JAN SANDSTRÖM. Befälhavareavtal och sjöpanträtt. Akad. avh. Handelshögskolans i Göteborg skrifter 1969: 1. Göteborg 1969. 394 s. Kr. 50,00.

 

    Sjöpanträtten för s. k. befälhavaravtal, d. v. s. avtal slutna av ett fartygsbefälhavare utom fartygets hemort för fartygets bevarande eller resans fortsättande, kan räknas till de anrikaste instituten inom sjörätten; den har djupa rötter i romersk och germansk rätt och är en av sidorna i den begreppsliga triangel — i övrigt upptagande befälhavarens legalfullmakt och redarens ansvarsbegränsning — som (även om vår avhandlingsförf. i viss utsträckning vill underkänna de rättspolitiska motiven härför) faktiskt satt sin prägel på sjörättens utveckling under dess formativa period. Frågor om sjöpanträtten just för befälhavaravtal har därför alltid haft ett centralt intresse för sjörättens teori och begreppsbildning.
    Emellertid har Brysselkonventionen 1967, som undertecknats bl. a. av de nordiska länderna, avskaffat denna ärevördiga institution, och lagstiftning förbereds hos oss som skall slutgiltigt borttaga sjöpanträtten för befälhavaravtal. Förf. har själv varit delaktig i denna utveckling, då han i en tidigare skrift rekommenderat den aktuella sjöpanträttens avskaffande.¹
    Mot denna bakgrund kunde man ha anledning att förmoda att en avhandling om befälhavarsjöpanträtten skulle äga ett begränsat och huvudsakligen historiskt intresse. Redan titeln på föreliggande avhandling antyder emellertid att ämnet har aspekter som måste beaktas även framgent. Befälhavaravtalet förblir en självständig företeelse, och det visar sig att diskussionen om sjöpanträtt tillför de fullmaktsrättsliga frågorna intressanta aspekter. Avhandlingen blir därför inte bara ett monument över ett intressant men döende rättsinstitut utan lika mycket en utredning av centrala frågor rörande befälhavarens ställningsfullmakt. Därjämte behandlas sjöpanträttsliga frågor av större allmän räckvidd än som enbart berör befälhavaravtalens sjöpanträtt.
    Det synes emellertid vara en uppgift för en anmälare av ett arbete som till väsentliga delar kommer att tämligen snart höra till rättshistorien att genomgå arbetet med tonvikt på att urskilja det som kommer att äga fortsatt aktualitetsintresse. Detta syfte får bli riktpunkt för denna anmälan.
    Avhandlingens första avdelning insätter sjöpanträten i dess funktionella och internationella sammanhang. I en redogörelse för kreditbehov och kreditformer ges först en bekväm översikt över krediträttens område: översikten sträcker sig i själva verket längre än vad ämnet kräver och formar sig till en allmän genomgång av ämnet — inom och utom sjörätten. Ifråga om fartyg kan antecknas att förf. på s. 25 ansluter sig till uppfattningen att varken kreditsäkerhet eller borgenärsskydd efter omsättningsförvärv kan

 

¹ Abrogation of the Maritime Lien for the Master's Contracts, Handelshögskolans i Göteborg skriftserie 1965: 4.

tillskapas genom avtal utan tradition av fartyget.²
    I samband med en redogörelse för sjöpanträtterna i gällande svensk rätt får förf. anledning att precisera kretsen av tillbehör till fartyg. Denna redogörelse är det fullständigaste som skrivits om ämnet i svensk rätt, och förf:s resultat synes övertygande. Nämnas kan att en utförlig not (not 74 s. 42 f) behandlar frågan om containers såsom fartygstillbehör. Det kan förtjäna påpekas att förf. går längre än han själv avser när han på ss. 42 och 46 antyder att det skulle sakna betydelse om det ifrågasatta tillbehöret är fastinfogat i fartyget eller om det utan svårighet kan avskiljas. Det synes framgå av framställningen i övrigt att avsikten inte är att säga mer än att frånvaron av fast förbindelse med fartyget inte betar föremålet dess karaktär av tillbehör. Att däremot infogandet är en omständighet som måste beaktas både för frågan om ägareförbehålls giltighet och i andra separationssammanhang torde vara obestridligt.
    Kapitlet om internationellt perspektiv lämnar upplysningar om bakgrunden till 1926 års konvention med föregående konventionsförslag samt behandlar ganska utförligt den aktuella sjöpanträttens motsvarigheter i tysk, engelsk, amerikansk och fransk rätt.
    Behandlingen övergår sedan i avdelning 2 till ett studium av befälhavaravtalet, avsett att särskilja det från redarens egna avtal. För att ett befälhavaravtal i den mening som medför sjöpanträtt skall föreligga måste befälhavaren ha handlat — att det sedan i praktiken ofta är styrman eller någon av befälhavaren delegerad som handlar framhålles på ss. 101—103 —"i denna sin egenskap", d. v. s. i kraft av sin legala behörighet såsom befälhavare och inte enligt någon särskild fullmakt, och han skall vidare själv ha avtalat och inte endast specificerat något av redaren slutet och för honom bindande avtal.
    Vad först frågan om befälhavarfullmakt eller särskild fullmakt beträffar,

 

² Frågan har utförligt debatterats i denna tidskrift. Traditionsprincipens tilllämplighet på omsättningsköp av fartyg har angripits av Rune i SvJT 1969 s. 880 ff, med senare stöd av Hagberg i SvJT 1970 s. 230 ff; dessa inlägg har bemötts av Walin i SvJT 1970 s. 230 ff och s. 235 (se även min artikel i Scandinavian Studies in Law 1969, s. 213 not 10). Här finns endast anledning att tillägga att Sandström själv genom påverkan av Runes teser rubbats i sin uppfattning. I en anmälan i AfS 9 uppehåller han sig på s. 667 vid det uppmärksammade hovrättsavgörandet SvJT 1933 rf. s. 54 och gör här själv— liksom måhända hovrätten gjort — felslutet att lösöreköpsförordningens otillämplighet också medför traditionsprincipens otillämplighet därför att inteckningsbara fartyg liksom annat lösöre måste på ett eller annat sätt kunna överlåtas utan tradition ("När sålunda lösöreköp beträffande inteckningsbara fartyg är uteslutet, torde det föreligga goda skäl att ej upprätthålla traditionsprincipen i förevarande fall"). Runes tolkning av hovrättsdomen — att traditionsprincipen vore en undantagsregel som införts genom lösöreköpsförordningen och som endast äger giltighet inom området för denna — förefaller väl i och för sig att innefatta en plausiblare förklaring, men den finner ej såsom Rune vill antyda något stöd i hovrättens hänvisning till Lundstedts arbete om lösöreköp: Lundstedt var ingalunda besvärad över att förordningen skulle kunna användas till att kringgå pantsättningsförbudet i HB 10: 7 utan angav tvärtom säkerhetsköpet såsom förordningens vanliga tillämpningsområde (s. 97). Ändå menade han att lösöreköpsförordningen borde tillämpas på fartyg av alla slag. Kravet var för Lundstedt endast att det skulle röra sig om ett "verkligt" köp, så att förvärvaren icke vid innehavaren-säljarens konkurs skulle göra gällande ett krav att få en verklig handpanträtt med förmånsrätt som komme att konkurrera på lika villkor med inteckningshavarens rätt.

har förf. nog inledningsvis komplicerat frågan genom att dra upp en skiljelinje mellan avtalslagens ställningsfullmakt och befälhavarfullmakten, såsom om de avsåge från varandra skilda fullmaktstyper. Det av förf. (s. 98) nämnda förhållandet att befälhavare inte behöver inta sin ställning på grund av avtal utan (i sällsynta undantagsfall) kan förordnas av konsul, eller att styrman ibland kan träda i befälhavarens ställe, kan ej sägas innebära att befälhavaren allmänt sett inte skulle uppfylla det kriteriet på en ställningsfullmäktig att han intar ställningen på grund av avtal. Påståendet att behörighetsgränserna för befälhavaren skulle vara "annorlunda" än för ställningsfullmäktigen i avtalslagen är såtillvida felaktigt, att avtalslagen inte själv upptar någon behörighetsgräns utan hänvisar till bl. a. vad som kan ha bestämts i lag (såsom i fallet befälhavarfullmakt). Befälhavarfullmakten är i alla normala fall (och i de anormala är en analogi näraliggande!) en art av avtalslagens ställningsfullmakt, och försöken att distingera mellan de båda är förspilld möda.
    Det är sålunda handlingar utförda av befälhavaren i kraft av hans legala ställningsfullmakt som ger sjöpanträtt, och det blir en uppgift att avskilja sådana som får anses ha företagits enligt annan fullmakt. Problemet uppmärksammas särskilt ifråga om fullmakter som faller inom legalfullmaktens ram (jfr t. ex. s. 115, mitten). Att förf. inte uppehåller sig vid frågorna om överskridande av legalfullmakten är beklagligt, och torde sammanhänga med att frågorna om legalfullmaktens kvantitativa begränsningar rent allmänt är föga uppmärksammade i avhandlingen (se nedan). Det hade annars funnits anledning att ställa sig frågan om inte ett överskridande av legalfullmakten till följd av särskild uppdragsfullmakt (en situation som torde vara mycket vanlig i praktiken, därför att redaren menar sig på detta sätt tillskapa den sjöpanträtt som är förutsättningen för att leverantören skall bevilja kredit) skulle medföra att rättshandlingen till ingen del kunde anses företagen i kraft av legalfullmakten (enligt den fullmaktsrättsliga regeln att huvudmannen vid behörighetsöverskridande är helt obunden), varför ingen sjöpanträtt skulle uppstå, eller om snarare sjöpanträtt uppstår intill måttet av den legala behörigheten.
    Vad däremot gäller de av förf. behandlade särfullmakterna inom legalfullmaktens ram framhåller förf. att en sådan fullmakt aldrig kan betaga tredje man hans sjöpanträtt med mindre den antingen är typiskt sett avsedd att företes för tredje man eller har åberopats av befälhavaren (s.120). Enbart en instruktion till befälhavaren kan alltså ej, under förmenande att den samtidigt skulle utgöra en uppdragsfullmakt att handla enligt instruktionen, avskära tredje man från hans sjöpanträtt. Motsättningsvis måste förf. mena att ett åberopande av den särskilda fullmakten normalt utesluter uppkomsten av sjöpanträtt. I varje fall torde det endast vara med denna kvalifikation som man kan upprätthålla förf:s tes beträffande särfullmakter inom den legala behörigheten, nämligen att redarens intervention genom särfullmakten eller ratihabering saknar betydelse för sjöpanträttens uppkomst (s. 120).
    Frågorna om legalfullmaktens omfång sparas till ett senare sammanhang (s. 286 ff), och behandlingen övergår istället till att från befälhavaravtal skilja sådana avtal som får betraktas som ingångna av redaren själv. Här behandlas först s. k. årskontrakt för leverans av bunkers och förnödenheter, varvid först lämnas en intressant redogörelse för dessa kontrakts användning

ss. 131—133, varefter behandlingen övergår till frågeställningen om en beställning som gjorts "under" ett årskontrakt kan sägas ha gjorts i kraft av detta eller utgör ett särskilt avtal av befälhavaren. Via en inte särskilt övertygande analys av årskontraktet såsom "föravtal" till befälhavarens beställning kommer förf. till den säkert rimliga slutsatsen att sjöpanträtt ej uppkommer då en leverantör i avtal med redaren förpliktat sig att leverera varor till fartyget.
    Ifråga om redarens ingripande genom mäklaruppdrag har förf. valt en annan angreppsmetod: mäklarens uppdrag har enligt hans uppfattning ej den precision att det kan betraktas som något avtal (regelmässigt utgör det ett s. k. neutralt klareringsuppdrag), och i synnerhet kan det inte sägas innebära något åtagande från mäklarens sida att — såsom ofta i praktiken blir fallet — fungera som kreditinrättning för redaren. För utlägg borde då i varje fall sjöpanträtt uppstå. Förf. påtalar i övrigt att praxis inte löst frågan om mäklarens självständiga sjöpanträtt med tillräckligt beaktande av klareringsuppdragets innebörd och rekommenderar själv s. 173 f sin lösning med hänsyn härtill.
    Av större intresse för framtiden, då mäklarens självständiga sjöpanträtt kommer att vara avskaffad, är det följande avsnittet om mäklarens härledda sjöpanträtt, vilket noga taget får sägas falla utanför avhandlingens ämne. På grundval av en utförlig, bitvis något omständlig, analys av cessions- och subrogationsregler kommer förf. till en slutsats som numera sanktionerats genom tilläggsparagrafen HB 17: 15 a: förmånsrätten (varifrån sjöpanträtten ej rimligen kan avskäras) består både efter överlåtelse, utmätning och annan övergång av fordringsrätten. Det undantag som förf. funnit anledning att uppställa för det fall att betalaren varit representant för gäldenären-redaren (s. 207) torde falla in under den nya regeln: även "representantens" täckningsfordran blir utrustad med huvudfordringens förmånsrätt.
    Den följande avdelningen om de sjöpanträttsliga rekvisiten har i stora delar intresse endast för den nu avskaffade sjöpanträtten för befälhavaravtal. Så är fallet med hemortsrekvisitet, och detsamma gäller — tyvärr, frestas man tillägga, med anledning av förf:s förtjänstfulla framställning —om resebegreppet: sedan detta bångstyriga och till sitt väsen obeständiga urdjur för allmän frids vinnande avförts från manegen i alla sina tre skepnader, kommer Sandströms presentation att framstå som receptet på hur det kunde ha tämjts.
    Däremot har studiet av rekvisitet att anskaffandet skall avse sådant som "kräves" för fartygets bevarande eller resans fullbordande fortfarande intresse, därigenom att det anknutits till problemen rörande legalfullmaktens omfång. Ifråga om den allmänna legalfullmakten förekommer inget motsvarande behovsrekvisit, medan ett sådant rekvisit uppställts ifråga om "nödfullmakten" att anskaffa medel genom lån eller pantsättning, 64 § st. 2.
    Här sägs nu om legalfullmakten att den givits ett i princip fast avgränsat omfång, vilket enligt förf. s. 290 kan bestämmas så, att den avser rättshandlingar vilka för tredje man framstår som typiskt sett avsedda för det särskilda fartygets bevarande eller en dess resas utförande. Detta är mer än som framgår av lagtexten, vilken endast talar om "rättshandlingar, som avse fartygets bevarande eller resans utförande", men kvalifikationen om typisk synbarhet får anses sakligt välbefogad: som förf. med exempel klar-

gör vore det inte lyckligt om tredje man som levererat kol till fartygetsmaskiner i skulle behöva mötas av invändningen att behovet redan täckts hos annan leverantör, medan det kan vara rimligare att han förmenas sjöpanträtt för den händelse det visar sig att fartyget inte behöver något kol, därför att det drivs med olja! Såsom förf. här i ganska dunkla ordalag söker klarlägga, innebär detta inte att lagen uppställer något egentligt godtrosrekvisit utöver det uttryckligen upptagna att varorna är "avsedda" för fartygets bevarande eller resans utförande, utan endast att lagens rekvisit måste tolkas så att det innefattar typiskt sett synbara omständigheter. Vi får därmed ett av lagen fast angivet yttre behörighetsomfång, som inte är beroende av god tro i annan mening än att det utformats till att tillgodose normala och typiska fall. Denna behörighet inskränkes liksom varje fullmakt där tredje man visas ha varit i ond tro om befogenhetsinskränkningar, varmed här torde kunna jämställas det förhållandet att behov saknades.³ Den faktiska behörighet som i sin tur bestämmer om sjöpanträtt uppstårkan aldrig överskrida den yttre behörighetsramen, men den kan i mån avvisad ond tro pressas ned mot befogenhetsgränsen och den däri inkluderade behovsgränsen. Förhållandena kan illustreras med följande bild.

 

64 § 1 st.

 

legal yttre behörighetsram

 

visad ond tro om befogenhet eller behov

 

faktisk behörighet

 

presumerad god tro om befogenhet eller behov

befogenhet eller behov

 

 

 

 

    Vid "nödfullmakten" enligt 64 § 2 st. är ett uttryckligt behovsrekvisit inbakat i den legala behörighetsramen, som alltså i princip blir snävare. Lagen anger dock att rättshandlingen ändå blir bindande trots att behov saknades, om tredje man var i god tro, och detta innebär att behovsrekvisitet inte hör till den yttre legala behörighetsramen utan blir en inskränkning jämförbar med en befogenhetsinskränkning. I detta avseende menar dock förf. att god tro icke kan presumeras. Såvitt avser just behovsrekvisitet skulle vi då erhålla följande bild:

 

legal yttre behörighetsram

 

presumerad ond tro om behov 

faktisk behörighet

 

visad god tro om behov

behov

 

 

³ Även om redaren är beredd att godta befälhavarens beställning utan att verkligt behov föreligger (uppdragsfullmakt eller ratihabering) kan det som förf:s exempel s. 291 visar inte vara rimligt att anse den inkluderad i den legalfullmakt som ger sjöpanträtt.

    Det bör tillfogas att det kan vara en viss gradskillnad mellan de behovsrekvisit som får uppställas enligt 1 och 2 styckena, men att förf :s utredning ej otvetydigt klargör vad som skall gälla härvidlag. Behovsrekvisitet i 1 st. uttrycks endast med att rättshandlingen skall "avse" fartygets bevarande eller resans utförande, medan 2 st. talar om att rättshandlingen skall vara"behövlig". Förf. uttalar på s. 293 att det senare innebär ett verkligt nödvändighetsrekvisit, medan hans analys av stadgandets tillkomst s. 238 f snarast ger vid handen att det skulle röra sig om ett krav på samband mellan lånet och visst ändamål, därför att pengar eljest kan användas till vilket ändamål som helst.
    Sedan den detaljerade teoretiska undersökningen konfronterats med rättsfallsmaterial, finner förf. s. 299 som återstod av den komplicerade byggnaden endast en gradskillnad i den undersökningsplikt som åvilar tredje manenligt 64 § 1 resp. 2 st. Någon användning av resultaten vid analysen av det sjöpanträttsliga rekvisitet att rättshandlingen skall avse sådant som"kräves" finner förf. inte heller. Att resultatet kanske är magert får dock inte fördölja att resonemangen är intressanta och bör kunna utnyttjas vid en rent fullmaktsrättslig studie av befälhavaravtalet.
    Emellertid saknas i hela avsnittet en av lagen icke nämnd men av särskilt utländsk doktrin antagen rimlighetsbegränsning av sjöpanträttens omfattning. Även om fartyget må ha behov av omfattande reparationer för fartygets bevarande eller resans utförande, kan det med hänsyn till dagens utvecklade kommunikationer inte vara rimligt att befälhavaren på egen hand beordrar sådana av större omfattning.⁴ I praktiken kompliceras problemet av att både redare och varv i många fall har ett intresse av att sjöpanträtt uppstår. Antagandet att sådan sjöpanträtt blir effektiv även när det gäller större reparationer har ofta förvridit perspektivet och kommit sjöpanträtten för befälhavaravtal att framstå som ett större hot för kreditgivarna än man på rent objektiva grunder har anledning att anta. Anmälaren har själv stött på samma attityd i rederikonkurser, där krav på sjöpanträtt för betydande belopp godtagits, fastän utdelningsförslaget bort kunna klandras på den grunden att en beställning av den ifrågassatta storleksordningen faller utom ramen för befälhavarens legala behörighet (jfr det av förf.s. 296 refererade rättsfallet ND 1939 s. 164 Oslo). Även förf:s tidigare skrift, som rekommenderar befälhavaravtals-sjöpanträttens avskaffande, saknar detta perspektiv. Även om tvivelsutan denna sjöpanträtt medför betydande riskmoment för kreditgivarna bör det nog sägas att en dimension fattas i förf:s framställning. Amputation brukar ej anbefallas förrän möjligheterna att bota patienten genom medicinering tillfullo övervägts!
    Den följande avdelningen om sjöpanträtt och ansvarssubjekt har intresse utöver avhandlingens ämne och gäller i princip alla sjöpanträtter; problemen med den exstinktivt uppstående sjöpanträtten, som är ett huvudämne för framställningen, har dock särskild betydelse för sjöpanträtter som grundas på avtalsfordringar. Framställningen behandlar sjöpanträtt under skeppslega och under tidsbefraktning och är genomgående intresseväckande skriven. Man noterar ifråga om skeppslega att förf. ansluter sig till uppfattningen att "non-lien-klausuler" kan tillerkännas verkan gentemot tredje man ifråga om sjöpanträtten för lastskador och befälhavaravtal för den

 

⁴ Jfr. förf:s föga utnyttjade exempel, ND 1939 s. 164 Oslo, på s. 297 och mitt exempel, fartyget Väring, i Kreditsäkerhet i fartyg, Sthlm 1968, s. 157.

händelse tredje man varit i ond tro om klausulens existens, något som icke helt väl harmonierar med det avslutande uttalandet på s. 341 att det interna förhållandet ägare-redare principiellt bör vara helt ovidkommande för tredje man.
    I den avslutande avdelning 5 berörs 1967 års konvention om sjöpanträtt och fartygsinteckning och de konsekvenser som denna kommer att få för dem som nu berörs av sjöpanträtten för befälhavaravtal. I synnerhet trycker förf. på den vinning som sjöpanträttens borttagande innebär för den fasta krediten.

Hugo Tiberg