Olof Alsén †. Olof Alsén föddes 1894 i Kristianstad. Han avlade kansliexamen i Stockholm 1914 och blev jur.kand. 1918. Efter några års förordnanden i kammarkollegiet inträdde han i hovrätten över Skåne och Blekinge. Han blev assessor där 1925 och hovrättsråd 1930. Åren 1929—34 var han byråchef för lagärenden i socialdepartementet och blev expeditionschef där 1934. 1937 utnämndes han till justitiekansler (JK). På den posten kvarstannade han till sin pensionering vid årsskiftet 1961/62. Under JK-ämbetets snart 270-åriga historia torde knappast någon ha innehaft ämbetet under längre tid.
Posten som JK far anses höra till de allra mest utsatta inom svenskt rättsväsende och inom förvaltningen över huvud taget. Det finns flera orsaker till detta. En är att JK har olika funktioner att fullgöra. JK har sålunda att öva tillsyn över domstolar och andra myndigheter men han är också regeringens främste juridiske rådgivare. En justitieminister har en gång inför en efterträdare till Olof Alsén uttryckt detta så att JK skall varaett stöd år regeringen. Det är uppenbart att dessa två funktioner inte alltid och i alla lägen är helt lätta att förena. Lägger man därtill att JK utom annat är åklagare i tryckfrihetsmål förstår man lätt att JK kan nödgas träffa avgöranden som kan väcka demest skilda åsikter och känslor till liv. Detta är något som de alla fått erfara — både Olof Alséns föregångare på posten som JK och hans efterträdare.
Att Olof Alsén fick erfara detta i kanske högre grad än de flesta som innehaft posten som JK sammanhänger naturligtvis med att han innehade ämbetet under så lång tid. Men därtill kommer att han fick ta befattning med ovanligt många svårbedömda rättsaffärer och invecklade utredningar.
Redan när han tillträdde sitt ämbete väntade honom flera sådana rättsaffärer. Här kan nämnas den s. k. Unmanaffären och Högbroforssaken. Under kriget fick han i uppdrag av regeringen att göra flera utredningar rörande händelser som hade samband med då rådande utomordentliga förhållanden. Exempel här på är utredningarna omden egendomliga Skarpnäcks-instruktionen och om Gotlandsbåten Hansas undergång. Omedelbart efter krigets slut kom den märkliga Rosenbladaffären. Därefter följde så under 1950-talet ett stort antal rättsaffärer som väckte allmän uppmärksamhet, t. ex.Haijby- och Sellingsakerna.
Det är inte möjligt att här redovisa alla dessa uppdrag och utredningar. Det är heller inte möjligt att här analysera och bedöma Olof Alséns insatser som JK. Det är en uppgift för framtiden. Den som skriver dessa rader och som under mycket lång tid nära fick följa Olof Alséns verksamhet är övertygad om att en sådan granskning kommer att visa att kritiken ofta var löst grundad och ibland orättvis. Naturligtvis fanns också annan kritik — kritik som var grundad på andra värderingar än som låg till grund för JK:s bedömande och hade ärligt menade avsikter. Olof Alsén visade i förvånande grad förståelse och respekt för sådan kritik. Den kände han aldrig sårande.
Vi som fick följa hans verksamhet kan vittna om hans utomordentliga plikttrohet och samvetsgrannhet. Han var skoningslös mot sig själv i sin kritik mot egna tankar och bedömanden innan han kom fram till resultat som hans samvete och rättskänsla godkände. Som chef var han fordrande men eftersom han fordrade mest av sig själv var