Replik

 

Den speciella form av publiceringsverksamhet som består i att i juridiska facktidskrifter redovisa rättsfall från våra domstolar ligger otvivelaktigt utanför det område som de inom pressens organisationer utarbetade etiska reglerna tar sikte på. Att dessa regler skulle vara direkt tillämpliga på publiceringen vill nog inte heller någon göra gällande. Det kan likafullt vara motiverat att, mot bakgrund av de pressetiska reglerna, ställa frågan om rättsfallspubliceringen sker på ett sätt som tar vederbörlig hänsyn till berörda parters personliga integritet. Vid en jämförelse kan man dock inte bortse från att det för den enskilde är mycket allvarligare att få sitt namn utlämnat i ett reportage i en daglig tidning eller en allmänt spridd veckotidning än att bli omnämnd i ett rättsfallsreferat i en fackpublikation för jurister.
    I SvJT:s, nu upphörda, rättsfallssamling har — liksom i NJA och andra rättsfallspublikationer — enskilda parters namn i regel satts ut i referaten. Jag instämmer gärna med författaren av ovanstående inlägg i att namnuppgifter — utom i rena undantagsfall — är ointressanta och därför kan avvaras utan att referatens värde minskar.
    Om man vill göra parterna mer anonyma ligger det nära till hands att välja metoden att i referatet bara sätta ut förnamn jämte begynnelsebokstaven i efternamnet. Denna metod har hittills använts selektivt, när den enskildes intresse av att inte fa sitt namn avslöjat för läsarna har ansetts väga särskilt tungt. Att avgöra om detta kriterium är uppfyllt är givetvis en grannlaga uppgift, och det är nog inte svårt att peka på fall där bedömningen kan ifrågasättas. Sådana nackdelar undviks om man genomgående tillämpar detta system.
    I och för sig är det givetvis möjligt att gå längre i anonymitet och inte nämna förnamnet heller. En så långt driven abstraktion, som innebär att parterna anges med en eller ett par bokstäver, skulle emellertid troligen göra referaten betydligt svårare att läsa, särskilt när flera personer är inblandade. Vidare måste man då finna på något särskilt sätt att utmärka personernas kön. En möjlighet är härvid att använda fingerade förnamn, exempelvis att såsom i TSA:s redogörelser för disciplinärenden — kalla alla manliga parter för Bo och alla kvinnliga för Eva. Det skulle dock utan tvivel bli svårare att hålla isär olika rättsfall, om parterna alltid bar samma namn, och dessutom kan man fråga sig hur det skulle kännas för personer som bär just dessa namn att göras till symboler för kriminalitet och trätgirighet.
    Fr. o. m. år 1981 redovisas i NJA enskilda parter genomgående med enbart förnamn jämte initialen i efternamnet. Detsamma gäller den nya publikationen Rättsfall från hovrätterna. Ett sådant skrivsätt kan givetvis, innan man

har vant sig, förefalla något familjärt. Det synes dock innefatta en rimlig avvägning mellan å ena sidan de enskilda parternas intresse av att inte onödigtvis få sina namn avslöjade och å andra sidan intresset av att referaten är utformade så att de blir lätta att läsa, förstå och minnas. Naturligtvis kan det i enstaka fall inte undvikas att det ändå går att identifiera parten, exempelvis med ledning av andra uppgifter som måste lämnas för att referatet skall bli begripligt. Den enskildes intresse av anonymitet måste emellertid alltid underordnas vad som är ändamålet med rättsfallspubliceringen, nämligen att ge läsaren en klar bild av domstolarnas avgöranden.

Anders Knutsson