ANDERS VICTORIN. Kollektiv hyresrätt. Institutet för rättsvetenskaplig forskning CIII, Norstedts. Värnamo 1980. XIII + 403 s.

 

Hyresförhandlingslagen betecknades av lagrådet som en nyskapelse inom vår avtalsrätt. Lagrådet påpekade att den i viss mån har sin förebild inom arbetsrätten men att den använda tekniken är en annan.
    Den sålunda helt nyligen (1978) genomförda lagstiftningen har redan fått sin vetenskapliga behandling av Anders Victorin i hans bok Kollektiv hyresrätt. Framställningen vänder sig enligt författaren i första hand till dem som i sin praktiska verksamhet har att tillämpa vad han — inte utan fog — kallar "de ganska snåriga reglerna" kring hyresförhandlingslagen. Men framställningen vänder sig även till alla som är intresserade av förhållandet mellan olika former av civilrättslig reglering inom samhället. Författaren framhåller med all rätt att kollektiva lösningar på vissa områden framstår som alternativ till tvingande lösningar på det individuella avtalsplanet eller till mera direkta ingripanden från en offentlig administration.
    Redan den hittillsvarande hyreslagstiftningen, i 12 kap. jordabalken, får betecknas som ganska svårtillgänglig. Ändå tillämpas den, liksom hyresförhandlingslagen torde få komma att tillämpas, i stor utsträckning av ickejurister bland fastighetsförvaltare och hyresgästombudsmän. Att detta varit möjligt torde få tillskrivas det förhållandet att ämnet behandlas i ett antal förnämliga lagkommentarer och monografier. Till dessa sluter sig på ett förtjänstfullt sätt Anders Victorins bok.
    Som bakgrund till behandlingen av hyresförhandlingslagen ger Anders Victorin en bred framställning dels av organisationernas framväxt på den svenska hyresmarknaden och det frivilliga förhandlingssystem som de byggt upp, dels av den svenska bostadspolitiken i stort och dels av utvecklingen av det praktiska förhandlingssystemet efter genomförandet av hyresförhandlingslagen. Även om dessa avsnitt med nödvändighet måste bli översiktliga och rent deskriptiva och dessutom snabbt blir föråldrade i sina detaljer —vissa ändringar har redan skett i fråga om bostadsfinansiering och beskattning — ökar de väsentligt arbetets värde som lärobok. Juris studerande som läser boken kommer att få en god uppfattning om en inte oviktig del av den verklighet som de senare kommer att arbeta i — en del som nu är beklagligt okänd för många jurister. Från dessa avsnitt förtjänar särskilt att nämnas Anders Victorins beskrivning av de problem och de fördelar som hyressättningen enligt bruksvärdesprincipen är förenad med. Beskrivningen är enligt anmälarens mening träffande.
    Anders Victorin framhäver två grundläggande drag i hyresförhandlingslagens uppbyggnad, dess beroende av det frivilliga förhandlingssystemet och den påverkan som lagen rönt från den arbetsrättsliga lagstiftningen. När författaren diskuterar olika alternativ som lagstiftaren haft att välja mellan för att möjliggöra en spridning av det kollektiva förhandlingssystemet på hyresmarknaden tillskriver han möjligen lagstiftaren alltför stor handlingsfrihet. Om stora och tunga organisationer redan utvecklat ett förhandlingssystem, som dessutom fått täckning genom förhandlingsklausuler i hundratusentals

 

hyreskontrakt, är det i realiteten knappast möjligt för lagstiftaren att göraannat än att bygga vidare på detta. När författaren t. ex. diskuterar varförallmänt skadestånd inte kommit till användning som sanktionsmedel i vidareutsträckning än som skett i hyresförhandlingslagen, torde svaret vara, att detvar en ny och främmande fågel i det hyresrättsliga förhandlingssystemet, somingen av parterna var särskilt intresserad av.
    Den arbetsrättsliga lagstiftningen har visserligen på åtskilliga punkter fått stå modell för enskilda bestämmelser i hyresförhandlingslagen, men man bör undvika att dra alltför långt gående paralleller mellan arbetsrätten och den kollektiva hyresrätten. Anledningen härtill är kanske främst att det är svårt att på hyresrättens område konstruera några acceptabla utomrättsliga stridsmedel — massvräkningar är inte socialt godtagbara och då måste också hyran betalas. Skillnaden mellan arbetsrätten och den kollektiva hyresrätten understryks också av författaren.
    Arbetets tyngdpunkt ligger i en systematisk behandling i fyra avsnitt av deolika bestämmelserna i hyresförhandlingslagen. Avsnitten behandlar förhandlingsordningen, förhandlingen, förhandlingsöverenskommelsen och förhandlingsklausulen. Det är ett gott grepp av författaren att han i det sista avsnittet vänder på sin utgångspunkt och betraktar förhandlingssystemet ur det enskilda hyresavtalets synvinkel.
    Framställningen i dessa delar är ingående och skarpsinnig. På enskilda punkter kan anmälaren naturligtvis hysa en från författaren avvikande mening men detta gäller huvudsakligen detaljer och det finns inte anledning att gå in på dem här. Vid läsningen greps anmälaren visserligen av misstanken att åtskilliga frågor som författaren tar upp har övervägande teoretiskt intresse och inte behövde behandlas så utförligt i en bok om ett så jordnära ämne som hyresförhandlingar. Liksom beträffande åtskilliga andra vetenskapliga författare noterade anmälaren också hos Anders Victorin en benägenhet att tillskriva lagstiftaren alltför subtila överväganden. Den säkraste hypotesen när man tvingas fråga sig vad lagstiftaren egentligen avsett i ett visst hänseende är att lagstiftaren över huvud taget inte tänkt på problemet. Emellertid har anmälaren från tillförlitligt håll inhämtat att Anders Victorins bok redan har visat sig vara av stort värde i den dömande verksamheten både som vägledning och som inspirationskälla. När det som här är fråga om vad lagrådet betecknade som en nyskapelse inom avtalsrätten torde en vetenskaplig framställning inte kunna få ett bättre betyg.
Staffan Vängby