MADELEINE LÖFMARCK. Gäldenärsbrotten. Tolkning och tillämpning av straffbestämmelserna i 11 kap. brottsbalken. Institutet för rättsvetenskapligforskning CXVI. Lund 1982. Norstedts. 374 s.

 

Samhällets intensifierade åtgärder under senare år mot den s. k. ekonomiska brottsligheten i förening med ett hårdare ekonomiskt klimat har ytterligare markerat det sedan lång tid tillbaka stora behovet av både en rättsvetenskaplig undersökning och en praktisk lagkommentar angående gäldenärsbrotten. Det är med tillfredsställelse man kan notera att dessa behov blivit i betydande grad tillgodosedda genom den förnämliga analys av området som gjorts av Madeleine Löfmarck i hennes arbete Gäldenärsbrotten, tolkning och tillämpning av straffbestämmelserna i 11 kap. brottsbalken. Boken är utgiven i Institutets för rättsvetenskaplig forskning skriftserie. Löfmarck som undermånga år på det vetenskapliga planet och vid vidareutbildning av praktiskt verksamma jurister arbetat med frågor rörande ekonomisk brottslighet har förutsättningarna att på ett intresseväckande sätt gå i land med uppgiften att förena vetenskapliga och praktiska syften. Löfmarck uppmärksammar ett stort antal frågor av praktiskt intresse vid tillämpningen av 11 kap. brottsbalken på grundval av kontakter med bland andra domare, konkursförvaltare, polis och åklagare.
    Arbetets disposition är i huvudsak relaterad till paragrafindelningen i 11 kap. brottsbalken men vissa generella frågor har tagits upp till behandling för sig. Gärningstyper som står i samband med varandra är sammanförda vid

 

Gustaf Lagerbielke 155behandlingen medan åtalsregler tas upp i anslutning till de typer av brott till vilka de är att hänföra. Konkurrensproblem i sammanhang med gäldenärsbrotten får i praktiken betydelse t. ex. i fråga om samtidigt ansvar för gäldenärsbrott och trolöshet mot huvudman. Men också frågor om t. ex. bedrägeri, svindleri och menedsbrott blir aktuella i dessa sammanhang. Även utanför brottsbalken finns bestämmelser angående gäldenärens ansvar. Som exempel härpå kan nämnas straffbestämmelserna i 80 och 81 §§ uppbördslagen (1953:272) om arbetsgivares ansvar för att inte verkställa skatteavdrag och underlåtenhet att betala innehållen källskatt samt straffbestämmelserna i 212 § KL mot att konkursgäldenär driver bokföringspliktig näringsverksamhet och överträder näringsförbud. Löfmarcks undersökning sker bl. a. från utgångspunkten att straffansvaret tidigare, innan statens anspråk på skatt hade nuvarande betydelse, var utformat främst med tanke på skydd åt vanliga kreditgivare som t. ex. banker, leverantörer och entreprenörer. I dagsläget är i stället statens behov av skydd för sina anspråk på skatter och allmänna avgifter dominerande i samband med obeståndssituationer. Gäldenärsbrottet kan därmed numera synas rikta sig framför allt mot staten som skatteborgenär. Den svenska synen härvid torde också ha bidragit till vår gradvis strängare uppfattning beträffande den ekonomiska brottsligheten inbegripet gäldenärsbrottsligheten. Med hänsyn till det starka i de mest skilda sammanhang manifesterade politiska intresset för straffskärpningar och andra åtgärder mot den s. k. ekonomiska brottsligheten finns det all anledning att klargöra att gäldenärsbrotten lika väl kan rikta sig mot och därigenom drabba t. ex. banker och enskilda leverantörer som de drabbar staten. Det allmänna har också genom senare års lagstiftning erhållit goda möjligheter att som t. ex. skatteborgenär säkra inbetalningar eller eljest gardera sig för problem förbundna med att inte självt kunna välja sina borgenärer. Löfmarck har enligt min mening rätt i att en gäldenärs agerande bör bedömas på samma sätt oberoende av vilken typ av borgenärer som berörs av brottet och att det avgörande för bedömningen av hur grovt ett brott framstår främst är handlingssätt och storlek på det belopp brottsligheten gäller. Löfmarck menar att rättssäkerhet och effektivitet i rättstillämpningen bäst tillgodoses av ett praktikabelt och avgränsat straffansvar och inte av skärpta straffskalor och ytterligare steg mot kriminalisering av t. ex. underlåtenhet att betala uppkomna eller preliminärt debiterade skulder.
    Gäldenärsbrottet är som huvuddelen av annan brottslighet en internationell företeelse och en form av kriminalitet som torde leda till ovanligt låg uppklarning inte minst med hänsyn till bevissvårigheterna. Under senare år har i Sverige uppklarningsprocenten beträffande gäldenärsbrotten sjunkit betydligt. Starkt bidragande orsaker härtill kan enligt min mening vara dels en avsevärt ökad brottslighet på grund av nedåtgående ekonomiska konjunkturer, dels att de utredningsresurser, som polis och åklagare förfogar över, inte getts möjlighet att öka i takt med brottsutvecklingen.
    Efter en kortfattad komparativ och historisk exposé över rättsområdet går Löfmarck in på gäldenärsbegreppet som subjektrekvisit i ett enligt min mening välkommet avsnitt om bl. a. tidpunkten för uppkomsten av skuld, t. ex. på grund av familjerättslig underhållsskyldighet, skatter, avgifter, böter, skadestånd och anställdas arbete.
    Lagföring för gäldenärsbrott är ofta förenad med särskilda svårigheter ifråga om det i straffbestämmelserna centrala obeståndsrekvisitet. Den oklara

 

156 Anm. av Madeleine Löfmarck: Gäldenärsbrottenavgränsning av straffansvaret som följer av obeståndsbegreppet analyseras i ett särskilt kapitel. Följande kapitel belyser oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer, oriktiga uppgifter i samband med exekution, mannamån mot borgenärer och bokföringsbrott. Framställningen i dessa och andra avsnitt är på ett lättöverskådligt sätt uppdelad med hjälp av rubriker, vilket underlättar bokens användning vid praktiskt arbete.
    Ur subjektiv synpunkt torde det nyssnämnda effektrekvisitet framkallande eller förvärrande av obestånd vålla betydande bevisproblem. En sammanfattning av dessa svårigheter ges i ett av de avslutande kapitlen. Bevissvårigheterna torde i regel knappast ha sin grund i de åtalades perfida läggning och förslagna försvar utan hänger fastmer i stället, som också Löfmarck pekar på, samman med den många gånger oklara innebörden i de objektiva brottsrekvisiten.
    Polis och åklagare har smärtsamt kännbara svårigheter att bemästra gäldenärsbrotten. I avbidan på mer lättillämpade objektiva brottsrekvisit torde kanske verkliga resursförstärkningar inte minst på åklagarsidan förbättra möjligheterna att komma till rätta med en del av svårigheterna. Också Löfmarcks arbete utgör i flera hänseenden ett betydelsefullt bidrag till effektivare åtgärder mot gäldenärsbrotten. Boken medverkar till ökad kunskapsspridning om gällande straffrätt på området och den ger vägledning för reformer syftande till ökad klarhet beträffande de objektiva brottsrekvisitenför gäldenärsbrotten. Arbetet bidrar härmed till förbättrad rättssäkerhet i kampen mot de ekonomiska brotten.
 

Gustaf Lagerbielke