LITTERATUR

 

PER OLOF EKELÖF. Rättegång. Tredje häftet. Sthm 1960. Norstedts. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (XXVII). 193 s. Kr 12,00.

    Första häftet av professor EKELÖFS stort upplagda verk om den svenska rättegångsordningen utkom 1957 (se SvJT 1959 s. 35), det andra 1958 (se SvJT 1961 s. 227 f). Det nu föreliggande tredje häftet behandlar civilprocessuella säkerhetsåtgärder, straffprocessuella tvångsmedel, omröstning, domens rättskraft, rättegångskostnad samt tidsbestämmelser och delgivning. Uppräkningen ger vid handen, att framställningen avser en hel rad institut av utomordentlig praktisk betydelse; till stor del är det fråga om de svåraste partierna av processrätten.
    Förf. har i företalet till första häftet som sitt syfte angivit att åstadkomma en lärobok över hela civilprocessen, straffprocessen och specialprocessen. Detta har skett särskilt med tanke på den nya studieordningen, enligt vilken den för processrätten avsedda tiden är väsentligt kortare än den som hittills beräknats och använts. Arbetet innehåller dock avsevärt mera än vad man kunde begära av en lärobok. Förf:ns stora förtrogenhet med lagstiftning och rättspraxis framträder snart sagt på varje sida. Helt säkert kommer verket att få stor betydelse ej blott som lärobok utan även för rättspraxis.
    Framställningen är disponerad i anslutning till rättegångsbalkens indelning i kapitel. En avvikelse från denna uppställning har dock gjorts såtillvida som reglerna om domens »rättskraft» utbrutits ur 17 och 30 kapitlen samt behandlats för sig; återstående delar av dessa kapitel bli förmodligen föremål för behandling i nästa häfte.
    Måhända har förf. rätt i att det ur pedagogisk synpunkt är lämpligt att framställa såväl civilprocessens som straffprocessens regler i ett och samma arbete. För egen del är jag dock inte övertygad härom. Jag har svårt att föreställa mig något annat än att man som student helst skulle vilja läsa om civilprocessen jämte de gemensamma bestämmelserna i ett sammanhang för att därefter läsa om straffprocessen i en följd; sedan kunde lämpligen bevisläran upptagas. Det finns ju ett sammanhang inom vardera processarten, som är viktigt för förståelsen och inlärandet; jämförelsen med den andra processarten ger sig ändock av sig själv.
    I kapitlet om domens rättskraft kommer förf. in på processteoriens grundläggande problem. Han företräder därvidlag en helt annan uppfattning än den jag sökt utveckla i några skrifter. Att här ingå i någon egentlig diskussion av dessa frågor är omöjligt. Endast några helt kortfattade anteckningar må vara på sin plats.
    När förf. s. 74 f skall närmare precisera, varuti domens rättskraft består, behandlas till en början en dom som ogillat käromålet. En sådan dom medför, säger förf., att den av käranden åberopade grunden icke längre har den rättsliga betydelse, varom fråga varit i målet. Häremot är intet att invända; reglerna om »rättskraften» medföra ju att en

ny talan, grundad på samma fakta, under vissa betingelser skall avvisas; därmed är givet, att dessa fakta icke längre ha samma rättsliga betydelse som tidigare. Förf. fortsätter med att som exempel anföradet fall att i ett kravmål kärandens talan ogillats på grund av att svaranden betalat fordringen. Oavsett om svaranden verkligen betalat eller icke, säger förf., utgör nu försträckningen icke längre grund för någon betalningsförpliktelse. »Man skulle emellertid också kunna säga, att domen har samma rättsliga betydelse som domstolen tillmätt de rättsfakta, varpå den grundat sitt ogillande av käromålet.» Kan detta vara riktigt? Den betydelse domstolen tillmätte den (med rätt eller orätt) antagna betalningen var ju att käromålet borde ogillas. Skulle nu domen ha den betydelse, att den borde föranleda ogillande av en ny talan av samme kärande om samma sak? Nej, detta är icke fallet. Jämlikt RB17:11 skall domen föranleda att en ny talan om samma sak icke upptages till prövning, vilket är något annat än att domen skulle föranleda ett ogillande av käromålet.
    Förf. fortsätter med att på motsvarande sätt bestämma innebörden av »rättskraften» hos en dom som bifaller käromålet. Som exempel användes fortfarande en betalningsdom. Förf. utvecklar här den tanken, att en sådan dom har »samma betydelse som domstolen tillmätt åberopade rättsfakta och som framgår av domslutet». Anledningen till rättegången kan vara antingen att gäldenären haft betalningssvårigheter eller att han ej anser sig vara betalningsskyldig. Icke i någotdera fallet finns det enligt förf. — om man bortser från exigibiliteten — »någon anledning att domen skall inverka förändrande på rättsläget mellanparterna. Såvida denna är materiellt riktig, bör gäldenärens betalningsskyldighet förbli densamma som innan domen vann laga kraft. Vad processen medför i detta fall är sålunda endast att ett rättsfaktum ersätts med ett annat, av vilka det senare har exakt samma rättsliga betydelse som det förra.» Om domen är materiellt oriktig kommer den dock att förändra rättsläget även i annat avseende än beträffande exigibiliteten.
    Kan nu detta vara ägnat att förklara civildomens innebörd och dess förhållande till civilrätten för en studerande? Försträckningsavtalet hade från domstolens synpunkt den betydelsen, att svaranden under vissa betingelser skulle förpliktas att betala en summa pengar till käranden. Kan en dom, varigenom svaranden i enlighet härmed förpliktats att betala, ha exakt samma rättsliga betydelse som försträckningsavtalet? Detta är uppenbarligen inte fallet. Domen skall ju inga lunda medföra att svaranden på nytt förpliktas att betala samma summa till käranden; däremot skall den föranleda att en ny talan under vissa betingelser avvisas. I stället har nu käranden fått en exekutionstitel. Rättsläget tycks alltså vara radikalt förändrat. Detta gäller även om man bortser från exigibiliteten. Men hur kan man f. ö. bortse från exigibiliteten, som är det viktigaste av allt för parterna, när man skall ange domens rättsliga betydelse?
    Den studerande som reflekterat så långt står tydligen inför en gåta. Han begriper ingenting av satsen att domen skulle ha exakt samma rättsliga betydelse som försträckningsavtalet. Det hjälper inte att förf. karakteriserar »rättsföljden» av försträckningsavtalet så, att gäldenä-

ren »skall betala» och att rättsföljden av en dom som bifaller käromålet anges på samma sätt. Ty läsaren gör följande reflexion. Om gäldenären frågar mig, varuti den rättsliga betydelsen av hans utfästelse består, kan jag då svara honom att den består däri, att han »skall betala» så och så mycket den och den dagen? Ett sådant svar ger honom ingen upplysning alls. Svaret innebär blott ett upprepande av vad han själv sagt. Vad han frågar efter är den rättsliga betydelsen av att han sagt just detta: att han skall betala så och så mycket. Han undrar vad som händer om han inte betalar. Därmed är man inne på de rättsliga sanktionerna. Frågan om den »rättsliga betydelsen» av försträckningsavtalet synes nödvändigtvis vara en fråga om de rättsliga påföljder, som skola anordnas vid bristande betalning (dom, exekutionm. m.). Men att domens rättsliga betydelse (i denna mening) är en helt annan än försträckningsavtalets, det är ju uppenbart.
    Man förstår förf. bättre om man råkar känna till den tidigare processteorien. Hos representanterna för denna, t. ex. KALLENBERG, kan man läsa, att domen icke förändrar det materiellt rättsliga eller privaträttsliga förhållandet mellan parterna. Detta betyder att den icke förändrar deras inbördes rättigheter och skyldigheter. Ty domen skall blott gå ut på konstaterande, huruvida den av käranden hävdade rättigheten existerar eller icke; domen skall icke ingripa i parternas privaträttsliga förhållande. Vidare får man genom denna litteratur veta,att exigibiliteten icke berör parternas privaträttsliga förhållande; den hör nämligen till det offentligrättsliga planet och innebär att staten är förpliktad att låna sin starka arm till hjälp åt den berättigade i ersättning för den förbjudna självhjälpen.
    Denna lära, som kan kallas den klassiska läran, är ju begriplig. Åtminstone är det föreställningssättet mycket naturligt, att borgenärens fordringsrätt är densamma efter som före domen och att domen härvidlag »bara» medför den förstärkning som exigibiliteten innebär. I själva verket bygger förf. på denna lära, ehuru han i allmänhet uttrycker sig på ett annat sätt än det vanliga. Blott då och då kommer det även i uttryckssättet fram vad förf. egentligen menar, nämligen att parternas rättigheter och skyldigheter icke påverkas av domen (när den är riktig). Gäldenärens »betalningsskyldighet» säges sålunda på det senast citerade stället vara densamma efter domen som före denna. (Jfr vidare t. ex. Rättegång, h. 3, s. 87, där »rättsföljd» sättes lika med»rättighet, förpliktelse».) Men vad är vunnet med att i regel tala om att domens »rättsliga betydelse» är densamma som försträckningsavtalets i stället för att på traditionellt sätt säga, att domen blott innebär en »fastställelse» av rättsförhållandets beskaffenhet och icke ändrar detta, åtminstone icke när den är materiellt riktig? Intet är vunnet. Tvärtom uppstår förvirring. Ty domens »rättsliga betydelse» kan icke i någon fattbar mening sägas vara densamma som försträckningsavtalets. Tänker man vidare, frågar man sig t. ex. om en skadestånds dom i anledning av en bilkollision skulle ha samma rättsliga betydelse som kollisionen själv!
    Enligt den klassiska läran bestämmas parternas rättigheter och skyldigheter av civilrättsliga rättsfakta såsom »viljeförklaringar» m. m.Rättsverkningarna av domstolarnas avgöranden hänskjutas i princip

till den offentligrättsliga sfären. Man skiljer alltså mellan vad som sker på det privaträttsliga planet och vad som sker på det offentligrättsliga. De offentligrättsliga rättsverkningarna tänkas icke beröra det privaträttsliga förhållandet. Därför kan det sägas, att parternas rättigheter och skyldigheter icke påverkas genom domen. Men det är något helt annat att säga, att domen har exakt samma rättsliga betydelse som de rättsfakta, till vilka den hänför sig. Ty därvid måste ju de s. k. offentligrättsliga verkningarna inbegripas.
    Jag kan icke förstå framställningen på annat sätt än så, att förf. sökt sammanfoga disparata element ur tvenne skilda, helt oförenliga åskådningar. Resultatet är att uttalandena om varuti domens »rättskraft» består bli obegripliga för en läsare som icke är tillräckligt inne i processteorien för att se hur sammanfogningen gjorts.
    Med den anförda bestämningen av rättskraftens innebörd sammanhänger förf:ns sats att reglerna om »rättskraften» lika väl skulle kunnauttryckas i form av handlingsregler för de enskilda som i form avhandlingsregler för domstolarna (t. ex. s. 78). Härigenom ställes man inför en ny gåta. Enligt förf. är det »ett viktigt element i domens rättskraft» att en ny talan om samma sak skall avvisas (s. 71). Detta att en ny talan skall avvisas är tydligen en handlingsregel för domstolarna: de skola under vissa omständigheter meddela ett avvisningsbeslut. Hur skall man kunna uttrycka denna regel i form av en handlingsregel för parterna?
    Med hänsyn till förf:ns beroende av den klassiska åskådningen är det helt naturligt, att han, såsom redan framgått, fortsätter att röra sig med »begreppet» rättskraft. Denna metafysiska term täcker i litteraturen en hel mängd olika regler. Ofta vet man därför inte vad en författare egentligen talar om när han talar om domens rättskraft. Jag kan icke annat än beklaga att förf. avvisat den möjlighet till större klarhet på detta område som öppnar sig, om man urskiljer de olika slagen av regler och behandlar dem var för sig. De två huvudgrupperna äro regler om avvisning av en ny talan och regler om att en dom på visst sätt skall läggas till grund för en ny dom. Förf. säger att det råder »ett intimt samband mellan dessa båda slag av domsverkningar» ur funktionell synpunkt (s. 80). Ett funktionellt samband finns emellertid alltid mellan olika slags regler. Ytterst består ett sådant samband mellan alla regler inom ett givet system. Därför är det funktionella sambandet mellan olika slag av regler intet skäl för att icke behandla var sak för sig. Det är dock helt olika frågor, om en ny talan skall avvisas utan prövning eller om en dom skall läggas till grund för ett nytt avgörande i sak. Det senare kan ske på många olika sätt; frågan därom tillhör väsentligen civilrätten.
    Till de besvärligaste partierna i processrätten hör också läran om rättegångskostnadernas fördelning. Förf. har här haft stöd av sina förut publicerade uppsatser i festskriften för Halvar Sundberg och i minnesskriften för Phillips Hult. I den framställning som nu ges synes man finna ett exempel på att sammanförandet av tvistemål och brottmål lett till mindre lyckliga resultat, åtminstone ur pedagogisk synpunkt. På s. 151 ff har man en ganska lättillgänglig redogörelse för huvudregeln i tvistemål och dess grund. Därefter följer ett avsnitt om

brottmålen. Först på s. 172 är förf. inne på ett ämne som hör mycket nära ihop med den civilprocessuella huvudregeln, nämligen reglerna för det fall att parterna ömsom vinna och tappa eller ett käromål endast delvis bifalles. Man frågar sig om det kan vara pedagogiskt lämpligt att på detta sätt blanda civilprocessuella och straffprocessuella regler om varandra med påföljd att sammanhörande saker skiljas åt genom ett helt tryckark. — Beträffande s. 156 må ifrågasättas om det är riktigt att omtala regeln i RB 18:3 st. 2 på det sättet, att kvittning av rättegångskostnaderna må ske »för det fall att den tappande haft skälatt hävda sitt intresse i processen» på grund av att sakfrågan varit »svårbedömbar». Detta torde vara väl mycket sagt.
    De spörsmål som uppstå vid partiellt bifall till kärandens talan äro lika svåra som praktiskt betydelsefulla. Här är det naturligtvis av stor vikt att själva huvudreglerna framträda med största möjliga skärpa. Detta kan dock ingalunda genomgående sägas vara fallet. Sålunda börjar t. ex. framställningen om läget vid objektiv kumulation, då parterna ömsom vinna och tappa, med omnämnande av undantagsregeln i RB 18:4 st. 1 p. 2 att den huvudsakligen vinnande parten får full ersättning för sin rättegångskostnad, om det han tappat är »av ringa betydelse». Varför inte börja med den regel som kommer först i lagen och som därför kan betraktas som huvudregel, nämligen att vardera parten skall bära sin kostnad, när parterna ömsom vunnit och tappat? Om förf. förutsätter, att man skall ha studerat och tillägnat sig lagtexten, innan man läser vad som står om den i boken, ställer han onekligen ganska stora krav på läsaren.
    I fortsättningen (s. 173 f) kan man fråga sig om en läsare får fullt klart för sig de regler som tillämpas i skadeståndsmål, när rätten uppskattar skadan till lägre belopp än som yrkats eller skadeståndet jämkas på grund av medvållande. Beträffande det förra fallet säges, att samtliga de i RB 18:4 st. 1 angivna alternativen äga analog tillämpning. Detta utföres så, att svaranden icke får någon kostnadsersättning utanpå sin höjd uppnår kvittning av kostnaderna, när rätten utdömt endast en mindre del av vad käranden yrkat, samt att undantag häri frångäller endast för det fall att vad käranden vunnit är av allenast ringabetydelse. Mig förefaller detta sätt att framställa reglerna överraskande och svårbegripligt. Huvudregeln är dock den, att käranden får full ersättning för sin rättegångskostnad, även om rätten prutar på det begärda skadeståndet, och att jämkning av ersättningen endast sker, när skadeståndsbeloppet nedsättes mycket kraftigt (såsom i fallet NJA 1958 s. 603). Härom får man faktiskt icke någon upplysning. Av s.174 erhåller man det intrycket att regeln i fråga endast skulle tillämpas när yrkandet avser skadestånd för sveda och värk; intet annat exempel nämnes på att fordran är »beroende av rättens uppskattning», som detheter i ett bekant motivuttalande.
    Vad angår det fall att skadestånd jämkas på grund av medvållande från kärandens sida säges endast, att käranden icke torde få någon ersättning för den merkostnad, som utredningen av frågan om medvållande förorsakat honom. Läsaren frågar sig varför det överhuvudtaget skulle kunna komma i fråga att käranden skulle ha ersättning för den merkostnad det vållat honom att han förgäves sökt bemöta svarandens

påstående om medvållande. Någon upplysning om att käranden (bortsett från dylik mer kostnad, som sällan eller aldrig torde kunna konstateras) erhåller full ersättning för sin rättegångskostnad, även när skadeståndet jämkas på grund av medvållande, får man inte.
    En student, som skall använda arbetet i sina studier, måste vara på det klara med att han inte skall hänga upp sig på teorierna utan koncentrera sig på att inhämta de kommentarer till lagens innehåll och de upplysningar om rättspraxis som han finner. Vidare måste han förstå, att han bör lära sig lagtexten innan han läser vad förf. har att säga om densamma. Under dessa förutsättningar kan boken användas som lärobok, även om den inte är särskilt lättläst. Jag hoppas emellertid, och tror, att boken skall komma till god nytta i praxis, främst tack vare den omfattande redovisningen av rättspraxis.

Karl Olivecrona