Efterskrift
Det kan vara av intresse för läsekretsen att få en kort redogörelse förläget i stat-kyrka-frågan. Jag har tidigare lämnat en redogörelse för frågan i SvJT 1974 s. 269 ff.
Frågan togs första gången upp i allmänna kyrkomötet 1908 och i riksdagen 1909. Debatten fortsatte under många år utan att något initiativ kom till stånd. Omsider beslöt riksdagen 1956 att hemställa om utredning. Åren 1958—1968 tog en expertutredning fram ett mycket omfattande material.1 Åren 1968—1972 utarbetade en parlamentarisk kommitté ett förslag till ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan.2 Vid remissbehandlingen vann förslaget ett ganska betydande stöd men avvisades av en mycket enig opinion inom svenska kyrkan. Frågan lades tillfälligt "på is" men hölls levande bl. a. genom ett inomkyrkligt utredningsarbete. Under 1975 inleddes en ny fas genom överläggningar mellan företrädare för staten och svenska kyrkan. De skulle avse frågan vilka möjligheter det finns att förverkliga de grundläggande principer som 1968 års beredning föreslagit med beaktande av de synpunkter som framförts i remissyttrandena. Målet skulle vara att finna en samlande lösning. Överläggningarna fullföljdes av den borgerliga trepartiregeringen med oförändrade förutsättningar och oförändrat mål. Ett enhälligt förslag lämnades i januari 1978.3 Samtidigt lade de kyrkliga företrädarna fram förslag i de inomkyrkliga organisationsfrågorna. Mot dessa
förslag — men alltså inte mot det med staten gemensamma huvudförslaget — avgavs reservationer på några punkter. Vid remissbehandlingen vann förslaget ett starkt stöd både inom och utom svenska kyrkan, med undantag främst för kyrkans lokalplan. En majoritet där omtvistat hur stor gick emot sina företrädare i överläggningarna och avvisade en reform. Trepartiregeringen beslöt att inkalla allmänt kyrkomöte till den 20 januari 1979 och att till detta lägga fram förslag i kvinnoprästfrågan samt lämna över stat-kyrka-frågan utan eget ställningstagande. Folkpartiregeringen har avlåtit skrivelser till kyrkomötet i dessa ämnen. Den har deklarerat sin principiella anslutning till stat-kyrka-förslaget men har inte bundit sig genom att göra det till sitt eget förslag.
Förslaget innebär att svenska kyrkans offentligrättsliga ställning upphör. Regeringen uttalar i kyrkomötesskrivelsen att vad det främst gäller är att avveckla kyrkans drag av statlig och kommunal institution och utveckla dess karaktär av trossamfund. Detta förverkligas enligt förslaget främst genom att den mycket omfattande författningsregleringen av svenska kyrkan upphävs. Motsvarande reglering skall i stället beslutas av kyrkan själv. Detta innebär bl. a. att kyrkans i församlingsstyrelselagen grundade beskattningsrätt upphör. Den kyrkoavgift, som avses ersätta församlingsskatten och uttas efter samma grunder, föreslås bli uppburen i samband med skatteuppbörden för alla medlemmar som inte motsätter sig detta. Kyrkan kompenseras genom statsbidrag både för inkomstbortfall från juridiska personer och för utgiftsökningar, t. ex. på grund av förlorad tjänstebrevsrätt. Principen är att den organisatoriska förändring som relationsändringen innebär inte skall ändra de ekonomiska förutsättningarna för kyrkans verksamhet. Kyrkan behåller också all egendom som den i dag disponerar. Den egendom som sedan gammalt är underkastad speciell reglering föreslås bli sammanförd till stiftelser som förvaltas av kyrkliga organ. Härigenom säkerställs äganderätten för kyrkan. Enligt förslaget överförs vidare huvudmannaskapet för begravningsverksamheten till kommunerna. Svenska kyrkans församlingar och samfälligheter föreslås emellertid få en lagfäst rätt att förvalta sina nuvarande begravningsplatser mot ersättning av kommunen enligt principen full kostnadstäckning för varje förvaltningsenhet. Något förslag beträffande folkbokföringen har inte utarbetats men utifrån förutsättningen att den tas över av staten har ett databaserat system för församlingsregistrering utformats. Ett omdiskuterat led i förslaget är slutligen att en lag omsvenska kyrkan — mycket kort, fyra paragrafer — stiftas. Från principen att kyrkan inte bör regleras av staten är detta ett avsteg. Det har motiverats av kyrkans önskemål.
Av de kyrkliga företrädarnas förslag i de inomkyrkliga frågorna skall jag endast nämna det som gäller medlemskapet i svenska kyrkan. Medlemskap föreslås förutsätta en viljeförklaring i form av begäran om dop eller anmälan av vårdnadshavaren. Om en anmälan inte bekräftas genom dop före 18 års ålder, skall medlemskapet upphöra.
Samtidigt med att stat-kyrka-förslaget lades fram blossade debatten om de kvinnliga prästerna upp igen, med större häftighet än kanske någon gång sedan 1958 års reform. Med anledning av en rad motioner beslöt riksdagen våren 1978 med mycket stor majoritet att hemställa hos regeringen om åtgärder för att reformen skall helt slå igenom inom kyrkan.
Samtidigt framhölls dock att kvinnoprästmotståndarna alltjämt bör ha hemortsrätt i kyrkan. En på biskopsmötets initiativ tillsatt samrådsgrupp utarbetade under 1978 ett förslag till regelsystem för samexistens inom kyrkan mellan de olika riktningarna. Regeringen har nu lagt fram förslag till en lag om jämställdhet mellan kvinnor och män som präster i svenska kyrkan. Den avses ersätta 1958 års lag och därmed bringa ur världen den omstridda s. k. samvetsklausulen.4 Den präst som inte accepterar svenska kyrkans officiella ståndpunkt i kvinnoprästfrågan skall enligt förslaget ha rätt att avstå från att själv medverka i gudstjänster och liknande förrättningar där kvinnlig präst skall taga del. I övrigt skall den officiella ordningen gälla fullt ut, med det enda undantaget övergångsvis att redan tillsatt biskop inte tvingas att mot sin övertygelse viga kvinnor till präster.
Kyrkomötet godtog regeringens och samrådsgruppens förslag i kvinnoprästfrågan med endast små jämkningar. Det skedde emellertid efter votering med 59 röster mot 37 som avgavs för en hårdare linje, innebärande att samexistensreglerna skulle gälla endast för dem som prästvigts före den 1 juli 1983. I stat-kyrka-frågan vann förslaget stöd av 42 ombud medan en majoritet av 54 ombud avvisade det och uttalade sig för inomkyrkliga reformer "inom bevarat samband". Denna linje har enständigt avvisats av den politiska majoriteten, och endast få torde tro på någon kursändring.
Till dessa förslag kan åtskilliga kommentarer och reflexioner knytas. Jag begränsar mig här till några korta ord. Presidenten Guldbergs tankar berör själva hjärtpunkten: svenska kyrkans framtid antingen som öppen folkkyrka med bred medlemsanslutning eller som frikyrka med begränsat medlemsunderlag men en mera markerad religiös profil. För utvecklingen är det otvivelaktigt avgörande om kyrkan förmår hålla kvar sina medlemmar, om den lyckas engagera människor med sin religiösa förkunnelse i ett alltmer sekulariserat samhälle och om den lyckas samordna oliktänkande på den gemensamma grunden. Det är viktigt att slå fast att ingen ställs utanför kyrkan enligt stat-kyrka-förslaget. Alla som är medlemmar vid relationsändringen förblir medlemmar om de inte själva väljer att träda ut. I framtiden blir medlemsanslutningen beroende av om människorna står kvar eller träder ut resp. anmäler sina barn som medlemmar. I dag är dopfrekvensen över 80 % och bortåt 95 % av de svenska medborgarna är medlemmar i kyrkan trots att fri utträdesrätt funnits i bortåt 30 år. Förslaget om en viljeförklaring för medlemskap skall ses mot bakgrunden av bl. a. de nya grundlagsreglerna om medborgerliga fri- och rättigheter. Dessa (2 kap. 2 § RF) kan f. n. inte förenas med religionsfrihetslagens regler om medlemskap i svenska kyrkan. Detta har gjort en särskild övergångsbestämmelse nödvändig. Jag ansluter mig för min del till det synsätt, som kommer till uttryck i presidenten Guldbergs artikel, att det är kyrkans egen uppgift att motverka en olycklig utveckling till följd av förlust av medlemmar i större omfattning. Lagstiftning som inte kan förenas med medborgerliga fri- och rättigheter syns mig i längden vara en orimlig väg att garantera kyrkans framtid, särskilt om man vill tala om "folkkyrka".
Jag delar helt presidenten Guldbergs bedömning att ett slutligt och
kanske i viss mån genomgripande avgörande förr eller senare blir en politisk nödvändighet. Att kyrkan är en statlig och kommunal myndighet kan, som jag ser det, principiellt sett inte försvaras i dagens samhälle.
Något avgörande lär dock inte komma redan valåret 1979. Närmast blir frågan hur kyrkan skall övervinna den splittring som kom till synes i 1978 års remissförfarande och 1979 års kyrkomöte.
Fredrik Sterzel