KENNETH BRATTHALL & ANNA MÄRTA STENBERG. Lagen om allmän försäkring. Stockholm 1984. Liber Förlag. 624 s.
Den allmänna försäkringen är ett av de lagkomplex, som ändras mest. Den är föremål för en omfattande rättskipning där försäkringsöverdomstolen och numera såvitt rör avgiftsområdet regeringsrätten är prejudikatbildande. Lagstiftningen har också ingående kommenterats tidigare. 1964 utgav Allan Lundberg och Erik Malm en vägledande redogörelse under titeln "Hitta rätt i allmän försäkring". Den senaste upplagan av denna utkom 1974. En mera traditionell lagkommentar utgavs 1965 av Bengt Hamdahl m.fl. En andra upplaga av den utkom 1972.
Någon aktuell kommentar har alltså inte utkommit på 10 år. Behovet av en sådan har varit stort. När försäkringsdomaren Kenneth Bratthall och chefsföredraganden i försäkringsöverdomstolen Anna Märta Stenberg nu utfört kraftprovet att utge en ny kommentar är detta därför mycket efterlängtat, särskilt som den fyller mycket högt ställda krav.
Den nu föreliggande kommentaren är långt mera omfattande än de tidigare. Den är gedigen och grundlig. Kommentaren är uppställd på traditionellt sätt där förarbeten och rättsfall disponeras i anslutning till den paragraf i lagen som de hänför sig till. När det gäller förarbetena kompletteras framställningen med en "lathund", som anger propositioner, utskottsbetänkanden, kommittébetänkanden m. m. beträffande alla ändringar i lagen. Det säger en hel del om ändringstakten i lagstiftningen att lathunden, som är uppställd i tabellform, omfattar 55 sidor.
Inte endast sådana rättsfall som refererats anges utan också "notisfall" från försäkringsöverdomstolen. Ett problem med detta är att dessa normalt inte är tillgängliga för dem som arbetar utanför domstolen, därför att någon "notis"om dem inte finns i någon rättsfallspublikation. De har ibland nämnts på sådant sätt i kommentaren att en person som inte har tillgång till domarna får föga ledning. Det är emellertid svårt att göra fullständiga referat och det är självfallet värdefullt att det nämns att det föreligger avgöranden i frågan.
Under mer än tjugo år har försäkringsöverdomstolen utformat ett arbetstagarbegrepp som i vissa hänseenden skiljer sig från det som tillämpats i skatterätten. När prövningen av avgiftsmålen — och därmed utformningen av arbetstagarbegreppet — fördes över till de allmänna förvaltningsdomstolarna gjordes av regering och riksdag uttalanden om det önskvärda i en ökad enhetlighet i domstolarnas praxis. Författarna tycks mena att dessa uttalanden saknar betydelse därför att de gjorts i efterhand rörande redan antagen lagstiftning. För egen del vill jag inte frånkänna dem betydelse. Arbetstagarbegreppet är helt utformat av praxis och har ständigt varit under viss förändring. Det är då rimligt att domstolarna tar hänsyn till ett uttalande som gjorts