MICHAEL BOGDAN. Svensk internationell privat- och processrätt. Lund 1980. LiberLäromedel. 272 s. Kr. 83:50.
Den litteratur i det akademiska ämnet "internationell privaträtt", som står till de svenska studenternas förfogande och som det åläggs dem att ta del av, är inte särskilt omfattande, ett förhållande som väl sammanhänger med att ämnet uppfattas som "litet" eller i varje fall inte centralt på listan över de kunskaper, som krävs för det lyckosamma förvärvet av jur. kand.-examen. Lundadocenten Michael Bogdans nyutkomna arbete i ämnet avses enligt företalet att användas inom den akademiska juristutbildningen, men det sägs också att författarens förhoppning är att boken även kan utgöra "ett hjälpmedel för det praktiska rättslivet". Till detta kan läggas, att dess plats framförallt torde tillhöra det arbetsbord, där man sysslar med internationella kommersiella eller personrättsliga problem inom privaträtten, med de regler, vilka rör erkännande och verkställighet av utländska domar (i vidsträckt mening), samt med frågor, som angår internationell rättshjälp, inbegripet skiljedom, samt internationella frågor om konkurs.
    Arbetet utmärks för sin saklighet i framställningen och för den kritik motskilda avgöranden och uppfattningar i rättskipning och doktrin, som ingalunda saknas. Man kan då och då vilja ifrågasätta författarens tolkningar av "gällande rätt" på området, men det är påfallande hur detaljerad författarens framställning är av det material, som läsaren kan vilja gå till i kontroversiella frågor, med andra ord doktrin, praxis och förarbeten också utanför det rent svenska materialet., Hans framställning av uppfattningar, som han kritiserar, är påfallande lojal och därför i mångt och mycket övertygande.
    Att Bogdans framställning av ett ämne, som brukar betecknas som svårt, inte inbjuder till meningsbyte beror väl bland annat på att författaren inte kritiserar för kritikens skull, men att han snarare drar uppmärksamheten till de svårigheter han pekar på och som han ofta blygsamt överlämnar till läsaren utan krav på att själv ha givit svaren på problemen en slugiltig formulering.
Hilding Eek

 

MÅNS JACOBSSON — ERIK TERSMEDEN — LENNART TÖRNROTH. Patentlagstiftningen. En kommentar. Sthlm 1980. Norstedts. 836 s. Kr. 690: -.

 

Under 1970-talet tillkom två internationella överenskommelser på patentområdet av största betydelse. Den ena, 1970 års konvention om patentsamarbete, har till syfte att ge företag och uppfinnare tillgång till ett centraliserat förfarande för granskning av uppfinningar. Det sker genom att ansökan om patent kan bli föremål för central nyhetsgranskning — och eventuellt också förberedande patenterbarhetsprövning — vid nationell patentmyndighet eller internationell organisation som anförtrotts att utföra detta arbete. Resultatet härav inges av sökanden till patentmyndigheterna i de stater i vilka han önskar patentskydd, var på de nationella patentmyndigheterna i vanlig ord-

 

ning prövar ansökningen. Myndigheterna är därvid inte bundna av det nämnda granskningsresultatet, men detta ingår i beslutsunderlaget. Den andra internationella överenskommelsen är 1973 års europeiska patentkonvention. Denna innebär inrättandet av ett europeiskt patentverk — med säte i München — vilket meddelar patent för de olika konventionsstaterna. Medan prövningen av ansökningar om sådant europeiskt patent sker enligt regler i konventionen, har europeiskt patent samma rättsverkan i den stat, vilket patentet avser, som ett vanligt nationellt patent. I konventionsstaterna kommer således europeiska och nationella patent att existera vid sidan av varandra.
    Sverige har tillträtt bägge de nämnda konventionerna, vilka för övrigt är ikraft sedan några år tillbaka. Den svenska anslutningen till konventionerna föranledde en hel del ändringar i patentlagstiftningen särskilt i fråga om handläggningen av patentansökningar. Men härtill kommer att den materiella patenträtten i rättslikhetens intresse varit föremål för viss anpassning främst till den europeiska patentkonventionen men också till vissa bestämmelser i den s. k. marknadspatentkonventionen, d. v. s. den konvention som EG staterna avslutade 1975 men som ännu icke trätt i kraft. Denna anpassning till västeuropeisk patenträtt har visserligen i liten mån inneburit avsteg från vad som redan enligt doktrin och praxis ansetts vara gällande rätt här i landet, men en del förskjutningar av innebörden av gällande rätt har företagits. Ytterligare en omständighet som föranlett ändringar i patentlagstiftningen är ombildningen — med verkan från den 1 januari 1978 — av patentverketsbesvärsavdelning till en fristående förvaltningsdomstol.
    Tagna tillsammans innebär de ändringar av förfaranderegler och materiella regler, som här omtalats, att vår patentlagstiftning underkastats en rättväsentlig översyn. Det är redan därför tacknämligt att vi fatt en omfattande och gedigen kommentar till patentlagstiftningen i form av Jacobssons-Tersmedens-Törnroths bok. Den tillgodoser dessutom det allmänna behovet av en vederhäftig patenträttskommentar. Koktvedgaards och Østerborgs stora danska patentlagskommentar,¹ som är av omedelbart intresse också för svensk del, den praktiskt inriktade patenthandboken² och Carlmans genomgång av administrativ praxis³ i förening med den nu utgivna kommentaren innebär att litteratur läget på patentområdet får sägas vara gott.
    Kommentaren, som ingår i Norstedts Gula Bibliotek, är en traditionell sådan, såtillvida som den i övervägande delar består av utdrag ur lagförarbetena. Författarna har också spelat en viktig roll i lagstiftningsarbetet,Törnroth som huvudsekreterare och Jacobsson och Tersmeden som sekreterare i den kommitté som förberedde ändringarna i lagstiftningen. De bägge senare har dessutom medverkat i departementsbehandlingen av lagstiftningsärendet. Det bör emellertid understrykas att kommentaren är ambitiösare än vad som är vanligt i fråga om detta slag av lagkommentarer. Författarna har inte nöjt sig med att ställa samman förarbetena utan har därtill beaktat doktrin och praxis — även äldre sådan — i betydande utsträckning. Inte minst

 

¹ Koktvedgaard och Østerborg, Patentloven, Köpenhamn 1979.

² Reiland, Patenthandboken, 3 upplagan överarbetad av Lewin och Söderström, Sthlm1979.

³ Carlman, Patent. Administrativ patentpraxis i Sverige. Patent- och registreringsverket. Helsingborg 1978. 

värdefullt är också att nordisk rätt behandlas utförligt, särskilt på de punkter där rättsläget i länderna inte stämmer överens. Författarna har inte väjt för omdiskuterade frågor utan ganska ofta valt att ta ställning, om än med den försiktighet som ankommer på kommentarförfattare. Det är vidare förtjänstfullt från systematisk synpunkt att lagens kommentarindelning frångåtts som grund för bokens disposition. Åtskilliga problem har härigenom kunnat bindas samman på ett elegant sätt och överblicken har befordrats. Möjligen har det i gengäld blivit något svårare att snabbt finna svaret på en viss avgränsad fråga.
    Boken behandlar i första rummet patentlagen och verkställighetsföreskrifterna till denna. De större avsnitten härom avser patenträttens subjekt och objekt, patentansökan och dess handläggning, ogiltigförklaring, patentintrång, samarbetskonventionen och lagstiftning i anledning av denna samt europapatentkonventionen och lagstiftning i anledning av denna. Här tillkommer fylliga redogörelser för rätten till försvarsuppfinningar och rätten till arbetstagares uppfinningar. Det är ett omfångsrikt arbete. Kommentartexten uppgår till nära 700 sidor. Det hindrar inte att akribin genomgående är hög.
    Kommentaren far sägas vara fullständigare och mer genomarbetad i de delar som avser patentansökningens behandling och diverse förfaranderegler än i de materiellrättsliga avsnitten. Likaså är materialet från administrativ praxis rikhaltigare än det judiciella materialet. I överensstämmelse härmed kan också sägas att författarnas intresse mer knyter sig till patentmyndighetens och besvärsinstansernas åtgärder fram till patentmeddelandet än till vad som händer sedan patent väl meddelats. Tyngdpunkten i de lagändringar, som genomförts, förklarar delvis detta liksom kanske också författarnas bakgrund. Några exempel får illustrera det sagda. Ett 60-tal mål från patentverkets besvärsavdelning resp. patentbesvärsrätten citeras och t. o. m. några avgöranden av patentverket på patentavdelningen. Däremot hänvisas inte alls till ungefär ett dussin domar av Svea hovrätt, som avkunnats sedan 1967 års lag trädde i kraft, och en refererad HD-dom från 1950-talet (NJA 1953 s. 775) omnämns överhuvudtaget inte. Likaså saknas några notisfall, avvilka t. ex. NJA 1956 C 314 och 1956 C 315 är av åtskilligt intresse. Helt förståeligt om än något beklagligt är att Stockholms tingsrätts domar på ett undantag när inte alls används.
    Såsom exempel på att den materiella patenträtten vid en jämförelse med förvaltningsbestämmelserna behandlats en aning styvmoderligt kan tas avsnitten om uppfinningshöjd och tolkning av patentkrav. Frågan om uppfinningshöjd, som ständigt återkommer vid tvister i och utanför domstolarna, klaras av genom några citat ur förarbetena och en helt okommenterad uppräkning av hithörande domstolsavgöranden (s. 89 ff). Det kan visserligen sägas att dessa ofta har en kasuistisk prägel. Det hindrar dock inte att avgörandena liksom viss litteratur belyser vilka överväganden som är relevanta i sammanhanget. Vilken betydelse har det t. ex. att en patenterad uppfinning blir föremål för omfattande imitation, att den löser ett problem på vilket det inom branschen i fråga länge efterlysts en lösning, att den mötts av misstro i fackmannakretsar, att den besitter en ny teknisk effekt o. s. v.? Hur tillämpas i realiteten fackmannakriteriet? Skiljer sig administrativ och judiciell praxis åt? Åtminstone någon diskussion av dessa och liknande frågor —eventuellt i anslutning till några utvalda belysande rättsfall (såsom t. ex. RÅ 1974:90) — kunde man ha väntat sig att finna. Avsnittet om uppfinningshöjd

 

avslutas med en förmodan att det europeiska patentverkets praxis när det gäller kravet på uppfinningshöjd kommer att överensstämma med den praxis som f. n. tillämpas i Sverige (s. 95). Författarna drar följande slutsats: "Några skillnader som kan orsaka praktiska olägenheter för Sveriges del torde i vart fall inte vara att förvänta." Det är en viktig fråga som här berörs. Den optimistiska slutsatsen vilar nog på ett något bräckligt underlag och utvecklingen på sistone synes tyvärr inte ha blivit den förmodade. Det finns en icke obetydlig risk att de svenska domstolarna vid prövningen av hållbarheten av europeiska patent för Sverige ställer högre krav på uppfinningshöjd än det europeiska patentverket gör med följd att det uppstår en diskrepans mellan administrativ och judiciell praxis liknande den som i vart fall tidigare rådde i Sverige (jfr Nordisk utredningsserie 1963:6 s. 127) — och kanske alltjämt råder?
    Reflexioner liknande dem som gjorts i anledning av avsnittet om uppfinningshöjd inställer sig vid läsningen av framställningen av principerna för tolkning av patentkrav. Författarna kan inte sägas ha sökt lägga tillgängliga tingsrätts- och hovrättsavgöranden till grund för en analys av vilka tolkningsmetoder som faktiskt används av domstolarna och följaktligen är vägledande för de resonemang som dagligen och stundligen förs om en viss åtgärd utgör intrång eller ej. Överraskande är uppgiften att inga hovrättsavgöranden finns från senare hälften av 1970-talet rörande "tolkning av patent" (s. 259). Det sägs att det "(F)rån år 1976 finns ett hovrättsavgörande som gällde talan om patentintrång ..." (avgörandet är i själva verket från 1973), och denna dom är av framställningen att döma den senaste. Förhållandet är emellertid att hovrätten avkunnat flera ganska intressanta domar rörande tolkning av patent under den nämnda perioden. Däremot är det högst värdefullt att den belysande tingsrättsdomen från 1976-11-09 (DT 57/1976) finns refererad. Det nu sagda innebär också att material inte beaktats vilket kanske kunnat göra redogörelsen för ekvivalenstolkning något mer konkret. I det sammanhanget kan tilläggas att hovrätten 1980-06-18 meddelat en dom (i målet Hoechst ./.Dumex; prövningstillstånd sökt), i vilket tankeväckande resonemang förs om ekvivalenstolkning. Denna dom kunde dock av tidsskäl ej beaktas av författarna och omnämns således här blott upplysningsvis. En smula överraskande får det vidare sägas vara att företeelsen "överbestämning" överhuvudtaget inte förs på tal i avsnittet om tolkning av patentkrav. Denna företeelse är ju näst efter ekvivalens en av de omständigheter, som en patenthavare främst har att lita till, när han vill argumentera för en extensiv tolkning av kraven. Ett exempel härpå erbjuder hovrättens dom 1975-04-29 (Hammars ./. Ewemaskiner; ej prövningstillstånd). Med hänsyn till patentkravstolkningens centrala roll skulle det, som nämnts, ha varit av värde om författarna sökt belysa vilka tolkningsmetoder som faktiskt kommer till bruk: vilken vikt har uppfinningstanken, uppfinningens ändamål, bestämningarnas funktionella betydelse, definitionen av det tekniska problem som uppfinningen är åsyftad att lösa o.s.v. för fastställande av patentets skyddsomfång? Är det blott "perifera bestämningar" som får tolkas extensivt (exempelvis genom ett ekvivalensresonemang) eller är det tillåtet också i fråga om sådana kännetecken som är s. a. s. bestämmande för uppfinningstanken, d. v. s. ger uppfinningen dess särprägel? Mycket talar för att en sådan undersökning skulle ge vid handen att domstolarna i själva verket tolkar patentkraven på sätt som tämligen nära överensstämmer med Godenhielms uppfattning att "avseende

 

(bör) fästas vid den uppfinningstanke som objektivt sett kan utläsas urpatentet ..." (s. 263). När författarna uttalar att Godenhielms uppfattninginte "torde stå i överensstämmelse med de överväganden som gjordes underförarbetet till de nordiska patentlagarna" (s. 264) äger det kanske sin riktighet. Men frågan är om inte överensstämmelse däremot föreligger med i praxis faktiskt tillämpad tolkningsmetod.
    På tal om patentkraven må en terminologisk sidokommentar vara tillåten. Författarna skriver (s. 255): "Enligt uttrycklig föreskrift får för förståelse av patentkraven ledning hämtas från beskrivningen och ritningarna." Längre fram sägs följande: "Det är inte endast beskrivning och ritningar som får begagnas för tolkning av patentkraven. Visserligen nämns endast dessa handlingar i lagtexten ..." (s. 256). Som bekant ingår ritningarna i beskrivningen. Beskrivningen är den enda handling som nämns i lagtexten. När man talar om beskrivningen omfattas således också ritningarna härav. Författarna är självfallet helt och hållet på det klara med detta. Deras ovannämnda formuleringar kan dock leda till missuppfattningen att beskrivning och ritningar är skilda saker. Den missuppfattningen är i själva verket inte helt sällsynt, ibland då parad med föreställningen att ritningarna har något lägre valör än beskrivningen.
    Som exempel på andra områden, på vilka framställningen får sägas brista något i konkretion, emedan blott de allmänt hållna förarbetena citerats, kan anföras avsnitten om partiell ogiltigförklaring (s. 317 ff) och om inhämtande av yttrande i patentmål vid allmän domstol (s. 382 f). I det förra avsnittet uppehåller sig författarna främst vid omformulering av patentkrav och lutar sig mot uttalandet i 1966 års proposition (prop. 1966:40 s. 193) att det inte bör ske annat än i "helt enkla fall". Detta ger ju emellertid föga vägledning, inte minst mot bakgrund av de nordiska patentkommittéernas uttalande att det inte finns något hinder mot att det företas "inbördes ommöbleringar i kraven genom t. ex. sammanslagning av två eller flera krav och liknande" (NU 1963:6 s. 318). Författarna återger inte detta uttalande men väl vissa andra synpunkter från förarbetena på vad som kan anses vara exempel på "enkla fall". Möjligen menar författarna att departementschefen i 1966 års proposition får sägas ha tagit avstånd från patentkommittéernas onekligen långtgående uttalande. I åtminstone en färsk tingsrättsdom (DT 85/1979) har dock domstolen — med stöd av yttrande från patentbesvärsrätten — företagiten inte alltför "enkel" omformulering av huvudkravet bl. a. innebärande att underkraven ej kunde bibehållas. Det synes vara en öppen fråga om domstolarna följer den mycket restriktiva linje som förarbetena ger uttryck för och som författarna helt korrekt återger.
    Vad gäller allmän domstols inhämtande av yttrande i patentmål, d.v. s. i realiteten yttrande från patentbesvärsrätten (se 69 § patentlagen), framgår inte av kommentaren att här föreligger en påtaglig variation i praxis beroende på vilken domstol och vilken typ av mål det är fråga om. Tingsrätten är mycket återhållsam och har bara i ett patentmål under 1970-talet (av ungefär35) inhämtat sådant yttrande, medan hovrätten gjort det i sex patentmål (av ungefär 23). Bägge instanserna ställer sig mycket negativa till att inhämta yttrande rörande intrångsfrågan. När yttrande inhämtats har det gällt patentets giltighet. Innebörden av rekvisitet i 69 § att yttrande skall inhämtas "om det finnes erforderligt" framgår således inte av förarbetena. Om — såsom i kommentaren — den berörda åtskillnaden mellan instanser och måltyper inte

 

omnämns, har föga sagts om de reella förutsättningar som gäller för att yttrande skall inhämtas.
    Författarna behandlar konsekvent och skickligt de många allmänna förvaltningsrättsliga och förvaltningsprocessuella problem som patentansökanshandläggning, besvärsförfarandet m. m. aktualiserar. Likaså diskuteras åtskilliga intrikata straffrättsliga och processrättsliga frågor. Sambanden med övrig immaterialrätt berörs däremot knappast alls. Som exempel kan nämnasatt redogörelsen för ensamrättens konsumtion inte ens antyder de skiljaktigheter som föreligger härvidlag mellan de olika immaterialrättigheterna vid omsättning i utlandet (s. 113 f). I det i och för sig mycket välskrivna avsnittet om sanktionssystemet (s. 335 ff) påpekas inte det ovanliga i att skadestånd här faktiskt utgår för ren förmögenhetsskada utan att skadan vållats genom brott och att detta är ett för hela immaterialrätten karakteristiskt drag (jfr 2:4 skadeståndslagen).
    Författarna omnämner påpassligt den pågående översynen av sanktionssystemet och för därvid på tal den kritik som riktats mot svårigheterna för patenthavare att få adekvat ersättning för intrång (s. 368). Det kan här tilläggas att domstolarna möjligen redan tagit visst intryck av kritiken. I en av hovrätten 1980-12-19 avkunnad dom (CTC ./. ASJ) har ett högst betydande skadeståndsbelopp utdömts. Rättspraxis är visserligen så sparsam att meningsfulla jämförelser är vanskliga att företa. Men den i rättsfallet utdömda ersättningen förefaller likväl vara generösare mot patenthavaren än vad som kunde förväntas med hänsyn till domstolarnas traditionella försiktighet och i beaktande av att RB 35:5 hade måst åberopas i fråga om vissa omständigheter som patenthavaren inte förmått styrka.
    Bokens avslutande kapitel är en sorgfällig redogörelse för rätten till arbetstagares uppfinningar. Det torde vara den första samlade redogörelse som skrivits om 1949 års lag och den praxis som utbildats i statens nämnd förarbetstagares uppfinningar. Också om lagen skulle komma att ändras på grundval av utredningen om rätten till arbetstagares uppfinningar (SOU1980:42), kommer redogörelsen att ha sin betydelse åtskilliga år framåt redan på grund av den eventuella nya lagens sannolika tillämplighet enbart på uppfinningar gjorda efter den lagens ikraftträdande.
    Mycket klargörande är avsnittet om förhållandet mellan arbetstagarens lojalitetsplikt och den rätt som arbetstagaren har att utnyttja en uppfinning som faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde men som denne inte har förvärvat (s. 649 ff). Denna problematik har varit föga observerad. Framställningen påvisar hur pass beskuren i sin handlingsfrihet arbetstagaren är i denna situation, något som synes vara rättspolitiskt diskutabelt. Intresseväckande är också diskussionen av tillämpligheten av 35 § medbestämmandelagen (MBL) på den rätt till ersättning som arbetstagare kan ha enligt 1949 års lag. Författarna lutar starkt åt lagrummets tillämplighet också på denna typ av ersättning ("Ordet 'ersättning' (i 35 §) torde emellertid omfatta även ersättning enligt 6 § 1949 års lag"; s. 664). Starka argument mot sådan tilllämplighet kan dock anföras. Reglerna i 35 — 37 §§ MBL om tolkningsföreträde är skrivna med tanke på fordringar avseende lön och liknande ersättningar, t. ex. semesterersättning, för vilka det är karakteristiskt att de utgör den väsentliga källan för löntagarens försörjning och beträffande vilka det därför är särskilt angeläget att uppgörelse inte fördröjs i händelse av tvist. I jämförelse med dylika vanliga löntagarfordringar är anspråk på ersättning för en

 

uppfinning i hög grad atypiskt. Anspråket avser något som skall tillkomma vid sidan av vanlig lön och fyller inte funktionen av huvudsakligt existensmedel. Anspråket är vidare i allmänhet betydligt svårare att beräkna än vanlig lön. Beräkningen måste nämligen ske under beaktande av framtida förhållanden som inte kan överblickas med någon säkerhet. Inte sällan krävs ställningstaganden till komplicerade tekniska och immaterialrättsliga frågor, t. ex. avseende en uppfinnings patenterbarhet, något som bl. a. leder till att tidsfristerna i förevarande bestämmelser blir orimligt korta.
    Boken avslutas med en bilagedel, i vilken viktigare författningar m. m. återges, och med diverse register, bl. a. förstklassigt sakregister, ett exempel på god ingenjörskonst om man så vill. De nya patentbestämmelserna (se patentverkets författningssamling 1981:1 P:5) saknas bland författningarna emedan de utkom från trycket efter bokens färdigställande. Samarbets- och europapatentkonventionerna är inte medtagna, men de är mycket omfångsrika och finns lätt tillgängliga i det offentliga trycket. Det kan däremot ifrågasättas om ej lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol i dess nya lydelse hade bort medtagas.
    Slutligen bör sägas att man ej kan undgå att imponeras av den arbetsinsats och skicklighet som Jacobsson, Tersmeden och Törnroth ådagalagt och som resulterat i en kommentar av största värde för den krets av svenska och nordiska jurister och tekniker som är verksamma på patentområdet. Kommentaren kommer säkerligen att förbli ett standardverk på området många år framåt.
Claes Sandgren