Svensk rättspraxis
Försäkringsrätt 1972 — 80
Av professor JAN HELLNER
Under den aktuella perioden har ganska få mål som rör tvister mellan försäkringsbolag och försäkringstagare eller försäkringshavare nått Högsta domstolen. Sådana tvister kommer oftare till Allmänna reklamationsnämnden, när försäkringsbolagets motpart är konsument, och till Skadeförsäkringens villkorsnämnd och andra försäkringsbolagens egna nämnder. Här kan endast domstolspraxis behandlas, och det finns inte ens möjlighet att undersöka om samma frågor har varit uppe i nämnder och hur de då har bedömts.
Däremot förekommer ganska många rättsfall som rör familjerättsliga frågor i samband med försäkring. Flertalet av dem rör arvsbeskattning. Men i botten ligger ofta en civilrättslig fråga, vilket motiverar att fallen tas upp här.
Vad som har sagts nu gäller även de rättsfall från hovrätterna som refererats i Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling (FFR) eller undantagsvis i SvJT resp. (under 1980) i Rättsfall från hovrätterna (RH).
Jag skriver mer utförligt än som är vanligt i rättsfallsöversikter i SvJT. Ett skäl härtill är att mitt arbete "Försäkringsrätt" (citeras i det följande med titeln ensam) inte har utkommit i ny upplaga sedan 1965. Rättsfallsöversikten får därför, tillsammans med föregående översikter (se senaste SvJT 1974 s.11), i någon mån tjänstgöra som supplement till detta arbete.
1. Allmänna frågor
NJA 1978 s. 628 (FFR 1978 s˚. 157) rör tolkning av allmänna försäkringsvillkor, och flera av de principer som antas komma till användning vid tolkning av sådana villkor figurerar i målet. Allmänna försäkringsvillkor för skogsförsäkring innehöll en bestämmelse om att vid stormskada ersättning för teknisk skada skulle begränsas till högst 25% av det "skadade beståndets" rotvärde omedelbart före skadan. I målet gjorde försäkringsbolaget gällande att villkoret skulle tolkas så, att endast 25 % av de skadade trädens rotvärde skulle ersättas, medan försäkringshavaren hävdade att "bestånd" betecknade en större enhet, i vilken de skadade träden ingick. TR:n gick närmast på "oklarhetsregeln", dvs. lät otydligheten i villkoret gå ut över försäkringsbolaget. HovR:n fäste sig vid den försäkringstekniska uppbyggnaden av försäkringsskyddet jämte grunderna för premieberäkningen och ogillade försäkringshavarens talan, trots att även HovR:n fann det aktuella uttrycket otydligt. Högsta domstolen utgick från den språkliga innebörden, med hänsyn tagen till det fackmässiga språkbruket, av uttrycket "det skadade beståndet" och fann att detta svårligen kunde ges annan innebörd än att det avsåg samtliga träd — skadade såväl som oskadade — inom ett efter en eller annan grundbestämt område där skada inträffat. Varken de konsekvenser som enligt försäkringsbolaget skulle inträda om försäkringshavarens ståndpunkt godtogs eller den information som lämnats ledde enligt domstolen till att begränsningsregeln hade den innebörd som försäkringsbolaget gjorde gällande. Försäkringshavarens talan bifölls därför.
Skall man formulera någon slutsats av rättsfallet blir den kanske, att HD inte tillmäter grunderna för premieberäkningen vitsord gentemot lydelsen av villkoret, när inte sammanhanget framgår för försäkringshavaren. Oklarhetsregeln behöver då inte heller tillgripas.
NJA 1973 s.8 (FFR 1973 s. 9) rör premiebetalning för en trafikförsäkring. Första premie skulle enligt villkoren för försäkringen betalas "vid anfordran". Försäkringstagaren hade inte betalt premien när försäkringsfall inträffade, men han gjorde gällande att intet krav på premien hade nått honom och att anfordran därför inte hade skett. Enligt försäkringsbolaget hade emellertid försäkringsbrev jämte premieinbetalningskort sänts till försäkringstagaren någon tid — närmare bestämt 16 dagar — före olyckan och inte återkommit till bolaget. HR:n och HovR:n ogillade bolagets talan, därför att det inte styrkts att försäkringstagaren vid tiden för olyckan erhållit någon anfordran att betala premien. HD biföll emellertid bolagets talan.
Den i målet aktuella frågan kan, såsom framgår av HD:s dom, uppdelas i två. Den första är om ett meddelande av det aktuella slaget går på avsändarens eller mottagarens risk. Besvaras denna fråga så, att meddelandet går på avsändarens risk, blir nästa fråga, vilken bevisning som skall krävas för att meddelandet skall anses ha nått mottagaren.
HD:s svar på den förra frågan lyder:
Såsom allmän regel måste anses gälla, att betalningsanfordran inte är fullgjord förrän meddelande därom mottagits av gäldenären. Stöd saknas för att annan regel skulle vara att tillämpa beträffande försäkringspremie av det slag varom nu är fråga, om icke särskilda omständigheter föranleder undantag, såsom att försäkringstagaren underlåter att meddela adressändring eller på annat sätt vållar att anmaningen icke når framenligt vad som är avsett.
För att förstå innebörden av detta bör man sätta sig in i vad som gäller enligt FAL. Enligt 33 § går meddelanden som avses i vissa uppräknade paragrafer på mottagarens risk. En av dessa paragrafer är 14 §. I dess andra stycke talas om meddelande om premies förfallodag, men detta avser endast senare premie, inte första premie. För första premie — som nämns i 14 § 1 st.— finns inte någon motsvarande bestämmelse, troligen därför att lagen inte stadgar skyldighet för bolaget att framställa uttryckligt krav på sådan premie (se 12 § 1 st.). Numera synes det emellertid vara så gott som undantagslös praxis att uttryckligt krav framställs även för första premie. Såsom framgått skulle i det aktuella fallet betalning ske "vid anfordran", vilket uppenbarligen förutsätter att försäkringsgivaren framställer krav. Under dessa omständigheter skulle man kunna formulera den första frågan så: Skall FAL:s regel om att meddelande om betalning av senare premie går på mottaganens risk tillämpas analogt på krav på betalning av första premie, när såsom numera är brukligt sådant krav skall ske?1 Eller skall FAL:s underlåtenhet att ge en regel för detta fall medföra att huvudregeln tillämpas, nämligen att kravet på betalning går på avsändarens risk? Ställer man frågan så förefaller HD:s svar väl kortfattat. Nog talar starka skäl för en analogi, och det skulle ha varit värdefullt att få veta, varför HD inte ansett en sådan analogi komma i fråga.
Vid bedömningen av den andra frågan fann HD:s majoritet, med åberopande av ett antal omständigheter, att bolagets bevisning om att inbetalningskortet för försäkringen kommit fram fick tas för god. Ett JustR var emellertid av skiljaktig mening och fann, liksom HR:n och HovR:n, inte styrkt att inbetalningskortet kommit fram före olyckan.2
Det kan nämnas att konsumentförsäkringslagen (1980:38) har en helt annan reglering än FAL. Dels upphör inte försäkringsskyddet förrän två meddelanden har sänts till försäkringstagaren utan att premien betalas, och det senare meddelandet skall vara en uppsägning av försäkringen. Dels går uppsägningen såtillvida på försäkringsbolagets risk som, om försäkringstagaren kan göra sannolikt, att meddelandet har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, skyddet fortsätter att gälla tills vidare.
FFR 1972 s. 125 (Göta HovR) rör klander av värdering av egendom genom värderingsmän. Försäkringshavaren gjorde gällande att värderingen stod i strid med försäkringsvillkoren, men HovR:n fann inte styrkt att vid värderingsmännens behandling av ärendet förelupit sådant fel som med sannolikhet kunde antas ha inverkat på utgången.
Skiljeklausuler i egentlig mening (till skillnad från bestämmelser om värdering av egendom genom värderingsmän) är sällsynta i svenska avtal om direkt, individuell försäkring. Vid försäkringar som grundas på kollektivavtal eller gruppavtal förekommer emellertid ofta ingående bestämmelser om hur tvister skall lösas. Bestämmelserna växlar till innehåll men gemensamt är att tvisterna inte skall lösas av de allmänna domstolarna. I NJA 1974 s. 573 (FFR1974 s. 115) stämde dottern till en avliden person, vilken varit försäkrad genom tjänstegrupplivförsäkring, Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag (AFA) till domstol med yrkande att utfå försäkringsbeloppet. AFA bestred att målet upptogs till prövning och hänvisade till försäkringsbeskedets bestämmelserom lösning av tvister. Beskedet föreskrev två olika förfaranden för lösning av tvister, det ena genom "skiljemän", det andra genom en "rådgivningsnämnd". AFA hänvisade också till en bestämmelse enligt vilken det tillkom AFA att i vissa fall, bl. a. sådana som det förevarande, "med utslagsgivande verkan bestämma om försäkringsskyddet".
HD uttalade sig till en början om innebörden av sistnämnda bestämmelse. Domstolen anförde att det var tänkbart att på grund av bestämmelsen vissa tvistiga frågor skulle kunna anses förbehållna bolagets skönsmässiga bedömning och att vid en rättslig prövning möjlighet skulle saknas att frångå vad bolaget bestämt. Helt undandragna möjlighet till materiell överprövning varå andra sidan enligt domstolen ifrågavarande avgöranden inte. Prövning av denna art borde åtminstone kunna ske såvitt gällde spörsmål, huruvida en utbetalningsvägran grundade sig på omständigheter som väsentligen skilde sig från de i bestämmelsen anförda eller uppenbarligen stred mot tidigare fast tillämpad praxis. Naturligt var också enligt domstolen att, om AFA beslutat tillerkänna arbetstagaren försäkringsersättning, frågor rörande utbetalningen av denna ersättning borde i viss utsträckning kunna sålunda prövas.
Vad sedan beträffar sättet för lösning av tvister kom domstolen till resultatet att det för ifrågavarande fall enligt försäkringsbeskedet tillämpliga förfarandet var det med "rådgivningsnämnd". Domstolen framhöll vissa olikheter
mellan detta förfarande och det genom skiljemän. Vad försäkringsbeskedet innehöll om förfarandet genom rådgivningsnämnd gav enlig domstolen ej otvetydigt uttryck för en avsikt att tvisten skulle avgöras av skiljemän. "Även om detta skulle ha varit avsikten, kan likväl ej godtagas som rättegångshinder ett förfarande varvid flertalet skiljemän fritt utses av ena parten i försäkringsförhållandet."
Den sistnämnda frågan, nämligen om det i försäkringsbeskedet föreskrivna förfarandet kan godtas som rättegångshinder, får huvudsakligen anses vara en processrättslig fråga. Av mer direkt försäkringsrättsligt intresse är den förstnämnda frågan, nämligen i vilken utsträckning en försäkringsgivare kan föreskriva, att han ensam skall avgöra vissa frågor om försäkringens omfattning. Domstolens uttalanden härom synes ge vid handen, att det finns möjlighet för försäkringsgivaren att på detta sätt lämna ett antal frågor mer eller mindre öppna genom försäkringsvillkoren och sedan genom beslut i aktuella fall mer skönsmässigt precisera, hur långt skyddet bör sträcka sig. Såsom domstolen framhåller, måste då också viss möjlighet finnas att pröva, hur detta skön har tillämpats, särskilt med hänsyn till den praxis som har utbildats. De överväganden som därvid blir aktuella synes inte skilja sig mycket från dem som kan förekomma vid tillämpning av 36 § avtalslagen.3
Ett liknande fall är FFR 1977 s. 261 (Svea HovR). Föräldrarna till en avliden person, som var försäkrad i tjänstegrupplivförsäkring, krävde av AFA försäkringsbeloppet, vilket av AFA utbetalts till en i de allmänna försäkringsvillkoren angiven förmånstagare. Enligt de för försäkringen gällande villkoren skulle tvist avgöras av en skiljenämnd, i vilken två ledamöter utsetts av Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), två av landsorganisationen (LO) och den femte av dessa båda organisationer gemensamt. AFA invände att domstolen på grund av skiljeklausulen inte var behörig. TR:n godtog invändningen, men HovR:n (två ledamöter mot två) uttalade, att ett förfarande som innebar att samtliga skiljemän utsågs av ägarna till det bolag som var ena parten i försäkringsförhållandet inte kunde godtas som rättegångshinder. AFA överklagade till HD, som emellertid på grund av 54 kap. 7 § RB fann sig inte kunna ta upp frågan till prövning (se NJA 1979 C nr 60, med ett särskilt yttrande av JustR Ehrner).
NJA 1976 s. 708 (FFR 1976 s. 118) rör förmånsrätten enligt 11 § (numera 12 §) förmånsrättslagen (1970:979) för premie för avtalsgruppsjukförsäkring och försäkring för särskild tilläggspension.
FFR 1972 s. 145 (Svea HovR) rör ett försäkringsvillkor motsvarande 30 § 1st. FAL. Enligt villkoret preskriberades krav på försäkringsersättning om inte den försäkrade inom 6 månader efter därom av bolaget gjort föreläggande instämt bolaget till domstol. Efter skriftväxling och förhandlingar skrev bolaget ett brev som avslutades med orden: "Vi är alltså beredda att inom 6 månader svara inför domstol." Detta ansågs emellertid inte utgöra ett sådant föreläggande som avsågs med villkoret, och underlåtenhet att inom sex månader efter delfåendet instämma bolaget medförde därför inte att talan prekluderades.
2. Skadeförsäkring
FFR 1975 s. 217 (HovR:n över Skåne och Blekinge) rör en ganska ovanlig invändning från ett försäkringsbolags sida, nämligen att försäkringen var ogiltig därför att den inte avsåg ett lagligt intresse (35 § FAL). Försäkringstagaren krävde ersättning efter en brand i en restauranglokal, men bolaget invände att intresset var olagligt därför att rörelsen bedrevs i lokaler som iordningställts utan byggnadslov. TR:n godtog invändningen men inteHovR:n.
I SvJT 1976 rf s. 6 (FFR 1975 s. 241) (HovR:n för Övre Norrland) hade betydande skador uppstått genom rök när kött och stekflott fattade eld i en kastrull. Detta ansågs vara eld som kommit lös (jfr 79 § FAL).
Några fall rör beviskraven vid stöld. I FFR 1972 s. 117 (Svea HovR) ansågs det inte styrkt att den egendom varom var fråga i målet hade tillgripits från försäkringstagaren. I FFR 1976 s. 246 (Svea HovR) krävdes ersättning för en stulen bil, men TR:n uttalade i sin av HovR:n fastställda dom att försäkringshavaren inte ens gjort antagligt att bilen stulits. I RH 1980 s. 81 gjorde Svea HovR ett principuttalande om beviskravet när försäkringshavaren uppgav att en villa dörr, genom vilken en tjuv tagit sig in, varit låst. HovR:n uttalade därom bl. a.: "I brist på bevisregler i försäkringsvillkoren måste förutsättas att rimliga påståenden från försäkringstagarens sida normalt skall godtas av försäkringsgivaren och att den som tagit en hemförsäkring i regel inte skall behöva vidta särskilda åtgärder för att säkra bevisning med tanke påeventuella försäkringsfall." I det aktuella fallet saknades enligt HovR:n anledning ifrågasätta försäkringstagarens uppgifter, och hans talan om ersättning bifölls. I RH 1980 s. 125 (Svea HovR) fanns två alternativ för det sätt på vilket en stöld tillgått. Antingen hade tjuvarna slagit sönder ett fönster och tagit sig in genom detta och därefter fört ut tjuvgodset genom ett annat fönster som de lämnat öppet, eller också hade de haft nyckel till ytterdörren och gått in genom den samt slagit sönder det ena fönstret och öppnat det andra för att ge sken av inbrott. TR:n och majoriteten i HovR:n (två ledamöter) gick på det förra alternativet medan två ledamöter i HovR:n gick på det senare.
FFR 1975 s. 182 (Göta HovR) rör en i nämnder ofta förekommande fråga, nämligen om ett aktsamhetskrav hade iakttagits. En person som gjort en långresa kom hem med Finlandsbåten, och när han på Skeppsbron omfamnade sin fästmö ställde han från sig en väska med kamerautrustning, värd ca 7 000 kr. Väskan stals. HovR:ns majoritet (två ledamöter) ansåg det inte förenligt med normal aktsamhet och omsorg att under flera minuter lämna den lätt tillgripbara och uppenbarligen stöldbegärliga väskan utan tillsyn, medanTR:n och minoriteten (två ledamöter) i HovR:n inte ansåg aktsamhetskravetha åsidosatts. HD beviljade inte prövningstillstånd.
FFR 1976 s. 204 (Svea HovR) tangerar ett av försäkringsrättens mest debatterade spörsmål, nämligen om tvingande regler om biförpliktelser skall tillämpas på ett villkor som är utformat som en ansvarsbegränsning men ålägger försäkringshavaren en handlingsskyldighet. Litteratur som behandlar frågan finns förtecknad i betänkandet om konsumentförsäkringslag (SOU 1977:84 s. 118n. 1). Härtill har senare kommit ett par intressanta domar av norska Höyesterett (Norsk Retstidende 1979 s. 554) och av tyska Bundesgerichtshof (24.10.1979, se Versicherungsrecht 1980 s. 153). Det finns många olika meningar i frågan, men ser man saken ur ett internationellt perspektiv är det påfallande att både det norska och det tyska rättsfallet ger uttryck åt en stark
benägenhet att tillämpa tvingande regler. I förarbetena till konsumentförsäkringslagen anfördes att det i sista hand får ankomma på domstolarna att ta ställning till hur ett villkor som har formulerats som en ansvarsbegränsning bör bedömas i det enskilda fallet (se prop. 1979/80:9 s. 66; jfr SOU 1977:84 s.119). Ett ställningstagande från HD vore därför av största intresse. I detta fall överklagade försäkringsbolaget HovR:ns dom men återkallade senare sin talan.
På försäkringsbrevet för en "villahemförsäkring" antecknades: "För inbrottsförsäkringens giltighet stadgas att samtliga entrédörrar skall vara försedda med sjutillhållarlås." Inbrott skedde, varvid tjuven krossade en dubbelglasruta vid entrédörren, stack in en arm genom hålet och öppnade dörren, som var försedd med patentlås men inte med sjutillhållarlås, från insidan. Försäkringshavarens krav på ersättning bestreds av försäkringsbolaget under åberopande av att han åsidosatt föreskriften att förse entrédörren med sjutillhållarlås. Försäkringshavaren framhöll att villan utom entré dörren hade tre altandörrar, vilka inte kunde förses med sjutillhållarlås, och att tjuven likagärna hade kunnat bereda sig tillträde genom någon av dem.
HovR:n utgick i sin bedömning från att det citerade villkoret inte utgjorde en i förhållande till de allmänna försäkringsvillkoren fristående bestämmelse, utan dessa villkor var avsedda bl. a. att komplettera det i försäkringsbrevet antecknade villkoret. Bland dessa ingick bestämmelser om verkan av säkerhetsföreskrifter. Vid detta förhållande och då villkorets iakttagande var ägnat att förebygga eller begränsa skada skulle det anses utgöra en säkerhetsföreskrift och inte en föreskrift vars iakttagande varit en förutsättning för försäkringsavtalets giltighet. HovR:ns bedömning synes alltså bygga på en tolkning av försäkringsvillkoret, inte på en tillämpning av de tvingande reglerna i strid med lydelsen av en ansvarsbegränsning.
Vid tillämpning av det kausalitetskrav som enligt 51 § FAL gäller för säkerhetsföreskrifter fann HovR:ns majoritet (tre ledamöter), att omständigheterna föranledde antagandet att inbrottet skulle ha inträffat även om försäkringsvillkoret uppfyllts. En ledamot ansåg emellertid att omständigheterna inte var sådana att detta kunde antas.
NJA 1975 s. 733 (FFR 1975 s. 130) rör tillämpning av en bestämmelse i sjöförsäkringsplanen (84 § 3 mom. 1 st.) om bristande sjövärdighet. Se härom Grönfors, SvJT 1977 s. 606.
I FFR 1975 s. 162 (Svea HovR, ej prövningstillstånd) ansågs vid ansvarsförsäkring den skadelidande bunden av sin uppgörelse med det försäkringsbolag som handlade för den skadeståndsskyldiges räkning. Han kunde således inte mot den skadeståndsskyldige personligen göra gällande ytterligare krav.
NJA 1972 s. 108 (FFR 1972 s. 12) rör ett regresskrav från försäkringsgivare som meddelat trafikförsäkring mot försäkringstagare som försummat betala trafikförsäkringspremie. Rättsfallet saknar numera aktualitet, därför att trafikskadelagen (1975: 1410) helt utesluter sådana regresskrav (se prop. 1975/76: 15 s. 87 samt SOU 1974:87 s. 222 och 332).
SvJT 1973 rf s. 76 (FFR 1973 s. 204, Svea HovR) och FFR 1972 s. 100 (Svea HovR, ej prövningstillstånd) rör båda rättsskyddsförsäkring. I det förra fallet var frågan om ersättning kunde utgå ur försäkringen för kostnader när tvist inte förelåg men talan om äkta börd fördes och medgavs. Det senare fallet rörde tillämpningen av undantag från rättsskyddet i hemförsäkring för tvister som härrör från yrkes- eller tjänsteutövning. I intet dera fallet ansågs försäkringen täcka kostnaderna.
3. Personförsäkring
I NJA 1974 s. 616 (FFR 1974 s. 131) uttalades att ersättning för invaliditet ur olycksfallsförsäkring skulle bestämmas enligt de försäkringsvillkor som gällde vid tidpunkten för det olycksfall som föranledde invaliditeten, inte enligt de villkor som gällde när invaliditeten inträdde.
NJA 1980 s. 145. När ett avtal om pensionsförsäkring slöts blev premien av misstag bestämd till ett för lågt belopp. Försäkringsbolaget medgav, i enlighet med 32 § 1 st. avtalslagen, att försäkringsbeloppet och premierna trots misstaget skulle utgöra vad som avtalats men hävdade att återbäring endast skulle utgå med hänsyn till de premier som faktiskt erlagts. Försäkringstagaren krävde återbäring som om han erlagt riktigt uträknade premier. HD:s majoritet, fyra JustR, godtog försäkringsbolagets ståndpunkt, medan ett JustR ville bifalla försäkringstagarens talan. Meningarna om målets bedömning var starkt delade. I TR:n förekom två olika meningar, i HovR:n fyra, och i HD som nämnts två. Själv har jag skrivit om frågan två gånger, och den mening som jag då uttalade är motsatt den som HD:s majoritet kom till. Domstolen nämner detta i sin dom. Rättsfallet behandlas utförligt av G. Bergman, Nordisk försäkringstidskrift 1981 s. 211 ff.
Rättsfallet kan ge upphov till reflexioner av skilda slag. En rör betydelsen av den fråga som var uppe. Återbäring på livförsäkring har stor ekonomisk betydelse. Under år 1979 utgjorde den återbäring som tillgodofördes försäkringstagarna i svenska livförsäkringsbolag 1,5 miljarder kr för individuell försäkring och 3 miljarder kr för kollektiv försäkring.4 Fördelningen av belopp i denna storleksordning är en viktig fråga, också juridiskt. I jämförelse därmed är förevarande fråga, hur återbäringen skall utgå i misstagssituationer, ekonomiskt skäligen obetydlig. En gissning är att den inte kan röra mer än sammanlagt högst 100 000 kronor om året. Proportionerna är i varje fall sådana att bedömningen av misstagssituationerna inte kan ha någon praktisk betydelse för andra försäkringstagare än dem som direkt berörs av misstagen.
HD:s majoritet har fäst stort avseende vid en bestämmelse om återbäring i bolagets "grunder" för sin livförsäkringsrörelse. Detta aktualiserar grundernas betydelse för livförsäkringsavtalen. Grunderna är en samling bestämmelser för rörelsen, omfångsrika och i alla avseenden svårtillgängliga. Vissa av bestämmelserna har närmast karaktär av avtalsvillkor och skulle därför kunna upptas i de allmänna försäkringsvillkoren eller t. o. m. i FAL. Dit hör t. ex.bestämmelser om verkan av oriktiga upplysningar och om rätt till återköp och fribrev samt belåning av försäkringen. De villkor för livförsäkring som nu gäller hänvisar till grunderna, men säkerligen skulle de delar av grunderna som preciserar försäkringstagarens rättigheter och skyldigheter gälla för de enskilda försäkringsavtalen även om en uttrycklig hänvisning saknades (jfr 17, 101 §§ FAL).5 Andra bestämmelser har betydelse blott för bolagens
interna beräkningar, och försäkringstagarna ser resultatet av dem i de siffror för premier som försäkringsavtalet upptar och i återköps- och fribrevsvärden. Rätten till återbäring bestäms av grunderna och hör närmast till avtalsinnehållet, men samtidigt har återbäringen en särställning så tillvida som dessstorlek beror av hur försäkringsrörelsen utfaller. Enskilda försäkringstagare torde praktiskt taget aldrig se grunderna, och även om de gjorde det skulle de ha svårt att finna och förstå de bestämmelser som har betydelse för dem. Information om grundernas innehåll kan förmedlas till försäkringstagarna genom "återbäringsillustrationer", genom andra trycksaker som bolagen distribuerar samt genom ombudens förmedling.
De grunder som gällde för ifrågavarande försäkring innehåller, enligt vad som framgår av TR:ns dom, följande bestämmelse:
Den retrospektiva reserven är vid envar tidpunkt lika med skillnaden mellan å ena sidan det förräntade värdet av influtna premier, exklusive eventuell omkostnadsbelastning för terminspremiebetalning, och å andra sidan det förräntade värdet av dels försäkringens andel i dödsfallskostnader och premiebefrielsekostnader samt kostnader för anskaffning och förvaltning, dels av annan anledning än dödsfall tidigare utbetalda belopp på grund av försäkringen inklusive tilldelad återbäring dividerad med tilldelningsfaktorn vid tilldelningstillfället. Om fördelningsreserven på grund av dödsfall undergår diskontinuerlig förändring med visst belopp skall den retrospektiva reserven samtidigt förändras med samma belopp. Vid försäkring för livsfall förstås med dödsfallskostnad den på försäkringen belöpande andelen, med negativt tecken, av fördelningsreserver som frigöras på grund av dödsfall.
Bestämmelsen torde sakligt sett överensstämma med motsvarande i andra bolags grunder för individuell livförsäkring, även om formuleringarna växlar. Man kan lägga märke till att i det citerade stycket inte nämns att återbäringen beror av den retrospektiva reserven. Detta framgår troligen av någon annan del av grunderna (ehuru jag måste medge, att jag inte har lyckats finna någon bestämmelse härom i de grunder, för ett annat försäkringsbolag, som är tillgängliga för mig).
I sin motivering prövar HD:s majoritet försäkringstagarens anspråk efter två linjer.
Den ena är om 32 § avtalslagen eller dess grunder, med andra ord tillitsteorien, kan leda till att återbäring skall utgå som om försäkringstagaren erlagt riktigt uträknade premier. Kärnan i domstolens motivering på denna punkt är att de grunder för beräkning av återbäring som "genom hänvisning i 8 § av försäkringsavtalet integrerats i detta avtal är — om också i andra hänseenden av naturliga skäl inte särskilt lättillgängliga — enligt sin avfattning helt otvetydiga i vad de anger att återbäring skall beräknas på influtna premier". Detta utvecklas närmare, och slutsatsen blir att försäkringstagarens anspråk på återbäring inte kan stödjas på 32 § avtalslagen och dess grunder.
Det förefaller klart, att om man menar att grunderna säger, att även vid misstag återbäring skall beräknas på de premier som faktiskt har erlagts, talan baserad på 32 § avtalslagen måste falla. Grunderna är bindande, vare sig man anser dem ingå i avtalet eller äga sin giltighet på annan grund, och om de explicit avgör frågan finns inte mycket att tillägga. Men domstolen uttalar själv (i annat sammanhang) att det är en öppen fråga, huruvida man vid utformningen av återbäringsgrunderna haft även misstagssituationen i tankarna. Domstolen har likväl i misstagssituationen tillämpat en tolkning av grunderna efter ordalydelsen. Skulle man återigen komma till resultatet att grundernas ifrågavarande bestämmelse inte kan läggas till grund för bedöm-
ningen — något som i målet JustR Hessler, och i tidigare uttalanden även jag,har ansett — finns det intet hinder mot att tillämpa 32 § avtalslagen även pååterbäringen, låt vara att avgörandet rimligen måste grundas även på andraomständigheter.
Den andra linjen är om försäkringstagaren skulle vara berättigad till denåterbäring som han yrkat enligt ett "förväntningsresonemang". Försäkringstagaren skulle, säger domstolen, kunna förvänta att få en återbäring motsvarande den som utgick till andra försäkringar av motsvarande storlek. Domstolen anser inte att ett sådant resonemang kan avvisas av rent principiella skäl. Den finner emellertid, med en utförlig motivering som inte kan refereras här, att försäkringstagaren vid tidpunkten för försäkringsavtalets tecknande inte kan ha haft fog för några ens tillnärmelsevis bestämda antaganden rörande storleken av framtida återbäring beräknad efter korrekt premie. En skälighetsbedömning — sådan som antas ligga till grund för förväntningsresonemanget — sägs inte kunna ge till resultat att en tillämpning av återbäringsgrunderna mot ordalydelsen är påkallad.6
Förväntningsresonemanget är svårt att bedöma. För min del skulle jag ha trott att ett misstag sådant som förekommit i fallet uteslutande skall bedömas enligt 32 § avtalslagen. En annan sak är att man därvid, såsom strax skall utvecklas, kan tänka sig att ta hänsyn även till annat än grundernas för försäkringstagarna i realiteten otillgängliga bestämmelser. Men om man nu för ett förväntningsresonemang synes resultatet diskutabelt. Att den framtida återbäringens storlek inte låter sig uppskattas med någon bestämdhet när försäkringen tecknas gäller otvivelaktigt vare sig ett misstag har begåtts eller inte.7 Om utgångspunkten är, att försäkringstagaren förväntar att få samma återbäring som andra försäkringstagare, frågar man sig varför den för alla gemensamma osäkerheten skulle motivera att den i vars fall ett misstag begåtts inte skulle få skydd mot konsekvenserna av misstaget.
JustR Hessler var, såsom redan nämnts, skiljaktig. Enligt hans mening kunde inte ett resultat, som skulle innebära att återbäringen blev väsentligt lägre än den som normalt skulle vara förenad med ett försäkringsbelopp av den storlek varom var fråga, utan vidare stödjas på grunderna när dessa inte klart angav att så var avsett. Det saknades därför stöd för att undanta misstagsregeln från tillämpning beträffande återbäringsförmånen. Han fann också detta resultat skäligt.
Det kan tyckas att, oavsett vad man må anse om motiveringen, HD:s avgörande är ett klart prejudikat och att man nu vet vad man har att utgå från om liknande fall skulle uppstå i framtiden. Det finns dock fortfarande ett par frågor att ställa.
Den ena frågan rör inverkan av de uppgifter som finns i "återbäringsillustrationer", vilka i motsats till grunderna är avsedda att ge försäkringstagarna
upplysningar om de förmåner, säkra och osäkra, som de kan vänta. Det är omöjligt att här gå in på innehållet i dessa illustrationer, vilket växlar starkt mellan olika bolag.8 Men det förekommer otvivelaktigt illustrationer som är så utformade att försäkringstagaren måste få uppfattningen, att återbäringen kommer att stå i proportion inte till de erlagda premierna, utan till det avtalade försäkringsbeloppet, resp. återköpsvärdet vid återköp. Skall någon hänsyn tas härtill?9
Av större betydelse är följande fråga. HD:s majoritet utgår från formuleringen av en bestämmelse i grunderna. Denna ger uttryck åt den s. k. kontributionsmetoden, som tillämpas vid all individuell livförsäkring i Sverige och som utmärks av att de erlagda premierna är avgörande för hur stor återbäring som utgår. Vid kollektiv pensionsförsäkring som meddelas av SPP tillämpas däremot inte kontributionsmetoden, utan enligt grunderna skall återbäringen utgöra en på visst sätt bestämd procent av försäkringsbeloppet. De pensionstillägg som utgår genom återbäring har avgörande betydelse för den sammanlagda pensionens storlek.10 Detta torde vara allmänt bekant. Skall man viden SPP-försäkring tillämpa en annan princip än vid individuell försäkring när ett misstag har förekommit vid premieberäkningen?
I NJA 1975 s. 33 (FFR 1975 s. 10) var frågan om återbäring, som kunde utgå på försäkring vilken ännu inte förfallit till betalning, skulle inräknas i värdet av försäkringen vid bedömning av om överlåtelse av försäkringen skulle anses innefatta gåva. Vid överlåtelsen hade avtalats att försäkringen inte skulle kunna återköpas, och detta hade meddelats försäkringsbolaget, som i försäkringsavtalet intog en klausul om att återköp ej skulle äga rum. Försäkringen var en sammansatt kapitalförsäkring på 300 000 kr som skulle utfalla vid den försäkrades dödsfall eller senast vid 90 år. Den försäkrade var vid tiden för överlåtelsen 75 år gammal. Till belysning av värdeproportionerna kan nämnas, att återköpsvärdet av försäkringen vid tiden för överlåtelsen var 264 597 kr och återbäringen utgjorde 115 067 kr. HD har tidigare (NJA 1970 s. 529) intagit den ståndpunkten att hänsyn inte skall tas till återbäringen vid beräkning av en försäkrings värde. HD:s majoritet fann även i detta fall att ingen hänsyn skulle tas till återbäringen. JustR Hessler var emellertid skiljaktig och ville ta hänsyn till återbäringen, med en beräkning som han utvecklade närmare i sitt yttrande.
Återköpsförbudet, som infördes genom själva den transaktion vars gåvokaraktär skulle bedömas, fick två konsekvenser för bedömningen av om förvärvet skulle anses utgöra gåva eller inte. Dels bestämdes försäkringens värde (bortsett från återbäringen) inte till återköpsvärdet utan med tillämpning av 23 § C arvsskatteförordningen (numera lagen om arvsskatt och gåvoskatt), vilket medförde att värdet blev 203 040 kr i stället för återköpsvärdet 264 597 kr. Dels togs ingen hänsyn till återbäringen, vilken förvärvaren, om han haft den rätt till återköp som överlåtaren hade före transaktionen och utnyttjat den, skulle ha kunnat uppbära omedelbart.
Jag har tidigare (SvJT 1974 s. 16) uttryckt annan mening än HD i frågan om hänsyn skall tas till återbäring. I förevarande fall fanns ytterligare starka skäl att ta hänsyn till återbäringen (jfr JustR Hesslers votum). Återbäringen var den som vid tiden för överlåtelsen belöpte på försäkringen, alltså inte den som vid normal utveckling kunde beräknas ytterligare tillkomma. Att räkna med att sådan återbäring vid en sammansatt kapitalförsäkring meddelad av ett svenskt livförsäkringsbolag frångår försäkringen är inte mycket mer realistiskt än att räkna med att ett banktillgodohavande blir värdelöst därför att banken går i konkurs.
NJA 1975 s. 33 berör även en annan fråga, nämligen gränsen mellan överlåtelse och oåterkalleligt förmånstagarförordnande. HD:s majoritet ifrågasatte huruvida inte den aktuella transaktionen i själva verket till sin innebörd var att likställa med ett förordnande om förmånstagare till försäkringen eller del av denna. Med hänsyn till den ståndpunkt som parterna intagit i målet kunde dock enligt majoriteten bedömningen inte grundas på annat förhållande än att det rörde sig om en som köp betecknad överlåtelse. JustR Hedfeldt ansåg däremot, på grund av särskilda, här ej tidigare berörda omständigheter, att någon reell likvid inte hade avtalats och att transaktionen inte kunde anses som köp. Med hänsyn till omständigheterna ansåg han dess innebörd i stället vara att förmånstagare insatts oåterkalleligen, vilket skulle ha betydande konsekvenser för arvsbeskattningen.
Gränsen mellan överlåtelse och oåterkalleligt förmånstagarförordnande kan ofta vara svår att draga (jfr Försäkringsrätt s. 566). Det står dock utom tvivel att överlåtelse av försäkring är ett från förmånstagarförordnande skilt institut, och om parterna uttryckligen har valt formen för överlåtelse, synes det svårt att omtolka transaktionen till ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande.
I NJA 1975 s. 250 (FFR 1975 s. 49) var frågan bl. a. om ett "livlån", dvs. ett lån upptaget med säkerhet i en livförsäkring och utan personligt betalningsansvar, skulle jämställas med andra skulder vid beräkning av arvsskatt. Frågan besvarades jakande av HD.11
När försäkrad avlider under tid under vilken premiebetalning sker, återbetalar försäkringsbolaget enligt bestämmelse i grunderna den del av senast förfallen och erlagd premie som belöper på dödsfallsmånaden eller tid därefter. Sådan premieåterbetalning har i NJA 1977 s. 587 (FFR 1977 s. 126) ansetts jämställd med försäkringsbelopp och återbäring och sålunda tillfallit förmånstagaren till försäkringen, inte betraktats som en tillgång i dödsboet.
NJA 1976 s. 629 (FFR 1976 s. 102) rör förvärv genom oåterkalleligt förmånstagarförordnande av icke-benefik karaktär, närmare bestämt ett förordnande som tillkommit i samband med bodelning efter hemskillnad. Ehuru avgörandet rör arvsbeskattning kan det tänkas bli vägledande i andra situationer där gränsen mellan benefika och onerösa förmånstagarförordnanden blir aktuell.
Ett flertal rättsfall rör tillämpningen av familjerättsliga regler — i mer eller mindre strikt bemärkelse — på försäkringsförhållanden.
I NJA 1973 s. 708 (FFR 1973 s. 137) var frågan om rätt till ersättning för invaliditet ur en kollektiv olycksfallsförsäkring skulle undantas från giftorätt. I allmänhet är rätten till ersättning ur olycksfallsförsäkring föremål för giftorätt
(jfr NJA 1936 s. 238 som rör rätt till skadestånd för personskada). I detta fallansågs emellertid rätten vara en sådan rättighet av personlig art som enligt 6kap. 1 § 2 st. GB inte omfattas av giftorätten. Ersättningens syfte var nämligen att möjliggöra rehabilitering, inte att utgöra kompensation för förlorad arbetsförtjänst eller fylla ett pensionsbehov.
I NJA 1980 s. 490 bedömdes ett äktenskapsförord, enligt vilket all egendom som vardera av makarna före eller under äktenskapet genom arv, gåva,testamente eller eget arbete förvärvat eller skulle komma att förvärva skulle vara den förvärvandes enskilda egendom. Hustrun dog och vid hennes frånfälle utföll bl. a. en grupplivförsäkring som mannen tecknat genom sin arbetsgivare och för vilken premierna betalats ur hans lön. Dödsboet yrkade i mål om arvsbeskattning att försäkringen skulle betraktas som giftorättsgods. HD uttalade emellertid att med hänsyn till det mellan makarna gällande äktenskapsförordet grund saknades för att anse att, därest de utfallande försäkringsbeloppen ingått i den avlidna hustruns kvarlåtenskap, mannen skulle ha giftorätt i beloppen.
Bestämmelsen om giftorätt i 13 kap. 12 § 2 st. GB, den s.k. basbeloppsregeln, ger upphov till olika frågor i försäkringssammanhang. En sådan fråga är om vid tillämpning av regeln hänsyn skall tas också till försäkringsbelopp som på grund av förmånstagarförordnande tillfaller den efterlevande maken, på samma sätt som till makens enskilda egendom. HD uttalade i arvsskattemålet NJA 1972 s. 227 (FFR 1979 s. 18) att grund saknades att med enskild egendom jämställa de försäkringsbelopp som på grund av förmånstagarförordnande tillföll efterlevande make vid försäkringstagarens död. Samma bedömningskedde i NJA 1980 s. 34 (arvsskattemål). Jfr SOU 1964:35 s. 298 f, Försäkringsrätt s. 589 f.
Förhållandet mellan förmånstagarförordnande och testamente leder till åtskilliga problem som har diskuterats livligt i litteraturen.12 Genom rättsfallet NJA 1966 s. 355 fastslogs att förmånstagarförordnande inte kan återkallas genom testamente. I detta rättsfall tangerades även frågan, om ett testamente kunde inverka på tolkningen av förmånstagarförordnande. Föredraganden uttalade isitt betänkande, i enlighet med vilket HD fattade beslut, att särskilda omständigheter, på grund varav testamentet skulle fa inverka på förmånstagarförordnandets innehåll, inte förelåg. Frågan återkom renodlad i NJA 1976s. 24 (FFR1976 s. 6). I försäkringsvillkoren för en grupplivförsäkring insattes som förmånstagare "den försäkrades maka, om sådan finns, eljest den försäkrades arvingar". Detta förordnande återkallades inte, men i testamente några år senare förordnade försäkringstagaren att all hans kvarlåtenskap "och de försäkringsbelopp som genom sociala förmåner eller genom personliga och/eller av arbetsgivare tagna försäkringar" skulle tillfalla en person A. Han sammanbodde med henne redan vid tecknandet av försäkringen. Efter hans död uppstod tvist om försäkringsbeloppet mellan A och en annan person B, som i egenskap av trolovningsbarn var arvinge.
TR:n och HovR:n fann att det kunde tas för visst att försäkringstagaren avsett att försäkringen skulle tillfalla A som förmånstagare. HD:s majoritet fann emellertid att vad som förekommit inte kunde anses utgöra tillräckligt
stöd för antagandet, att försäkringstagaren vid tecknandet av försäkringen avsett att förmånstagarförordnandet skulle ha annan innebörd än den vartill tolkning efter ordalydelsen ledde. Av testamentet framgick visserligen att försäkringstagaren då detta tillkom avsåg att försäkringsbeloppet skulle tillfalla A. Därav kunde dock enligt domstolen inte slutas att han vid tillkomsten av förmånstagarförordnandet — vilket gällde även efter testamentets upprättande — avsett att såsom förmånstagare insätta annan än den som följde av tolkning efter ordalydelsen.
JustR Nordenson var skiljaktig, och han uppehöll sig utförligt bl. a. vid omständigheterna vid förordnandets tillkomst (dessa var nämligen särpräglade, bl. a. tillkom en annan försäkring med annat förmånstagarförordnande ungefär samtidigt) och vid det allmänna språkbruk enligt vilket "arvingar" ofta nog uppfattas såsom innefattande även åtminstone universella testamentstagare. Med hänsyn därtill samt till testamentets innehåll ansåg han förordnandet till förmån för arvingar böra ges den innebörden att försäkringsbeloppet skulle tillfalla A.
Av rättsfallet kan främst två slutsatser dras. Den ena är att enligt HD vid tolkning och tillämpning av förmånstagarförordnande försäkringstagarens vilja vid förordnandets tillkomst skall vara utslagsgivande. Vad som inträffat senare — i detta fall tillkomsten av ett testamente — kan inverka blott i den mån det kastar ljus över försäkringstagarens avsikter vid förordnandets tillkomst. Den andra slutsatsen är att domstolen anser en stark presumtion gälla för att "arvingar" skall innebära lagliga arvingar, med uteslutande av universella testamentstagare. Domstolen har därvid förkastat en mening som jag har uttalat (Försäkringsrätt s. 545), nämligen att "arvingar" skall förstås som ett uttryck vars innebörd kan preciseras inte endast genom tillämpning av lagens regler om fördelning av arv utan också genom testamente. Däremot synes inte böra uteslutas att enligt domstolens mening i särskilda fall, där starkt stöd finns i omständigheter vid förordnandets tillkomst, ordet "arvingar" tolkas såsom åsyftande universella testamentstagare.
Ett strikt upprätthållande av principen att endast vad som förekommit vid tillkomsten av ett förmånstagarförordnande kan beaktas vid tolkningen måste leda till betydande svårigheter. Särskilt vid kollektiva försäkringar kan det vara ovisst, vid vilken tidpunkt förordnandet skedde. Förordnandet i de allmänna försäkringsvillkoren finns vanligen innan försäkringstagaren ansluter sig till försäkringen, och det kan ändras genom försäkringsvillkoren under den tid försäkringen gäller. Hur mycket försäkringstagarna vet om förordnandenas innehåll är vanligen okänt, och man måste anta att i ett stort antal fall förordnandena inte är kända för dem. Detta gäller särskilt vid tjänstegrupplivförsäkring, där dels förordnandena är synnerligen invecklade och dessutom växlar mellan olika typer av sådan försäkring, dels möjligheterna att underrätta de försäkrade gruppmedlemmarna om förmånstagarförordnanden i försäkringsvillkoren av praktiska skäl är starkt begränsade. Ofta efterlämnar samma person flera försäkringar, tecknade vid olika tidpunkter, var och en med sitt förmånstagarförordnande, och att då bedöma varje förordnande utan hänsyn till efterföljande måste ofta förefalla konstlat. Om man samtidigt utgår från den betydelse som lagstiftningen inlägger i ordet "arvingar", vilket är vanligt förekommande såsom beståndsdel i standardiserade förordnanden, blir slutresultatet att i ett stort antal fall försäkringen kommer att tillfalla dem som är arvingar enligt lag, oavsett om det finns goda skäl att anta att den
individuelle försäkringstagaren velat skydda någon annan än dessa. Ehuru formellt tillämpningen kan tyckas bygga på en subjektiv tolkning av försäkringstagarens vilja, leder den till att denna vilja blir betydelselös utom i de fall där försäkringstagaren har lagt ned osedvanlig energi och skicklighet på att låta sin vilja bli bestämmande.
Reglerna om sekundosuccession i 3 kap. AB ger bl. a. upphov till frågan, hur försäkringsbelopp som vid den först avlidne makens död tillfaller efterlevande make genom förmånstagarförordnande skall behandlas när sedan denne make avlider och sekundosuccession blir aktuell. Frågan kom under bedömning i NJA 1975 s. 302 (FFR 1975 s. 60). försäkringstagaren hade inte uttryckligen förordnat vare sig om sekundosuccession eller om motsatsen. Den först avlidne makens arvingar klandrade arvskiftet med motivering att de ägde rätt till sekundosuccession också i det belopp som tillfallit efterlevande makegenom förmånstagarförordnande, något som bestreds av den efterlevande makens arvingar. TR:n biföll och HovR:n ogillade efter arvingarnas talan. HD biföll den. Domstolen framhöll, med hänvisning särskilt till NJA 1950 s. 483, att när efterlevande make erhållit egendom genom testamente utan särskild inskränkning i äganderätten, ett sådant förordnande ansetts utesluta sekundosuccession för testators efterarvingar. Det fanns emellertid enligt HD viktiga skäl för att den i fråga om testamente antagna regeln ej utan vidare tedde sig given beträffande förmånstagarförordnande. HD utvecklade skälen, delvis i anslutning till vad som tidigare anförts i den juridiska litteraturen (jfr Försäkringsrätt s. 594 f) och till ett yttrande som Svenska försäkringsbolagsriksförbund avgivit i målet. Vad som upptagits innefattade enligt domstolen övertygande skäl för att den regeln i allmänhet borde tillämpas, att förmånstagarförordnande ej föranledde avsteg från reglerna om sekundosuccession. HD ansåg det inte vara motiverat att göra en olikhet allt efter hur förordnandet varit formulerat; huruvida försäkringsbeloppet angetts skola tillkomma"arvingar" eller "make" eller "min make" eller den med namnet angivna maken torde ofta bero på en tillfällighet. Tydligt var emellertid enligt HD att omständigheter av olika slag kunde föranleda avsteg från den allmänna regeln. Såsom en sådan kunde anföras att försäkringstagaren genom testamente givit sin make oinskränkt rätt till sin kvarlåtenskap, i vilket fall det kunde te sig närliggande att tillägga förmånstagarförordnande motsvarande innebörd.13
I detta mål hänvisade HD uttryckligen till att testamente kunde inverka på tolkningen av förmånstagarförordnande. Om detta uttalande skall gå ihop med det senare avgörandet i NJA 1976 s. 24 (jfr strax ovan) torde få förutsättas, att testamentet tillkommit före eller ungefär samtidigt med förmånstagarförordnandet.
Vid försäkringar vid vilka försäkringsbeloppet helt eller delvis skall betalas först sedan en tid förflutit efter försäkringstagarens död, exempelvis pensions-
försäkringar med tjugoårsgaranti, uppstår frågan om den förste förmånstagaren skall ha förfoganderätt till försäkringen eller om hans rätt inskränks av subsidiära förmånstagares rätt. HD har i allmänhet intagit den ståndpunkten, att in dubio den förste förmåns tagaren erhåller förfoganderätten till försäkringen (se från tiden före den aktuella perioden NJA 1957 s. 36, 1969 s. 256 —förfoganderätt ansågs dock inte finnas beträffande den i rättsfallsreferatet under b) nämnda försäkringen, av skäl som inte framgår av beslutet — och 1970 s. 529 under II, s. 534; jfr Försäkringsrätt s. 560 f, 598 f, SvJT 1974 s.16 f). I de flesta fallen var förordnandet till "arvingar", och frågan kunde således anses röra tolkningen av detta ord i förmånstagarförordnanden.
Under den nu behandlade perioden kom frågan upp två gånger (jfr även NJA 1973 s. 298 (FFR 1973 s. 71), särskilt JustR Hesslers yttrande). Båda fallen rörde arvsbeskattning. I NJA 1977s. 587 (FFR 1977s. 126) var förordnandet till en namngiven person A och om hon inte levde hennes arvingar. Föredraganden yttrade i sitt betänkande, i enlighet med vilket HD fattade beslut, att anledning saknades att tillägga detta förordnande den innebörden, att A ej erhållit förfoganderätten vid försäkringstagarens död. I NJA 1978 s. 120 (FFR1978 s. 36) var förordnandet till den försäkrades barn och om sådana inte fanns den försäkrades arvingar. Försäkringstagaren efterlämnade ett barn, dottern B. HD uttalade att förmånstagarförordnandets lydelse enligt försäkringsbrevet i och för sig ej gav anledning tillägga förordnandet annan innebörd än att B skulle ha erhållit förfoganderätten över försäkringen vid faderns död. I den förtryckta texten i ansökningsformuläret om försäkring ingick emellertid en mening, enligt vilken förmånstagarförordnandet beträffande varje belopp avsåg de personer som vid beloppets förfallodag tillhörde den i förordnandet angivna kretsen. Härutöver hade enligt domstolen i målet inte framkommit några omständigheter som kunde belysa försäkringstagarens avsikter med förordnandet. Med hänsyn till pensionsansökningens innehåll måste därför antas att försäkringstagaren avsett att de barn eller andra arvingar som vid hans död ägde rätt att ta arv efter honom inte skulle vid dödsfallet erhålla förfoganderätten över försäkringen utan att pensionsbelopp på grund av försäkringen skulle vid varje förfallodag utbetalas till den eller dem som då var närmast berättigade enligt förmånstagarförordnandet.
Ett förmånstagarförordnande med den angivna innebörden kan stundom komma i konflikt med 9 kap. 2 § AB (jfr Försäkringsrätt s. 547). HD konstaterade emellertid i detta fall, att på grund av förordnandets innehåll och den tidrymd under vilken pension skulle utbetalas anledning inte fanns att räkna med att andra än dottern eller möjligen i hennes ställe en annan person (försäkringstagarens efterlämnade hustru) kom att uppbära belopp enligt försäkringen, och redan till följd härav förelåg enligt domstolen intet hinder enligt 9 kap. 2 § AB att verkställa förordnandet.
Av HD:s beslut synes ännu tydligare än i de tidigare fallen framgå, att presumtionen är att den förste förmånstagaren far rätt att förfoga över försäkringen. Presumtionen får emellertid vika när i den tryckta texten till förmånstagarförordnandet ingår ett uttryckligt uttalande av motsatt innebörd. Den omständigheten att detta är formulerat av försäkringsbolaget, och att inga garantier finns för att försäkringstagaren har förstått dess innebörd, saknar betydelse när inga konkreta omständigheter talar emot tolkningen. I de flesta fall medför det fördelar i arvsskattehänseende att tillämpa vad som står i den tryckta texten. I detta fall kan man emellertid förmoda att förhållandet varit
det motsatta, eftersom kammarkollegiet yrkade att satsen i den tryckta texten skulle tillämpas medan dödsboet bestred yrkandet.
I en tidigare rättsfallsöversikt tog jag upp den nu berörda frågan från synpunkten av inverkan av prejudikat på försäkringsbolagens uppfattning om tillämpning av förmånstagarförordnanden, närmast med anledning av att Svenska försäkringsbolags riksförbund i ett yttrande vidhöll en mening som HD två gånger hade förkastat. Jag ställde då skämtsamt-ironiskt frågan om försäkringsjurister var envisa (SvJT 1974 s. 19 f). Detta föranledde svar från Gerhard Grabe (SvJT 1974 s. 322 f) och ytterligare ett inlägg från mig (s.324 f). Trots att det ärende i vilket riksförbundets yttrande avgavs ledde till att HD fattade beslut i samma riktning som tidigare (NJA 1970 s. 534), vidhöll försäkringsbolagen sin uppfattning (se ett yttrande återgivet i NJA 1978 s. 120, på s. 123). Efter tillkomsten av de båda senaste prejudikaten har emellertid "personförsäkringens juristkommitté" i princip godtagit den presumtion som HD hela tiden har tillämpat, se ett cirkulär distribuerat av FSAB ("Juridisk information" nr 80: 08). Sådana tryckta föreskrifter i formulären som blev avgörande i NJA 1978 s. 120 är emellertid fortfarande vanliga (jfr NJA 1980 s. 687), och intet i det nämnda cirkuläret tyder på att försäkringsbolagen ämnar ändra dessa föreskrifter.
Hur skall giftorätten beräknas när efterlevande make erhåller försäkringsbelopp enligt förmånstagarförordnande? Den vedertagna principen är att efterlevande make får giftorätt i boet och därutöver försäkringen (i den mån inte jämkning enligt 104 § 2 st. FAL förekommer). Enligt en annan metod (som brukar associeras med den som en gång föreslagit den, advokaten Kallstenius) skulle emellertid efterlevande make få dels giftorätt i summan av boet och försäkringen, dels försäkringen.14 I NJA 1977s. 462 (FFR 1977s. 110) hade försäkringstagaren gjort ett uttryckligt förordnande av denna innebörd. Giftorättsberäkningen vid bestämmande av arvsskatt kunde emellertid inte påverkas härav. HD uttryckte saken så: "Vad sålunda föreskrivits om giftorättsandelens beräknande med avsteg från vad som gäller därom enligt lag kan ej vinna beaktande när arvsskatten beräknas." Ej heller vid prövning enligt 104 § 2 st., huruvida giftorätt eller laglott hade kränkts, togs hänsyn till förordnandet. Giftorätten beräknades nämligen till hälften och laglotten till fjärdedelen av summan av boet och försäkringarna, inklusive försäkringen med förmånstagarförordnande till maken. På grund av testamente kom emellertid efterlevande make att erhålla allt utom bröstarvinges laglott, och frågan huruvida formuleringen av förmånstagarförordnandet, i avsaknad av testamente, skulle kunna påverka den slutliga fördelningen, uppstod därför inte.J fr Almgren, Om förfoganden över livförsäkring, 1956, s. 192 f, Försäkringsrätt s. 600 f, Agell SvJT 1976 s. 334 f.
En fråga om förhållandet mellan förmånstagarförordnande och testamente uppstår när makar i inbördes testamente förordnar att efterlevande make skall erhålla all kvarlåtenskap med undantag för bröstarvinges laglott och det vid den först avlidnes frånfälle finns försäkring med förmånstagarförordnande till bröstarvinge. Skall i sådant fall bröstarvingen erhålla dels laglott i boet, dels vad som tillkommer honom på grund av förmånstagarförordnande, eller skall testamentet tolkas så, att laglotten beräknas på summan av boet och försäkringarna? Denna fråga har utförligt diskuterats av Almgren (a. a. s. 196—203), och
även jag har skrivit om den (NFT 1957 s. 58 f, Försäkringsrätt s. 602 f). Almgren anser att försäkringen in dubio bör avräknas på laglotten, medan jag har anfört skäl varför så inte bör vara fallet. Frågan har förekommit i åtskilliga rättsfall, men tolkningen av dessa försvåras av att fallen rör arvsbeskattning. Det har varit osäkert i vilken utsträcknng avgörandena har varit civilrättsligt eller skatterättsligt grundade, och möjligheten att den skatterättsliga bedömningen har avvikit från den civilrättsliga har inte alltid observerats tillräckligt (jfr Försäkringsrätt s. 603 n. 86).
I NJA 1979 s. 649 uppkom frågan ånyo, och HD uttalade sig om såväl den civilrättsliga som den arvsskatterättsliga bedömningen. I sitt beslut anknöt domstolen till den argumentering som förekommit i målet. Enligt kammarkollegiet borde bestämmelsen i testamentet om laglott anses avse laglott bestämd inte bara enligt 7 kap. AB utan också enligt 104 § 2 st. FAL. Dödsboet återhävdade att med uttrycket laglott i testamentet åsyftades en lott beräknad enbart på grundval av bobehållningen utan hänsyn till vad som ur försäkring skulle tillfalla förmånstagare. HD uttalade härom att vad som i målet förekommit till stöd för dödsboets ståndpunkt — oaktat förordnande till förmån för den efterlevande maken självfallet blott gällde den avlidnes kvarlåtenskap— inte var tillräckligt för att det skulle kunna antas att med testamentet åsyftats att åt termen laglott skulle ges annan innebörd än den som kammarkollegiet förespråkat och som fick "anses överensstämma med vedertaget juridiskt språkbruk". Vid den arvsskatterättsliga bedömningen kom HD så till resultatet, att laglottsökningen ur försäkringen inte skulle beaktas vid arvsskattens fastställande när yrkande om jämkning av förmånstagar förordnandena för utfående av laglott inte hade framställts.
Samma fråga uppstod i NJA 1980 s. 490 och utgången blev densamma. HD hänvisade till NJA 1979 s. 649. Däremot synes bröstarvingen i det tidigare nämnda fallet, NJA 1977 s. 462, ha erhållit dels laglott i kvarlåtenskapen dels därutöver förvärv genom förmånstagarförordnande. I detta fall saknades dock förutsättningar för tillämpning av 104 § 2 st. beträffande laglotten.
Den civilrättsliga sakfrågan måste betraktas som invecklad. Vad HD åsyftar när domstolen talar om "vedertaget juridiskt språkbruk" känner jag inte till. Utgår man från vad testator kan antas åsyfta, vilket är principen för testamentstolkning, finner man att ett stort antal olika omständigheter kan inverka. Det förefaller som om HD huggit av den gordiska knuten. Trots detta må några allmänna reflexioner göras.
Den regel som dödsboet hävdade i rättsfallet, och som HD förkastade även civilrättsligt, är såvitt jag förstår den enklaste och mest lättillämpade. Man beräknar laglott i kvarlåtenskapen, och därtill lägger man förvärv för bröstarvingen genom förmånstagarförordnande. Sedan får man se om bröstarvingen kan och vill påkalla jämkning enligt 104 § 2 st. Man undgår också tvekan om konsekvenserna i en sådan situation som den som förekom i NJA 1977 s.462.
Ett annat skäl är följande. Om försäkringsbeloppen är betydande i förhållande till kvarlåtenskapen och helt eller till övervägande del tillfaller efterlevande make — något som under nuvarande förhållanden ofta inträffar — blir testamentet till efterlevande make utan betydelse enligt HD:s tolkning, därför att hela kvarlåtenskapen går åt för att täcka laglottsanspråket. Detta inträffade såväl i NJA 1979 s. 648 som i NJA 1980 s. 490. I Försäkringsrätt (s. 605) har jag uttalat, att en omständighet som kan tyda på att en tolkning bör
avvisas är att den skulle leda till att en hel disposition — ett testamente eller ett förmånstagarförordnande — bleve helt verkningslös. Forfarande tycker jag att detta är en beaktansvärd synpunkt.
Några rättsfall från senare år berör mer direkt 104 § 2 st. FAL.15 NJA 1978s. 581 (FFR 1978 s. 144) rör behandlingen i arvsskatterättsligt hänseende av laglottsberättigad arvinges förvärv enligt 104 § 2 st. FAL av belopp ur pensionsförsäkring. Avgörandet torde inte ha direkt civilrättslig betydelse. Det förtjänar emellertid att uppmärksammas att HD:s majoritet (tre JustR mot två) fäste avgörande vikt vid ett stadgandes ordalydelse, trots att som domstolen själv anförde vissa motivuttalanden talade däremot "ganska bestämt".
I NJA 1978 s. 329 (FFR 1978 s. 96) utvisade ett dödsbo en betydande brist, samtidigt som det fanns utmätningsfria försäkringar till likaledes betydande belopp med förmånstagarförordnanden. Målet rörde den arvsskatterättsliga bedömningen av denna situation. Till grund för denna låg ställningstaganden i civilrättsliga frågor.
Till en början visar rättsfallet att jämkning av förmånstagarförordnande kan ske enligt 104 § 2 st. för att tillgodose bröstarvinges laglott, trots att boet utvisar brist (jfr Almgren a. a. s. 194 ff och Försäkringsrätt s. 609 medhänvisningar). De laglottsberättigade arvingarna erhöll sålunda en fjärdedel av försäkringarnas värde.
Försäkringsbeloppen ingick inte i kvarlåtenskapen, och den avlidnes borgenärer kunde inte göra anspråk på betalning ur dem. Detta fick enligt HD anses gälla även del därav som tillföll bröstarvingarna enligt 104 §, något som knappast kan direkt utläsas ur lagen. (Jfr SOU 1964: 35 s. 447 f samt Försäkringsrätt s. 612.)
I målet var också fråga om skattelättnad kunde vinnas för den som framställt yrkande om jämkning för tillgodoseende av laglott genom att han ådragit sig personligt ansvar för dödsboets skulder och även betalt dessa. HD fann att ådragande av personligt ansvar aldrig kunde ligga till grund för skattebefrielse. En förmånstagares betalning av boets skulder kunde däremot i vissa fall anses motsvara avstående från förvärvet genom förmånstagarförordnande och på denna väg leda till skattebefrielse. Detta kunde emellertid enligt HD inte på motsvarande sätt gälla laglottsberättigad arvinge, för vilken förmånstagaren fått stå tillbaka på grund av bestämmelserna i 104 § FAL."Sedan ett anspråk på laglottsökning framställts och tillgodosetts torde nämligen ett avstående till förmån för den avlidnes borgenärer inte kunna ses —och ej heller i arvsskattehänseende behandlas — annat än som en disposition av arvingen över egna medel."
Den citerade meningen synes i första hand avse den civilrättsliga bedömningen. Från saklig synpunkt kan det frågas, varför man skall behandla laglottsberättigad bröstarvinge på annat sätt när han härleder sin rätt enbart ur 104 § 2 st. än när han stöder sig på ett uttryckligt förordnande till förmån för honom. Det förefaller rimligare att ta hänsyn till om skulderna betalts innan förmånstagaren resp. den laglottsberättigade tillträtt de försäkringsbelopp som tillkommer honom. Arvsskatterättsligt görs som bekant en skillnad mellan de båda slagen av förvärv. Detta leder till tolkningssvårigheter, vilka också illustrerar hur ringa skillnaden ofta är mellan de båda slagen av förvärv. I SvJT 1980 rf s. 29 hade Svea HovR att avgöra, huruvida ett förmånstagarför-
ordnande till a) make, b) arvingar kunde anses innefatta förmånstagarförordnande även till barn när den försäkrade efterlämnade make eller om dessa skulle antas vara förmånstagare endast om make saknades. HovR:n antog det förra, varför barnens förvärv arvsbeskattades som förvärv enligt förmånstagarförordnande.
Som standardförordnande förekommer både typen "Den försäkrades make.Om make inte finns den försäkrades arvingar" och typen "Den försäkrades make. Om make inte finns eller helt eller delvis avstår från sin rätt, den försäkrades arvingar." Det torde vanligen inte vara någon svårighet att förmå make att avstå från sin rätt när maken vet att bröstarvinge med stöd av 104 §2 st. kan uppnå samma resultat som genom avståendet. Finns det skäl att civilrättsligt (och för den del även skatterättsligt) premiera dem som tecknar försäkring i bolag vilkas jurister är skickliga nog att välja den senare formuleringen?
NJA 1980 s. 687 är ett arvsskattemål som rör beräkningen av den skattefria giftorättsandel som tillkommer efterlevande make enligt 12 § 1 st. lagen om arvsskatt och gåvoskatt (samt om fördelningen av den skattefria andelen på olika förmånstagareförvärv). Meningarna var delade i HD, och det åberopades ett antal rättsfall, av vilka flera var refererade på andra frågor än dem som var aktuella i detta fall. Den civilrättsliga betydelsen av frågan synes inskränka sig till att däri bl. a. figurerade frågan, hur nära den i målet aktuella arvsskatterättsliga giftorättsberäkningen förhåller sig till den civilrättsliga beräkning som sker enligt 104 § 2 st. FAL. HD:s majoritet anslöt sig närmare till 104 § 2 st. än minoriteten gjorde. Det synes emellertid som om oklarheterna mer gäller den arvsskatterättsliga bedömningen än den civilrättsliga, och avgörandet kastar då inte mycket ljus över den civilrättsliga bedömningen.
I NJA 1976 s. 90 (FFR 1976 s. 14) var frågan, om anspråk på jämkning av förmånstagarförordnande enligt 104 § 2 st. FAL för tillgodoseende av laglott kunde framställas lång tid (nio och ett halvt år) efter det försäkringstagaren dog och försäkringsbeloppet ur en pensionsförsäkring började betalas ut. Förmånstagarförordnandet var återkalleligt och jämkning kunde ske enligt 104 § 2 st. Detta stadgande upptar inte någon preskriptionsregel. Förmånstagaren som uppburit försäkringsbeloppen hänvisade till 7 kap. 4 § AB. Talan enligt detta stadgande, som rör återgång av gåva för att tillgodose laglottsanspråk, skall väckas inom ett år från det bouppteckning avslutades. HovR:nuttalade i sin av HD fastställda dom att krav enligt 104 § 2 st. ej var underkastat annan preskription än den tioåriga. Detta lagrum reglerade uttömmande laglottsskyddet och 7 kap. 4 § ÄB skulle därför ej tillämpas vid sidan av 104 § 2 st.
Avsaknaden av en regel om preskription av anspråk enligt 104 § 2 st. har påtalats flera gånger i litteraturen (se bl. a. Almgren, a. a. s. 206). Med nuvarande reglering kunde utgången i rättsfallet inte gärna undvikas.
En viss beröring med den senast nämnda frågan har den i FFR 1972 s. 222 (HovR:n över Skåne och Blekinge). En person avled i augusti 1967, och kort tid efter hans död utbetalades försäkringsbelopp på sammanlagt ca 37 000 kr till hans mor och syskon, som antogs vara förmånstagare. Några månader senare födde hans förutvarande fästmö en dotter som förklarades vara trolovnings barn till den avlidne. Som sådan var dottern ensam förmånstagare. Hon krävde av dem som uppburit beloppen att utfå dem. Talan mot den avlidnes moder bifölls av HovR:n så tillvida som hon förpliktades utge de belopp som
återstod vid den tidpunkt från vilken hon inte längre kunde anses vara i godtro om att den avlidne efterlämnade en dotter. Den avlidnes syskon förpliktades utge de ganska obetydliga belopp som tillfallit dem.
Fallet illustrerar att inte endast anspråk på jämkning av förmånstagarförordnande, grundade på laglott, utan även anspråk på annan grund kan komma som obehagliga överraskningar för dem som uppburit försäkringsbelopp som förmånstagare. Den fråga som uppstod i rättsfallet kan såtillvida inte betraktas som typiskt försäkringsrättslig som den hade kunnat uppstå även om den avlidnes moder och syskon hade förbrukat t. ex. bankmedel som denne lämnat efter sig. Men genom den relativa betydelse som försäkringsbelopp har, inte minst i små dödsbon, får frågan om godtrosskydd för förvärvaren särskild aktualitet för sådana belopp.
Min förra rättsfallsöversikt slutade, såsom redan omtalats, med frågan: Är försäkringsjurister envisa? Jag har full förståelse om någon efter att ha läst denna översikt tycker att även jag är envis.