Katja of Sweden-målet och svensk internationell konkursrätt
Den 1 juli 1980 meddelade HD ett beslut som jag av naturliga skäl inte kunde beakta i min artikel "Svensk internationell konkursrätt" i SvJT 1980 s. 321 — 345. Beslutet (NJA 1980 s. 340) är dock av sådant intresse att det enligt min mening motiverar ett kort tillägg.
Svenska medborgaren Katja G. flyttade 1976 från Sverige. Sedan början av 1977 är hon bosatt under känd adress i USA, trots att hon mantalsåret 1977 alltjämt var skriven i Kristianstad. I april 1977 sålde hon sin villa i Kristianstad. Ansökan om att Katja måtte försättas i konkurs ingavs till konkursdomaren i Kristianstad i juli 1977 av staten på grund av Katjas obetalda i Kristianstads kommun påförda skatter. Medan Hovrätten över Skåne och Blekinge fastställde tingsrättens beslut, varigenom konkursansökningen på grund av domstolens bristande behörighet hade avvisats, kom HD till den motsatta slutsatsen. Målet återförvisades till tingsrätten, som har att upptaga konkursansökningen till prövning.
När man läser domstolarnas beslut kan man lätt få intrycket att det som diskuterades var den interna forumfrågan, d. v. s. frågan huruvida just konkursdomaren i Kristianstad var behörigt forum för konkursansökningen. Frågeställningen var emellertid i huvudsak huruvida det överhuvudtaget förelåg svensk domsrätt. Riksskatteverket skulle knappast ha drivit frågan till HD om konkursansökningen kunnat prövas vid någon annan svensk domstol än Kristianstads tingsrätt. De två frågorna sammanfaller dock i stor utsträckning, eftersom svensk domsrätt i förmögenhetsrättsliga mål som regel anses bero på om forum enligt de interna svenska forumreglerna kan uppbringas i riket.
Enligt 6 § 1 st. konkurslagen skall konkursansökan göras hos konkursdomaren vid den tingsrätt, "där gäldenären bör svara i tvistemål som angå gäld i allmänhet". Denna bestämmelse innebär enligt HD — som här stöder sig på förarbetena1 — att RB 10: 1, 10: 3 och 10: 4 "skall tillämpas".
Det är till att börja med oomstritt att gäldenär kan försättas i konkurs i Sverige om han enligt RB 10: 1 har sitt allmänna forum här. Så var dock icke fallet i fråga om Katja, som vid tiden för konkursansökningen saknade hemvist i Sverige och hade känt hemvist i USA. Trots att hon vid sagda tid var mantalsskriven i Sverige, ansåg alla tre instanserna med rätta att hon inte hade hemvist här. RB 10: 1 2 st. är inte tillämpligt på internationella förhållanden (se min ovannämnda artikel s. 326).
Det är också oomstritt att gäldenär, som saknar känt hemvist i Sverige, här kan försättas i konkurs om han äger egendom inom riket. En sådan gäldenär är ju enligt RB 10: 3 skyldig att inför svensk domstol svara i tvister "rörande betalningsskyldighet", d. v. s. i tvister som angår gäld i allmänhet. Denna utvidgning av svensk domsrätt är nödvändig bl. a. med hänsyn till att man i Sverige i princip inte tillerkänner främmande konkursförfarande verkningar beträffande i riket befintlig egendom. Det vore säkerligen olämpligt om de svenska tillgångarna genom bristande svensk domsrätt skulle vara helt skyddade mot konkurs. Men icke heller regeln om förmögenhetsforum ansågs användbar i Katja-målet. HD grundade i stället svensk domsrätt på RB 10: 4, enligt vilken den, som icke äger känt hemvist inom riket men här ingått
förbindelse eller eljest ådragit sig gäld, i tvist därom får sökas där förbindelsen ingicks eller gälden uppkom.
Av de skäl som jag utvecklat i min artikel (s. 328 — 329) anser jag att RB 10: 4 inte lämpar sig för användning som självständig grund för svensk domsrätt i fråga om konkurs. Men även bortsett från lämplighetsavvägningar har jag svårt att inse hur RB 10: 4, som endast handlar om här i riket uppkomna skulder, kan användas för att bestämma den domstol där gäldenären bör svara i tvistemål som angår "gäld i allmänhet". Sistnämnda formulering i 6 § 1 st. konkurslagen har övertagits från den gamla konkurslagen (1862: 51), vars förarbeten upplyser om att man därigenom avsåg gäldenärens forum domicilii och inte de vid den tiden kända olika andra fora (allmänt förmögenhetsforum för tvister rörande betalningsskyldighet existerade inte då).2 Nu skulle man kanske ställa frågan på vilket sätt en svensk konkurs, där gäldenären har varken hemvist eller tillgångar i Sverige, egentligen kan vara av värde för borgenärerna, i synnerhet eftersom en dylik svensk särkonkurs icke heller torde avse utomlands belägna tillgångar (se min artikel s. 332; jfr HD:s "erinran" i NJA 1980 s. 164). Såvitt jag kan se ger svensk konkurs i sådana fall endast en omedelbar fördel, nämligen möjlighet att, när anledning därtill finnes, genom återvinning försöka tillföra boet sådan här i riket befintlig egendom som vid tiden för konkursansökningen redan tillhörde annan än gäldenären. Detta synes också ha varit den drivande tanken bakom riksskatteverkets kamp för att få Katja försatt i svensk konkurs.
Det vore självfallet mindre tilltalande om t. ex. en utomlands bosatt gäldenär, som hotas av en på förmögenhetsforum grundad svensk konkurs, skulle få hindra denna genom att till skada för sina borgenärer avhända sig alla sina svenska tillgångar, exempelvis genom att skänka bort dem, utan att det fanns möjlighet att på rättslig väg komma åt dylika transaktioner.3 Så länge tillgångarna finns i Sverige föreligger alltid svensk domsrätt avseende själva återvinningstalan, se RB 10: 3 1 st. 2 p. och 10: 10. Problemet är dock att det inte finns någon enligt svensk rättsuppfattning legitimerad konkursförvaltning. En eventuell utländsk konkursförvaltning tillerkännes ju i princip inte rätt till egendom i Sverige och det är därför knappast tänkbart att talan avseende sådan egendoms återvinning till utländskt konkursbo skulle bifallas av svensk domstol (se min artikel s. 340). I vissa fall skulle man även utan egentlig återvinning kunna betrakta gäldenärens egendomsavhändelser som ogiltiga såsom stridande mot goda seder, men detta är ett opålitligt rättsligt instrument som helst bör undvikas. Det skall således ges möjlighet att i den beskrivna situationen försätta gäldenären i svensk konkurs och därigenom möjliggöra återvinning. Men är RB 10:4 den "rätta" grunden för svensk domsrätt i dylika fall?
Frågan måste enligt min mening besvaras nekande. Redan det faktum att RB 10: 4 endast kan utnyttjas av borgenär vars fordran uppkommit i Sverige visar att lösningen måste sökas på annat håll. Alla borgenärer oavsett gäldens geografiska ursprung måste ges rätt att genom konkursansökan förhindra gäldenärens egendomsavhändelser resp. möjliggöra återvinning. Det är således inte gäldens svenska ursprung utan befintligheten i Sverige av potentiella
återvinningsobjekt som bör vara avgörande för svensk domsrätt i dessa fall. Den enklaste lösningen vore att vid tillämpningen av 6 § 1 st. konkurslagen tolka formuleringen "honom tillhörig egendom" i RB 10: 3 1 st. 1 p. så extensivt att den även skulle anses täcka sådana tillgångar vilka visserligen inte längre tillhör gäldenären men vilka enligt de svenska återvinningsreglerna kan återbäras till konkursboet. Detta framstår kanske som besynnerligt, eftersom återvinningsfrågan i ett sådant system på ett eller annat sätt skulle behöva prövas prejudiciellt redan i samband med prövningen av domstolens behörighet, naturligtvis utan att binda den domstol som senare får ta ställning till själva återvinningstalan. Här kan nämnas att det enligt 6 § 2 st. konkurslagen åligger sökanden att ange och styrka de omständigheter som betingar konkursdomarens behörighet, om dessa ej är kända. Eventuellt skulle man vid prövningen av domstolens behörighet kunna nöja sig med att sökanden visar att det är sannolikt att återvinning skall kunna ske.
Det var således måhända i och för sig ej orimligt att HD ansåg svensk domsrätt föreligga i Katja-målet. Den grund som åberopades förefaller å andra sidan olyckligt vald, i synnerhet eftersom HD:s kategoriska konstaterande att 6 § konkurslagen innebär att bl. a. RB 10: 4 "skall tillämpas" kan komma att tolkas så att det för svensk domsrätt alltid skall räcka att gäldenär, som har varken hemvist eller egendom i Sverige, här har ådragit sig den gäld som ligger till grund för konkursansökningen. Det kan beklagas att HD inte ens har antytt att sökanden i målet hade — med hänsyn till återvinningsreglerna — sakliga skäl för att vilja få svensk konkurs till stånd. En sådan antydan skulle ha utgjort en fingervisning om att svensk domsrätt i annat fall kanske inte skulle ha ansetts föreligga. En dylik "mjukare" tolkning av HD:s avgörande är dock måhända möjlig även utan direkt stöd i beslutet.
HD:s beslut i Katja-målet kommer att få publicitet utomlands, i allt fall bland de jurister som arbetar med internationella konkursfrågor. Användningen av RB 10: 4 för att grunda svensk konkursjurisdiktion kommer med all sannolikhet att uppfattas som ett s. k. "exorbitant forum". Det kan inte råda någon tvekan om att dylik användning av RB 10: 4 är fientlig mot de utomlands bosatta (och som regel utländska) gäldenärerna, samtidigt som den ger omotiverade fördelar till de borgenärer vars fordringar uppkommit i Sverige (d. v. s. som regel till de svenska borgenärerna). Saken blir inte bättre av att HD i Katja-målet vid tillämpningen av RB 10: 4 likställde kvarstående skatt med privaträttslig gäld, vilket knappast var avsett vid bestämmelsens tillkomst. I anslutning till detta kan jag påminna om att den svenska lagen (1971: 1072) om förmånsberättigade skattefordringar förmodligen kommer att leda till att även domstolar i sådana främmande länder, där man i princip är villig att utlämna de lokala tillgångarna till utländsk konkursförvaltning, kommer att dra öronen åt sig vid svensk konkurs, eftersom denna ofta kommer att framstå som ett skatteindrivningsförfarande snarare än ett instrument avsett att upprätthålla par conditio creditorum vid insolvens. Sverige är dock ingalunda ensamt om att ha dylika bestämmelser, vilka utgör ett av hindren för universalitetsprincipens tillämpning på konkursområdet.
Michael Bogdan