Vem äger beställt skepp under byggnad? Replik
I SvJT 1980 s. 698 ff hade jag anledning att behandla frågan om äganderätt till beställt skepp under byggnad och då hävda att, till följd av bl. a. 14 § tredje stycket sjölagen (vilande på erkända sakrättsliga grundsatser), leverantör och beställare i förening äger bygget om inte den fulla äganderätten lagts i beställarens hand. Under det att jag skrev artikeln tillkom ett hovrättsfall (Åsiverken) som erkände leverantören som ensam ägare för vissa angivna ändamål, därtill utpekad genom kontraktet. I ett tillägg till artikeln vände jag mig kort mot denna lagtillämpning. Nu har Kurt Grönfors i sin översikt av sjörättspraxis, publicerad i SvJT 1982 s. 296, inskridit till försvar av utgången som han finner praktiskt tilltalande. Detta är inte höjt över diskussion och replik är påkallad.
I 12 § sjölagen står att ägaren anmäler skepp under byggnad för registrering, men där står inte vem som äger bygget. I 13 § sjölagen står att förvärv av skeppet skrivs in på grundval av registreringen. Enligt 14 § första stycket sjölagen anses den som gör registreringsanmälan därmed också söka inskrivning av sin rätt (min kursivering). Vilken denna rätt är kan, i fall av beställning under "villkor som innefattar äganderättsförbehåll eller är att jämställa därmed", utläsas av 14 § tredje stycket sjölagen. Där sägs att beställaren då har villkorlig äganderätt som han är berättigad att få inskriven; i det läget kan alltså leverantören inte vara ensam ägare utan bara ha en mot beställarens rätt svarande, likaledes villkorlig äganderätt (jfr 14 § fjärde stycket sjölagen). I min artikel har jag utvecklat konsekvenserna av att negligera detta lagrum: beställaren, och med honom hans borgenärer, mister sakrättsskyddets fördelar och borgenärerna berövas möjligheten att komma åt denna beställarens förmögenhetstillgång (för en och annan den enda av betydelse) på exekutiv väg. Registret blir vilseledande, inte bara med avseende på pantsättningsbefogenheten (vilket åtminstone stämmer med kontraktet) utan också med avseende på befogenheterna att förfoga över bygget genom att överlåta detsamma eller andel däri till tredje man (vilket svär mot kontraktet); därtill kommer att staten står skadeståndsansvar för sådan registrets ovederhäftighet. Denna ovederhäftighet är alltså bara den mest spektakulära konsekvensen.
Hovrättsbeslutet går ut från att äganderättsfrågan ej besvaras i lagen utan bara i allmänna rättsgrundsatser. Beslutet säger att dessa grundsatser berättigar parterna att lösa frågan om äganderättens övergång som de vill och sluter därav, mot bakgrund av lagförarbetena, att parterna också hade rätt att låta leverantören framträda i registret som ensamägare. Detta är nu enligt min mening dubbelt fel. Ty för det första besvaras verkligen äganderättsfrågan i lagtexten så som jag nyss angav. Och för det andra kan inte jag för min del kännas vid någon allmän rättsgrundsats som skulle berättiga parterna att på detta sätt och med dessa konsekvenser styra med äganderätten till kontraktsföremålet efter sitt suveräna behag; det rörde sig nämligen, nota bene, om att för vissa ändamål dela upp typiska ägarbefogenheter mellan parterna. Men en sak är att parterna kan fritt reglera äganderättens slutliga övergång och en annan är att de inte kan frigöra denna fråga från kontraktet så att äganderätten helt förnekas fram till viss senare tidpunkt under kontraktsförhållandet.
Grönfors' försvar för hovrättsfallet går, synes det mig, ut på att parterna inte genom kontraktet på något sätt disponerat över äganderättens framtida övergång och att man därför skulle stå inför ett intill gränsen mot "föravtal" reducerat kontraktsförhållande som lämpligen bör behandlas lika med ett föravtal, till följd varav man inte skulle kunna erkänna någon villkorlig äganderätt för beställaren. Mot detta vill jag invända, dels att sådan kontraktstolkning rimligen går parterna över huvudet, dels att den likväl kommer i konflikt med 14 § tredje stycket sjölagen där verkan av "villkor som innefattar äganderättsförbehåll eller är att jämställa därmed" regleras annorledes än Grönfors tänker sig. Parterna har skrivit ett inbördes förpliktande kontrakt enligt vilket leverantören åtog sig att bygga och leverera samt beställaren att mottaga och betala ett bestämt skepp. I detta kontrakt ryckte de in denna klausul:
Redan efter ordalydelsen inbjuder detta till motsatsslutet att äganderätten skall gå över vid leveransen. Insatt i ett ömsesidigt förpliktande kontrakt, som i övrigt bär den fullgångna beställningens prägel, kan det enligt min mening inte gärna med framgång inför domstol hävdas att kontraktet genom klausulen lämnat frågan om äganderättens framtida övergång öppen och obesvarad. Månget kontraktsförhållande med inbyggda och alldeles banala regler om äganderätten till kontraktsföremålet skulle då hux flux befinnas, genom att dylik klausul tilläts förneka kontraktet, bli reducerat till ett med "föravtal" jämställt rättsförhållande. Att parter, som troligen med avsikt underlåtit att lägga upp sitt avtal på optionsbasis, då skulle mena sig vara rätt uttydda tvivlar jag starkt på. Men verkan av "äganderättsförbehåll" eller villkor "som är att jämställa därmed" styrs av 14 § tredje stycket sjölagen. Den klausul jag citerat ovan hör enligt min mening klart under denna lagtext, vilken — varken aningslöst eller av förbiseende — gjorts just så vittfamnande som den är. Jag vill betona att lagtexten tar sikte på det obligationsrättsliga läget, på vilket skall kunna lagras sakrättsliga verkningar enligt andra regler i lagen (jfr förhållandet mellan 14 § första stycket sjölagen och reglerna i 19 och följande §§ samma lag).
Vill man nu partout att parterna skall ha sådan suverän rörelsefrihet som hovrättsfallet ger dem (och att skeppsbyggnadsregistret skall rättvisande avspegla det bruk de gör av denna frihet) då är det enligt min mening inte genom improviserad lagtillämpning utan genom omsorgsfull lagstiftning som man skall åstadkomma detta. Ty hela lagverket, som det nu står, är byggt kring den fundamentala syn på äganderättens övergång och dess relation till bl. a. överlåtelse och pantsättning som jag här har redovisat.1 Verket är byggt med den hos oss traditionella tekniken att det är stereotypa rättsfigurer som registreras och då kan man inte frigöra sig från kontraktsförhållandets fundamentala innebörd. Annat vore det om man exempelvis efterbildat den dansknorska tinglysningsordningen. Då hade registret kunna peka ut valfri part som ägare och behörig att förfoga över egendomen. Ty då hade beställarens kontrakt kunnat registreras vid sidan av denna registernotering och allan rättfärdighet blivit uppfylld genom den sakrättsverkan man kunde ge dylik registrering. Men att åstadkomma detta är, som sagt, inte gjort i en handvändning.
Emellertid tror jag inte att man behöver ge sig in på någon revision av inskrivningsordningen eller av ordningen för äganderättens övergång för att tillgodose de begränsade önskemål som lett fram till hovrättsfallet och försvaret för detsamma. Önskemålen gäller ju att leverantören skall kunna pantsätta bygget ensam utan beställarens medverkan, däremot inte att beställaren skall vara betagen sin kontraktsrätt och sakrättsskydd för denna. Och dylika önskemål blir tillgodosedda, ifall den numera inledda och högst behövliga1 revisionen av vår hypotekariska panträtt (över hela linjen) ger vad man har anledning att hoppas att den skall ge: en från lagfaren/inskriven ägare avskiljbar behörighet att pantsätta den intecknade egendomen.
Christer Rune