KRISTEN ANDERSEN. Skadeforvoldelse og erstatning. Oslo 1970. Johan Grundt Tanum forlag. 474 s.

 

Professor Kristen Andersens nya bok hämtar sin stomme från författarens år 1959 utgivna Erstatningsrett (anmäld av Conradi i SvJT 1960 s. 430 ff). Framställningen har emellertid omdisponerats och fördjupats i åtskilliga frågor bl. a. med hänsyn till att det samnordiska lagstiftningsarbetet nu-

 

¹⁴ Se 3 kap. 6 §.

¹⁵ Jfr Bengtsson, Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden s. 253 ff med hänvisningar till andra delar av undersökningen. 

30—713005. Svensk Juristtidning 1971

 

mera avsatt sådana spår i norsk rätt, att flera kapitel måst helt omskrivas.
    Kristen Andersen har en central ställning i norsk skadeståndsrätt. Han har under decennier deltagit i den rättsvetenskapliga diskussionen och har under de senaste 15 åren varit ordförande i flertalet av de norska kommittéer, vilka i nordiskt samarbete utrett olika områden av skadeståndsrätten. En sådan position ger sakkunskap. Allt vad Kristen Andersen skriver präglas också av praktisk blick. Han är samtidigt alldeles främmande för att framträda med auktoritativa uttalanden om de rätta lösningarna på olika problem. Till sin uppläggning tycks Skadeforvoldelse og erstatning särskilt lämpad för jurister, som är intresserade av skadeståndsrätt och vill ha perspektiv på eller en levande bild av rättsområdet. Även en icke-norsk läsare får åtskillig stimulans. Samtidigt är boken knappast skriven som grundläggande lärobok för rena nybörjare. Någon inriktning på skadeståndsrättens systematik förekommer inte, och framställningen förutsätter ibland, att de diskuterade reglernas formella innehåll är bekant för läsaren (Se t. ex. s. 21 ff där försäkringsgivarens regressrätt diskuteras utan att regelinnehålleti 25 § FAL presenteras.)
    Främst präglas nog Kristen Andersens inställning till skadeståndsrätten av ett synsätt, som skulle kunna utmärka en vis høyesterettsdomare. I varje fall har han en domarinriktad skepsis mot åtskilliga teoretiska distinktioner. Den skadeståndsrättsligt intresserade torde känna till att han i stället gärna söker lösningar med stöd av breda överväganden om vad som kan vara rimligt ur "mänsklig, facklig och social synpunkt". Mot denna bakgrund förkastas i boken många traditionella, skadeståndsrättsliga gränsdragningar, t. ex. mera subtila resonemang för lösningen av orsaksfrågor (bl. a. vid vad som brukar kallas för konkurrerande skadeorsaker; förf. sätter närmast ett slags huvudorsakslära i stället, s. 31 ff), skillnaden mellan positiv handling och underlåtenhet vid culparegelns tillämpning (s. 113 ff), hela tanken på en särbehandling av s. k. tredjemansskador (de bör enligt förf. ersättas "der som man under hensyn til årsakssammenhengens nærhet og påregnelighet, og omstendighetene for øvrig finner det rimelig", s. 136 f) liksom antagandet vid culparegelns tillämpning av en principiell skillnad mellan skador på sak eller person och rena förmögenhetsskador (s. 138 f). Hur det förhåller sig med de nyssnämnda klassiska tvisteämnena måste här självfallet lämnas därhän. Författarens ställningstaganden är visserligen alltid vidsynta och praktiskt inriktade, men de övertygar knappast fullt ut den läsare, som i likhet med anmälaren vill starkare betona att teoretiska riktlinjer för reglernas tillämpning bör eftersträvas, bl. a. enär det ger stadga åt rättstilllämpningen. Kristen Andersens hållning till skadeståndsrättens metodfrågor kommer enligt min mening bäst till sin rätt vid behandlingen av sådana rättsregler, vilkas rekvisit uttryckligen förutsätter en skönsmässig bedömning. Särskilt tankeväckande är sålunda t. ex. framställningen av culpabedömningen (kap. 3) liksom av frågan när beslut av förvaltningsmyndighet skall anses innebära en oaktsamhet, som gör det allmänna skadeståndsskyldigt (se särskilt s. 232—252); den sistnämnda frågan har redan aktualitet i Norge och får det snart även i Sverige genom den föreslagna skadeståndslagen.
    I väntan på en ny svensk lag kan det ha sitt intresse att på grundval av Kristen Andersens bok göra några iakttagelser om norsk skadeståndsrätt i jämförelse med svensk. Genom 1969 års lov om skadeserstatning i visse for-

 

hold har i norsk rätt redan lagfästs de regler, vilka kan väntas utgöra de väsentliga nyheterna i en blivande svensk lagstiftning. Gränsen mellan barns skälighetsansvar och vuxnas fulla skadeståndsansvar har dragits vid 18 år, arbetsgivares ansvar för alla anställdas vållande (vilket redan tidigare gällt i norsk rätt) har kompletterats med regler om möjlighet till jämkning i vissa fall av såväl arbetsgivarens som den anställdes skadeståndsansvar, och reglerna om principalansvaret har utformats för att täcka även stats och kommuns ansvar för skada vållad av offentligrättslig verksamhet (även ett sådant ansvar har redan tidigare gällt i Norge). I fråga om ett antal enskildheter i regelsystemet förefaller det dock sannolikt, att de blivande svenska reglerna kommer att avvika från de norska. Som en iögonfallande detalj i den nya norska lagen kan noteras, att föräldrar oberoende av egen culpa gjorts strikt ansvariga upp till det begränsade beloppet av 500 norska kronor för skada som barn under 18 år orsakat genom uppsåt eller vårdslöshet. (Bakom ligger preventiva, reparativa och processekonomiska hänsyn till vilka dock Kristen Andersen, s. 162 ff, är skeptisk). — Även tidigare har den norske lagstiftaren varit snabbare i vändningarna. På det viktiga bilskadeområdet gäller sålunda enligt 1961 års bilansvarlov, kort sagt, en rent strikt ersättningsskyldighet för bilägarens försäkringsbolag, när skada orsakats icke-bilist. (Jfr Strahl i SvJT 1961 s. 521 ff.)
    Ser vi till det område, där det ännu är för tidigt att sia om någon omedelbart förestående samnordisk lagstiftning, kan ifrågasättas, om inte skillnaderna mellan norsk (liksom dansk) och svensk (liksom finländsk) skadeståndsrätt är större än en förströdd betraktare i förstone skulle vänta sig. Skadeståndsrätten innehåller visserligen en del mer eller mindre eviga problem om culpabedömning, orsaksfrågor, skadebegreppet etc., där det förts och förs en samnordisk rättsvetenskaplig diskussion. Många praktiskt betydelsefulla regler skiljer sig emellertid åt. Reglerna om beräkning av personskadeersättningar (även vid förlust av försörjare) är mycket olika genom att för svenska förhållanden blott låga, kapitaliserade ersättningar utdömes i Norge. Även reglerna om ersättning för ideell skada är annorlunda i Norge dels genom att sådan ersättning vid kroppsskada blott utgår om skadan orsakats uppsåtligen eller med grov vårdslöshet, dels genom att norsk rätt enligt lagstiftning år 1958 generellt erkänner rätt till ersättning för ideell skada ("oppreisning") vid kränkning av privatlivets fred. — Sambandet mellan skadestånd och försäkring är också annorlunda reglerat. Vid skadeförsäkring i allmänhet har ett försäkringsbolag enligt 25 § i den norska försäkringsavtalslagen regressrätt för utgiven försäkringsersättning inte blott vid strikt ansvar eller grov vårdslöshet på skadegörarens sida utan i princip också vid vanlig culpa, låt vara med jämkningsmöjlighet efter billighet när skadan inte vållats i näring eller rörelse. Och enligt den norska lagen om yrkesskadetrygd gäller att en arbetare, som skadats vid olycksfall i arbete, har rätt till skadestånd av arbetsgivare eller arbetskamrat blott vid uppsåt eller grov oaktsamhet. Den skadelidande kan alltså normalt ej som i Sverige åberopa allmänna skadeståndsregler som komplement till yrkesskadeersättningen. Av Kristen Andersens framställning (s. 468 ff) framgår dock att förhållandet kanske f. n. har mindre praktisk betydelse p. g. a. de begränsade ersättningsbeloppen enligt norsk skadeståndsrätt. Yrkesskadetrygden ger bättre täckning, f. n. högst 60% av en maximiinkomst av 30 000 norska kronor.

 

    Måhända är emellertid den särreglering i norsk skadeståndsrätt, som mest observerats i de andra nordiska länderna, de i rättspraxis framvuxna reglerna om rent strikt ansvar. Genom åren har detta ansvar kommit till användning i mycket skiftande situationer alltifrån det första klara avgörandet ang. vattenskada orsakad av brott på huvudvattenledningen i Bergen (NRt 1905 s. 715). Andra av Kristen Andersen (kap. 10) behandlade fall, där strikt ansvar ådömts, har gällt skada av t. ex. exploderande tändhattar, som kommit bort vid omfattande sprängningsarbete (NRt 1909 s. 851), nerfallande kolstycke, som fallit från en lastkran (NRt 1936 s. 345), överkörning av tåg på järnvägsstation vid en spårpassage, som var särskilt riskfylld med hänsyn till tät tågtrafik (NRt 1936 s. 298), smitta genom obligatorisk vaccination mot smittkoppor (NRt 1960 s. 841) och plötsligt brott på lyftkran (NRt 1969 s. 109). Påstående om strikt ansvar har däremot underkänts i senare praxis i fråga om bl. a. skador p. g. a. överkörning vid järnvägsövergång, som inte erbjöd särskilda risker (NRt 1953 s. 152), tuberkulossmitta, som drabbat värnpliktig under militärtjänstgöring (NRt 1960 s. 429), explosion av acetylengasbehållare i samband med brand (NRt 1964 s. 474) och olycka vid svängdörren till en restaurang (NRt 1966 s. 1532). Kristen Andersen utvecklar hur en allmän princip om rent strikt ansvar enligt norsk praxis kan anses grundad på ett slags populärstatistiskt eller genomsnittligt resonemang om påräkneligheten av en viss skaderisk kombinerat med en"risiko-, forsikrings- och rimelighetssynpunkt" om var den ekonomiska bördan av en skada bör läggas. Detta är visserligen inte några nyheter, men det är intressant att med författarens hjälp urskilja ett par drag i ansvarsförutsättningarna. Dels förefaller det som om ansvaret genomgående bygger på en värdering av frågan om omständigheterna i det enskilda fallet medför större risker än vad som normalt förekommer i samhället. (Se särskilt s.332.) Man frågar synbarligen inte, huruvida en viss typ av verksamhet generellt sett medför sådana skaderisker, att den bör beläggas med rent striktansvar. (De nyssnämnda två exemplen ang. olyckor vid järnvägsövergångar tycks i detta hänseende belysande.) Dels täcker de norska reglerna åtminstone i viss utsträckning sådana fall av ansvar för tekniska fel eller bristfälligheter hos maskiner o. dyl., vilka diskuterats som lämpligt underlag för en speciell regel om strikt ansvar även i de andra nordiska länderna. (Se bl. a. Förhandlingarna vid det 24:e nordiska juristmötet i Stockholm 1966/utg. 1967/ s. 155 ff med A. Vinding Kruses inledningsrapport, bil. 4.) Vissa av de här nämnda rättsfallen liksom Kristen Andersens kommentarer (särskilt s. 337 ff) ger vid handen, att förekomsten av tekniskt fel eller brist kan vara en omständighet, som enligt norsk rättspraxis medför tillämpning av det strikta ansvaret. Såvitt jag har kunnat förstå finns det dock inte något klart belägg för att enbart förekomsten av sådant fel skulle räcka för utlösande av ansvar. Det förefaller snarast som om det slutliga svaret på ansvarsfrågan beror på om felet eller bristen medfört en tillräckligt stor fara enligt det populärstatistiska betraktelsesättet, som anses principiellt vägledande för det strikta ansvaret.
    Det är egentligen förvånande att det norska regelsystemet inte berördes mer än helt flyktigt — vare sig med instämmanden eller kritik — när lämpligheten av rent strikt ansvar senast diskuterades på det 24:e nordiska juristmötet i Stockholm 1966. (Se a. a.) Det är inte lätt för en utomstående att bedöma verkningarna av det strikta ansvaret i norsk rätt. Enligt min mening

 

behäftas väl dock metoden att principiellt anknyta ansvaret till faran och övriga omständigheter i det enskilda fallet (och ej till typen av verksamhet) av den rättstekniska svagheten, att det blir vanskligt att ange var ansvarsgränsen går. Flera ogillade skadeståndsanspråk i norsk praxis från senare år tycks ge belägg för detta. En regel om ansvar grundat enbart på teknisk bristfällighet torde däremot ha större utsikt att vinna allmänt gehör i de andra nordiska länderna. Klart är dock att norsk skadeståndsrättslig praxis i denna liksom nog också i vissa andra frågor varit mera benägen att söka nya vägar än vad som varit fallet i de andra nordiska länderna.

Anders Agell