Grundlagsskyddet för den kroppsliga integriteten
3—7  kap. brottsbalken behandlar brott mot person, dvs. brott som innefattar angrepp mot enskild i personligt hänseende. 3 kap. handlar om brott mot liv och hälsa (mord, misshandel, vållande till annans död, vållande till kroppsskada eller sjukdom m. m.), 4 kap. om brott mot frihet och frid (människorov, olaga frihetsberövande, olaga tvång, olaga hot, hemfridsbrott, olaga intrång, ofredande, brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar), 5 kap. om ärekränkning, 6 kap. om sedlighetsbrott och 7 kap. om brott mot familj. Med användande av integritetsterminologi kan man säga att brotten i 3 och 6 kap. innebär kränkningar av den kroppsliga integriteten, brotten människorov, olaga frihetsberövande, olaga tvång och olaga hot kränkningar av den personliga integriteten i fysisk mening (den personliga friheten i inskränkt bemärkelse) och brotten hemfridsbrott, olaga intrång, ofredande, brytande av post eller telehemlighet, intrång i försvar och ärekränkning kränkningar av den personliga integriteten i ideell mening (privatlivet, personligheten). Också brotten mot familj kan hänföras till kränkningar av den personliga integriteten i ideell mening. Några skarpa gränser i antydd mening går emellertid inte mellan brotten. Brottet olaga tvång kan t. ex. innebära en kränkning både av den kroppsliga integriteten och av den personliga integriteten i fysisk mening.
    Författningsutredningen hade i 2 kap. 2 § sitt förslag till regeringsform en bestämmelse om att svensk medborgare skulle åtnjuta personlig frihet samt rätt att fritt välja vistelseort inom riket eller lämna riket. Han skulle vidare vara tillförsäkrad hemfrid samt rätt att oförkränkt befordra meddelanden genom post eller annat sådant allmänt samfärdsmedel. Dessa fri- och rättigheter skulle inte få inskränkas annat än genom lag eller med stöd av lag. I motiven (SOU 1963: 17 s. 180) konstaterade utredningen att rätten för medborgarna till personlig frihet i så måtto var fastslagen i RF 16 § som där stadgades att "Konungen bör .. ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är". Utredningen konstaterade vidare att principen om rätt för medborgarna till personlig frihet hade kommit till uttryck i brottsbalken genom dess bestämmelser om straff för ingrepp i denna frihet. Utredningen erinrade om stadgandena i balkens 3 kap. om brott mot liv och hälsa, 4 kap. om brott mot frihet och frid samt 6 kap. om sedlighetsbrott. Härefter gicks de fall igenom då frihetsberövande är tillåtet enligt svensk rätt.
    I sitt remissyttrande över författningsutredningens förslag framhöll Svea hovrätt att utredningen i ett lagrum sammanfört dels den personliga friheten (i inskränkt bemärkelse) och rörelsefriheten, dels hemfrid och post- och telesekretess men att det föreföll att ligga närmare till hands att göra en uppdelning på två lagrum, så att i det ena behandlades personlig frihet, kroppslig integritet och rörelsefrihet samt i det andra det skydd för privatlivet som omfattas av hemfriden och rätten till post- och telesekretess. Vad som menades med begreppet

personlig frihet var inte utan vidare klart och utredningen hade heller inte på ett entydigt sätt framhållit vad den avsåg därmed. Den omständigheten att i motiven omnämnts det kapitel i brottsbalken som handlar om mord och misshandel m. m. tydde på att utredningen haft såväl skydd mot frihetsberövanden som den kroppsliga integriteten i tankarna. Det var för övrigt uppenbart att också den kroppsliga integriteten borde åtnjuta grundlagsskydd på samma sätt som den personliga friheten i inskränkt bemärkelse. Enligt hovrättens mening måste lagtexten ändras och motiven förtydligas. Möjligen kunde det i lagtexten räcka med att sammanställa orden "personlig frihet och säkerhet".
    I grundlagberedningen (SOU 1972: 15 s. 106) enades om att den nya grundlagen tydligare än den gällande borde ge uttryck för innehållet i medborgarnas rättigheter till opinionsbildning och klarare än denna beskriva deras personliga rörelsefrihet. Man enades vidare om att den nya grundlagen borde medge att de angivna fri- och rättigheterna kunde begränsas genom lag antagen med vanligt majoritetsbeslut. Tanken på regler om kvalificerad majoritet i förening med lagprövning hos domstolar och andra rättstillämpande organ avvisades. Dessa principiella ställningstaganden fick till följd att grundlagberedningens förslag till regeringsform inte som författningsutredningens innehöll ett särskilt kapitel om medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter utan dessa kom i stället att utgöra element i beredningens bestämmelser i 7 kap. om lagar och lagstiftning. De centrala bestämmelserna fanns där i 7: 2 vars första stycke angav att föreskrifter om medborgarnas rättigheter och skyldigheter mot det allmänna och om förhållandet i övrigt mellan enskilda och det allmänna meddelas genom lag. I andra stycket föreskrevs bl. a. att, om ej annat stadgas i lag, svensk medborgare skulle ha frihet att röra sig inom riket och att lämna riket. I tredje stycket förklarades att, om ej annat stadgas ilag, svensk medborgare skulle skyddas mot att myndighet utsätter honom för kroppsvisitation eller annat påtvingat kroppsligt ingrepp, för husrannsakan i bostaden, för intrång i hans brev-, post- eller teleförbindelser eller för hemlig avlyssning. Reglerna i andra och tredje styckena fick en särskild rättslig betydelse genom att tjäna som underlag för en bestämmelse i 7: 5 om begränsning av riksdagens möjlighet att delegera normgivning till regeringen. Riksdagen skulle sålunda inte få delegera normgivning till regeringen i fråga om föreskrift som begränsade någon av de fri- och rättigheter eller det skydd i övrigt som enligt nämnda stycken tillkom svensk medborgare.
    I motiven (SOU 1972: 15 s. 155) gick beredningen igenom de fri- och rättigheter och det skydd i övrigt som svensk medborgare skulle åtnjuta och gjorde det under rubrikerna yttrandefrihet, rätten till information, mötesfriheten, demonstrationsrätten, föreningsrätten, religionsfrihet, rörelsefrihet och den personliga friheten i övrigt. Under sistnämnda rubrik anförde beredningen att tortyr, spöstraff och andra sådana kroppsliga ingrepp inom brottmålsprocessen och kriminalvården sedan länge var bannlysta i vårt land. Detsamma gällde dödsstraff, bortsett från allvarligare statsbrott under krigstid. Vissa andra kroppsliga tvångsingrepp kunde förekomma, exempelvis vaccination, blodprovstagning, annan tvångsmässig läkarundersökning och kroppsvisitation. Som grundregel kunde man emellertid slå fast i grundlagen att svensk medborgare skall skyddas mot kroppsvisitation och andra påtvingade kroppsliga ingrepp. De fall då sådana ingrepp skall kunna företagas inom den offentliga verksamheten skulle sålunda förutsätta beslut genom lag. Detta gällde även

reglerna om polismans användande av våld (18 § polisinstruktionen) och om användande av skjutvapen i polistjänsten (KK 1969: 84). Man finner alltså här hur beredningen först beskriver ett antal typiska kroppsliga tvångsingrepp av bestraffningsnatur och medicinsk natur och anger en grundregel som skall skydda häremot. Därefter förklaras oförmedlat att denna grundregel skall gälla också polismans användande av våld. Den som söker efter en förklaring till denna plötsliga utsvävning far leta förgäves. Man har svårt att värja sig mot misstanken att meningen "Detta gäller även ..." inte fanns med från början utan hakades på i sista minuten. Att användande av skjutvapen i polistjänsten nämns är däremot mindre uppseendeväckande. En kula gör ju verkligen ett kroppsligt ingrepp när den träffar.
    I det förslag till regeringsform som regeringen sedan lade fram (prop. 1973: 90) valdes en annan lagteknisk lösning. Ett särskilt kapitel, 2 kap., ägnades åt grundläggande fri- och rättigheter alldeles som författningsutredningen föreslagit. Kravet på lagform för normgivning som innebär inskränkningar i en fri- eller rättighet togs däremot som grundlagberedningen föreslagit in i 8 kap. Lagar och andra föreskrifter. Vad grundlagberedningen föreslagit om att varje medborgare skulle skyddas mot att myndighet utsatte honom för kroppsvisitation och annat påtvingat kroppsligt ingrepp återfanns i 2 kap. 4 § andra stycket. Grundlagberedningens motiv återgavs utan kommentar eller tillägg från departementschefen (prop. s. 241, 246).
    1973 års fri- och rättighetsutredning behandlade i sitt betänkande (SOU1975: 75 s. 144) under rubriken De "kroppsliga" fri- och rättigheterna de fri- och rättigheter som skyddar den enskildes frihet och säkerhet till person, alltså rörelsefriheten och skyddet för den kroppsliga integriteten. Om sistnämnda skydd anförde utredningen följande:

 

Skyddet avser påtvingade ingrepp från det allmännas sida av olika grader. Mest ingripande är givetvis dödande. RF innehåller ett undantagslöst förbud mot dödsstraff. När det gäller andra påtvingade kroppsliga ingrepp föreskriver RF att sådana får ske endast med stöd av lag, alltså samma skydd som det som gäller rörelsefriheten. Gällande rätt innehåller en rad bestämmelser om dylika ingrepp. Dessa kan vara så ingripande som kastrering. Mindre långtgående är läkarundersökningar och andra former av kroppsbesiktning som enskilda personer kan underkastas. En förhållandevis lindrig form av kroppsligt ingrepp är kroppsvisitation, dvs. undersökning av en persons kläder eller av det som någon bär med sig. (I sistnämnda fall är dock kanske uttrycket kroppsligt ingrepp mindre träffande.) Förutom de nu avsedda specialreglerade kroppsliga ingreppen medger gällande rätt mera generellt att våld används för genomförande av andra förvaltningsuppgifter. Det främsta exemplet på detta är den befogenhet polisen har att tillgripa våld för att lösa tjänsteuppgift.

 

 

    Utredningens förslag ledde till en ändring av 2: 6 RF, som innebär att där nu står att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§ (dödsstraff, kroppsstraff, tortyr, medicinsk påverkan i syfte att tvinga fram uppgifter eller hindra yttranden). I motiven anfördes (prop. 1975/76: 209 s. 146) att uttrycket kroppsligt ingrepp främst avsåg våld mot människokroppen och att dessutom hit hänfördes läkarundersökningar, smärre ingrepp som vaccinering och blodprovstagning samt liknande företeelser som brukar betecknas med ordet kroppsbesiktning. Det framhölls att som ett kroppsligt ingrepp i allmänhet inte kan betraktas psykisk påverkan om den inte innefattar misshandel enligt brottsbalken. Här möter för första gången en definition av uttrycket kropps-

ligt ingrepp och definitionen anger att därmed åsyftas våld mot människokroppen över huvud taget. Kan uttrycket verkligen ges en sådan innebörd?
    I Östergrens Nusvensk ordbok sägs ordet ingrepp ha två betydelser, nämligen dels en egentlig (göra ett ingrepp med kniven, ett kirurgiskt, ett operativt ingrepp för att rädda patienten) och dels en bildlig (ett ingrepp i våra rättigheter). I Svenska Akademiens Ordbok anges beträffande ingrepp först ett antal udda betydelser varefter som huvudbetydelse nämns utvecklande av verksamhet (för att inverka på ett händelseförlopp); handlingen att blanda sig i något för att inverka därpå; åtgärd i detta syfte; ingripande: a) i synnerhet kirurgisk (med instrument eller enbart med händerna verkställd) åtgärd av operativ natur (operativa, kirurgiska ingrepp) b) om handling eller verksamhet varigenom någon på ett obehörigt eller störande sätt inblandar sig i något ———
särskilt om handling eller verksamhet varigenom någon kränker (eller på ett obehörigt sätt beskär) allmänna eller enskilda rättigheter, någons frihet o.d.; intrång; även om intrång i någons yrke eller verksamhet. Man gör någon ett ingrepp i något.
    Den bildliga betydelsen är välkänd för en jurist. Som exempel kan tas KU 1941: 17: "Det svenska rättssamhällets grundprincip består i omsorgen om människornas rätt och frihet. Denna omsorg visar sig redan i grundsatsen att ingrepp däri endast få äga rum med stöd av allmängiltiga regler som i lika mån gälla för alla medborgare och sålunda sätta en spärr för godtycke och våld." Den medicinska och egentliga betydelsen, kirurgiska ingrepp m. m. är lika välkänd för en läkare och för folk i allmänhet. Vad som skett vid grundlagstextens utformning är att man först tydligen intresserat sig för kroppsliga ingrepp i den egentliga betydelsen (avrättning, spöstraff, tortyr, kirurgiska ingrepp, kroppsbesiktningar) för att sedan glida över till ingrepp i den kroppsliga integriteten och friheten, dvs. till ingrepp i den bildliga betydelsen. Vad man inte tycks ha observerat är dock att när man använder ordet ingrepp i den bildliga betydelsen det inte går lika bra att sätta ordet kroppslig som attribut. Det är ju då inte kroppen som blir föremål för ett ingrepp utan den kroppsliga friheten eller integriteten. Uttrycket kroppsligt ingrepp kan svårligen fås att betyda något annat än ingrepp i kroppen (alltifrån kroppsbesiktningar till avrättningar). Att kalla en åtgärd från polismans sida som går ut på att avväpna någon eller spärra vägen för någon för ett kroppsligt ingrepp ter sig främmande. Men inte heller polisvåld mot människokroppen i övrigt, t. ex. grepp och slag, kan kallas kroppsliga ingrepp men möjligen kroppsliga angrepp. Enligt min mening skulle den bästa formuleringen av 2: 6 RF vara att varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat ingrepp i eller annat våld mot hans kropp.
    Kan vad här sagts om en språklig ofullkomlighet i 2: 6 RF få någon betydelse för tolkningen av detta lagrum? JO har nyligen behandlat ett fall som är ganska belysande för problemställningen (JO:s ämbetsberättelse 1980-81 s. 323). Fråga var i ärendet om tvångsmedel i form av s. k. bälte fick användas inom omsorgs vården. JO hade vid inspektion på Västra Marks specialsjukhus i Örebro konstaterat att det förekom att patienter spändes fast med bälte i stolar och i sängarna. Sjukhuset hade som svar till JO uppgivit att orsaken till bälte var situationen där patientens beteende medför skada eller fara för patienten själv, för medpatienter eller personal som inte kan förebyggas på annat sätt. Som exempel nämndes en kvinna som haft "insomningsbälte" på grund av att hon gick uppe på nätterna, besökte medpatienters rum och rev

sönder deras filtar och prydnadsföremål, vilka hon stoppade i munnen. JO anförde i sitt beslut inledningsvis att användningen på specialsjukhus av bälte utan tvekan är ett sådant kroppsligt ingrepp som avses i 2 kap. 6 § RF. Tvångsmedlet får alltså inte användas utan lagstöd. Efter en genomgång av rättsläget i övrigt, bl. a. möjligheten att stödja sig på nödrätten, anförde JO avslutningsvis att rättsläget när det gäller möjligheten att använda tvång i vården av patienter, som vårdas på specialsjukhus, är oklart och svårtillgängligt. JO:s slutsatser blev att det finns starka skäl att överväga om inte omsorgslagen bör kompletteras med bestämmelser som reglerar möjligheten att använda tvång i vården av patienterna på specialsjukhusen. Intressant ärhär att se hur JO finner att användingen av bälte utan tvekan är ett sådant påtvingat kroppsligt ingrepp som avses i 2: 5 RF. JO måste här bygga på motivuttalandet att utrycket kroppsligt ingrepp främst avser våld mot människokroppen. Men på sjukhuset ansåg man förmodligen lika tveklöst att bältesanvändningen inte var något påtvingat kroppsligt ingrepp, som man av den anledningen behövde lagstöd för att få använda. Fråga var ju inte om något operativt ingrepp e.d. Stadgandena i 2 kap. RF är stadganden som skall tillämpas inte bara av de högsta statsorganen utan också framför allt av myndigheterna och de offentliga funktionärerna i det dagliga arbetet. Är de inte formulerade så att deras innebörd står klar för myndigheterna och de offentliga funktionärerna, bereder de inte medborgarna det skydd det är meningen att de skall ge.
    JO lade vid sin tolkning av 2:6 RF in en betydelse i uttrycket kroppsligt ingrepp som inte från rent språklig synpunkt är försvarlig men som vinner stöd i ändamålsuttalandet i lagmotiven. Thornstedt har uttalat (Festskrift tillägnad Nils Herlitz, Legalitet och teleologisk metod i straffrätten s. 362) att lagmotiv bör betraktas som en auktoritativ utläggning av lagen och att de följaktligen inte bör frångås utan särskilda skäl. Han tillägger att han inte som regeringsrådet Klackenberg i RÅ 1953 s. 27 menar att uttalanden i propositioner och utskottsutlåtanden skall betraktas "såsom nära nog likvärdiga med lagförklaring". Thornstedt anför vidare att han medger att gränsen mellan de fall i vilka motiven anses böra verka normerande och de i vilka de kan frångås är flytande och beroende av en skönsmässig bedömning. En sådan torde man dock aldrig kunna helt undgå vilken metod man än tillämpar, menar han. Thornstedt framhåller vidare att det är tradition att formulera tolkningsresultaten i form av påståenden om innebörden av olika uttryck i lagtexten och att detta tillvägagångssätt framställningstekniskt och pedagogiskt har många fördelar. En liknande tankegång torde enligt Thornstedt ligga bakom den ofta uttalade åsikten att teleologisk tolkning inte får sträcka sig över "ordgränsen". Något verkligt stöd för en tolkning erbjuder emellertid inte denna tanke. Gränsen för vad ett ord kan betyda är nämligen i regel mycket obestämd. Dessutom blir det lätt fråga om ett cirkelresonemang, eftersom ordets betydelse blir beroende av det slutliga tolkningsresultatet. Som ledstjärna för avvägningen skulle man möjligen kunna uppställa önskemålet att lösningen skall förefalla plausibel och helst självfallen för domare och andra jurister och inte onaturlig för en lekman som har kännedom om lagtexten.
    Ekelöf har om ord tolkning framhållit (SvJT 1966 s. 499) att man inom semantiken brukar skilja mellan ordens lexikala eller standardiserade betydelse och deras kontextuella. Orden tar så att säga färg av sin omgivning. Hur ser då den omgivning ut i vilken uttrycket påtvingat kroppsligt ingrepp

återfinns? Jo, där står påtvingat kroppsligt ingrepp "även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§", dvs. dödsstraff, kroppsstraff, tortyr och medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden. I följande mening står att medborgaren därjämte är skyddad mot bl. a. kroppsvisitation. De i 4 och 5 §§ uppräknade åtgärderna framstår som typiska ingrepp i egentlig mening. Sammankopplingen med dem ger därför inget stöd för tanken att kroppsligt ingrepp skulle betyda ingrepp i den kroppsliga integriteten eller varje slags våld mot människokroppen. Vad som sedan sägs om kroppsvisitation, som tidigare betecknats som ett kroppsligt ingrepp, stärker läsaren ytterligare i uppfattningen att med påtvingat kroppsligt ingrepp inte menas annat än vad orden betyder i sin lexikala eller standardiserade betydelse. Det kan här alltså inte gärna påstås att ordens kontextuella betydelse skulle vara en annan. Ändamålet med bestämmelsen i 2: 6 RF om skydd mot påtvingat kroppsligt ingrepp är utan tvekan att ge medborgaren skydd mot allt slags våld mot människokroppen och mot varje sorts kränkning av den kroppsliga integriteten från det allmännas sida. Men ger bestämmelsen så som den nu är formulerad verkligen medborgaren ett sådant skydd? Enligt min mening låter ordalydelsen sig inte tolka på detta sätt hur starka ändamålsskälen härför än är. Jag anammar då den av Thornstedt föreslagna ledstjärnan att tolkningen skall förefalla plausibel och helst självfallen för domare och andra jurister och inte onaturlig för en lekman som har kännedom om lagtexten. En tolkning som innebär att påtvingat kroppsligt ingrepp betyder våld mot människokroppen kan möjligen förefalla plausibel för domare och andra jurister — JO anser ju bältesanvändning vara ett påtvingat kroppsligt ingrepp — men den måste te sig onaturlig för en lekman med kännedom om lagtexten. Jag tänker då på alla de juridiskt ej skolade offentliga funktionärer som har att efterleva stadgandet. Man kan inte rimligen begära av dem att de läser in annat eller mera i lagtexten än vad denna språkligt sett förmår att förmedla. Eftersom fråga är om ett mycket centralt stadgande i grundlagen när det gäller medborgarnas skydd mot det allmänna bör enligt min mening den språkliga oformlighet som jag har försökt att belysa med denna artikel med det snaraste botas. Tolkningsfrågan får för övrigt betydelse också vid tillämpningen av de nya bestämmelserna i 2: 12 RF (SFS 1979: 933) om ett särskilt förfarande vids. k. rättighetsbegränsande lagstiftning. Enligt min mening kan dessa bestämmelser inte anses tillämpliga på annan lagstiftning angående ingrepp i den kroppsliga integriteten än sådan som begränsar skyddet mot kroppsliga ingrepp i egentlig mening. En lag om polismans rätt att använda våld mot person skulle alltså inte kunna bli föremål för det särskilda förfarandet.

Bertil Wennergren