Något om juristyrket i USA

 

Det har ofta sagts, att Förenta Staterna är juristernas förlovade land på grund av de stora möjligheterna till höga inkomster, det anseende som juristerna åtnjuter samt det inflytande i samhället, som de utövar. Sistnämnda förhållande, som härrör från kolonialtiden, har sin grund i flera faktorer. Många befattningar inom förvaltningen och statslegislaturerna kräver på grund av den amerikanska rättens komplicerade natur juridisk skolning. Vidare är det relativt lätt för advokater och andra jurister att tillfälligt inträda i allmän tjänst och sedan återgå till sin ordinarie verksamhet. Det förhållandet, att många befattningar tillsätts genom val, gör det möjligt för vederbörande att i sin valkampanj göra sig känd för en större krets. Jurister lockas också i ganska stor utsträckning att ägna sig åt politik, bl. a. på grund av att de politiska partierna kontrollerar tillsättandet av domarbefattningar och delvis åtskilliga andra lukrativa tjänster (förmyndare, boutredningsmän, konkursförvaltare m. fl.). I detta sammanhang må nämnas att i genomsnitt 66 % av senatorerna och 55 % av representanthusets medlemmar har juridisk utbildning liksom 60 % av landets guvernörer.
    Under tiden från det landet blev självständigt till slutet av inbördeskriget var det amerikanska samhället ännu så okomplicerat att det alldeles övervägande antalet jurister utövade enskild advokatpraktik utan biträdande jurister med huvudsaklig inriktning på familje-, handels- och fastighetsrätt. Utvecklingen mellan 1870 och 1930 med en utomordentligt kraftig expansion inom handel och industri samt den amerikanska kapitalismens genombrott innebar en långtgående strukturförändring även inom advokatyrket. De nya storföretagens behov av juridiska rådgivare med specialkunskaper bidrog i hög grad till uppkomsten av de stora advokatfirmorna. Medan en advokatbyrå med 6 jurister ännu i mitten av 1800-talet ansågs vara mycket stor, uppstod nu advokatkontor med flera dussin biträdande advokater, och i dag är advokatfirmor med inemot hundratalet jurister ingen ovanlighet. Många bolag anställde dessutom egna jurister, och bolagsjuristerna kom efter hand att få ett utomordentligt anseende och inflytande. Sådana bolagsjurister som Joseph Choate, Elihu Root, John W. Davis och George W. Pepper intog på sin tid ledande ställningar inom juristyrket. En stor del av domarkåren rekryterades bland bolagsjuristerna, vilket medförde att storindustrin kunde räkna med domstolarnas gehör för sina åsikter i skatte-, antitrust- och liknande rättegångar. Sådana fonder av resurser och talanger stod under denna tid varken till förvaltningens, fackföreningsrörelsens, jordbrukarnas eller minoritetsgruppernas förfogande. Den utbredda föreställningen att jurister är nära lierade med den konservativa storindustrin härrör från denna tid.
    År 1878 grundades det amerikanska advokatsamfundet, American Bar Association, som tack vare sin konservativa ledning — delad mellan bolagsjurister från Nordstaterna och politiserande advokater från Södern — snart kom att framstå som en konservatismens högborg. Föreningens kon-

 

servativa politik tog sig uttryck i dess opposition mot förbudet för barnarbete och mot fackföreningarna, i dess kampanj för en uppluckring av antitrustlagarna och i dess negativa inställning till strejkvapnet och de nya centrala ämbetsverken (Interstate Commerce Commission, Federal Trade Commission m. fl.). Sedan föreningens styrelse, House of Delegates, omorganiserats och medlemskadern genom intensiv värvning breddats, har sammanslutningen undergått en utveckling i liberal riktning, vilken blivit särskilt markant under 1950- och 1960-talen. (Så sent som 1936 var endast 17 % av landets praktiserande advokater medlemmar av American Bar Association, som dock gjorde anspråk på att föra hela advokatskråets talan.) Föreningen, som nu räknar cirka 124 000 medlemmar (32 000 år 1940), har sålunda accepterat negerjurister som medlemmar; den har stött minoritetsgruppernas krav på civil rights, gått emot lagförslag med syfte att inskränka Högsta Domstolens befogenheter samt verkat för det internationella »World Peace Through Law»-programmet. Betecknande för den moderna inställningen är några uppmärksammade uttalanden nyligen av dess verkställande direktör, William Gossett, som beskrev valkampanjens krav på »lag och ordning» som delvis hysteriskt och oupplyst. På tal om storstadsslummen framhöll han, att det måste göras klart för dess invånare, att »lagen är på deras sida — att den är deras tjänare och inte deras herre».
    Samtidigt som American Bar Association utvecklats i liberal riktning har allt fler jurister sökt sig till förvaltningen och fackföreningarna. De senare har numera ofta egna juridiska avdelningar och fackföreningsjuristernas nya status kan sägas symboliseras av utnämningen av Arthur Goldberg, tidigare stålarbetarnas chefsjurist, till medlem av landets högsta domstol.
    En annan intressant företeelse inom juristprofessionen är att de organisationer, som kämpar för medborgerliga friheter och för de skilda minoritetsgruppernas rättigheter, i allt större utsträckning anställt högt kvalificerade jurister med uppgift att föra sina organisationers talan i mål somrör dessa fri- och rättigheter. Allmänt kända jurister av denna typ är Robert Carter och Jack Greenberg (National Association for the Advancement of Colored People), Leo Pfeffer och Will Maslow (American Jewish Congress), Hayden Covington (Jehovah's Witnesses) samt Osmund Fraenkel (American Civil Liberties Union).
    Under de sista åren har ett stigande antal, främst yngre jurister — ofta med ett socialt samvete som drivkraft — sökt sig till sådana organisationer, som bistår de oprivilegierade. I New York har tillströmningen tillrättshjälpsanstalter och kontoren för »economic opportunity» varit så stor, att en rad advokatfirmor stött på rekryteringssvårigheter och nödgats väsentligen höja sina nyanställda juristers begynnelselön (från omkring 10 000 dollar till inemot 15 000 dollar). Samtidigt har många av dessa unga jurister i det praktiska livet ofta ställts inför problem, som de efter sin teoretiska universitetsutbildning saknar förutsättningar att lösa. Till följd härav har flera juridiska fakulteter i sina lärokurser infört nya ämnen av typen sociologi, »urban affairs» m. fl. ämnen som tar sikte på samhällets sociala problem. De juridiska utbildningsanstalternas roll i liberaliseringsprocessen har för övrigt varit påfallande under de sista decennierna. Till skillnad från tidigare fäster man numera avsevärd vikt vid att juriststudenterna blir socialt ansvarsmedvetna.

 

    Förenta Staternas ledande juridiska handbok och juristmatrikel, Martindale-Hubbel Law Directory, upptager cirka 300 000 jurister. Av dessa är 71 % praktiserande advokater (varav en tredjedel är knutna till advokatfirmor och två tredjedelar bedriver praktik utan biträdande jurister), 9 % är i federal, statlig och kommunal tjänst, 5 % är domare och domstolstjänstemän, inemot 10 % har sin utkomst inom näringslivet och knappt 1 % inom landets undervisningsanstalter.
    Inom juristyrket finnes en givetvis inofficiell men därför säkerligen ej mindre reell klassindelning, där toppskiktet utgörs av delägarna i de större, välkända advokatfirmorna (typ Dean Acheson, Clark Clifford, Abe Fortas), storbolagens chefsjurister samt de höga regeringsjuristerna (Attorney General, Solicitor General och Assistant Attorney General). Till den »högre medelklassen» räknas juristprofessorerna vid de främsta universiteten (som under ett gemensamt namn plägar kallas The Ivy League), delägare i välrenommerade, mindre advokatfirmor samt övriga högre jurister inom administrationen. Till den »lägre medelklassen» hänförs professorerna vid de mindre kända universiteten, landsortsadvokaterna och de biträdande juristerna vid de stora advokatkontoren. Längst ner slutligen kommer de advokater, som specialiserar sig på brottmål, skilsmässor och vissa skadeståndsmål (typ Clarence Darrow, Melvin Belli och Jerry Geisler). Amerikas jurister klassificeras i viss mån också med hänsyn till den »law school», där vederbörande tagit sin examen. Harvard anses sedan länge erbjuda den förnämsta juridiska utbildningen. Allmänt anses Yale (i New Haven, Connecticut) komma på andra plats samt därefter Columbiauniversitetet (i New York), Chicagouniversitetet, Michiganuniversitetet (i Ann Arbor) och Cornelluniversitetet (i Ithaca, New York).
G. Campbell-Westlind