Om adekvans — än en gång

 

Av f. d. justitierådet ERLAND CONRADI

 

I min recension av Halvar Lechs bok Skadeersättning för personskada (se SvJT 1974 s. 34 ff) kom jag också in på adekvansproblematiken. Sedan dess har jag haft ytterligare anledning att fundera över hithörande frågor. Det är nog så, att adekvansspörsmål relativt ofta dyker upp i den dömande verksamheten (märk bl. a. det i straffrätten föreliggande förhållandet mellan misshandel och vållande till annans död resp. till kroppsskada, brottsbalken 3: 5, 7 och 8). För egen del har jag haft turen — eller oturen — att ganska ofta möta adekvansfrågor i min domargärning. Nu senast har vi i brottsskadenämnden — där jag i skrivande stund, november 1983, har min verksamhet förlagd — på kort tid haft två ärenden, i vilka frågor av hithörande slag satts på sin spets.
    Omständigheterna i det första av dessa fall var följande. Två berusade ynglingar råkade i slagsmål, och den ene av dem tilldelade den andre några (lättare) slag i ansiktet. Den slagne föll därvid omkull och hamnade så olyckligt, att han slog huvudet i marken och fick en blödning mellan skallbenet och den hårda hjärnhinnan (epiduralhematom) med mycket svåra skador som följd. Den pojke som utdelat slagen åtalades för misshandel och vållande till kroppsskada. Han dömdes för misshandeln; däremot ogillades åtalet för vållande till kroppsskada under motivering att gärningsmannen inte kunde anses ha haft anledning taga i beräkning, att våldet kunde medföra svårare kroppsskada eller sjukdom. I det läget ansökte den skadade ynglingen om ersättning för sina skador hos brottsskadenämnden.
    Fallet föranledde en livlig diskussion. I nämnden (jag deltog inte i avgörandet) ansåg majoriteten (3 ledamöter), att den olyckliga utgången av slagsmålet huvudsakligen berodde på den skadade ynglingens egen aktivitet att rusa fram mot gärningsmannen, vilket i sin tur innebar, att den genom fallet mot marken uppkomna skadan inte kunde betraktas som en följd av misshandeln. Ersättningsanspråket ogillades därför. En minoritet bestående av 2 ledamöter ansåg däremot, att även om tingsrätten vid en straffrättslig oaktsamhetsbedömning funnit att vållande till kroppsskada inte styrkts, så förelåg

 

12—43-163 Svensk Juristtidning

 

likväl adekvat kausalitet mellan misshandelsbrottet och skallskadan. Därmed vore kravet i 1 § brottsskadelagen - att skadan skulle ha uppkommit till följd av brott (i detta fall misshandelsbrottet) uppfyllt.
    De ledamöter som utgjorde majoriteten hade alltså inte anledning att ingå på någon adekvansbedömning; för deras vidkommande stannade resonemanget vid den s. k. logiska kausaliteten, d. v. s. vid frågan om det faktiskt förelåg orsakssamband mellan handling och skada. Det finns ändå skäl att dröja ett ögonblick vid deras mening, eftersom den rymmer en frågeställning som har sitt intresse. I Skadestånd III (SOU 1971:83 s. 63) betonades det samband som råder mellan skadeståndsrättens medvållanderegel och kravet på (adekvat) kausalitet mellan den skadegörande handlingen och skadan. Det framhölls, att en oaktsam medverkan till skadan från den skadelidandes sida i vissa fall kunde anses bryta kausalsammanhanget mellan handlingen och (en del av) den skadliga effekten eller åtminstone komma denna att framstå som så svårförutsebar, att den enligt gängse betraktelsesätt finge anses som inadekvat (jfr Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982 — i fortsättningen cit. Bengtsson, Jämkning — s. 168 ff). Tydligen står man här inför valet mellan att utföra en sedvanlig jämkning på grund av den skadades medvållande och att tillämpa det återgivna betraktelsesättet om kausalitetsavbrott.
    Av motiveringen till minoritetens votum framgår inte, vilken metod som använts för att bestämma adekvansen; det sägs bara helt allmänt, att adekvat kausalitet föreligger. Det finns emellertid goda skäl till att i fall av förevarande art anknyta till straffrättens regler. Där laborerade man tidigare med s. k. objektiva överskott; straffet för misshandelväxlade alltefter den effekt som misshandeln rent faktiskt orsakat: döden, svår kroppsskada o. s.v., alldeles oavsett om effekten var täckt av något subjektivt rekvisit. Detta fann man med tiden vara alltför hårt; 1937 infördes den ändringen att det förhöjda straff, som lagen utsatte med hänsyn till effekten, ej skulle ådömas när utgången timat mera av våda än av vållande. De "objektiva överskotten" ersattes alltså av "subjektiva överskott".
    I brottsbalken tog man steget fullt ut och ersatte de subjektiva överskotten med särskilda brott: vållande till annans död resp. vållande till kroppsskada. Av intresse i förevarande sammanhang är motivens beskrivning av vad som här menas med vållande. Det sägs, att avgörande är vad den handlande haft anledning att taga i beräkning eller "bort" taga i beräkning (brottsbalkskommentaren del I, 4:e uppl. 1974, s. 31 f och 162 mitten). Märk det anförda exemplet. Om en gammal kvinna blir överkörd, bryter lårbenshalsen, blir sänglig-

 

gande och sedermera dör av blodpropp, är just detta händelseförloppen mycket osannolik följd av körningen, och det är orealistiskt att begära av föraren att han skulle ha hållit lägre fart av hänsyn till risken för just denna effekt. Hans färdsätt, sägs det i kommentaren, var oaktsamt på grund av mycket mera näraliggande risker. Men han hade anledning att taga i beräkning, att bland de olyckor som kunde följa av hans färdsätt var även den inträffade, och detta är tillräckligt för att han skall dömas för vållande till annans död (jfr NJA 1934 s. 86). Se ock mitt votum i rättsfallet NJA 1966 s. 30.
    Om man ansluter till detta betraktelsesätt, måste alltså i fråga om det förevarande ärendet hos brottsskadenämnden konstateras, att tingsrätten funnit att gärningsmannen inte hade anledning att taga i beräkning att misshandeln skulle medföra de svåra följder som nu uppkommit. Skulle då brottsskadenämnden i ersättningsärendet kunna komma till motsatt resultat (jfr minoriteten)? Brottsskadeersättning bestäms i stort sett enligt skadeståndsrättsliga principer; det är alltså dess grundsatser om orsak och adekvans som skall tillämpas. Det är emellertid viktigt att slå fast, att skadeståndsrättslig culpa inte behöver vara detsamma som straffrättsligt vållande. Man kan väl tänka sig, att skadeståndsansvar kan åvila någon på grund av oaktsamhet, trots att oaktsamheten inte varit av den art att straffansvar, t. ex. för vållande till annans död, kan utkrävas (brottsbalkskommentaren del I s. 33; se vidare Karlgren, Skadeståndsrätt, 5:e uppl. 1972,s. 61 f med hänvisningar och Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, 1976, s. 195 mitten). Den omständigheten att tingsrätten ogillat åtalet för vållande till kroppsskada behöver alltså inte uteslutaatt i skadeståndsrättsligt hänseende vållande till den misshandlade pojkens fall mot marken med därav följande skador anses föreligga. Skadan är i så fall, när skadeståndsfrågan skall bedömas, att anse som en adekvat följd av misshandeln.
    I det andra, av brottsskadenämnden handlagda ersättningsfallet var omständigheterna följande. En man hade under en följd av år svårt trakasserat en kvinna, tvingat henne till prostitution och hotat henne till livet. I brottmål mot honom fann domstolarna utrett, att kvinnan därigenom råkat i ett förvirringstillstånd och att hon i detta tillstånd hoppat ut genom ett fönster och skadat sig svårt. Mannen dömdes till fängelse för olaga hot och koppleri. Någon skadeståndstalan fördes inte i målet. — I ersättningsärendet hos brottsskadenämnden stod det alltså klart, att här primärt hade uppkommit en personskada (initialskada), bestående i ett (med psykiska medel åstadkommet) förvirringstillstånd, och att självmordsförsöket och de därav orsakade fysiska skadorna hade samband med detta förvirringstill-

 

stånd. Frågan var, om orsakssambandet var adekvat. Här befann sig brottsskadenämnden i den "lyckliga" situationen, att kvinnan en gång tidigare på grund av mannens beteende hade försökt beröva sig livet och att mannen väl kände till detta och hennes sköra psykiska habitus överhuvdtaget. Brottsskadenämnden fann därför, att det måste ha för mannen framstått som en beräknelig och fullt förutsebar effekt av hotet mot kvinnan, att hon i förvirring skulle åsamka sig skada. Hon tillerkändes på grund härav ersättning.
    Fallet ger emellertid anledning till funderingar. Hur hade det exempelvis ställt sig, om inte kvinnan redan en gång tidigare hade gjort ett självmordsförsök?
    I svensk skadeståndsrättslig judikatur har vi haft några refererade fall av självmord, bl. a. NJA 1955 s. 148 och 1966 s. 331. I det senare av dessa fall ansågs adekvat orsakssamband föreligga mellan en trafikolycka och ett självmord, som den vid trafikolyckan skadade tio månader senare begick under inflytande av posttraumatisk demens som var en följd av olyckan. Adekvansen uttrycktes med orden "så nära samband att ...".
    I fortsättningen skall jag försöka ge några mera sammanhängande synpunkter på adekvansproblemet, särskilt beträffande följdskador på personskadeområdet.
    Först skall då slås fast, att man här står inför en mycket klar värderingsfråga. I orsaksbedömningen (samband eller inte samband) ingår två led. Det första ledet avser det som brukar kallas logisk kausalitet, d. v. s. frågan om vad som faktiskt orsakat skadan. Redan där spelar värderingar en inte oväsentlig roll (jfr NFT 1976 s. 184 mitten). Så mycket mera gör sig då värderingar gällande när det gäller det andra ledet, adekvansbedömningen, d.v.s. den mera subjektiva prövningen av i vilken mån avlägsna, mera slumpmässiga följder skall avskäras vid skadeståndets fastställande. Självfallet är det värdefullt ju mera vetenskapligt-statistiskt underlag man kan fa för sådana bedömningar (jfr Bomgren i SvJT 1968 s. 353 ff, särskilt s. 359f) men dels är verkligheten tyvärr så varierande och nyanserad att den mera sällan låter sig inordna i några statistiska kategorier, dels är det på detta område till slut inte den statistiska erfarenheten som blir avgörande för den rättsliga bedömningen. — Men även om påräknelighets- och adekvansbedömningen således rymmer ett starkt inslag av värdering, far inte förbises, att i rättspraxis pågått och ständigt pågår en utvecklingsprocess som syftar till att utbilda standarder för olika typsituationer.
    Vid analysen av de två ovan återgivna fallen från brottsskadenämndens praxis har straffrättens teknik i fråga om vållande till kropps-

 

skada begagnats. Avgörande har alltså varit en culpabedömning, varvid culpan i förhållande till effekten (den aktuella skadan) uttryckts med orden "haft anledning att ta i beräkning". Såvitt gäller det skadeståndsrättsliga culpaansvaret för personskador torde man i allmänhet nå ett riktigt resultat på detta sätt. Denna uppfattning —byggd på Ivar Strahls uppsats i festskriften för Karlgren, Teori och praxis, s. 324 ff — har jag stött mig på i min inledningsvis omnämnda recension av Lechs bok, och jag kan i huvudsak vidhålla vad jag där sagt. — Det kan vara en viss fördel att ha samma synsätt i straffrätten och skadeståndsrätten men som redan förut framhållits kan det i ett eller annat fall bli nödvändigt att ställa strängare krav på aktsamheten (förutsebarheten) i skadeståndsrätten än i straffrätten, m. a. o. acceptera att någon gång adekvat orsakssamband befinns föreligga i skadeståndsrättsligt hänseende trots att man inte anser sig kunna döma till straff.
    Närmare bestämt går prövningen ut på att utröna vilka följder en klok och förnuftig man i handlingsögonblicket kunde räkna med, inte på det sättet att just den aktuella effekten skulle inträda utan så, att denna effekt var en av diverse möjliga. Detta är den adekvansteori som innebär mest konkretion, håller sig närmast till verkligheten. Det är fråga om den aktuella handlingen och den aktuella effekten. Den abstraktion som man gör är att man ersätter den aktuelle gärningsmannen med en bonus pater familias, men det är knappast något som avviker från annan culpabedömning. — Alla andra adekvansteorier (se uppräkningen hos Bengtsson, Jämkning s. 170 mitten) vilar på längre gående abstraktioner och avlägsnar sig därigenom mera från verkligheten.
    Å andra sidan kan man inte gärna slänga alla teorier över bord och nöja sig med att konstatera att viss orsak är "alltför avlägsen" eller tvärtom att det föreligger tillräckligt "nära samband". Man hamnar då lätt i rena subjektiviteten och godtycket. Att hålla sig till culpabedömningen på sätt här angivits torde i allmänhet ge det mest tillfredsställande resultatet. Låt mig understryka att det är fråga om teknik; det gäller att använda en metod som på det hela taget ger det bästaoch säkraste resultatet.
    Påräknelighetssynpunkten synes dominera adekvansbedömningen i rättspraxis också i Danmark och Norge. Där tycks emellertid begreppet påräknelighet inrymma betydligt mera än konkret culpa; allehanda risksynpunkter och andra allmänna rimlighetsöverväganden grumlar bilden (Jørgensen — Nørgaard, Erstatningsret, 1976, s. 176; Jørgensen, Erstatning for personskade og tab af forsørger, 3:e uppl.1972 — i fortsättningen cit. Jørgensen, Personskade — s. 123 och 130

 

överst; Anders Vinding Kruse, Erstatningsretten, 3:e uppl. 1976, s.198 ff; Trolle, Risiko og skyld, 2:a uppl. 1969, s. 405 ff; Nygaard, Skade og ansvar, 1976, s. 190; Kristen Andersen, Skadeforvoldelse ogerstatning, 1970, s. 59 ff, 63).
    Inom culpaansvarets område lämnar alltså själva culparegeln, tilllämpad på här förut angivet sätt, besked om i vilken utsträckning mera oväntade skadeföljder skall omfattas av skadeståndsansvaret eller falla utanför. Man frågar sig emellertid, om culparegeln alltid möjliggör tillräcklig nyansering av riskavvägningen i förhållandet mellan skadevållare och skadelidande. I och för sig skulle det väl inte ligga något orimligt i att vid sidan av culpabedömningen speciella (objektiva) adekvanssynpunkter någon gång gjorde sig gällande såväl ibland till utvidgning av skadeståndsansvaret som i andra fall till inskränkning av ansvaret. Jag har emellertid inte funnit någon situation där en sådan komplettering av culparegeln i nu förevarande hänseende visat sig behövlig; i vart fall gäller detta culpaansvaret för personskador (andra skador faller utom ramen för denna artikel). Det nu sagda skall belysas i fortsättningen. — Ussing, som menar att ett alltför hårt culpaansvar ibland måste mildras genom anläggande av adekvanssynpunkter (Erstatningsret, 1962, s. 150 f), anför följande exempel. En bonde cyklar i mörker hemåt med sin lie på axeln. Han kör på en gående och råkar rispa denne med lien. Mannen dör av stelkramp. Ehuru bonden vållat dödsfallet genom sin vårdslöshet, bör enligt Ussing skadeståndsansvar inte åläggas; helt opåräkneliga orsaksmoment har nämligen medverkat till resultatet. Detta är dock diskutabelt. Om cyklandet under givna omständigheter överhuvudtaget var vårdslöst — vilket det kanske var — hade nog bonden anledning att ta utgången i beräkning (jfr det ovan åberopade svenska rättsfallet NJA 1934 s. 86). Vare sig man finner effekten (döden) beräknelig eller ej, är det emellertid fråga om en culpabedömning och inte om tillämpning av några adekvanssynpunkter vid sidan om culpan. (Jag vill med det sagda inte kategoriskt påstå, att Ussing förlägger sina adekvansresonemang utanför culpabedömningen; hans framställning härvidlag är, som Karlgren påpekat i SvJT 1938 s. 359 not 3, inte lätt att förstå). Enligt min mening bör ansvarsförsäkringen utge ersättning till de efterlevande, och om bonden inte hade någon ansvarsförsäkring, finns det alltid möjlighet att tillämpa den allmänna jämkningsregeln i skadeståndslagen 6:2. Överhuvudtaget får man nog inte förbise, att delvis nya aspekter kan läggas på adekvansläran efter tillkomsten av detta stadgande.
    Naturligtvis kan det inträffa att skadevållaren, trots att han haft anledning att ta skadan i beräkning, slipper skadeståndsansvar av

 

skäl som inte hänför sig till påräknelighetsmomentet. Han kan t. ex. ha handlat i nödvärn. Det kan väl också understundom tänkas, att det lederade intresset (den skadades kroppsliga integritet) inte omfattas av den aktsamhetsnorm som överträtts; den skadade har som man brukar säga inte något av aktsamhetsregeln "skyddat intresse". En situation med denna aspekt behandlas av justitierådet Nordenson i rättsfallet NJA 1976 s. 458; jfr Bertil Bengtsson i SvJT 1981 s. 531 f.

 

För egen del måste jag bekänna, att jag ställer mig rätt frågande till Nordensons resonemang. Det kan vara naturligt, att skyddsomfånget (inklusive kretsen av skyddade intressen) begränsas på tekniskt betonade ansvarsområden (t. ex. företagaransvaret i en del fall). Däremot finns det knappast några hållpunkter för att vid tillämpningen av den allmänna culparegeln på vardagslivets områden - som det här i princip är fråga om - i regeln tolka in en reservation, att den inte syftar till (jfr tyskans "Schutzzweck") att begagnas på vissa skadelidande eller vissa skador. Ty tolkning är det ju fråga om. Särskilt egendomligt synes det vara att en sådan begränsning skulle kunna avse personskador. I resultatet är jag emellertid ense med Nordenson. Men lösningen skall sökas i adekvansläran. Om man utgår från att den i målet avsedde Christer var oaktsam när han överlämnade pumpen till David, har Christer likväl inte vållat dennes ögonskada. Christer hade nämligen inte anledning ("behövde" inte eller hade inte "bort") ta Gunnars intervention i beräkning. Därmed är orsakssambandet brutet. Att denna bedömning såsom varande en culpabedömning innehåller element av värdering är självklart. Adekvansprövningen är ju i stor utsträckning en värderingsfråga. Om man i Christers ställe tänker sig en vuxen person, som under i övrigt samma förhållanden åtalades för vållande till kroppsskada, skulle han väl frikännas just därför att han inte haft anledning att räkna med detta händelseförlopp: att pumpen skulle komma att överlämnas till en tredje man, som vållade skadan. Men skulle till äventyrs bedömningen utfalla så, att Christer ansågs ha bort räkna med det uppkomna händelseförloppet som en möjlig realitet (bland andra möjliga), kan jag inte se något som helst skäl till att han inte skall svara för skadan. — En detalj: Nordenson säger på s. 466 i referatet att det inte synes finnas något auktoritativt avgörande i praxis där domsmotiveringen lämnar ett entydigt besked om hur domstolarna har uppfattat spörsmålet om handlingsnormens skyddsomfång. Nordenson berör i sammanhanget NJA 1947 s. 586 och 1950 s. 506. Jag skulle vilja peka på fallet NJA 1953 s. 191, som kanske är mera belysande. Se numera också NJA 1982 s. 307 (registreringen av "Mäklarbanken").

 

De två inledningsvis behandlade fallen från brottsskadenämnden avser följdskador till personskada. Situationen är den att den skadebringande handlingen har givit upphov till en initialskada av fysisk eller psykisk natur och att därefter som komplikation har uppkommit ytterligare skador till följd av den första skadan. I det följande skall lämnas några synpunkter på hur den av Strahl anvisade metoden föradekvans- (culpa-) bedömningen låter sig applicera på följdskador inom personskadeområdet.
    Lech har behandlat följdskador i sitt ovan nämnda arbete s. 28 ff. Utmärkande för de fall det här gäller är att det skadebringande beteendet på grund av samverkan med en annan orsaksfaktor fått oväntade följder. Den medverkande orsaksfaktorn kan vara en naturföreteelse (t. ex. en sjukdom) eller ett djurs onormala beteende. Den kan också bestå i en handling av den skadelidande (t. ex. självmord) eller av tredje man eller i särskild ömtålighet eller annat "onormalt" tillstånd hos den skadelidande (Lech s. 29).

 

    Lech uttalar (s. 32 f), att det för åläggande av skadeståndsansvar på grund av culpa anses tillräckligt att den första fasen i den skadebringande händelseutvecklingen ("initialskadan") varit täckt av uppsåt eller vårdslöshet hos den handlande. Skadeverkningar som inträffar under den följande händelseutvecklingen kan den handlande enligt Lech åläggas att ersätta oavsett om de omfattats av hans culpa. För denna senare fas fordras nämligen endast att mellan det culpösa handlingssättet och den nya skadeföljden föreligger "adekvat" orsakssamband. Och med adekvat orsakssamband menar Lech tydligen ett samband som man med all överhuvudtaget tillgänglig expertis kan i efterhand framkonstruera (s. 32).
    Jan Hellner — som i överensstämmelse med gängse terminologi benämner denne efterkloke person "vir optimus" (i motsats till bonus pater familias) men som i svensk rättspraxis inte funnit belägg för att vir optimus-konstruktionen begagnats vid adekvansprövningen (Hellner, Skadeståndsrätt, 3:e uppl. 1976, s. 151) — tycks i viss mån vilja i övrigt instämma med Lech (Hellner a. a. s. 154 ff). Beträffande ledet initialskada — följdskada skulle m. a. o. krävas mindre i fråga om förutsebarhet än vad gäller skeendet fram till initialskadan.
    I nordisk litteratur i övrigt har särskilt Stig Jørgensen gjort sig till tolk för samma uppfattning (Jørgensen, Personskade s. 119 överst och 121 f). Se vidare Jørgensen—Nørgaard a. a. s. 180 ff.
    Svensk rättspraxis ger emellertid knappast stöd för uppfattningen att det inte skulle krävas culpa hos skadevållaren även med avseende på följdskadan. Självfallet får man dock inte ställa alltför låga krav på honom i fråga om förutsebarheten av de skador i olika avseenden som kan bli följden av hans beteende. Att, såsom man gör i norsk och förmodligen även i dansk rätt, kräva mindre i fråga om påräknelighet (sträcka adekvansen vidare) när det skadegörande beteendet är grovt oaktsamt eller uppsåtligt (se t. ex. Kristen Andersen a. a. s. 63 ff och Jørgensen-Nørgaard a. a. s. 177 överst) torde emellertid inte kunna anbefallas för svensk rätts vidkommande.
    Vad angår de situationer då till skadan medverkat en naturhändelse (eller olyckshändelse) vill jag först återknyta till det första i början av denna artikel omnämnda fallet från brottsskadenämndens praxis. Den som gett sig in i ett slagsmål lär få räkna med att antagonisten kan falla; och att ett fall i och för sig även hos en normal person kan ge upphov till en (svår) skallskada är helt naturligt och påräkneligt. Att här —bortsett från medvållandekomplikationen — föreligger adekvat kausalitet skadeståndsrättsligt sett är, som jag ser saken, obestridligt.
    Det kan ha sitt intresse att — ehuru det inte var fråga om följdskada— härmed jämföra det berömda rättsfallet NJA 1937 s. 434. Den som

 

misshandlar en annan behöver, såsom framgår av detta rättsfall, i vart fall i straffrättsligt hänseende inte ta i beräkning, att den andre har så skört skallben att han dör av slaget. Huruvida gärningsmannen med nutida betraktelsesätt skulle kunna undgå skadeståndsansvar är mera tvivelaktigt.
    Annars hör till denna grupp ett stort antal fall då den skadade drabbats av sjukdom som komplikation till initialskadan. Hit hört. ex. NJA 1934 s. 86, som gällde blodpropp efter en operation vilken föranleddes av initialskada; åtal för vållande till annans död bifallet. Motsatt utgång blev det visserligen i fallet NJA 1938 s. 84 (jfr Hellner,Skadeståndsrätt s. 154). Vid ett slagsmål fastnade en av de inblandade med foten och bröt benet invid fotknölarna. Han fick blodpropp och dog. Till det olyckliga resultatet ansågs i väsentlig mån ha medverkat, att den skadade redan förut hade en åderförkalkning i foten och sjukliga förändringar i hjärtat. Då gärningsmannen med hänsyn härtill och till övriga omständigheter, särskilt våldets jämförelsevis lindriga art, inte kunde anses ha haft anledning taga i beräkning att våldet kunde medföra döden, ansåg HD, att dödsfallet timat mera av våda än av vållande. Slutresultatet blev därför med den tidens lagstiftning att mot gärningsmannen förd ansvars- och skadeståndstalan ogillades. — I betraktande av den rättsutveckling som ägt rum efter 1938 är jag ingalunda främmande för tanken, att gärningsmannen skulle anses ha haft anledning att ta den dödliga utgången i beräkning och därför inte kunna undgå skadeståndsansvar men att han däremot inte borde straffas för vållande till annans död, eftersom vållandet med hänsyn till omständigheterna finge anses ha varit så ringa, att det inte borde läggas honom till last i straffrättsligt hänseende.
    Är den tillstötande sjukdomen inte föranledd av skadan, tillämpas i princip differensberäkningsmetoden; se NJA 1950 s. 650.
    Från dansk rättspraxis har jag noterat ett fall (landsretsdom) som kan förtjäna ett omnämnande. En skallskadad person drabbades 4 år efter olyckan av epilepsi orsakad av skadehändelsen. Skadan betraktades av domstolen som en "uforudselig følge" men det oaktat tillerkändes den drabbade skadestånd av den som vållat initialskadan (Jørgensen, Personskade s. 123 f). Motiveringen (men inte utgången) förefaller tvivelaktig. Epilepsi efter skallskada är en så naturlig följd, att skadan trots avståndet i tid hade bort tagas i beräkning av gärningsmannen. I brottsskadenämndens praxis har förekommit fall av ersättning för epilepsi som debuterat två år efter skallskadan. Sambandet har inte ifrågasatts.
    Fall där den skadade själv, efter det att initialskadan inträffat, medverkat till uppkomsten av följdskadan kan vara av olika slag. Innan den

 

första skadan läkt ut eller när i allt fall en viss ömtålighet eller skörhet kvarstår efter den första skadan, kan t. ex. den skadade genom en oförsiktig handling ha medverkat till att skadan "gått upp" eller förvärrats. Härmed bör jämställas fall då den skadelidande underlåtit att göra vad på honom ankommer för att begränsa initialskadans omfattning, exempelvis söka läkarvård ("begränsningsfall"). Slutligen skall självmordsfallen särskilt uppmärksammas.
    Generellt bör i fråga om dessa olika situationer framhållas, att adekvanssynpunkter inte får sätta medvållanderegeln i skadeståndslagen 6:1 första stycket ur spel på ett sätt som strider mot grundtankarna i 1975 års reform av medvållandereglerna (Bengtsson, Jämknings. 178 f). Det naturliga betraktelsesättet i många hithörande fall måste därför numera vara, att skadevållaren bör räkna med att den skadelidande uppträder i viss mån oaktsamt, utan att detta skall inverka på riskfördelningen parterna emellan. Skadevållaren kan alltså komma att fa betala skadestånd, åtminstone till viss del, trots att den skadade t. ex. misskött ett sår eller utsatt ett inte fullt utläkt benbrott för orimliga påfrestningar (bara det inte är fråga om grov oaktsamhet från den skadelidandes sida). Hur långt man kan driva resonemang av denna typ är dock ovisst.
    Beträffande de fall då den skadelidande genom en direkt oförsiktig åtgärd medverkat till att skadan gått upp eller förvärrats bör observeras, att faktiska orsakssammanhang (frågan om logisk kausalitet) ofta dominerar bilden. Vad man i första hand skall fråga efter är, om initialskadan är en "färdig skada". Är detta fallet kan ju gärningsmannen till initialskadan aldrig bli ansvarig för följdskadan. Härvidlag är det i regel fråga om medicinsk bedömning. I brottsskadenämndens praxis har nyligen förekommit ett fall då en 41-årig man, som vid en misshandel fått benet avsparkat, en tid därefter företog en cykeltur, ramlade av cykeln och bröt benet på exakt samma ställe. En månad före cykelturens företagande hade han varit på återbesök hos läkaren,varvid konstaterades att benbrottet var läkt och att patienten inte behövde återkomma. Det var alltså fråga om "färdig skada", och någon brottsskadeersättning beviljades inte. Se å andra sidan NJA 1940 s. 382 (Lech s. 45).
    Begränsningsfallen har behandlats av Bengtsson i Jämkning s. 181 mitten; jfr s. 82.
    Återstår i detta avsnitt självmordsfallen. I början av denna artikel har omnämnts ett fall av självmordsförsök ur brottsskadenämndens praxis. Där har också rättsfallet NJA 1966 s. 331 berörts. Jag rekapitulerar omständigheterna i fallet. Det var alltså fråga om en man, som råkat ut för en skallskada vid ett trafikolycksfall. Av skallskadan hade

 

utvecklats en posttraumatisk demens, och under inflytande av demensen hade mannen tio månader efter trafikolyckan begått självmord. Genom HD:s dom tillerkändes dödsboet ersättning under åberopande av att självmordet haft ett "så nära samband" med trafikolyckan, att ersättning borde utgå. Formuleringen låter sig förklara dels av utgången i det tidigare fallet NJA 1955 s. 148 dels av argumenteringen i det aktuella målet. Men här var alltså inte tal om påräkneligheten. I sådant hänseende kunde man kanske säga, att demensen var något helt förutsebart. Demens efter skallskada är ingenting ovanligt. Men hade gärningsmannen verkligen anledning att ta självmordet i beräkning? Om så inte är fallet, och utgången är riktig (vilket jag fortfarande tror att den är), skulle skrivningen möjligen kunna åberopas som stöd för uppfattningen, att adekvansen även på culparegelns område någon gång sträcker sig längre än vad formeln "anledning att ta i beräkning" anger. Så vittgående slutsatser får emellertid knappast dragas av detta rättsfall. Det är att märka, att bilansvaret på den tiden var konstruerat som ett culpaansvar med omkastad bevisbörda. Om domen skulle ha avfattats med utgångspunkt i culpa täckande effekten, skulle skrivningen därför ha blivit något i stil med "bilföraren hade inte visat, att han saknat anledning att ta den dödliga utgången i beräkning". Konstruktionen förefaller konstlad, och detta visar välsnarast att påräknelighetsresonemanget överhuvudtaget inte skall begagnas i fall som här avses. I realiteten är det fråga om ett praktiskt taget strikt ansvar, och för att komma tillrätta med adekvansproblemen på det strikta ansvarets område skall man inte använda formeln "anledning att ta i beräkning", som ju är ett uttryck för culpabedömning (jfr Strahl i Teori och praxis s. 348 ff). — I dansk rätt har i ett par äldre rättsfall krav på efterlevandeersättning i självmordsfall ogillats (Jørgensen—Nørgaard a. a. s. 181).
    De fall då en tredje man medverkat till följdskadan skiljer sig från fall av skadelidandes medverkan därigenom att man inte i detta sammanhang ställer några normativa krav på tredje mannen. Det avgörande är hur oväntad interventionen ter sig från skadevållarens synpunkt. I det hänseendet kan givetvis oaktsamhet och i synnerhet uppsåt hos tredje mannen spela en roll (SvJT 1983 s. 556). En del hithörande fall har omnämnts hos Bengtsson, Jämkning s. 170 ff. Hit hör t. ex. fall av medicinsk felbehandling av initialskadan, se Jørgensen, Personskades. 132. Skadevållaren lär ha anledning att ta i beräkning, att sådant kan förekomma inom rimliga gränser (jfr Anders Agell, Samtycke och risktagande, 1962, s. 210 not 54). Här må också erinras om den ovan lämnade kommentaren till justitierådet Nordensons votum i NJA1976 s. 458; där hade dock tredje mans ingripande ägt rum redan före

 

uppkomsten av initialskadan. Ett annat fall av intresse i förevarande sammanhang redovisas i NJA 1966 s. 30 ("den amerikanske sergeanten"). Sergeanten, som nattetid på en livligt trafikerad väg hade tagit upp en liftare, gjorde en mycket vårdslös omkörning med påföljd att liftaren kastades ut och blev liggande på körbanan, skadad. Strax efteråt blev liftaren påkörd och dödad av en annan bilist. Hovrätten hade åberopat, att det med hänsyn till omständigheterna förelåg uppenbar risk för att liftaren, sedan han hade kastats ur bilen, skulle bli påkörd. HD fastställde hovrättens dom med tillägg, att bedömningen inte påverkades av att också den påkörande bilisten kunde ha ådagalagt viss ovarsamhet. Jag var skiljaktig i fråga om motiveringen och förde ett resonemang, grundat på konstruktionen "anledning att ta i beräkning". Jag anförde sålunda, att möjligheten att liftaren vid en sammanstötning skulle kastas ur bilen och bli påkörd av en annan bil måste anses ingå bland de risker för skada i olika avseenden (kurs. här) som sergeanten hade anledning att ta i beräkning, när han inlät sig på omkörningen. Också enligt min mening saknade det för bedömande av sergeantens ansvar betydelse, om jämväl den bilist som strax därefter körde på liftaren till äventyrs skulle ha varit vållande. Även hans vållande föll nämligen inom ramen för vad sergeanten haft anledning att ta i beräkning. Lech har kritiserat mitt votum, se hans bok s. 62. Det är att märka, att händelsen inträffade i september 1964, d. v. s. innan brottsbalken hade trätt i kraft. Enligt brottsbalkens motiv skulle otvivelaktigt en skrivning efter mitt mönster varit den närmast till hands liggande (jfr Strahl i SvJT 1970 s. 354 f). Det bör noteras, att formeln "anledning att ta i beräkning" alltsedan 1930 talet begagnats för att utmärka det subjektiva rekvisitet vid brottet vållande till annans död.
    Hur en kvarstående ömtålighet eller disposition för skada hos den skadade skall bedömas, om en ny skada drabbar honom, kan inte sällan vålla tvekan. I princip måste man väl säga, att om denna ömtålighet medverkat till uppkomsten av den nya skadan, så är den som vållat initialskadan också ansvarig för följdskadan; i nu ifrågavarande hänseende är det alltså inte fråga om "färdig skada" (jfr Lecha. a. s. 34 f). Men det är å andra sidan klart, att ansvaret inte kan sträcka sig hur långt som helst — särskilt i vad gäller tidsförhållandena — och härvidlag gör sig adekvanssynpunkter gällande. Problemet har jag diskuterat i rättsfallet NJA 1961 s. 425 (jfr Lech a. a. s. 40ff och Jørgensen, Personskades. 101 noten).
    Till sist några reflexioner om chockskadorna. En chockskada som uppkommit genom att den drabbade bevittnar eller får underrättelse om en uppskakande händelse, t. ex. en nära anhörigs död, betraktas

 

visserligen i svensk rätt inte som en följdskada utan som en, med icke fysiska medel åstadkommen, direkt skada på den drabbades psyke. Fallet jämställs alltså med den situation som föreligger då någon uppsåtligen skrämmer eller hotar en annan med chock som följd. Icke desto mindre företer de här först nämnda chockskadorna vissa likheter med följdskadorna, nämligen såtillvida att det finns en "primärskada" — eller om man så vill en "initialskada" — ehuru den drabbat en annan än den chockskadade. I Norge betraktas också en chockskada av nu avsedd typ som en "avledd" eller "indirekt" skada. I Sverige och Danmark är rättspraxis mycket återhållsam när det gäller ersättning för dessa skador (NJA 1971 s. 78 jämfört med tidigare fall, t. ex. FFR 1970 s. 192; Ugeskrift for Retsvæsen 1973 s. 451, domen kommenterad av Trolle i UfR 1973 B s. 305 ff). I Norge har man en något avvikande inställning, i det att culpagraden dras in i adekvansprövningen. Ju grövre oaktsamheten har varit, dess vidare far gränsen dragas för vad som anses påräkneligt (Kristen Andersen a. a. s. 64 f).Centralt är ett norskt rättsfall i Retstidende 1960 s. 357. I detta fall fick en mor ersättning med anledning av den chock som drabbat henne, när hon kom ner på kajen och fick se sin son som just dragits upp död ur vattnet, sedan han medföljt en bil som grovt oaktsamt avföraren körts ut över kajkanten. I ett senare rättsfall, Retstidende 1966s. 163, där omständigheterna inte var på samma sätt graverande, ogillades ersättningsanspråket. Bl. a. åberopades att den chockade modern i det fallet hade mottagit meddelandet i sitt hem (Nygaarda. a. s. 203).
    Anledning till att jag dragit in chockskadorna i denna framställning har emellertid i första hand varit, att i det sistnämnda rättsfallet förekommer en dissens, som i och för sig är typisk för norrmännens sätt att resonera om påräknelighetsbegrepppet. Den skiljaktige høyesterettsdomaren anför:

 

"Når det som følge av bruken av motorvogn hender en dødsulykke, forekommer det ofte at en av den dødes nærmeste pårørende får et så alvorlig sjokk at det derav følger en tidsarbeidsudyktighet eller annen økonomisk skade. Dette er så alminnelig at en sliksjokkskade må sies å være en naturlig og påregnelig følge av ulykken, og jag mener at derav følger at den som er ansvarlig for ulykken også må erstatte en så nærliggende skade. Jeg mener det er et tilfelle av denne art vi har for oss i den foreliggende sak hvordet gjelder en mors reaksjon på meddelelsen om en ung sønns plutselige og tragiske dø dog jeg mener at det er naturlig at det har opstått et økonomisk tap fordi den sjokkrammede er husmor på et gårdsbruk og deltar i driften av dette. For dette tap anser jeg de ankende parter ansvarlige."

 

Även om jag har en annan uppfattning i sak än dissidenten, måste jag beundra ledigheten och fräschören i denna skrivning. Det är väl detta som Kristen Andersen på sin tid skulle ha kallat en bred, konkret rimelighetsvurdering.