En fråga om tiden för meddelande av skiljedom
I 18 § lagen om skiljemän (SkmL) ges bestämmelser om den tid inom vilken skiljedom skall meddelas. Lagrummet fick sin nuvarande lydelse genom lagen den 19 juni 1919 om ändring i 1887 års skiljemannalag och överfördes oförändrat till nu gällande SkmL.
Enligt 18 § 1 st. äger parterna bestämma den ifrågavarande fristens längd. Om så inte skett — vilket torde vara det vanliga när skiljeavtalet avser framtida tvist — skall enligt 2 st. dom meddelas inom sex månader som i fall som uppmärksammas här räknas från den dag då skiljeavtalets tillämpning påkallades. Denna sexmånadersfrist, den s. k. legala fristen, kan förlängas på ettdera av två sätt. Antingen kan parterna komma överens om en förlängning eller också kan på ansökan av endera parten överexekutor (Öex) medge förlängning, "dock icke, utan synnerlig anledning, med mera än sammanlagt sex månader". Har tidsöverenskommelse träffats innan den legala fristen börjat löpa, kan förlängning ske endast genom partsöverenskommelse. Här bortses från fall där part har hemvist utomlands.
Under förarbetena till 1919 års lagändring vände sig en remissinstans mot att förlängningsbestämmelserna i det remitterade förslaget inte avsåg det fall då parterna själva avtalat om tidsfristens längd "ehuru behovet av en förlängning av fristen även här kunde inställa sig". Häremot anförde föredragande departementschefen:1
"Gentemot denna erinran måste dock framhållas, att alla förut berörda, i lagen föreslagna ändringar blott avse att utfylla ett parternas eget avtal rörande det ämne, som är i fråga. Uttrycklig överenskommelse från parternas sida sätter lagens föreskrift i dessa delar ur kraft. En bestämmelse, som gåve överexekutor rätt att göra ändring i vad parterna avtalat om tidsfristens längd, skulle innebära ett oberättigat ingrepp i parternas avtalsfrihet."
Mot beslut av Oex, varigenom fråga om förlängning av den legala fristen avgjorts, får klagan inte föras, SkmL 26 § 3 st.
Medan det inte råder tvekan om att parterna genom överenskommelse kan förlänga den legala fristen, råder tydligen delade meningar beträffande frågan om Öex, sedan sådan överenskommelse träffats, har behörighet att medge ytterligare förlängning. Bolding anser att partsöverenskommelser om förlängning av den legala fristen kan kombineras med beslut av Oex om ytterligare förlängning.2 Han hänvisar till en skiljesak vari Öex, i detta fall överståthållarämbetet, sedan parterna enats om förlängning, två gånger beslöt om ytterligare förlängning.3 Bolding har i ett yttrande som åberopats i annat ärende av samma slag, i anslutning till sin ståndpunkt att skillnad bör göras mellan tidsöverenskommelser som träffats innan den legala fristen börjat löpa och sådana som avser förlängning av nämnda frist, uttalat följande.4
"Distinktionen kan förefalla subtil men har sin motivering i att hjälpmedel bör finnas särskilt i sådana fall då ett långt framskridet skiljeförfarande hotas av sammanbrott genom att en förlängningsfrist blivit alltför snävt tilltagen och ena parten vill försöka dra fördel av detta."
Hassler berör i sin kommentar till SkmL inte förevarande fråga i annan mån än att han i en not uttalar att Öex:s befogenhet att medge förlängning "blott avser den i lagen stadgade sexmånadersfristen, däremot icke frist varom parterna överenskommit".5 Ifall Hassler med denna formulering avser även överenskommelser om förlängning av den legala fristen, är det märkligt att han inte nämner Boldings ståndpunkt i dennes ovan citerade arbete som utkom fyra år innan Hassler publicerade sin kommentar.
Ett rättsfall av betydande intresse i detta sammanhang är SvJT 1977 rf s. 31.
I skiljetvist mellan A och B ansökte A den 28 maj 1976 hos länsstyrelsen (LSt)6 i Kopparbergs län om förlängning av tiden för meddelande av skiljedom. Parterna hade dessförinnan överenskommit om förlängning av den legala fristen till den 31 maj samma år. LSt beslöt att inte uppta ansökningen till prövning med motivering att det inte tillkom den att medge förlängning av den överenskomna tiden. A besvärade sig i Svea hovrätt som i motsats till vad LSt antecknat fann besvären kunna upptagas till prövning — tydligen därför att LSt inte avgjort frågan om förlängning. Hovrätten återförvisade målet till LSt med följande motivering: "Det i målet träffade skiljeavtalet innehåller ej bestämmelser om tid för skiljedoms meddelande. Den omständigheten att parterna själva under förfarandets gång förlängt tiden för domens meddelande kan inte anses betaga länsstyrelsen möjligheten att på framställning av någon av parterna medge ytterligare förlängning om förutsättningarna härför i övrigt är för handen. " Det kan anmärkas att vid tiden för hovrättens beslut nära två år förflutit från det att
tillämpning av skiljeavtalet påkallats och att, enligt vad som framgår av hovrättsakten, A i besvären framhållit att det fanns anledning antaga att B genom att inte lojalt medverka önskade sabotera tvistens avgörande.
Motsatt utgång fick ett liknande ärende som avgjordes av LSt i Hallands län genom beslut den 11 oktober 1979.7
Saken gällde alltså att, sedan parterna genom överenskommelse förlängt den legala fristen, ena parten ansökte om ytterligare förlängning. LSt lämnade ansökningen utan bifall med förklaring att den saknade rätt att förlänga tiden. I sina skäl antecknade LSt till en början att sökanden åberopat uttalanden av Bolding och två beslut av LSt i Stockholms län varigenom förordnats om förlängning i motsvarande situation. Vidare uppgavs att på grund av fullföljdsförbudet "vägledande utslag från högre instans saknas", ett påstående som med beaktande av det ovan citerade rättsfallet ter sig alltför kategoriskt. Därefter återges de uttalanden av Hassler och en departementschef som redovisats ovan. Slutligen fastslår LSt."Utformningen av lagtexten i förening med vad departementschefen uttalat ger klart vid handen att länsstyrelsens rätt att medge förlängning av tid för skiljedoms meddelande är inskränkt till de fall då parterna inte träffat någon överenskommelse i frågan och den i lagen föreskrivna sexmånadersfristen således löper." Att LSt ansåg sig genom sitt beslut ha avgjort den föreliggande frågan får antas, eftersom beslutet avslutas med upplysningen att talan inte får föras mot detsamma.
Det är vanligt att skiljedomsklausul förekommer i standardavtal. Därav följer att tvister, särskilt mellan näringsidkare, i stor utsträckning löses genom skiljedom.8 Skiljeförfarandet kan då gälla betydande värden och kräva vidlyftig utredning. I sådana fall är ofta de i 18 § 2 st. SkmL uppställda tidsramarna otillräckliga. Följden blir att parterna på begäran av skiljenämndeneller på eget initiativ förr eller senare kommer överens om förlängning av den legala fristen.
Det finns många exempel på att sedermera den intressemotsättning uppstår som Bolding skriver om i sitt förut berörda utlåtande. Får man tro LSt i Halmstad kommer i det läget förfarandet — i värsta fall när det nått slutskedet och dragit stora kostnader — att stoppas genom ett beslut som inte kan bli föremål för överprövning. — Det brukar sägas att ändamålsskäl skall läggas till grund för lagtolkning i tveksamma fall. Sådana skäl tycks inte ha tillmätts nämnvärd betydelse i förevarande fall.
Gösta Wilkens