Tre lagböcker: 1734, 1934 och 1984. Några anteckningar
Av professor STIG STRÖMHOLM
1. "Medeltiden rycker oss allt närmare." Detta skenbart orimliga uttalande gjordes, för många år sedan, av en underfundig svensklärare, som i en gymnasiering hade diskuterat en avgörande scen i Gustaf Hellströms nära nog genialt pricksäkra provinsiella socialroman "Snörmakare Lekholm får en ide": den scen där snörmakaren, som bedriver sin näring med hävdvunna hantverksmässiga metoder, vid sitt rutinmässiga årliga besök hos regementsintendenten vid stadens artilleriregemente får veta att hans offert på snörmakeriarbetena till artilleristernas vapenrockar icke antagits, emedan en i moderna industriella former arbetande konkurrent ingivit ett väsentligt lägre anbud. Snörmakaren svimmar. När han kvicknar till, säger han: "Kapten, jag är ruinerad." Denna utomordentligt skickligt valda scen är tänkt att utspelas någon gång på 1870-talet. Det kan te sig nära itiden; så sent möttes uråldrigt hantverk och modern industri på detta säregna område. Och om mötet mellan hantverk och industri väljes till en signifikant brytpunkt mellan gammalt och nytt, visar det sig finnas visst fog för det i förstone så egendomliga påståendet, att medeltiden rycker oss allt närmare.
I det följande avser jag att försöka mig på uppgiften att framleta några särskilt karakteristiska drag i svensk rättsutveckling under de femtio år som förflutit sedan 1934. Exkursen till den stackars snörmakaren, och den därpå byggande reflexionen om all historisk kronologis förvirrande relativitet och kusliga rörlighet hade till syfte att skapa öppenhet på en bestämd punkt, som icke är oväsentlig: det kan förhålla sig så — ehuru det a priori inte förefaller troligt — att några av de verkligt stora stegen bort från 1734 års lag togs efter 1934, inte dessförinnan, eller med andra ord att sjuttonhundratalet rycker oss allt närmare. Om jag lyckas någorlunda med mitt företag, bör vi efter dess genomförande ha åtminstone ett något säkrare underlag för bedömningen av den frågan.
Att med någon vederhäftighet framleta och bestämma de drag i ett rättssystem som man med fog kan kalla de karakteristiska, det är under alla förhållanden en svår uppgift; än svårare blir den, om det är fråga om en rättsordning, som man dagligen har inför ögonen, vilka alltför lätt blir den hemmablindes ögon. Det är av vikt att iakttagelser-
na styres av en fast och beprövad metod, som medger rationell diskussion och kritik och som låter sig entydigt redovisas.
En som det förefaller användbar metod av detta slag, eller i varje fall ansatser till en sådan, erbjuder den jämförande rättsvetenskapen, som härvidlag f. ö. drager växlar på mer generella arbetsmetoder inom andra humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner. Att nyttja den komparativa forskningens begrepps- och idéarsenal är inte så främmande som det till-äventyrs vid första påseende kan förefalla, när det gäller att i allmänna termer, således på ett tämligen högt abstraktionsplan, karakterisera ett enda nationellt rättssystems utveckling. Ty vad det handlar om är ju i själva verket just en jämförelse; att denna avser två eller tre tidsmässigt bestämda tillstånd — att den är diakronisk, som det heter i liknande språkvetenskapligt sammanhang — i stället för motsvarande geografiskt, nationellt eller kulturellt definierade samtidiga tillstånd (synkronisk jämförelse) kan inte rimligtvis medföra att eljest brukbara komparativa metoder ej kan komma till användning. Att det finns ett starkt, självklart och ömsesidigt befruktande samband mellan synkronisk och diakronisk jämförelse torde vara allmänt erkänt.1
Den metodarsenal som de jämförande humaniora och samhällsvetenskaperna förfogar över, för såväl diakroniska som synkroniska komparationer, är i första hand att finna i stilbegreppet.2 För att söka lösa den uppgift som här föreligger skulle det m. a. o. vara fråga om att med nyttjande av detta begrepp jämföra rättstillståndet 1734, 1934 och 1984 för att se, bl. a., om frihetstiden rycker oss allt närmare. "Lestyle est l'homme méme", lyder Buffons bevingade ord; omdömet synes kunna överföras även på kulturer.
Inom det rättsjämförande gebietet har stilbegreppet som hjälpmedel utvecklats särskilt av Zweigert.3 De för ett rättssystem stilpräglande faktorerna är enligt denne författare fem till antalet, nämligen (1) historisk härkomst; (2) ett speciellt juridiskt sätt att tänka; (3) särskilt kännetecknande rättsinstitut; (4) rättskällornas typ och deras tolkning; (5) ideologiska faktorer. Malmström varnar med rätta förvad han kallar de "essayistiska generaliseringar av diskutabel karak-
tär" till vilka stilbegreppet kan förleda den jämförande rättsvetenskapsmannen.4 Är man medveten om dessa faror, synes det zweigertska stilbegreppets komponenter emellertid vara väl användbara; det kan i förevarande sammanhang knappast vara meningsfullt att söka i detalj förbättra dem. En sådan möda är de i detta till ambition och omfång med nödvändighet starkt begränsade bidrag inte värda; de är hjälpmedel, att nyttjas efter behov till det gagn de nu må ha; något självändamål utgör de inte.
Uppenbart är att Zweigerts första stilbildande faktor har begränsat intresse i en jämförelse, som avser ett rättssystem i diakroniskt perspektiv. Svensk rätts historiska ursprung förblir självfallet detsamma,och därmed torde nog vara sagt om denna stilpräglande faktor. Inställningen till det nya systemets historia är däremot något som förtjänar att granskas om det nu är möjligt. I femtioårsperspektivet är det knappast heller anledning räkna med mycket omvälvande ändringar ifråga om rättskällorna och deras nyttjande, även om vi här rör oss på mer föränderligt område. Kan vederhäftig information säkras, är den otvivelaktigt värdefull. I övrigt torde den tyske rättslärdes kategorier vara användbara.
2. Framför mig på bordet ligger tre lagböcker: en faksimileutgåva av 1780 års edition av 1734 års lag, den första i antikva5; den årliga norstedtska utgåvan för 1934 (femtiofemte uppl., utg. av S. Skarstedt) samt 1984 års motsvarande volym (etthundrafemte uppl., utg. av T. Nordström). Som vägledare till den stilbildande faktorn "ett speciellt juridiskt sätt att tänka" ter sig en lagbok vid första påseende knappast idealisk; för att alls hantera en sådan textsamling måste man i regel ha tillägnat sig just de karakteristiska tankevanor som sökandet skulle avse. Det finns å andra sidan starka skäl för att inte ge sig så lätt utan pröva om inte lagboken har några meddelanden att lämna, låt vara indirekta och kanske svårtolkade, i fråga om den stilkarakteriserande faktorn "juridiska tankevanor". Ty få andra skriftliga källor lämnar besked om sådana ting. Tankevanor tages så gott som undantagslöst för givna i den krets där de florerar; det innebär bl. a. att de knappast någonsin kommer på pränt i annan form än högeligen indirekt — som struktur och organisationsprincip för texter av principiellt vilket innehåll som helst. I svensk rätt är huvudkällorna för studiet av karakteristiska tankevanor tre: praxis (som i de flesta rättssystem); lagförar-
beten, vilket är mer ovanligt; doktrinen, något som återigen är karakteristiskt för flertalet högt utvecklade rättsordningar. Men detta material är mycket stort och tungarbetat; det är också föga homogent. Det vore otvivelaktigt en betydande fördel om lagboken kunde förmås tala.
I tre hänseenden synes det — i anslutning till Zweigert — vara möjligt att ur just lagböckerna vinna information av det slag som här intresserar oss: först i fråga om det material som överhuvudtaget finns att redovisa och i fråga om urvalet av material; vidare beträffande dispositionen av materialet; slutligen med avseende på stil och språk. Det råmaterial som man på detta sätt får tillgång till säger i obearbetat skick inte mycket, som direkt kännetecknar eller uttrycker tankevanor; i gengäld tillhandahåller råmaterialet de strukturer inom vilkas ramar det juridiska arbetet utföres. Betydelsefulla förändringar härvidlag kan med visshet bedömas inverka på sättet att tänka och argumentera i rättsliga mål och ärenden.
3. Vad materialtillgången beträffar, inbjuder de tre volymernas alfabetiska register till iakttagelser, som ej är utan intresse för såvitt gäller frågan om frihetstiden rycker oss allt närmare. Jag tänker då inte på så triviala konstateranden som att automatisk databehandling, bilbälten, färdskrivare, gaffeltruckar och svävare gjort sitt inträde i 1984 års lagbok; frånvaron av dessa innovationer i 1934 års volym låter sig inte utan vidare tolkas i den ena eller andra riktningen. I den senare borgar under alla förhållanden automobiler, bensin, biografer, elektriska anläggningar, luftfart, skrot, statsbidrag, totalisator och yrkessjukdomar för att den moderna civilisationen brutit in åtminstone i yttre, teknisk mening. Tar man steget över till sådana uttryck som avspeglar samhällsskick, samhällsgrupper och samhälleliga föreställningar, träder emellertid äldre mönster fram. Några axplock må illustrera påståendet. Uppslagsorden "adelig frihet" och "adelig vederlike" leder oss i 1780 års edition till 8 kap. 2 § rättegångsbalken. Orden "adeliga privilegier" och "frälseman" — båda försvunna i 1984 års register, där endast den fastighetsrättsliga termen "frälseränta" erinrar om det första riksståndets forna härlighet — hänvisar i 1934 års utgåva liksom i 1780 års till rättegångsbalkens 8 kap. 2 §. De däri upptagna särbestämmelserna om forum privilegiatum för frälsemänär visserligen upphävda år 1934, men så nyligen att den lag som härvid bragte ändring — lag 24 mars 1916 om rätt domstol i vissa mål och ärenden ang. frälsemän — alltjämt finnes intagen i lagboken in extenso, jämte flera andra äldre författningar i enahanda ämne. Ingressen till 1916 års lag förtjänar f. ö. att citeras: "K.M:t har, med
riksdagen, funnit gott att, på sätt ridderskapet och adeln jämväl samtyckt, i nåder förordna som följer..." Vid 1865—66 års representationsreform garanterades respekten för riksståndens privilegier; 1916 års forumlagstiftning krävde sålunda ridderskapets och adelns samtycke. Låt mig blott tillägga, att samma respekt för den historiskt givna rättsordningen möter i lagen (945) den 11 nov. 1982 om upphävande av det forna prästeståndets privilegier. Denna lag inledes med orden "enligt riksdagens och regeringens beslut samt med allmänna kyrkomötets samtycke".
"Arvejord" — sedan gråaste forntid ett centralt begrepp i svensk fastighetsrätt — figurerar i 1934 års lagedition på samma sätt som"adliga privilegier": begreppet har dröjt sig kvar i registret och i ett par texter, som visserligen ej längre är gällande men som är aktuella nog att finnas intagna i boken (2 och 3 kap. jordabalken). Överhuvudtaget konstaterar man, här som på många andra ställen i 1934 års utgåva, en konsekvens både av den sedan tvåhundra år tillämpade tekniken för genomförande av lagreformer och av sättet att presentera författningsstoffet i den norstedtska editionen: man har valt de partiella reformernas väg; 1734 års struktur kvarstår i stort sett orörd; de upphävda ställena är i lagboken avtryckta inom klammer och med mindre stil än den icke formellt upphävda (men ofta i sak obsoleta) texten; de ofta gamla och ordrika reformförfattningarna måste, när man valt denna presentationsteknik, återges mer eller mindre fullständigt i direkt anslutning till den ursprungliga lagtexten. Det s. a. s. optiska resultatet blir väsentligt ålderdomligare än den faktiskt gällande regleringens innehåll. Som ett exempel bland många kan väljas sidan 200 i 1934 års edition. Sidan upptages i huvudsak av jordabalkens 4 kap. Av detta kvarstår på sidan en enda paragraf, 5 § (6 § kvarstår på den följande sidan med rättsföljden inklamrad, 9 § är fortfarande avtryckt, men i sin helhet inom klammer; 10 §, om hur rätten kunde utfärda nytt "jordabrev", d. v. s. fångeshandling till fast egendom, på grundval av domboken, kvarstår). Jordabalken 4 kap. 5§ har i lagboken följande utseende: "Nu kan skattejord utom börd säljas: [är det kronoskatte, hembjude det kronan, och] det som frälseskatte är, honom, som frälserätt där å äger, [innan tredje uppbud där åtages, och] have de makt den jord att lösa [och sedan lagfarten fullfölja låte, som sagt är]." Resten av sidan åtgår till omnämnande, partiella referat och sammanfattningar av ett femtontal författningar av växlande art och konstitutionell valör men i flertalet fall av ganska hög ålder; i dessa författningar kompletteras eller inskränkes i olika detaljer förköpsrätten i 5 §, som emellertid redan genom två generella författningar förlorat sin verkan: KF 21 febr. 1789, som upphävde all
hembudsskyldighet till kronan vid försäljning av skattejord, och KF 16 juni 1875, som stadgar att "allt vad lag och författningar innehålla om skyldighet för köpare av fast egendom att åt annan hembjuda köpet varder till all kraft och verkan upphävt".
4. En smula överraskad konstaterar läsaren sålunda, att hela sidan 200 i 1934 års lagedition har en klart antikvarisk eller kanske, mer neutralt uttryckt, rättshistorisk prägel; den helt övervägande delen av texten kan få praktiskt intresse blott i speciella tillbakablickande fastighetsrättsliga tvister om jord, som i sin tid utgjort till exempel —för att nu citera en enda författning, K.Res. 23 dec. 1747 — "prästestommar och mensaler", som sålts utom börd. Detta konstaterande leder oss tillbaka till vår inledande diskussion av stilbegreppet i den komparativa rätten och lämnar ett bidrag till denna diskussion: 1934 års lagbok, som i sak rimligtvis återspeglar ett liberalt samhälle av vad vi kanske vågar kalla genomsnittlig västeuropeisk 1800- och 1900-talstyp — härom ger ju många andra källor besked — framstår till form och vad vi nyss kallade optik som uttryck för en väsentligt mer ålderdomlig, av 1700-tals kameralistik genomsyrad rättsordning. Och härav är det åtminstone frestande att draga den ytterligare slutsatsen, att i 1930-talets Sverige — som då sedan länge var en förhållandevis avancerad industristat, som sedan någon tid företedde den moderna folkrörelse- och organisationsstatens kännetecknande drag och som var på väg mot välfärdssamhället — juristkåren utgjorde en grupp med särskilt starka rötter i och starka förbindelser med ett ålderdomligt samhällsskick, som måste ha tett sig främmande för den övervägande delen av befolkningen. Den norstedtska lagboken av år 1934 tyder onekligen på en starkt historiskt orienterad juriststil.
En fortsatt granskning av sakregistren i de tre volymerna, med täta expeditioner till de lagrum till vilka hänvisning sker, ger gradvis större precision åt det omdöme som nyss framfördes. Den påfallande ålderdomligheten hos många uti lageditionen intagna texter — och det påfallande stora antalet sådana texter — är karakteristisk endast förvissa tämligen klart avgränsade delar av rättsordningen. Sammanfattningsvis är det bland reglerna om judiciell och administrativ organisation, särskilt ute i orterna, om rättegångs- och förvaltningsförfarande, om fastigheter och fastighetsväsende samt om kyrkliga förhållanden i vidsträckt mening, som man återfinner den stora mängden arkaiskt stoff. Jordabalken, den till mycket stora delar redan obsoleta byggningabalken samt rättegångsbalken svarar för den avgjorda huvuddelen av det antikvariska material som sålunda i själva verket pryder snarare än präglar lagboken. Dessa iakttagelser bestyrks för övrigt i
hög grad om man låter blicken gå över det äldre författningsbeståndet i det kronologiska registret i 1934 års lagbok.
5. Men därmed är de reflexioner inte uttömda, som det finns anledning att knyta till den i realiteten helt innehållslösa regeln i 4 kap. 5 § jordabalken om kronans och frälsejordägarens förköpsrätt. Det var, som nyss angavs, genom en förordning från 1789 som kronans, och genom en förordning från 1875 som frälsejordägarens, rättigheter i detta hänseende upphörde. Den rättshistoriskt intresserade erinrar sig, att den förstnämnda lagändringen tillkom i samband med Gustaf III:s stora uppgörelse med bondeståndet; tillsammans med 1809 års reformer å ena sidan, grundskatternas och indelningsverkets upphörande med början år 1901 å den andra utgör denna lagändring ett av de avgörande stegen mot bondeklassens fulla likställighet med de privilegierade stånden i fastighetsrättsligt hänseende. Vad gäller 1875 års reform sammanföll den med en annan storstädning i den ålderdomliga svenska fastighetsrätten: det var året för de fram till 1972 gällande lagfarts- och inteckningsförordningarna. De båda förordningarna från 1789 och 1875 medförde inte att all förköps- eller lösenrätt till fast egendom försvann ur den svenska rätten. Ett icke obetydligt antal — i sak dock föga betydelsefulla — former av lösningsrätter figurerar i 1934 års lagbok; en och annan, avseende ofri tomt i stad och stadgad åborätt — har för övrigt överlevt 1970 års jordabalk och återfinnes i dennas promulgationslag (4 § och 7 § JP). I lageditionen från mellankrigstiden förekommer också en helt ny lösningsrätt. Det är den s.k. ensittarlagen (L 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavaren att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område) som sålunda förebådar socialstatens jordrätt. Genom denna lagstiftning, som upphörde att gälla först år 1977, berättigades nyttjanderättshavare, som på den upplåtna marken ägde boningshus, att på vissa villkor inlösa marken.
Bortser man från de fåtaliga och i huvudsak antikvariska äldre lösenrätterna och från 1925 års ensittarlag saknar lageditionen av 1934 bestämmelser om rätt vare sig för det allmänna, för något kollektiv eller för enskilda att mot ägares eller köpares vilja tillösa sig jord. Med undantag för vissa speciallagar, tillkomna under 1900-talets första årtionden till hävdande av särskilda intressen, saknades också rättsliga inskränkningar i friheten att förvärva fast egendom. En lag av 1924 gav offentligrättsliga subjekt en begränsad återköpsrätt till fast egendom. Begreppet förköpsrätt finns överhuvudtaget inte i 1934 års alfabetiska register. Det är en rimlig beskrivning — och här är vi inne på substantiella karakteristika, som går utöver stilbegreppet — att
1934 års lagbok representerar det yttersta slutskedet i den kortaperiod av svensk rättsutveckling då de liberala samhällsidealen präglade lagstiftningen. Fullt genomslag fick dessa ideal aldrig, som deöverlevande gamla lösningsrätterna alltjämt vittnar om. Över de cirka femtio liberalt inspirerade årens huvud räcker ättesamhället, bysamhället och den merkantilistiska överhetsstaten handen åt social-, korporations- och välfärdssamhället; ingendera behöver sträcka mycket på sig för att nå fram. Men mellan 1850-, 1860- och 1870-talen, då bördsrätten till jord och andra liknande institut avvecklades, och 1910-talet, då socialt och nationalekonomiskt motiverade regleringar började införas, rådde principiellt marknadens lagar och marknadens villkor även i fråga om den svenska jorden.
I 1984 års lagbok åtföljes uppslagsorden "inlösen" och "lösningsrätt" av talrika hänvisningar, och orden "förköpslag" och "förköpsrätt" har fått ett rättsligt innehåll på fastighetsrättens område. Förvärvstillstånd infördes redan kort efter 1934; det tidiga 1900-talets förbudslagar kom att bestå. Allt som allt framstår den moderna regleringen som alltmer omfattande och alltmer ägnad att sätta marknadsmekanismerna ur spel.
6. Vi har noterat, att 1934 års lagedition skiljer sig väsentligt från sin femtio år yngre efterträdare både därför att den är så antikvarisk på vissa områden och därför att den representerar det avreglementerade liberala samhället. Det äldre rättsstoffets fortlevnad illustreras inte minst av de norstedtska editionernas kronologiska register. Visserligen kan det tyckas som om skillnaden i ålder mellan 1934 års äldsta citerade författning — K.Res. på allmogens besvär 13 dec. 1672 — och motsvarande nestor bland 1984 års texter, Instr. för hovkonsistorium 28 juni 1681 — inte är så stor. Författningsmaterialets åldersfördelning blir emellertid uppenbar, om man breddar perspektivet. I det kronologiska registret från 1934 härrör fem författningar från 1600 talet, ej mindre än 133 från 1700-talet — låt vara att, som vi har konstaterat på tal om jordabalkens 4 kap., flera av dessa är texter, som innefattar upphävande av alltjämt redovisade bestämmelser i 1734 års lag — och slutligen härrör en mycket stor del av den samlade författningsmassan, 556 författningar, från 1800-talet. I 1984 års edition upptages 3 texter från 1600-talet, 5 från 1700-talet och — vilket är det mest anmärkningsvärda — endast 31 från 1800-talet. För hela perioden fram till 1934 upptages i den senaste lagboken endast totalt 119 författningar. Till en del beror denna ganska radikala förändring i åldersfördelningen bland det kronologiska registrets nummer på att man helt generellt upphört att citera äldre, ej längre betydelsefulla
lagar och förordningar; till en annan del beror förhållandet på att den fortlöpande totalrevisionen av balkarna haft till följd att det inte längre finnes samma behov som tidigare av att intaga författningar, som innehåller upphävande av obsoleta regler i själva lagen. Även om man beaktar dessa s. a. s. automatiskt verkande motiv för utgallring av äldre material, är det uppenbart — och en bläddring i de båda lagböckerna från 1934 och 1984 ger s.a.s. liv åt siffrorna i detta hänseende — att den svenska årliga lagboken på ett påtagligt sätt förlorat den tillbakablickande karaktär som i så påfallande hög grad kännetecknade 1934 års volym. Och detta, vill jag påstå, är en låt vara indirekt stilrelaterad och stilbildande faktor.
Överdrifter i alla riktningar är skadliga. Ingen förnuftig bedömare vill på allvar förneka, att Sverige år 1984 och Sverige år 1934 står varandra oändligt mycket närmare än nittonhundratrettiotalets och sjuttonhundratrettiotalets Sverige. I allmänt samhälleligt hänseende ligger de avgörande brytpunkterna långt före den senaste mellankrigstiden, hur fjärran denna än må te sig vid en presentation ur vissa vinklar. Borta ur det alfabetiska registret av år 1934 är "av bön","avlingejord" och "avfall från rätta läran" (7 kap. 4 § ärvdabalken och 1 kap. 3 § missgärningsbalken.). Kvar stod KF 16 nov. 1869 angående ansvar för den, som söker förmå annan till avfall från den evangeliskt lutherska läran; kvar stod KF 11 dec. 1868 angående särskilda sammankomster för andaktsövning, en omedelbar och alltjämt restriktiv arvtagare till 1858 års förordning, som i sin tur visserligen upphävde 1 726 års beryktade konventikelplakat men visst icke helt undanröjde inskränkningarna i religionsfriheten; och kvar stod inte blott fängelse- och bötesstraff för hädelse och för gäckeri av gudstjänsten utan också bötespåföljd för den som "å sön- eller högtidsdag, emellan klockan sex om morgonen och klockan nio om aftonen", idkar "hantverk eller annat arbete, som uppskov tåla kan ... utan det sker till egen eller annans nödtorft" (7 kap. 3 § strafflagen i lydelse av lag 30 maj 1919); och kvar stod, i 7 kap. 4§ strafflagen, bestämmelsen att om brott begåtts på sabbatstid, "varde den omständighet såsom försvårande ansedd". Borta är uppslagsordet "avsides", som hänvisar till 24 kap. 10 § missgärningsbalken om hur två som dräpt varandra "i bråd skilnad" eller kastat varandra "i ström eller sjö, utföre ställning, tak eller annat, och få de både död därav", skall ligga ogilla, "och varde deras kroppar avsides i kyrkogård lagde". Borta är "biltog","bysättning","dödsfånge", "galge", "hållskjuts", "hud" i sammanställningen "mista huden" och "kropp" i sammanställningen "plikta med kroppen", "legohjon", "livssak", "pina" (som nämnes men hedersamt nog blott för att förbjudas i 17 kap. 35 och 36 §§ rättegångs-
balken), "påle", "ris", rådbråkande", "spö" och "stock", "trolldom"och "ärelöshet". Det må vara att den historiska skolan och en historiskt orienterad ämbetstradition rycker oss allt närmare; den tidiga frihetstiden ligger dock alltjämt långt borta i tiden.
7. Det konkreta författningsmaterialets förändringar mellan 1934 och 1984 har visat sig så betydande, att det har framstått som möjligt att draga vissa försiktiga generaliserande slutsatser om så centrala stilelement som juristernas relation till det egna rättssystemets historia. Vissa typiska institutsförändringar har åtminstone kunnat antydas. Hur förhåller det sig då med de juridiska tankevanorna, i den mån de kommer till uttryck i lagsamlingarna? I första hand gäller det tydligen att söka fånga dessas disposition och ordning.
Det vore meningslöst att ge sig i kast med en så subtil fråga som denna och att begära svar ur ett i förevarande hänseende så svårtolkat material som ett lagverk och dess anordning, om man inte först inventerade och i mån av möjlighet nyttjade de säkra och kända tolkningsnycklar som står till buds. Några sådana mått måste anses helt pålitliga: det är till att börja med ett faktum, att Sverige under de femtio åren 1934—1984 eller åtminstone under de första trettio—fyrtio åren av denna period genomgick en intensiv utveckling i riktning mot den moderna socialstaten. Vissa bi- och följdfenomen kan likaledes anses säkra, låt vara att de tolkas och värderas mycket olika. Först bör i detta sammanhang nämnas en synnerligen stark ansvällning av den statliga och kommunala förvaltningsapparaten och i samband därmed en fortlöpande, alltmer ingripande omorganisation av denna, som ännu år 1934 inte utan fog kunde anses vila på de grundvalar som lagts trehundra år tidigare, i Gustaf II Adolfs reformarbete och i 1634 års regeringsform. Denna utveckling kan förväntas ha satt djupa spår i lagstiftningen, även om man i själva verket nog gör klokt i att uppställa två betydande reservationer. Först: rättssociologin har lärt oss hur svårt det är för lagen att tränga ned i det levande samhället; det betyder också att samhället kan förändras djupgående utan att det är omedelbart avläsbart i lagen. För det andra: en utveckling, som går mycket djupt, kan väl äga rum även på det rättsliga området utan attbli märkbar på de juridiska domäner som traditionellt uppfattas som centrala, som "the lawyer's law" men som kanske i själva verket håller på att bli perifera i det levande samhället. Principiellt säkra om ock inte nödvändigtvis hjälpsamma tolkningsnycklar ligger rimligen i välståndshöjning, urbanisering, sekularisering, familjeupplösning, starka och i regel framgångsrika jämlikhets- och jämställdhetssträvanden, slutligen en icke helt lättolkad utveckling mot korporativism.
Även detta batteri av förändringar kan visserligen i betydande omfattning äga rum vid sidan av lagstiftningen, i synnerhet den traditionellt sett "centrala" civil- och straffrätten.
Vid sidan av de samhällsrelaterade tolkningsnycklar som nu antytts har vi en teoretisk: den skandinaviska realismen och sådana mer praxisorienterade utlöpare av den som teleologiska rätts- och tolkningsidéer. Hur skeptiskt man än normalt har anledning att ställa sig inför påståenden om att rättsfilosofiska skolbildningar skulle utöva eller ens kunna utöva någon reell effekt på lagstiftning och praktisk rättsutveckling, finns det här kanske ändå anledning att åtminstone på allvar söka efter influenser: tidvis har den skandinaviska realismen intagit en näranog monopolistisk ställning i ett litet land med en påtagligt homogen juristkår och en lika påtaglig tradition för ideologisk enhetlighet. Det har också i den rättsteoretiska doktrinen med kraft hävdats, att realismen skulle ha utövat ett djupgående inflytande på lagstiftning och rättskipning.6
Här är inte platsen att ingå i en diskussion, som synes nära nog ofelbart leda till polemik. Mitt syfte är att med hjälp av de tolkningsnycklar som står till buds söka förstå och karakterisera lagstiftningens utveckling med hänsyn till de stilbildande faktorer som befunnits varaav intresse i det diakroniska perspektiv som har valts. Att detta karakteriseringsförsök med nödvändighet blir ofullständigt behöver inte närmare utvecklas: lagstiftningens yttre egenskaper säger som bekant långtifrån allt om ett rättsligt utvecklingsförlopp. Rättskällelära, rättskälleteknik, judiciell och administrativ struktur och organisation — listan över de faktorer som medverkar till att ge ett rättssystem dess sanna ansikte kunde förlängas avsevärt.7 Här är det nu emellertid lagstiftningen som är föremål för framställningen.
8. Till frågan om stoffets disposition och om de eventuella slutsatser angående juridiska tankevanor och attityder som denna medger synes det vara fem punkter som med någon säkerhet kan framställas.
(1) Först och främst kan det trots allt, med 1780, 1934 och 1984 års lageditioner i handen, utan vidare konstateras att svensk rätt måhända ej längre kännetecknas av stark traditionalism på det sätt som varså påfallande i 1934 års edition, men dock av obruten kontinuitet. Den utveckling på stora samhällsområden som ägt rum under de senaste femtio åren må väl kunna betecknas som explosiv; explosionen har i så
fall inte varit stark nog för att vare sig helt demolera balksystemet eller ens spränga den årliga norstedtska editionens pärmar och systematiska ramar.8 Såväl lagstiftning som lagbok är alltjämt igenkännliga. En år 1934 hädangången jurist skulle, om en ny jordevandring förunnades honom år 1984, låt vara med betydande möda, finna och kunna hantera sina arbetsredskap.
(2) Knappt har detta sagts, förrän det sagda måste bli föremål för reservationer. Vid jämförelse mellan 1934 och 1984 års lagsamlingar, är det påfallande att — för att nu alltjämt hålla sig till det yttre och det allmänna — förändringstakten har ökat och greppen har blivit större och mer genomgripande. År 1934 fanns en ny giftermålsbalk; på ärvda- och jordabalkarnas områden fanns, efter de kvarstående texterna från 1734 med partiella ändringar, dellagstiftning införd under de inofficiella samlingsnamnen "nya" ärvda-, resp. jordabalken. Vattenlag och konkurslag hade sina nuvarande platser, liksom 1864 års strafflag och 1877 års utsökningslag. Den — som redan framhållits —starkt stilbildande rättegångsbalken fanns kvar. I 1984 års lagbok återfinner man, som fallet varit i några år, först grundlagarna. Hur detta än eljest må tolkas, kan det ej gärna uppfattas som ett uttryck för vare sig skandinavisk realism eller teleologiska läror. Snarare vågar man kanske viska om naturrättsliga pustar från den internationella scenen, om ideologisk bekännelse till demokratins principer och legitimeringsfunktion eller om arg positivism, som söker stöd i det lagfästa ordet. Så följer, i en svepande och såväl estetiskt som logiskt mer tilltalande följd än 1934 års lappverk, idel nya balkar: giftermålsbalk, föräldrabalk, ärvdabalk, den stora helt nya jordabalken följd av fastighetsbildningslagen, den blandat folkloristiska och merkantilistiska byggningabalken, vattenlagen, handelsbalkens lappverk, skadestånds- och konkurslagarna, den nya brottsbalken, den nya rättegångsbalken och slutligen 1981 års skinande nya utsökningsbalk.
(3) Hur traditionsbundet systemet trots allt är, det framgår inte minst av den grafiska anordning som vidtagits på s. 1037 i 1984 årsedition. Där har, efter rättegångsbalkens promulgationslag, sammanförts ett lappverk av bestämmelser under rubriken "Förvaltningsprocess m. m.". Man må finna denna ordning rationell eller ej; i förevarande sammanhang intresserar den mest som uttryck just för traditionalismen såväl i rättskälleapparatens utformning som i den djupare liggande synen på förhållandet mellan förvaltning och dömande. Återigen måste man emellertid fråga sig om och i vilken utsträckning
juristernas synsätt i detta hänseende är typiskt för det samhälle i vilket de verkar. Det är emellertid ett allt för stort spörsmål för att kunna upptagas här.
(4) Ett traditionsbrott förtjänar att särskilt noteras, emedan det samtidigt kan uppfattas som ett närmande till kontinental lagstiftningsteknik. På handelsbalkens gebiet har metoden att särskilja konsumentavtal från andra slagit igenom såväl inom köprätten som beträffande avbetalningsköp och försäkringsavtal; ytterligare lagstiftning är att förvänta. Att särhålla handelsrätt och privaträtt— det senare begreppet svarar ju närmast mot vad man i svensk rätt kommit att kalla konsumenträtt — har länge varit självklart i fransk och tysk lagstiftning; Sverige och Norden har avstått. Kanske är den utveckling som nu inletts ett första steg mot en sådan uppdelning. Kanske tyder den också på att nordisk rätt i vissa hänseenden i själva verket mycket länge var en ålderdomlig, en smula lantlig småstatsjuridik.
(5) Som en femte punkt, relaterad till själva lagstiftningstekniken, förtjänar upptagas den ökade — om också alltjämt visst inte dominerande — förekomsten av nya regeltyper, såväl generalklausuler som regler av det slag jag i annat sammanhang kallat "prognostiska", d.v. s. sådana där tyngdpunkten icke ligger på ett noga utmejslat rättsfaktumled utan på rättsföljdsledets beskrivning av ett tillstånd som skall eftersträvas eller undvikas.9 Båda regeltyperna är föremål för intensiv, ofta starkt polemisk debatt.10 Det är min tro, att deras förekomst tyder på svåra reella regleringsproblem i ett samhälle sådant som vårt och att såväl dessa regler som deras bakgrund förtjänar fördjupade undersökningar. Här må detta uttalande vara nog.
9. Därmed är vi framme vid den sista stilbildande faktorn: lagreglernas språkliga utformning — också häftigt bläckbestänkt mark. Inte heller här är det min uppgift eller avsikt att gå utöver de allmänna karakteristikerna. Om dessa kan å andra sidan knappast tvekan råda. Under loppet av 1960-talet tog den svenska lagstiftningen, av skäl som inte torde vara i sina enskildheter tillgängliga, steget över från den blandning av raffinerat enkel balkprosa å ena sidan, stramt precis juriststil i de mer moderna specialförfattningarna, å den andra, till en väsentligt mer talspråklig, oprecis, förmodligen såsom "folklig" ansedd prosa, vars senaste utveckling, bl. a. genom det ymniga bruket av obestämda artiklar i samband med generella uttryck, mer och mer antagit prägeln av en beskäftig tävlan, förmodligen mellan flämtande
befordringsaspiranter, mot ett opreciserat mål, som emellertid redan börjat antaga prägeln av ett förvuxet barnspråk, lika konstlat och främmande för normal bildad svenska som den forna kanslistilens excesser. I så måtto bevittnar vi på ännu ett plan en cirkelrörelses avslutande faser.
Kanske är till slut den språkliga utvecklingen den mest märkbara. Självfallet kan den också betecknas som den minst djupgående och den sakligt mest likgiltiga. Jag är alls inte säker på att så förhåller sig. Språkvanor präglar tankevanor; i synnerhet gäller det ett officiellt, påtvunget språk, som yrkesmän måste umgås med dagligen. Är ett sådant språk enfaldigt och stillöst, kommer konsekvenserna krypande, först vanskliga att spåra men säkra till sin långsiktiga verkan.
10. Inledningsvis ställdes frågan — med 1934 års lagbok som utgångspunkt — om betraktandet av denna textsamling ger fog för det skenbart paradoxala uttalandet, att medeltiden — eller åtminstone frihetstiden — kommer oss allt närmare.
Detaljgranskningen av svenska lageditioner från 1780, 1934 och1984 ger vid handen, att — självfallet — de stora materiella samhällsförändringarna ägt rum mellan 1700-talet och 1930-talet, inte mellan 30-tal och 80-tal i detta århundrade. Denna sanning måste emellertid genast förses med allehanda reservationer, åtminstone i vad avser juristkårens arbetsmaterial och den samhällssyn som däri framskymtar.
Helt orimligt framstår inte, vid läsning av 1934 års texter, påståendet att 1700-talet kryper allt närmare inpå oss. Studiet av 1984 års lagbok ger å andra sidan starkt fog för tesen, att utvecklingen efter 1934 varit klart accelererad och med detta filosofiska problem lämnar jag mina läsare: hur kan det komma sig, att det förflutna kommer oss allt närmare samtidigt som vi allt snabbare avlägsnar oss därifrån?