Urkundsförfalskning och osant intygande — genmäle till Madeleine Löfmarck
I sin uppsats i SvJT (1975 s. 483) i rubricerade ämne behandlar Madeleine Löfmarck fallet NJA 1972 notis B 23, gällande åtal för osant intygande. Därvid berörs också en av mig anförd skiljaktig mening i målet. Denna har i vad avser resonemanget angående det osanna intygandets objektiva sida refererats något kortfattat (stycket som börjar nederst på s. 484),vilket medfört att vissa i mitt votum framhållna omständigheter inte alls kommit till synes och även till att Madeleine Löfmarcks argument för en avvikande uppfattning kanske framstår som starkare än de i själva verket torde vara.
    Jag vill först understryka, att jag delar uppsatsförfattarens åsikt att en och samma handling mycket väl kan innefatta mer än en urkund, såsom ett skuldebrev med påtecknad borgensförbindelse eller en växel med påteckningar av flera personer (s. 485x).
    Skulle då samma synsätt vara berättigat beträffande det i rättsfallet aktuella läkarintyget (s. 485m)? I mitt votum anförde jag i den delen följande:

"Den av Andersson anlitade okände mannen tecknade ett namn, vilket framstår som Anderssons, på en handling som utgjordes av en blankett med rubriken "läkarintyg rör. blodprov". På blanketten finns utrymme för ifyllande av uppgifter angående den undersökte, dennes tidigare sjukdomar, vissa släktförhållanden samt i vissa andra hänseenden. Blanketten är avsedd att, som också skett i förevarande fall, undertecknas av läkaren såsom intygets utfärdare. I särskilda rutor på blanketten finns plats avsedd för — enligt den tryckta texten — "den undersöktes namnteckning" och för dennes fingeravtryck. Med hänsyn till blankettens utformning kan den undersökte icke genomtecknande av namn anses bestyrka något av vad läkaren uttalat i intyget och ej heller eljest anses avge någon förklaring eller upplysning i vidare mån än att han ger besked om sitt namn och en illustration av hur han tecknar detta. Följaktligen har den okände icke framställt urkund i den bemärkelse som avses i 14: 1 BrB, utan han har endast å läkarintyget lämnat oriktig uppgift om vem han är. Hans förfarande, vilket inneburit fara i bevishänseende, är således att bedöma som osant intygande."

 

    I mitt votum nöjde jag mig alltså med att — kanske väl kortfattat —ge en redovisning av blankettens utformning och därefter fastslå att den undersökte icke genom tecknande av namn kunde anses bestyrka något av vad läkaren uttalat i intyget etc. Betydelsen av att intyget i dess helhet var utformat på blankett må här utvecklas något.
    Dras slutsatser av en ifylld blanketts objektiva tankeinnehåll, måste det — i all synnerhet i brottmål — ske under noggrant beaktande av syftet med blanketten och av de olika blankettavsnittens funktioner i ett undersöknings- ,ansöknings- eller annat förfarande; kort sagt: vad har blankettförfattarna avsett att få fram från den ene och den andre av dem som skall fylla i blanketten?
    Av den i målet aktuella (numera ändrade) blankettens "läkardel" och därtill anslutande anvisningar framgår att identitetsuppgifterna nedtecknas av läkaren med ledning av den undersöktes muntliga uppgifter och framför allt företedd legitimation (jfr mitt votum: "uppgifter angående den undersökte"). De för den undersökte avsedda blankettavsnitten utgörs avtvå, från den övriga texten typografiskt avgränsade rutor, den ena avsedd

 

för — enbart — namnteckning och den andra för fingeravtryck; sammankopplingen namnteckning — fingeravtryck bör anses upplysande och tankeväckande. Rutornas småningom ifyllda innehåll har enligt blankettens ledtext ej till ändamål att något i läkarens text skulle bestyrkas eller att det eljest skulle avges någon sorts förklaring eller tankeyttring (utöver vad varje namnteckning givetvis innebär: jag är NN och så här tecknar jag mitt namn). Vilket ändamål skall då rutorna fylla enligt blankettförfattarnas tanke? Uppenbarligen bara att det skall säkras bevisning för eventuellt senare behövlig identitetskontroll, utförd genom namnteckningsjämförelse och fingeravtrycksjämförelse. Ett "blankt" avgivande av namnteckningsprov (eller av fingeravtrycksprov) innebär enligt min mening inte att man framställer urkund i den bemärkelse som avses i BrB 14: 1.¹
    I enlighet med det anförda anser jag alltjämt, att den okändes förfarande är att anse som osant intygande.
    Författarinnan lancerar vidare i uppsatsens näst sista stycke en enligt henne möjligen förbisedd aspekt på den okändes agerande men anmäler i sista stycket visst tvivel på att RÅ:s gärningsbeskrivning täcker det av henne beskrivna handlandet. Detta tvivel förefaller mig ha goda grunder.
    Såsom Madeleine Löfmarck antytt var målet i vissa hänseenden säreget. Ett av spörsmålen som fallet aktualiserade var i vad mån i brottmål hänsyn bör tas till helt låga grader av sannolikhet. Den utpekade barnafadern, som borde ha undersökts, hette P.-Å. Andersson. Tänk om den för alla okände, som genomgick undersökningen, också hette P.-Å. Andersson och alltså skrev sitt rätta namn ...
Nils Mannerfelt

 

 

 

 

 

 

 

¹ Den som i motsats till mig vill — trots frånvaron av stöd i blankettens ledtext — tillägga namnteckningsrutans ifyllande något moment av intygande eller bestyrkande måste ställa sig frågan vad som intygas eller bestyrks. Madeleine Löfmarck tycks mena att namnteckningsgivaren intygar att en person med det angivna namnet lämnat det i handlingen nämnda blodprovet (s.485m). Ja, det låter sig sägas. Men eftersom redan läkaren intygar att blodprovet härrör från den som inställt sig till undersökningen och därvid legitimerat sig, är det kvarstående intressanta spörsmålet bara vem som inställt sig. Därför synes intygstemat lika väl kunna formuleras sålunda: "Härmed intygas att jag är den jag inför läkaren uppgett mig vara." Och är man då inte kvar inom ramen för osant intygande? — Oavsett det nu sagda bör anmärkas att den som uppfattar den undersöktes namnteckning som ett intygande av något som faller utanför ramen för 15: 11 BrB möter ytterligare problem innan han kan vara framme vid att falsk urkund är framställd i enlighet med vad som avses i 14: 1 BrB. Förutom den i uppsatsen berörida samtyckesfrågan, är att nämna följande. När det under blodundersökningarnas förlopp — åtminstone enligt de rutiner som gällde vid den i målet aktuella tiden — blev dagsför de undersökta att skriva namnteckningar var det fråga om att i skrift vidbliva tidigare lämnade muntliga uppgifter om namnet. Och det förhållandet leder in på en serie besvärliga rättsfall, av vilka det här må vara tillräckligt att nämna NJA 1962 s. 328 och SvJT 1961 rf s. 85.