1734 års lag 250 år

 

När 1734 års lag antogs av riksens ständer i december 1734, betecknades lagen i riksdagsbeslutet som "beständig och orygglig"
    Det uttalandet var sannolikt inte avsett att uppfattas allt för bokstavligt. Ett tecken på detta är att lagkommissionen — som hade utarbetat lagförslaget — fick vara kvar som organ för jämkning och komplettering av lagen även efter ikraftträdandet. I själva verket gjordes ganska ingripande lagändringar redan under frihetstiden och kommissionen fortsatte sin verksamhet ända till år 1808.
    Lagstiftningsarbetet har som bekant fortsatt därefter och har tidvisbedrivits i hög — många kanske menar alltför hög — takt. Fortfarande anses 1734 års lag dock gälla både i Finland och i Sverige. Såtillvida kan detta sägas avspegla en realitet som någon ny allmän lagkodifikation inte har kommit till stånd. Men av den ursprungliga 1734 års lag återstår numera inte mycket, i Sverige mindre än i Finland; många av de bestämmelser som fortfarande formellt gäller betraktas ofta närmast som kuriosa.
    Om man hade kunnat konfrontera lagens främste upphovsman, riksrådet Gustaf Cronhielm, med denna utveckling, skulle han sannolikt ha visat stor förståelse, kanske t. o. m. besvikelse över att lagen så länge och i så väsentliga delar var gällande rätt; Cronhielm var intebara en utomordentlig jurist utan också i övrigt en framsynt man med vida perspektiv.
    Ty naturligtvis förhåller det sig så att lagstiftningen måste förändras i takt med samhällsutvecklingen. I själva verket är lagstiftningenett viktigt medel när det gäller att förbättra medborgarnas villkor. Det svenska och finska ståndssamhället från 1700-talet har avlösts av två moderna industristater med rättsordningar som vilar på demokratins grund och som erkänner alla medborgares lika värden.
    Det finns emellertid flera goda skäl för oss att högtidlighålla 250års minnet av 1734 års lagreform.
    Först kan då konstateras att lagen återspeglar en för sin tid ovanligt högtstående rättskultur och även sådana inslag av folkligt med inflytande som på 1700-talet var så gott som okända på andra håll.
    Det står också klart att lagreformen var resultatet av ett förnämligt lagstiftningsarbete, ägnat att från rent professionell synpunkt väcka beundran hos senare tiders jurister.

 

    Främst hade lagverket sitt värde som kodifikation och bearbetad sammanfattning av de äldre regler som fanns spridda i lands- och stadslagarna samt ett mycket stort antal särskilda författningar.
    I väsentliga hänseenden innebar emellertid lagreformen även sakliga framsteg på både civil- och straffrättens områden i förhållande till äldre rätt. Med rätta berömd är också språkbehandlingen och redaktionen som i många avseenden fortfarande förtjänar att bilda mönster för god lagstil.
    Även om de materiella bestämmelserna från år 1734 praktiskt tagethelt och hållet är upphävda, bör man vidare hålla i minnet att lagverkets struktur i det väsentliga har bevarats. I Sverige har systemet med indelning i balkar i stort behållits och den åtskillnad som fortfarande brukar göras mellan författningar som hör hemma i "själva lagen" och dem som återfinns i lagbokens bihang återgår ävenden på 1700-talets stora lagreform. I Finland har utvecklingen gått i en annan riktning. Där spelar lagens systematik en mindre roll i dag, trots att många av lagens bestämmelser ännu gäller i Finland.
    Att 1734 års lag fortfarande anses vara den gällande allmänna lagen i våra länder har naturligtvis också ett symbolvärde, vars betydelse inte bör underskattas. Det ligger nära till hands att erinra om den bekanta scenen i Runebergs dikt Landshövdingen, då landshövding Wibelius hänvisar till sin lagbok med orden "Er härskare har lovat vörda den". Det är 1734 års lag som han då avser.
    Det förhållandet att lagen gäller både i Sverige och i Finland återspeglar också den samhörighet som råder mellan våra länder, en samhörighet som är framträdande inte minst på det rättsliga området. Ett led i det viktiga arbetet på att vidmakthålla och fördjupa den samhörigheten är fortsatta ansträngningar i det vidare nordiska lagstiftningssamarbetet.
    Finlands och Sveriges jurister har sålunda all anledning att gemensamt bringa 1734 års lag och dess upphovsmän sin hyllning.

 

STEN WICKBOM 

Sveriges justitieminister

 

CHRISTOFFER TAXELL

Finlands justitieminister