde sig emellertid oavhängigt redan 1830 och bildade ett suveränt kungadöme, medan för Luxemburgs del unionen fortfor ända till år 1890. Under förra delen av 1800-talet var i Belgien, Nederländerna och Luxemburg Code Napoleon grundläggandeför lagstiftningen på civilrättens område. Emellertid uppkom genom senare lagändringar olikheter däri, vilka delvis är ganska väsentliga, och nytillkommen civilrättslig lagstiftning utvecklade sig ofta i skilda riktningar. De således alltmer ökade skiljaktigheterna föranleddes icke endast av olika ekonomiska förutsättningar utan även av olikheter i rättsuppfattningen. Fransk doktrin utövade sålunda, åtminstone till
en början, ett avgörande inflytande i Belgien och Luxemburg. I Nederländerna däremot gavs betydande utrymme åt tysk rättsuppfattning, och tyska rättsregler accepterades och bearbetades av holländska jurister. På grund härav hade vid tiden för andra världskrigetsutbrott skiljaktigheterna i detta hänseende blivit avsevärda. I samband med den tyska invasionen förändrades emellertid läget. De svåra lidanden som kriget medförde för de tre länderna kom att hos dem väcka en strävan efter starkare förbindelser på många områden. Den gemensamma politiska intresseriktningen skapade sålunda den psykologiska bakgrunden för ett närmande även på det ekonomiska och kulturella planet.
Redan 1944 inleddes i London förhandlingar i syfte att få till stånden union beträffande tullar och eventuellt även andra ekonomiska frågor mellan Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Slutmålet var att skapa ett territorium, inom vilket människor, varor och pengar kunde fritt cirkulera och ekonomiska, fiskaliska och sociala åtgärder kunde samordnas. Genom samstämmighet även i utrikespolitiskt avseende ville man därjämte verka för de tre ländernas bibehållna suveränitet. De sedermera avslutade s. k. Beneluxavtalen rörande viss ekonomisk och politisk gemenskap beredde i sin tur jordmånen för önskemål om gemenskap även på lagstiftningens område och om direkta och bestående kontakter mellan juristerna i Benelux.1 Det ansågs också böra ankomma på juristerna att anpassa lagstiftningen till de nya förhållanden som således uppstått. Framgång härutinnan hade emellertid icke kunnat vinnas med mindre vissa särskilt gynnsamma förutsättningar förelegat.
De goda resultaten av det nordiska lagsamarbetet brukar tillskrivas — förutom den inbördes likheten hos de nordiska ländernas politiska, ekonomiska och sociala struktur — det traditionella och i mycket överensstämmande kodifieringsarbetet, den språkliga släktskapen och det jämförelsevis isolerade geografiska läget. Den intressegemenskapsom efter krigt kom i dagen i Beneluxländerna — i vilka den politiska och ekonomiska ideologien vilar på samma demokratiska samhällsuppfattning som i de nordiska länderna — gav på motsvarande sätt liv åt det psykologiska moment som är nödvändigt för varje betydelsefull lagstiftningsreform; en vilja till samarbete, tillräckligt stark och oböjlig för att kunna ena olika folk om en gemensam målsättning. På så sätt skapades en alltjämt rådande atmosfär av förtroende, i vilken man icke tvekar att genom kompromisser och eftergifter ge avkall på nationella särintressen för att nå det av alla eftersträvade målet; detta erkännes allmänt vara den rätta vägen, oaktat många jurister, ofta av naturen konservativa, brukar hysa förkärlek för sina egna välkända rättsliga normer. Språkolikheten inom Benelux utgör icke något nämnvärt hinder mot unifieringsarbetet; franska är nämligen det officiellaspråket i Luxemburg och det ena av Belgiens båda nationalspråk, och
holländska språket, som har germanskt ursprung, talas både i Nederländerna och i den flamländska delen av Belgien. Därtill kommer att flamländska jurister i regel behärskar franska språket och att detta språk utgör ett av de viktigaste läroämnena i holländska skolor.
Själva lagstiftningsproceduren utvecklar sig vid lagsamarbetet inom Benelux efter i stort sett samma linjer som i de nordiska länderna. Den passerar således de tre klassiska stadierna: 1:o jämförande utredningar rörande de rättsområden som är lämpade för lagsamarbete; 2:o utarbetandet och formuleringen av de nya lagarna; samt slutligen 3:o lagarnas antagande och ikraftträdande i de skilda länderna.1 Lika litet som i de nordiska länderna finns det inom Benelux något gemensamt beslutande organ. Lagarna måste alltså antagas av de lagstiftandebeslutande organen i varje särskilt land.
Inom Benelux har man även, liksom i de nordiska länderna, tyckt sig finna att samarbetet på lagstiftningens område främjas bäst om anspråken icke från början ställes för högt. Ehuru det för juristerna skulle kunna vara önskvärt att skapa en fullständigt enhetlig civilrättinom de tre länderna — t. ex. genom antagande av en gemensam civillagbok — har erfarenheten icke desto mindre visat att även mellanländer med mycket stark inbördes släktskap det icke är möjligt att realisera en systematisk enhetlighet på hela lagstiftningsområdet. Här liksom eljest får man finna sig i att de enskilda länderna är beredda att avstå från sin legislativa självständighet endast i den mån som de anser att ett sådant offer är nödvändigt med hänsyn till deras internationella förbindelser; av denna anledning är det möjligt att genomföra endast en successiv och partiell samordning av lagstiftningen. Varje annat framstegssätt är verklighetsfrämmande och utopiskt. Lagsamarbetet måste följaktligen inrikta sig på vissa begränsade frågor, och det är även nödvändigt att välja endast sådana ämnen som kan anpassas till de förefintliga grundläggande rättsreglerna i varje särskilt land. Man bör vidare välja sådana ämnen som vid en given tidpunkt kan antagas samtidigt vara angelägna för intresserade kretsar ide tre länderna, frågor beträffande vilka det föreligger en allmän önskan att se lösta på ett enhetligt sätt. Endast under dessa förutsättningar föreligger praktiska möjligheter att komma överens. Hänsyn av angivet slag förklarar och karakteriserar den anda, i vilken lagsamarbetet för närvarande bedrives. Man avstår alltså från varje försök att nå fullständig och systematisk enhetlighet och nöjer sig medatt söka lösa enstaka spörsmål av aktuellt praktiskt intresse. Denna grunduppfattning skiljer sig för övrigt icke från den som torde vara bestämmande för det nordiska lagsamarbetet.
Det första stadiet av lagsamarbetet inom Benelux upptages följaktligen till väsentlig del av frågan hur man lämpligen bör utvälja deämnen som ägnar sig för enhetlig reglering. För att lösa denna fråga följer man emellertid icke någon fast regel. Ibland tages initiativet av justitieministrarna, såsom nyligen har varit fallet beträffande det rättsliga skyddet för Förenta Nationernas namn och emblem i alla tre
länderna. Av stor betydelse för utväljande av lämpliga ämnen är den verksamhet som bedrives av belgisk-nederländska förbundet förjämförande rättsstudier (Association pour l'Étude comparée du Droitde la Belgique et des Pays-Bas), en privat sammanslutning av väsentligen vetenskaplig karaktär. I själva verket består förbundets arbete i att på doktrin är basis precisera de ämnen som kan antagas vara lämpade för en omedelbar samordning; man jämför lagstiftningen i aktuella ämnen i de olika länderna och angiver de grundläggande principer, vilka man finner böra följas för att nå samstämmighet. Detta förbund spelar, kort sagt, rollen av vägvisare, och genom dess arbete beredes marken för det andra stadiet, nämligen själva lagstiftningsproceduren i inskränkt bemärkelse. Denna ankommer på en annan organisation av officiell karaktär, nämligen den s. k. Beneluxkommissionen.
Det belgisk-nederländska förbundet för jämförande rättsstudier bildades i Bryssel den 17 september 1947 på initiativ av de båda framstående juristerna, professorn vid Louvains universitet van Dievoet och professorn vid Leydens universitet Meijers. Oaktat förbundet utgör en enskild sammanslutning, åtnjuter det justitieministeriernas fulla förtroende och bistånd och erhåller av dem även visst ekonomiskt stöd. Förbundets verksamhet bygger på den förutsättningen, att en kartläggning av förefintliga olikheter mellan lagstiftningarna i de båda länderna är erforderlig för att en samordning skall kunna genomföras. Förbundet består av 21 belgiska och 21 holländska medlemmar, fördelade på tre sektioner: 1) offentlig rätt och förvaltningsrätt; 2) straffrätt och straffprocessrätt samt 3) civilrätt, handelsrätt och civilprocessrätt. Sammanträde hålles en gång om året, växelvis i Belgien och Nederländerna. De problem som står på dagordningen vid dessa sammanträden studeras inom vederbörande sektion på grundval av två rapporter — en från vartdera landet — vilka är disponerade och utarbetade enligt samma plan och får, envar, icke överstiga 20 tryckta sidor. Rapportförfattarna har härvidlag att följa vissa anvisningar. Gällande lagregler i de båda länderna måste sålunda återgivas på sådant sätt att det är möjligt att omedelbart jämföra dem, även beträffande detaljer. Detta betyder att rapportörerna icke får begränsa sig till en metodisk översikt över den inhemska lagstiftningen utan måste särskilt framhäva och bearbeta sådana olikheter som kan vara av intresse för jämförande studier. De bör därför behandla materialet isamma ordning och disponera det under sinsemellan lika rubriker (med användande av samma littera- eller sifferbeteckningar), så att rapporterna blir med varandra fullt jämförbara både beträffande formen och innehållet. Rapportörerna bör jämföra sina respektiva översikter och redogöra för de slutsatser, vartill jämförelsen ger anledning, och för förekommande olikheter i deras uppfattning. De bör vidare, antingen var för sig eller tillsammans, uttala sin mening beträffande förutsättningarna för, lämpligheten av eller olägenheten med en samordning av lagstiftningen i i frågasatt avseende samt vid behov även närmare redogöra för de omständigheter, på grund varav de finner lika lagregler önskvärda.
Hittills har förbundet vid sina årliga möten behandlat främst följande ämnen:
1. Sektionen för offentlig rätt och förvaltningsrätt: Kommunala förvaltningsuppgifter i stad och på land (1947); Den belgiska senatens och den nederländska första kammarens sammansättning och kompetens (1948); Den enskildes frihet under tid avallmän beredskap eller liknande förhållanden (1950); Vissa lägre administrativa myndigheters kompetens (1951); Den kommunala ekonomiska självstyrelsen (1952); Regeringens kompetens (1953); Statstjänstemännens rättsliga särställning (1955); Den högsta verkställande myndigheten i stad (1956).
2. Sektionen för straffrätt och straffprocessrätt: Psykopaterna och strafflagen (1947); Hållande i häkte (1948); Juridiska personers straffbarhet (1951); Strafflagens bestämmelser ommedverkan till brott (1952); Non bis in idem (1953); Den skadelidandes ställning (1955): Straffrihetsgrunder (1956).
3. Sektionen för civilrätt m. m.: Bolag och andra juridiska personer (1947); Realtillgångar och good will (1948); Välgörenhetsstiftelser och liknande institut (1949); Skadeförsäkring (1951;1953); Testamentsexekutorer (1953); Konkurs (1955); Gäldsansvaretvid dödsfall (1956).
Av uppställningen framgår att ett ämne som en gång studerats av förbundet sällan tagits upp på nytt för samma ändamål. Denna erfarenhet visar att det är värdefullt att den förberedande vetenskapliga undersökningen med en gång göres så fullständig som möjligt. — För att i vartdera landet sprida kännedom om det andra landets lagstiftning har förbundet vidare upprättat en katalog över modellbibliotek av belgisk och holländsk juridisk litteratur, lämpliga för holländska och belgiska universitet. Därjämte har på förbundets initiativ fullständiga samlingar av juridisk litteratur från de båda länderna fått sin plats i Fredspalatset i Haag och i justitieministeriet i Bryssel.
Det andra stadiet av lagsamarbetet, nämligen utarbetandet och formuleringen av uniforma lagtexter, ankommer såsom nämnts på en officiell sammanslutning vid namn Belgiens-Nederländernas-Luxemburgskommission för samarbete på lagstiftningens område (Commission Belgo-Neerlando-Luxembourgeoise pour l'Étude de 1'Unification du Droit). Kommissionens primära uppgift är att för regeringarna framlägga förslag till enhetliga legislativa lösningar av sådana spörsmål som regeringarna eller förbundet eller kommissionen själv anser vara avsärskilt intresse. Medan förbundets verksamhet framför allt går ut på rättsliga studier, syftar kommissionen till att nå snabba och praktiska resultat; den skall på ett effektivt sätt förbereda en samordning av lagstiftningen i de tre länderna.
Beneluxkommissionen bildades vid ett möte mellan de tre ländernas justitieministrar i Bryssel den 17 april 1948. Därvid anfördes att utvecklandet av de kulturella förbindelserna mellan de tre intresserade staterna skapade behov av viss enhetlighet beträffande de rättsligaprinciperna och överensstämmelse med avseende å legala lösningar. Jämlikt statuterna för kommissionen har den sitt säte i Bryssel. Den består av 26 medlemmar (10 belgare, 10 holländare och 6 luxemburgare),
utsedda av justitieministrarna; till ordförande utses för en tid av tre år, varannan gång en medlem av holländska delegationen och varannan gång en medlem av belgiska delegationen, medan vice ordförande är en medlem av luxemburgska delegationen. Plenarsammanträde hålles två gånger om året, i Bryssel, Haag eller Luxemburg. Medlemmarna är fördelade på en civilrättsavdelning och en straffrättsavdelning, vilka envar har till uppgift att förbereda lagförslag inom respektive specialområden. Avdelningarna sammanträder så ofta som deras verksamhet kräver. Det diskuterades vilka som hade de största kvalifikationerna för att förbereda den uniforma lagstiftningen, rättsvetenskapsmännen eller de praktiskt verksamma juristerna. Frågan löstes på så sätt att både teori och praktik blev representerade i kommissionen; dess medlemmar har hämtats från den akademiska karriären lika väl som från domarkåren och advokatkåren. Kommissionens underavdelningar är därjämte bemyndigade att, för fullföljandet av dem åliggande uppgifter, kalla experter för samråd, något som också förekommer regelbundet.
De resultat som kommissionen hittills uppnått måste anses uppmuntrande. Detta beror till stor del på kommissionens smidiga arbetsmetoder, vilka kan anpassas efter karaktären hos det spörsmål som för tillfället är föremål för uppmärksamhet. Av naturliga skäl kan här ickelämnas en detaljerad redogörelse för kommissionens verksamhet men några mer betydelsefulla resultat skall omnämnas.
Det första ämne som uppdrogs åt kommissionens civilrättsavdelningvar kodifieringen av vissa internationellt-privaträtts liga regler, och år 1950 framlade avdelningen en konvention i ämnet och en härtill hörande enhetlig lag. Detta viktiga avtal, vartill ett utkast ursprungligen utarbetats av professor Meijers redan 1947, undertecknades i Haag den 11 maj 1951. Avtalet har sedermera ratificerats av Luxemburg den 26 januari 1954 samt har även hänskjutits till belgiska och holländska parlamenten. Såsom fallet är beträffande lagstiftningen i alla länder, varest den huvudsakliga kodifieringen verkställdes under första hälften av 1800-talet, finns det i Beneluxländernas lagstiftning endast ett fåtal bestämmelser — spridda och ofullständiga — som hänför sig till frågan om lagkonflikter. Eftersom i avtalet olika spörsmål hörande till den internationella privaträtten underkastatsen allmän reglering, innebär detta ett högst betydelsefullt framsteg på området. En beskrivning och analys av artiklarna i avtalet kan icke komma i fråga i detta sammanhang, men två betydelsefulla principer däri är förtjänta att uppmärksammas. Den första avser det faktiska tilllämpningsområdet för den uniforma lagen. Dess författare har icke eftersträvat det i verkligheten ouppnåbara målet att samordna hela det ständigt till innehållet skiftande ämnet, övertygad om värdet av begränsning har man i avtalet i stället nöjt sig med att reglera de ur praktisk synpunkt viktigaste frågorna samt åt rättstillämpning och doktrin överlämnat uppgiften att fylla förefintliga luckor i lagstiftningen. Ett annat utmärkande drag hos avtalet utgör dess internationella omfattning. Avtalsreglerna är icke begränsade till att bestämma tillämpligheten av Beneluxstaternas lagstiftning på internationella förhållanden; de angiver jämväl de villkor, under vilka främmande länders lagar skall äga tillämpning. Man har sålunda uppnått att alla tre länderna i
sina internationella förhållanden av rättslig karaktär skall erkänna samma internationellt-privaträttsliga regler som skall vara tillämpliga mellan de tre länderna inbördes. — Vid avtalets tillkomst inträffade något som visar att man vid förberedelserna för uniform lagstiftning— om arbetet därmed skall bli effektivt — i förväg bör förvissa sigom de reaktioner som kan uppstå inom de kretsar som närmast berörs av lagreglerna. Beträffande den betydelsefulla bolagsrätten skulle ursprungligen, enligt artikel 3 i avtalet, lagstiftningen i det land, varest bolaget har sitt säte, tillämpas å frågan huruvida bolaget kan besitta rättskapacitet och vilka organ som äger företräda detta. Sedan avtalet undertecknats, protesterade vissa mäktiga industriföretag i Nederländerna mot denna princip och hävdade att företräde borde givas åt lagen i det land som har meddelat oktroj för bolaget. Då det visade sig omöjligt att lösa denna fråga genom en allmän regel, nödgades mansignera ett tilläggsprotokoll vilket upphävde artikel 3; och följaktligen kvarstår ännu de svårigheter, vilka man trodde sig kunna till allmäntillfredsställelse få ur världen genom artikeln.
Ett annat avtal rörande obligatorisk trafikförsäkring undertecknades i Bryssel den 7 januari 1955. Avtalet bygger på ett utkast som redan 1952 framlades av Rom-institutet för privaträttens unifiering. Sedermera har avtalet kompletterats genom ett tilläggsavtal avden 3 juli 1956. I syfte att skydda den som lider skada till följd av trafikolycka har, i enlighet med avtalet, i den nationella lagstiftningen ide tre länderna upptagits vissa allmänna villkor. Det sist sagda förtjänar understrykas såsom ett tydligt exempel på de skilda metoder som kan komma i fråga för att vinna legislativ enhetlighet. Medan i konventionen rörande internationellt-privaträttsliga regler Beneluxstaterna utfäst sig att i oförändrat skick införliva den uniforma lagen medsin lagstiftning, har i förevarande fall staterna bundit sig mindre hårt. Den enda obligatoriska förpliktelse som de kontrakterande parterna åtagit sig genom avtalet är att, inom 6 månader efter dess ikraftträdande, införa en lag om obligatorisk försäkring, vilken innehåller vissa allmänna regler av väsentlig betydelse. Dessa regler utgör minimivillkor, och det står varje land fritt att införa villkor som i högre grad än avtalsvillkoren bereder skydd åt den skadelidande. Endast en ytterstagräns har sålunda dragits för lagstiftaren i ett vart av de tre länderna. Metoden åskådliggör att lagsamarbete kan jämföras med politik: båda tillhör det möjligas konst. Belgien har anslutit sig till avtalets allmänna villkor i en lag av den 1 juli 1956, vilken tillförsäkrar den skadelidande en gottgörelse som är säker, snabb och förmånlig. I Nederländerna och Luxemburg har de nya reglerna ännu icke införts. Reglerna innebär även att ägare, brukare och förare av motorfordon måste vara försäkrade hos en av regeringen godkänd försäkringsgivare. Till den skadelidande utgår alltid full gottgörelse, eftersom en garantifond tages i anspråk om den skadeståndsskyldige eller försäkringsgivaren saknar ekonomisk täckning för gottgörelsen. Under vissa förutsättningar kan den skadelidande erhålla en ytterst effektiv gottgörelse genom att väcka talan direkt mot försäkringsgivaren. Möjlighet föreligger vidare att försäkra utländska fordon, som brukas i något av Beneluxländerna,
i enlighet med de allmänna villkoren i avtalet. Avvikelser till den skadelidandes nackdel från de legala villkoren är belagt med straff.
Ett annat ämne som behandlats av kommissionen utgör frågan om verkställighet av domar utan att ny prövning av målet måste äga rum. Förarbetena till ett avtal därom (konvention om domsrätt, om konkurs samt om giltighet och verkställighet av domar och skiljedomar) har nyligen avslutats. På grund härav kommer att i Luxemburg införas i huvudsak samma principer som antagits i det holländsk-belgiska verkställighetsavtalet den 28 mars 1925. För närvarande är kommissionen sysselsatt med ett betydelsefullt förslag till en enhetlig lag om köp av lös egendom. Vidare arbetar man inom kommissionen med förslag till enhetliga regler om firma ochvarumärke.
Bland de arbetsresultat som uppnåtts av underavdelningen för straffrättsliga frågor märkes följande förslag:
1) Ett förslag till konvention om utlämning för brott framlades för regeringarna den 22 oktober 1952. Förslaget syftar till att effektivisera de brottsförebyggande och brottsbekämpande åtgärderna i de tre länderna genom att dels vidga de på grund av tidigare konventioner föreliggande möjligheterna att utlämna för brott och dels förenkla formerna för utlämning.
2) Den 26 november 1953 förelades regeringarna ett förslag till lagom bedrägeri och liknande brott. I förslaget erinra som att brott av detta slag ofta begås av internationella gangsters, vilkas handlingar icke stoppas av nationsgränserna. Dessa gränser bör därför icke heller stå hindrande i vägen för de rättsliga åtgärderna motdylika brott. Brottsbeskrivningarna kommer därjämte att moderniseras med hänsyn till utvecklingen inom det ekonomiska livet.
Enhetlighet i rättsligt avseende är icke beroende endast av att uniforma lagtexter införes i de olika nationella lagkomplexen. Det är också betydelsefullt att domstolarna tolkar dessa texter på samma sätti de skilda länderna. Överväganden av detta slag föranledde på sin tidkommissionen att föreslå regeringarna att upprätta en för Benelux gemensam domstol (La Cour Benelux). Förslaget, som omfattade ett detaljerat program för en sådan domstol, grundades på följande synpunkter.
Det är ett välkänt faktum att i ett och samma land tillämpningen av samma legala regel kan variera, och att enhetligheten beträffande rättstillämpningen svårligen kan vidmakthållas med mindre möjligheter föreligger till omprövning av högre rätt. Erfarenheten lär också att tendensen till splittring är starkare om samma lagtext skall tillämpas avdomstolar i skilda länder. Tolkningen av texten röner inflytande avden särskilda anda som nödvändigtvis präglar varje nationell lagstiftning. Allt eftersom tiden går kan också uppstå en verklig brytning inom den tidigare enhetligheten så att av denna återstår blott ett tomt skal, även om de föreliggande lagtexterna alltjämt är identiska till lydelsen. För att motverka en sådan separatistisk utveckling är det önskvärt om en gemensam överdomstol kan gripa in i utjämnande syfte på samma sätt som sker inom varje enskilt land. Förslaget till en dylik gemensam domstol ansågs otvivelaktigt till en början ogenomförbart. För att
underlätta dess antagande vinnlade man sig emellertid om att icke helt bryta mot traditionella förhållanden. Den nya domstolen skall sålunda icke utgöra en överdomstol i vanlig bemärkelse som äger upp häva eller ändra domar, meddelade av domstolarna i de tre länderna, och den skall icke heller utgöra ett övernationellt organ med självständig judiciell befogenhet att skipa rättvisa. Dess uppgift är mer anspråkslös och, enligt artikel 1 punkt 2, väsentligen begränsad till att säkerställaenhetlighet vid den judiciella tillämpningen av gemensamma lagtexter. Kompetensen är i huvudsak begränsad till den egentliga civilrätten. Det särpräglade hos denna rättsskipning framgår icke endast av villkoren för domstolens befogenhet att gripa in utan även av den processuellaordningen, vilken är grundad på principen »renvoi préjudiciel». Om i ett mål vid en nationell domstol svårighet uppkommer vid tolkningen av en gemensam lagtext, äger domstolen besluta att tills vidare icke handlägga målet utan överlämna detta till den gemensamma domstolen. Denna tillkommer å sin sida att — på grundval av motiven till den gemensamt antagna lagtexten — undersöka den exakta innebörden av denna text. Endast i detta avseende skall domstolen äga meddela beslut. Den nationella domstolen skall därefter taga upp målet igen och slutföra detta genom att meddela en verkställbar dom. En betydelsefull fråga har varit att bestämma vilken rättsverkan som skall tillkomma Beneluxdomstolens avgöranden. Skulle de vara förbindande för den nationella domstolen? Ett jakande svar i detta hänseende skulle otvivelaktigt ha avlägsnat varje spår av skiljaktighet beträffande lagtolkningen på väsentliga punkter, och skulle åt den gemensamma domstolen ha förlänat ett maximum av effektivitet. Denna utväg anses emellertid för närvarande icke framkomlig, och en regeringskommission har nyligen stannat för en mindre radikal lösning. Den föreslår att domstolen åtminstone tills vidare begränsar sig till meningsyttringar av blott rådgivande karaktär. Även om de nationella domstolarna således teoretiskt äger avstå från att följa dylika meningsyttringar, räknar man dock med att Beneluxdomstolens stora anseende kommer att i praktiken föranleda de nationella domstolarna att regelmässigt rätta sig efter dem.
Karaktären hos Beneluxdomstolen återspeglas i dess organisation. Den är uppbyggd på en strängt likvärdig grund. Nio domare och sex ersättare för dem utses för livstid bland högt ansedda jurister i ett vart av de tre länderna. Eftersom de tre länderna saknar någon gemensam högre myndighet, utnämnes domarna av regeringschefen i varje land. Härigenom har man undvikit diskussioner av konstitutionell natur rörande utnämningsförfarandet, och samtidigt anses det att sättet för utnämningen garanterar domarnas oavhängighet. Domstolsproceduren är regelmässigt skriftlig. Enligt överenskommelse användes franska och holländska språken; alla handlingar måste åtföljas av en översättning till det andra språket.
Om företaget att samordna lagstiftningen inom Benelux redan givit tillfredsställande resultat såvitt avser komparativa studier och förberedandet av gemensamma lagtexter, ter sig framstegen i fråga om förslagens förverkligande mindre uppmuntrande. De uniforma lagtexternas införlivande med den nationella lagstiftningen har fortskridit en
dast mycket långsamt. Regeringarna i de tre länderna och respektiveadministrativa myndigheter uppehåller visserligen oavbruten kontakt och försöker uppnå konkreta resultat. Inom parlamenten visar man emellertid endast ett begränsat intresse för ett snabbt genomförande av de gemensamma lösningarna. Delvis anses detta bero på det välkända faktum, att inom den folkvalda representationen verklig entusiasm i allmänhet föreligger endast för problem av politisk karaktär. Den främsta anledningen till den långsamhet varmed den gemensamma lagstiftningen genomföres inom Benelux är emellertid att utom beträffande förverkligandet av vissa förslag av större internationell betydelse — parlamenten i allmänhet icke är benägna att engagera sig för lagfrågor som utifrån förelägges dem i form av avtal, vilka måste antagas eller förkastas i sin helhet. Om en lag föreslagits på grund av ett internationellt avtal, måste den nationella lagstiftande makten acceptera förslaget i föreliggande skick utan möjlighet att ensidigt framställa erinringar; och frånvaron av varje möjlighet att själv taga initiativ eller ändra en lagtext enligt egen uppfattning utgör instinktivt en återhållande faktor. Man har m. a. o. inom parlamenten svårt att leva upptill den anda som präglar lagsamarbetet på det förberedande stadiet. Därtill kommer att en spontan motvilja mot att antaga lagregler, vilka innebär mer eller mindre radikala ändringar av den gällande nationella lagstiftningen, ännu lever kvar hos många enskilda parlamentsmedlemmar. De återhållande faktorer som sålunda finns är i praktiken ytterst betydelsefulla. För att i någon mån motverka dessa har det ansetts nödvändigt att få till stånd en effektiv förbindelse mellan lagsamarbetskommissionens verksamhet och parlamentens. Vid ett sammanträde med interparlamentariska unionen mellan Beneluxstaterna i Brysselår 1950 framfördes också ett konkret förslag om att - väsentligen efter mönster av lagsamarbetskommissionen — ett självständigt rådgivandeorgan skulle upprättas för de tre länderna. Tillkomsten 1952 av Nordiska rådet utövade ett stimulerande inflytande på detta förslag, och inom ansvariga kretsar förordades sedermera alltmer ivrigt tillsättandet av ett liknande för Beneluxstaterna gemensamt interparlamentariskt råd, till vilket sådana förslag som förberetts av kommissionen skulle överlämnas innan de förelades parlamenten. Inom detta organ, som skulle bestå av parlamentsmedlemmar från de tre länderna, kunde överväganden ske med hänsyn till synpunkter som i frågan anlägges av skilda nationella grupper. Om organet lämnat sin välsignelse åt det föreliggande lagförslaget, ansågs dess genomförande uppenbarligen böra möta mindre motstånd inom de särskilda parlamenten.
Dessa önskemål har sedermera förverkligats: genom en konventionden 5 november 1955 tillskapades inom Benelux ett interparlamentariskt råd (Le Conseil consultatif interparlamentaire de Benelux). Rådet består av 49 medlemmar (21 belgare, 21 holländare och 7 luxemburgare) och skall sammanträda i ordinarie session minst en gång om året. Med vissa inskränkningar täcker dess kompetens alla spörsmål sammanhängande med Beneluxstaternas ekonomiska union, med samordningen av utrikespolitiken och med samarbetet på lagstiftningens område (artikel 3). Rådets tillkomst har väckt nya förhopp-
ningar till liv. Det är emellertid för tidigt att uttala sig om i vad mån rådet skall kunna påskynda samordningen av lagstiftningen. Huru härmed än kan bliva fallet, är det dock säkert att Beneluxländerna genom att fortsätta sina ansträngningar på den inslagna vägen kommer att uppnå en gemenskap, av vilken fördelarna kommer att tillväxa allt eftersom tiden går.
Sammanfattningsvis kan framhållas att, trots oundvikliga svårigheter, samarbetet inom Benelux är på långsam men obestridlig tillväxt. En gemensam vilja till endräkt, förståelse och eftergifter, utan vilken varje internationell överenskommelse blir endast en muntlig manifestation utan något praktiskt värde, stimulerar juristerna i de skilda staterna i deras arbete. Detta omvittnas av den anda som råder inom lagsamarbetet, och denna anda stärker deras förhoppningar på den slutliga framgången för deras gemensamma ansträngningar. Hos juristerna i Belgien, Nederländerna och Luxemburg råder emellertid även en envis tro, samtidigt måttfull och orubblig, på en gemenskap i vidare bemärkelse, nämligen beträffande lagstiftningen hos fria folköver huvud. De första stegen på vägen mot detta mål har nu också tagits av Beneluxstaterna liksom tidigare av de nordiska staterna.
Sara Falk