THORSTEN CARS & PETER DANOWSKY. Pressen inför rätta. Sthlm 1982. Norstedts. 303 s.

 

Yttrandefrihetens gränser i ett fritt och demokratiskt samhälle är en fråga som gärna debatteras. Det betonas att största möjliga yttrandefrihet skall råda. Men hur gränserna skall dras försöker man i allmänhet inte definiera.
    Vår juridiska litteratur på området är också sparsam. Alvar Nelsons avhandling, Rätt och ära, är ett standardverk om praxis i ärekränkningsmål, som dock publicerades redan år 1950. Thorsten Cars och Peter Danowsky bidrar därför till att fylla ett tomrum genom sin bok som behandlar rättspraxis i tryckfrihetsmål under åren 1970—81. Författarna har gått igenom samtliga de tryckfrihetsmål som avgjorts av domstolarna under nämnda tidsperiod och som rört förtal mot enskild person. Tryckfrihetsmål kan gälla även annat än förtal, t. ex. brott mot rikets säkerhet eller pornografi. Cars och Danowsky har syftat till att redogöra för praxis i ärekränkningsmål men tagit med också några andra fall, bl. a. angående hets mot folkgrupp, eftersom de företer likheter med ärekränkningsmålen.
    Totalt redovisar författarna ca 120 mål från den aktuella tolvårsperioden. Det är alltså inte mer än omkring 10 ärekränkningsmål per år som blivitföremål för slutlig prövning i domstolarna. Antalet anhängiggjorda mål mot tidningar och deras ansvariga utgivare är dock större. Men en del av dem (enligt Cars och Danowsky dock inte särskilt många) läggs ner innan de når huvudförhandling och dom, kanske efter det att tidningen i eget välförstått intresse träffat uppgörelse om skadestånd på grund av den påtalade publiceringen.
    Det förhållandevis ringa antalet mål har gjort det möjligt att redogöra för omständigheterna samt resultaten av domstolsprövningen i fråga om samtliga. Författarna anger att framställningen har ett i huvudsak deskriptivt och systematiskt syfte: dels att återge domarna, dels att presentera sammanställningar och översikter av olika rättsfrågor som aktualiserats i dem.
    Författarna har alltså inte egentligen haft ambitionen att med utgångspunkt i rättspraxis analysera och fastställa "tryckfrihetens gränser". Det skulle också vara svårt att komma långt på den vägen. Varje mål är särpräglat och medger knappast några generella slutsatser. Vidare medverkar jury i så gott som alla tryckfrihetsmål (endast i 6 av de behandlade målen utnyttjade parterna sin rätt att gemensamt avstå från juryn). Om juryn frikänner sker ingen vidare behandling av målet och juryn motiverar inte sitt ståndpunktstagande.
    Annorlunda när juryn fäller: då skall också tingsrättens tre juristdomare ta ställning och då — liksom vid fullföljd till hovrätt och HD — motiveras utslagen på samma sätt som domstolsavgöranden i allmänhet.
    Ofta frikänner juryn och då finns det alltså inte några domskäl att analysera. Av 116 mål i Cars —Danowskys undersökning, i vilka jury deltog, stannade juryn för helt frikännande i inte mindre än 83 fall (72%).
    Det är alltså ett ganska magert material, som författarna haft att analysera: några tiotal mål där domstolsprövningen lett fram till fällande juryutslag och således motivförsedda domar.
    När det gäller det stora antalet mål i vilka juryn friat har författarna emellertid sökt att på annat sätt analysera utgången. Tidningens argumentation kan vara till ledning när det gäller att få en uppfattning om hur juryn

 

resonerat liksom omständigheterna i övrigt i målen. Som författarna framhåller måste emellertid största försiktighet iakttas vid tolkningen av domar där juryn ansett att publiceringen inte var brottslig.
    Redogörelserna för målen har systematiserats bl. a. efter vem publiceringen rör. Det framgår inte oväntat att politiker, fackliga förtroendemän, offentligt anställda tjänstemän samt s.k. kändisar hör till de personkategorier som oftast råkar ut för kontroversiell publicitet, eller i vart fall påtalar den inför domstol. Därjämte förekommer ett stort antal fall som rör publicitet om brott och brottmål.
    Författarna har också analyserat praxis med utgångspunkt i olika kriterier i ärekränkningsparagrafen. De har bl. a. sammanställt vilka uppgifter som ansetts nedsättande, och i vilka fall domstolarna funnit att omständigheterna ändå gjort det försvarligt att publicera uppgifterna. Framställningen bör i dessa delar bli till god vägledning för den som tycker sig ha fatt sin ära kränkt i pressen (eller i radio-TV för den delen, eftersom samma förtalsregler gäller där).
    Om tryckfrihetsjuryn diskuterar man ofta. Kritikerna menar att juryns utslag blir godtyckliga och oberäkneliga, medan dess försvarare anser att den är en garanti för en liberal och pressvänlig bedömning. Att jurysystemet motverkar uppkomsten av prejudikat framhålls av kritikerna som negativt men av anhängarna som en fördel: man undviker en rättsbildning som skulle försvåra anpassningen till nya åsikter och värderingar.
    Cars—Danowskys arbete ger ovanligt goda möjligheter att studera hur jurysystemet fungerar. Att juryn tagit fasta på grundsatsen "hellre fria än fälla" (som för övrigt särskilt anbefalls till efterföljd i TF 1:4) framgår ju av ovan återgivna siffror. Möjligen är det ägnat att förvåna att andelen friande juryutslag är så stor som nästan tre fjärdedelar av samtliga. Det är också lätt att i de refererade fallen finna belägg för att juryns utslag är svåra att förutse. Oftast kanske så att juryn frikänt där målsäganden och andra trott sig ha goda skäl att vänta bifall till sin talan (t. ex. i målet Fälldin ./. Aftonbladet). Ibland också så att juryn fällt publiceringar som tycks ganska beskedliga och föga ägnade att skada den omskrivne. Huruvida juryn också varit så betydelsefull som värn för tryckfriheten som dess anhängare anser är givetvis svårare att utläsa ur bokens rättsfallsreferat. Det är omöjligt att veta hur exempelvis av juristdomare och nämnd sammansatta domstolar skulle ha bedömt målen. Debatten om tryckfrihetsjuryn lär gå vidare men den har fått ett gott underlag i Cars—Danowskys arbete.
    Varför är det egentligen så få processer och domar i tryckfrihetsmål här i landet? En ofta åberopad förklaring är de ovissa utsikterna att vinna framgång. Ofta formulerad: "juryn frikänner ju alltid". Den uppfattningen kan som sagt vinna visst stöd i Cars—Danowskys bok. Till det faktum att det är svårt att vinna en tryckfrihetsprocess kommer att utbytet — i varje fall det materiella — av en framgång blir ganska magert. Författarna noterar att ersättningen för ideell skada vanligen sätts lågt, tidigare i allmänhet till 5 000 kr. och på senare tid till 10000 kr. Det högsta belopp som hittills dömts ut är 40000 kr. (Henning Sjöström ./. FIB-Aktuellt 1982).
    Man kan hålla med om att beloppen är blygsamma, i synnerhet om man jämför med praxis i de anglosachsiska länderna, där det i fall av synbarligen ganska måttliga kränkningar kan bli fråga om belopp, som motsvarar hundratusentals kronor. Även de straff, som utdöms för förtal och grovt förtal genom

 

tryckt skrift, är beskedliga. Inte i något fall under den ak:uella perioden utdömdes fängelse.
    En anledning till det ringa antalet domstolsprocesser kan vara att pressens organisationer erbjuder möjligheten att inom ramen för pressens självsanering vända sig till Allmänhetens pressombudsman (PO) och Pressens Opinionsnämnd (PON) för en pressetisk prövning av tidningspubliceringar. Visserligen utdömer opinionsnämnden inga skadestånd. Men för den, som är intresserad av moralisk upprättelse snarare än materiell kompensation, kan ett uttalande från PO eller PON ändå vara en intressant möjlighet.
    Ibland vänder sig den, som anser sig förfördelad av en tidningsartikel, först till PO/PON men väcker senare också talan vid domstol. Cars och Danowsky har tagit vara på möjligheten att belysa hur den pressetiska bedömningen utfallit i förhållande till den rättsliga i dessa fall.
    Den pressetiska bedömningen grundar sig på de av pressen antagna etiska reglerna, som är "strängare" än de tryckfrihetsrättsliga. Man har därför anledning vänta att Pressens Opinionsnämnd "fäller" publiceringar i större utsträckning än tryckfrihetsdomstolarna. Cars och Danowskys undersökning bekräftar att så sker. I tio fall gjorde PO/PON och domstolarna samma bedömning, de flesta var fällande. I tolv andra fall fälldes publiceringen av PO/PON, medan klaganden fick bakslag när han sedan sökte få artikeln fälld också av domstol. Mer anmärkningsvärt är att det också finns några fall där en av PO/PON friad publicering senare av domstol bedömts som tryckfrihetsbrott.
    Men vi rör oss här på ett område, som i ovanligt hög grad är öppet för subjektiva bedömningar. Ett fall ur boken får illustrera:

 

Under en SACO-strejk hade en tidning publicerat en artikel med rubriken "Laga TV apparat inte så lätt som SACO-man trodde". Enligt artikeln hade en till organisationen ansluten namngiven sjukhusdirektör, i avsikt att dryga ut strejkunderstödet, slagit sig på att extraknäcka i TV- och radioreparationsbranschen. Hans debut hade dock enligt artikeln varit mindre lyckosam. En pensionär hade bett honom åtgärda ett bildfel på sin TV-apparat. Sjukhusdirektören hade kommit och skruvat lite på en av knapparna samt uppgivit att det inte var något fel på apparaten. Pensionären, som därefter fått vända sig till en legitimerad TV-reparatör för att få apparaten lagad, hade enligt tidningen blivit förvånad då han krävts på ersättning av sjukhusdirektören för dennes arbetsinsats.

 

Sjukhusdirektören vände sig först med ett klagomål mot artikeln till PO/PON. Opinionsnämnden ansåg inte att artikeln varit nedsättande för sjukhusdirektören och hänvisade också till att denne fatt tillfälle att uttala sig i anslutning till artikeln. Därpå väckte sjukhusdirektören åtal vid tryckfrihetsdomstol. Och, faktiskt, såväl juryn som juristdomarna fann att innehållet i artikeln utgjorde förtal och dömde tidningen att utge skadestånd till sjukhusdirektören med 5 000 kr. Påståendena var enligt tingsrätten nedsättande medhänsyn till sjukhusdirektörens utbildning i och erfarenhet av teleteknik. Visserligen kunde det vara försvarligt att en tidning lämnade uppgift om att en person, som utgav sig för att kunna utföra ett arbete, inte hade kompetens härför. Men tingsrätten framhöll att tidningen inte visat att det var sant att käranden begått något fel vid sin befattning med TV-apparaten eller ens haft skälig grund för uppgiften.
    Undertecknad recensent medverkade på sin tid till att artikeln friades vid den pressetiska prövningen. Vid en förnyad granskning ett decennium senare finner jag fortfarande att artikeln var ett ganska rimligt inslag i nyhetsrappor-

 

teringen från en mycket uppmärksammad arbetskonflikt och att juryn och tingsrätten gjorde en verklig hårdragning av ärekränkningsparagrafen. Men, som sagt, utrymmet för subjektiva bedömningar är på detta område mycket stort.
 

Lennart Groll