Islamiseringen av rättssystemet i Pakistan

 

Rättssystemet i Pakistan har sina rötter i brittisk common law, såsom den infördes och utvecklades i det odelade brittiska Indien. An i dag regleras största delen av rättsområdet av lagar stiftade på 1800-talet och i 1900-talets början. De tre konstitutioner, som landet haft sedan självständigheten 1947, har alla föreskrivit att landets lagar skulle bringas i överensstämmelse med islamisk lag (Sharia) och har angivit tidsfrister för denna omställning — i den senaste, numera ur kraft satta grundlagen från 1973, stipuleras sju år — men det är först sedan den nuvarande regimen kom till makten 1977, underledning av presidenten, general Mohammad Zia-ul-Haq, som vissa konkreta åtgärder vidtagits för att landet skall leva upp till sitt namn — the Islamic Republic of Pakistan.
    Arbetet på att omforma det pakistanska samhället i enlighet med islams bud bedrivs nu målmedvetet genom framför allt tre olika organ: rådet för islamisk ideologi (Council of Islamic Ideology), lagrådet (Law Commission of the Federal Government) och Shariadomstolen (Federal Shariat Court). Rådet för islamisk ideologi upprättades redan 1956, i enlighet med den första konstitutionen, men förde länge en undanskymd tillvaro. I samarbete med lagrådet kartlägger man nu lagstiftningen på olika områden och jämför denmed vad Koranen och Sunna (profetens föredöme) påbjuder. Därefter föreslås förändringar, oftast i form av lagutkast (Draft Ordinances), som offentliggöres för ett slags informellt remissförfarande, varefter lagarna promulgeras genom dekret av militärregimen.
    Tanken på en särskild domstol för att avgöra om vissa konkreta lagbestämmelser anses stå i överensstämmelse med Sharia har funnits länge. Den nya regimen införde först särskilda Shariaavdelningar (Shariat Benches) vid alla allmänna domstolar i de tre instanserna. I maj 1980 ersattes dessa, genom en konstitutionell förändring, av en federal Shariadomstol, som nu övertagit alla tidigare anhängiggjorda mål rörande lagreglers ifrågasatta avvikelse från islam. Domstolen agerar ej ex officio, utan talan måste väckas av enskild person, provinsregering eller den federala regeringen. Klaganden skall ange vilken lagbestämmelse som enligt hans mening är stötande (repugnant to Islam) och därvid även uppge grunden för sin talan, t. ex. viss sura i Koranen eller visst anbefallt handlingsmönster enligt Sunna.
    Sedan Shariadomstolen inrättades har den haft att ta ställning i en mängd olika frågor. Hittills har den avvisat så gott som samtliga mål om ifrågasatta religiöst stötande lagar. Därvid har bl. a. framkommit att rätten anser sig sakna befogenhet att ta upp grundlagen till prövning, vilket aktualiserades i ett uppmärksammat fall, där en f. d. domare i en av Pakistans fyra High Courts (närmast motsvarande hovrätter) ville göra gällande att hela det västerländska demokratiska systemet stred mot islam.
    Shariarätten måste också fastställa underrätts dom i mål där den islamiska straffrätten (se vidare nedan) tillämpats. Såvitt bekant har härigenom ännu icke avkunnats någon fastställd dom på handens avhuggande för stöld och endast ett fåtal piskstraff verkställts. Shariadomstolens dom eller beslut kan icke överklagas till någon annan domstol, icke ens till högsta domstolen.

 

30-13-166-67 Sv. Juristtidning

    I det följande skall jag söka redogöra för de viktigaste redan införda och hittills föreslagna förändringarna beträffande process-, straff-, förmögenhets- och familjerätt.

 

Processrätt
Den islamiska väckelsen i Pakistan är icke endast en religiös rörelse utan innehåller även en stor portion nationalism. Som ett symptom på detta kan man se den nyligen införda "Court Dress and Mode of Address Order", som trädde i kraft första dagen av det femtonde århundradet Hijra (1401 år efter profeten Mohammads utvandring från Mecka till Medina = 6 november 1980). Genom denna förordning avskaffas tilltalet "My Lord" för domare i överrätt tillsammans med de andra kvarlevorna från den brittiska epoken: den vita peruken och den svarta kappan. Dessa relikter kan knappast anses stötande ur religiös synpunkt, utan avskaffandet får ses som en del av försöken att kasta av sig det koloniala oket. Åtgärden överensstämmer med liknande påbud för statsförvaltningen i övrigt, där enkelhet (och inhemskt snitt) ikläde dräkt och leverne eftersträvas.
    Förutom de i inledningen antydda förändringarna i rättegångsordningen genom inrättande av en särskild Shariadomstol gäller islamiseringen av processrätten framför allt bevisrätten. 1872 års Evidence Act och dess bestämmelser om vittneskvalificering och bevisvärdering har förklarats stridande mot islams bud. Något nytt lagförslag har ännu ej framlagts men kommer att bli en nödvändig följd av redan införda strafflagsbestämmelser angående alkoholförtäring, stöld och otukt samt det framlagda förslaget till ny lagstiftning rörande våldsbrott (mord och misshandel). I dessa lagar uppställs särskilda regler angående vittnens antal, kön, religionstillhörighet och trovärdighet (se nedan).

 

Straffrätt
Islamiska straffrättsliga bestämmelser är de som mest väcker uppmärksamhet i västvärlden. De får anses vara centrala för ett islamiskt rättssystem och har därför prioriterats i den pågående islamiseringsprocessen i Pakistan. På profetens födelsedag den 10 februari 1979 infördes s. k. Hududstraff (för brott mot särskilda i Koranen angivna gärningar) för nyttjande av alkohol eller andra berusningsmedel, stöld och stråtröveri, otukt samt falsk angivelse för otukt. I övrigt skall den av britterna ursprungligen införda Pakistan Penal Code fortfara att gälla.

 

Alkolholbrott
Alkoholförbud gällde redan innan den nuvarande regimen kom till makten, men det har nu gjorts heltäckande och utvecklats i strikt överensstämmelse med Koranens och Sunnas påbud. Förbudet gäller alla former av berusningsmedel, d. v. s. icke endast vin, sprit och öl utan även opium, cannabis och andra narkotiska preparat. Lagen gör undantag för icke-muslimska utlänningar och icke-muslimska pakistanska medborgare, vilka tillåts inneha en rimlig mängd alkohol, för användning i av sin religion påbjudna ceremonier.
    Påföljden för en vuxen muslim som inmundigat alkohol är 80 piskrapp. För att brottet skall anses vara bevisat krävs antingen egen bekännelse inför rätta eller samstämmigt vittnesmål av två vuxna manliga muslimer, vilka av rätten anses rättfärdiga och sanningsenliga. Haddstraffet (Hadd är singularis av

Hudud) skall icke tillämpas om bekännelsen eller vittnesmålet återtas. Om Hadd ej kan utdömas, gäller i stället Tazir, vilket definieras som varje annan påföljd än Hadd. Strafflatituden är här upp till tre års fängelse och/eller 30 rapp. Det må noteras att Tazirstraffet kan tillämpas även på icke-muslimska utlänningar, om dessa druckit alkohol på allmän plats.

 

Stöld
Redan i samband med general Zias maktövertagande infördes amputation och spöstraff för stöld, rån och stråtröveri (Dacoity). Detta skedde emellertid genom militärdekret (Martial Law Regulation), där någon hänvisning till Koranen och Sunna ej förekom.
    Införandet av Hudud gav dessa påföljder en ideologisk överbyggnad. För att kunna ådömas islamiskt straff måste tjuven ha tagit minst en Nisab, vilket definieras som värdet av 4,457 gram guld. Annars är stölden icke hänförlig till Hadd utan till Tazir (jämför ovan), och påföljderna enligt Pakistan Penal Code skall då tillämpas. Där stadgas som påföljd för stöld upp till tre års fängelse, för rån tre till fem års straffarbete samt för stråtröveri fyra till tio års straffarbete. Härutöver kan i alla tre fallen även böter utdömas.
    Hududstraffet för normal stöld är amputation av högra handen vid handleden. Vid återfall amputeras vänstra foten vid ankeln och vid ett andra återfall dömes till livstids fängelse. Amputationen skall utföras av legitimerad läkare, vilken får uppskjuta verkställigheten av straffet, om han anser att delinkventen skulle kunna avlida härav.
    I likhet med vad som ovan angivits för brott mot alkoholförbudet, ställs särskilda krav på bevisningen. Egen bekännelse eller vittnesmål från två muslimska män är nödvändigt för att Hududstraff skall kunna utdömas. Är den tilltalade icke-muslim, får även vittnena vara icke-muslimska.
    Undantag för nödsituationer görs enligt lagen i två fall, Ikra och Iztar. Ikra innebär att brottet begåtts då förövaren fruktat för sitt liv eller sin hälsa. Med Iztar menas att någon begår stöld då han håller på att hungra eller törsta ihjäl.

 

Otukt
Enligt Sharia kallas otuktsbrottet Zina. Det definieras som sexuellt umgäng emellan en vuxen muslimsk man och en vuxen muslimsk kvinna som icke är eller tror sig vara (sic) gifta med varandra. Är någondera parten gift (med tredje person) är Hududpåföljden stenande till döds på allmän plats. Ogift förövare straffas med offentlig spöslitning till ett antal av 100 rapp. För minderårig stadgas upp till fem års straffarbete och/eller böter jämte (i vissa fall) 30 piskrapp.
    För otukt uppställs strängare beviskrav än för alkoholbrott och stöld. Gärningen skall ha bevittnats av fyra muslimska män, om vars trovärdighet inget tvivelsmål kan resas. Alternativt skall egen bekännelse föreligga. Om antalet vittnen understiger fyra eller bekännelsen återtas, skall Tazirstraff tillämpas, vilket innebär straffarbete upp till tio år jämte 30 piskrapp samt (i vissa fall) böter.

 

Falsk angivelse för otukt
Att orättmätigt beskylla någon för att ha begått Zina är ett brott benämnt Qazf, vilket straffas med 80 piskrapp enligt Hadd. Korrekt angivelse är

således icke brottslig. Haddpåföljd ifrågakommer då den utpekade är en gift person, vilken enligt ovan riskerar att stenas till döds om anklagelsen kan bevisas.
    För att brottet skall anses bevisat kräver Qazf, liksom vid alkoholbrott och stöld, två vuxna muslimska manliga vittnen eller egen bekännelse. Brottet kan även begås inför sittande rätt. En person som fällts för falsk angivelse för otukt har för alltid förlorat sin trovärdighet och hans vittnesmål är icke längre tillåtet i domstol. Tazirstraffet för Qazf är upp till två års fängelse, 40 piskrapp jämte (i vissa fall) böter.

 

Tillämpningsföreskrifter
I samband med promulgeringen av Hududlagarna infördes även tillämpningsföreskrifter för verkställighet av spöstraff. Häri stadgas bl. a. att spöet skall vara av läder, bambu eller trä och vara 1,22 meter långt och 1,25 centimeter tjockt. Legitimerad läkare skall vara närvarande med uppgift att se till att verkställigheten icke medför döden och att, om risk härför föreligger, uppskjuta bestraffningen. Män skall piskas stående och kvinnor sittande. Om den dömde är för gammal, sjuk eller havande, skall verkställigheten uppskjutas, i det senare fallet till två månader efter nedkomsten.

 

Lagförslag angående våldsbrott
Rådet för islamisk ideologi och lagrådet har nyligen lagt fram ett förslag till ny lag beträffande påföljder för mord, dråp, vållande till annans död samt misshandel och vållande av kroppsskada, sedan den federala Shariadomstolen förklarat de gällande bestämmelserna i den pakistanska strafflagen vara stridande mot islam. Enligt 302 § i Pakistan Penal Code, som för övrigt är den bestämmelse enligt vilken förre premiärministern Bhutto dömdes, stadgas för mord antingen dödsstraff eller livstids fängelse. Enligt det nya förslaget kan den mördades släktingar i stället medge att skadestånd (blodspengar) erläggs. Denna pekuniära ersättning benämns Diyat; den andra strafformen är vedergällning, Qisas. Den senare innebär att samma skada skall tillfogas förövaren, som denne åsamkat offret, enligt principen öga för öga. Har döden orsakats genom överlagt mord kan Diyat enligt ovan ersätta dödsstraff. Den benådningsrätt, som hittills utövats av provinsguvernörer och presidenten, skall enligt förslaget avskaffas. Endast offrets närmaste anhöriga eller förmyndare, benämnd Wali, har rätt att efterskänka dödsstraffet i utbyte mot skadestånd. Beviskravet är detsamma som för Hududbrotten, d. v. s. egen bekännelse inför domstol eller två (trovärdiga) muslimska mäns vittnesmål. Rätten må i fall där vedergällning eftergivits i utbyte mot skadestånd även utdöma Tazirstraff, vilket för mord utgör maximum 25 års straffarbete och/eller 39 piskrapp.
    Lagförslaget har, sedan det framlades, utsatts för kritik från rättslärda, såsom varande alltför arkaiskt, bokstavstroget och dunkelt utformat, varför det icke torde komma att promulgeras som lag inom en nära framtid, på sätt som ursprungligen var tänkt.

 

Förmögenhetsrätt

 

Ränteförbud
Det andra delområdet inom den islamiska rätten, som uppmärksammats i västvärlden, är det förmögenhetsrättsliga, framför allt införandet av en ränte-

fri ekonomi. Enligt Koranen är Riba förbjudet. Tolkningen av Riba växlar; somliga menar att härmed avses endast oskälig ränta (ocker), andra åter menar att det gäller ränta i alla dess former. Den senare skolan dominerar i Pakistan och dess åsikter genomsyrar den rapport om övergången till en räntefri ekonomi som rådet för islamisk ideologi framlade under hösten 1980 och som beställts av general Zia tre år tidigare.
    I rådets betänkande anges en tidsrymd av tre år, inom vilken den interna ekonomin skall övergå till ett räntefritt system — det förutses att räntebegreppet kommer att finnas kvar i Pakistans förbindelser med utlandet under överskådlig tid.
    Ränta anses som oförtjänt vinst, utan arbete och utan risk. Den skall ersättas av ett system som bygger på delning av såväl vinst som förlust (Profit and Loss Sharing, PLS). Beroende på ett företags resultat skall de personer, som investerat kapital och/eller arbete, dela vinst och förlust på ett rättvist sätt.
    När det exempelvis gäller bankkonton skall banken, i stället för att låna ut pengar till ett bolag, bli delägare i detta genom att tillskjuta aktiekapital. Kontohavarna i banken blir i sin tur delägare i denna. De första PLS-kontona öppnades den 1 januari 1981 av general Zia och andra honoratiores som provinsguvernörer och ministrar. Det sägs att för att popularisera systemet kommer de förstatligade bankerna första året att åläggas lämna större avkastning på PLS-kontona än på de vanliga, räntebärande kontona, vilka under övergångstiden ännu kommer att finnas kvar.
    Utlåning till personer, som önskar skaffa egna hem, skall ske så att låntagaren varje år erlägger en viss avgift (amortering inkluderad) motsvarande den hyra vederbörande hade fått betala, om han ej varit fastighetsägare.
    En särskild förordning har utfärdats för upprättande av s. k. Modarababolag. Konstruktionen är sådan att ett större antal personer deltar med kapital (subscribers) och ett mindre antal med arbete (managers). Vinsten delas lika mellan kapitalägarna och de arbetande medlemmarna, medan eventuell förlust endast skall drabba de förra.
    Eftersom författarna av rapporten insett att det vore svårt att på kort tid avskaffa räntan har vissa andra former av affärstransaktioner medgivits under övergångstiden, t. ex. leasing, hyresköp och något som benämns Bai Muajjal. Den sistnämnda termen kan illustreras med följande exempel: En bonde vill köpa en traktor, som finns till salu för 50 000 rupier. Bonden har inga kontanter i dag. Han får ändå bruka traktorn, men äganderätten kvarstår hos säljaren. Efter ett år kan bonden betala, men då kostar traktorn 55 000 rupier.Enligt rådet för islamisk ideologi innefattar denna transaktion ingen ränta.

 

Förmögenhetsskatt
Den andra huvuddelen av den islamiska förmögenhetsrätten utgörs av den i Koranen påbjudna skatten Zakat, en av de fem religiösa plikterna. En pendang till denna är Ushr, en jordskatt närmast motsvarande tiondet. Tolkningen av islams bud om Zakat och Ushr varierar starkt mellan de olika rättsskolorna och framför allt mellan Shia- och Sunnisekterna av islam. Huvuddelen (75-80 procent) av Pakistans befolkning bekänner sig till den senare sekten, enligt vars i landet förhärskande tolkning staten är ansvarig för utdebiteringen av Zakat och Ushr.
    En förordning utfärdades 1980 och enligt denna skall Zakat årligen debi-

teras med 2,5 procent på alla bankkonton med en behållning av minst 1 000 rupier, vilket förutses motsvara förmögenhetsenheten en Nisab (se ovan under stöld). Debitering skedde första gången den 20 juni 1980. Zakat skall även erläggas för andra fömögenhetstillgångar som smycken och andra värdeföremål, men detta sker frivilligt.
    Ushr skall utgå med 5 procent på skördevärdet av olika jordbruksprodukter. Skörd, som bärgas på mark som icke kräver konstbevattning beskattas med 10 procent; de extra fem procenten skall dock erläggas frivilligt. Denna skatt har ännu ej utdebiterats.
    Icke-muslimska pakistanska medborgare är befriade från dessa religiösa påbud. Muslimer, som tillhör sekter vars rättsskola (Fiqh) anser att Zakat och Ushr icke är en statsangelägenhet, framför allt Shiasekten, kan hos Shariadomstolen ansöka om befrielse. Denna undantagsbestämmelse tillkom först efter omfattande demonstrationer och oroligheter i huvudstaden. Bland shias finns många av landets ledande affärsmän och en icke obetydlig del av officerskåren.
    De genom Zakat (och Ushr) insamlade medlen avsätts till en särskild fond, som skall användas för avhjälpande av nöd och fattigdom. Från den centrala Zakatfonden fördelas medlen till provinsfonder, som i sin tur för dem vidare till lokala Zakatkommittéer, vilka delar ut dem till hjälpbehövande, s. k. mustaheqeen. Varje kommitté har hand om ett område med cirka 5000 invånare. Ursprungligen sattes en beloppsgräns till 40 rupier per person och månad, men sedan skatten givit större avkastning än man först räknat med och antalet hjälpsökande varit mindre än väntat, har ersättningsbeloppen kunnat höjas. I fall där det kan bedömas att den nödlidande kan bli självförsörjande kan kommittén, i stället för att ge periodiskt understöd, ge honom en större klumpsumma för hjälp till självhjälp, t. ex. för inköp av en symaskin.

 

Förköpsrätt
Det senaste lagförslaget från rådet för islamisk ideologi rör ett rättsinstitutsom benämns Shufa i Koranen och Sunna och som närmast kan översättas med förköpsrätt. Gällande lagar är Punjab Pre-emption Act, 1913 och Northwest Frontier Province Pre-emption Act, 1950. Enligt uppgift skulle det för närvarande finnas 28 000 icke avgjorda förköpsmål enbart i Punjabprovinsen och tanken är att den nya lagen skall kunna reducera balansen genom att rätten att utöva förköp skall tillåtas endast inom två månader från köpetillfället — för närvarande ett år — och genom att talan mot domstols beslut ej skall få föras. Den nya lagen avses tillämpas även på anhängiggjorda mål, dock inte på de mål i vilka regelrätt domstolsförhandling inletts.
    Enligt Sharialagen har tre kategorier rätt att utöva förköp. Dessa är (i prioritetsordning): en delägare i den fasta egendom som skall säljas, en servitutsinnehavare och en ägare av intilliggande fastighet. Förköpsrätten gäller endast vid försäljning, ej vid överförande av äganderätten genom arv eller gåva.

 

Familjerätt
Familjerätten räknas till Personal Law och indelas därigenom enligt grundlagen i olika förordningar för de olika befolkningsgrupperna i enlighet med deras religionstillhörighet. De viktigaste minoritetsgrupperna är kristna, hinduer och parser.

    I den pågående islamiseringsprocessen är det ingen fråga som väckt sådan debatt som justitie- och religionsministeriernas uttalade åsikt att The Muslim Family Laws Ordinance strider mot islams bud. Lagen stiftades 1961 under fältmarskalk Ayub Khans militärstyre och får anses vara en för sin tid mycket progressiv lag, i det att den för första gången gav muslimska kvinnor ett visst skydd när det gäller t. ex. äktenskapsskillnad och förmögenhetsrättslig ställning. Från de skriftlärdes (Ulema) sida hävdas att de begränsningar familjelagen infört i mannens rätt att ta flera hustrur och skilja sig från dem med uttalande av förskjutningsformeln (Talaq) strider mot Sharia. Det påpekas av dessa Ulema även att skilsmässofrekvensen starkt stigit sedan lagen infördes och att en återgång till de hävdvunna reglerna skulle innebära en förbättring härvidlag, något som med kraft tillbakavisas av enskilda kvinnor och kvinnoorganisationer, bl. a. i en lång serie insändare i den engelskspråkiga pressen.
    Bland de bestämmelser som infördes först genom familjelagen och som de muslimska kvinnorna nu ogärna vill gå miste om märks påbudet att äktenskapskontrakt (Nikah nama) måste upprättas, att detta skall registreras hos särskild myndighet samt att äktenskapsskillnad är möjlig först efter medling mellan kontrahenterna. Vidare fastställs i lagen att kvinnan själv har rätt till äktenskapsskillnad i vissa fall, t. ex. då mannen underlåtit att försörja henne, undandragit sig den äktenskapliga samlevnaden eller övergivit hemmet. Lagen begränsar även mannens rätt att gifta sig med ytterligare en kvinna detta kan ske endast med den tidigare hustruns samtycke (som bekant är högsta antalet hustrur fyra, enligt gängse tolkning av Koranen). Slutligen höjdes genom 1961 års lag minimiåldern för äktenskap för kvinnor från fjorton till sexton år.
 

Ett antal steg har således tagits på vägen mot ett islamiskt rättssystem och därmed mot en islamisk samhällsordning, det som kallas Nizam-i-Islam. Den drivande kraften bakom dessa ansträngningar är general Zia-ul-Haq, vilken enligt samstämmiga uppgifter är en hängiven muslim. Ännu återstår dock mycket att göra och stora övergångssvårigheter är att vänta, icke minst inom förmögenhetsrätten, där Pakistan nu beträtt en oprövad väg. Ännu en tid kommer nog det brittiska arvet att leva kvar i rättsordningen.

Pontus F. Järborg