Nya bestämmelser om förmögenhetsbrott — en replik
För dem som deltagit i ett utredningsarbete skulle det nog ofta vara en både enkel och lustfylld uppgift att offentligen bemöta synpunkter från remissinstanser. Det är emellertid inte brukligt att så sker och vi ser ingen anledning att avvika från denna praxis. Nu har docenten Suzanne Wennberg i SvJT 1984 s. 492—497 publicerat egna synpunkter på SOU 1983:50, vilka delvis återfinns i det av juridiska fakultetsnämnden i Stockholm avgivna remissyttrandet. Trots sistnämnda förhållande finner vi det vara rimligt att kortfattat bemöta Wennbergs kritik, som enligt vår mening i väsentliga delar är missriktad.
    Till en början skall emellertid erinras om att kommitténs arbete avbröts ett fåtal månader före dess planenliga slutförande. Spekulationer om varför så skedde kan utmynna i åtminstone tre olika riktningar, men vi föredrar att tro på den mest hedervärda av dessa: omsorg om statskassan. En bedömning av kommitténs arbete kan dock inte bli rättvisande om man inte tar del av t. ex. följande (bet. s. 49): "Enligt våra planer har vi förberett två alternativförslag, men det har inte varit möjligt att presentera dem i betänkandet. Enligt det ena förslaget skulle nuvarande kapitelindelning bibehållas, men i övrigt skulle det nära ansluta till det som framläggs. I det andra alternativförslaget skulle anges de ändringar och tillägg som skulle bli nödvändiga i gällande lagstiftning, om utredningsuppdraget enligt 1976 års direktiv tolkades på snävaste möjliga sätt."
    Wennbergs kritik kan fördelas på tio punkter.
    (1) Kommittén har misslyckats med att åstadkomma någon påtaglig förenkling: "Förslaget innebär ... ingen reducering av antalet brott." (s. 493). Wennbergs resonemang förutsätter dels att det inte är någon skillnad mellan gränsdragning mellan brottstyper och beskrivning i alternativa rekvisituppsättningar och dels att varje försök att mer preciserat beskriva en brottstyp genererar nya tillämpningsproblem (trots att syftet uppenbarligen är att reducera tillämpningsproblemen).
    (2) Kommittén har inte trots sin kritik av besittningsbegreppet frigjort sig från detta (s. 493—494). Den omständigheten att ett särskilt subsidiärt skydd för besittning knappast kan undvaras och att även i övrigt på några punkter ett besittningsbegrepp, särskilt med tanke på kopplingen till civilrättsliga regler, kommer till användning är inget skäl mot att avstå från att använda besittning som demarkationskriterium vid t. ex. fall av tillägnelse (där problem för gränsdragningen mellan å ena sidan främst stöld och å andra sidan förskingring och olovligt förfogande uppkommer) och fall av brukande (där problem uppkommit därför att olovligt brukande av egendom utanför gärningsmannens besittningssfär utgör varken egenmäktigt förfarande eller olovligt brukande). Det hade varit enkelt för kommittén att lämna regleringen avlaga självtäkt därhän, dölja undantaget i förslagets 8:8 p. 2 i t. ex. "ringa fall"och överlämna frågan i förslagets 8:12 till rättstillämpningen.
    (3) Betänkandets grundläggande systematik tycks outtalat fortfarande vila på föreställningen att besittningskränkningar i princip är otillåtna; vid egendomsbrott i form av olovligt omhändertagande blir frågan huruvida gärningen är lovlig eller olovlig omöjlig att besvara på annan grund än att undersöka om en besittningskränkning föreligger (s. 494). Vi nöjer oss med att notera att frågan huruvida en gärning är lovlig har att göra med om relevant samtycke föreligger eller om någon undantagsregel är tillämplig (och det är naturligtvis

 

möjligt att en sådan undantagsregel lägger avgörande vikt vid om en besittningskränkning sker — men det är inte något sådant som Wennberg åsyftar). Det är ingalunda ovanligt att omhändertagande av något som inte är i annans besittning inte är lovligt. Olovligt tagande enligt gällande 8:1 och 8:8 förutsätter överhuvudtaget inte någon besittningskränkning; vad som straffbeläggs är olovligt tagande i besittning.
    (4) Liknande problem skulle uppkomma vid bedömning av olovlig tillägnelse i butiker; genom borttagande av kravet på ekonomisk skada vid stöld kan ett införlivande inte betraktas som lovligt på den grunden att gärningsmannen lämnat full kompensation (s. 494). I gällande rätt kan inte kompensation som utesluter skada i och för sig göra ett tillgrepp lovligt eller en tillägnelse lovlig. Varför kräva av förslaget att något sådant skulle kunna ske?
    (5) Konstruktionen av egendomsbrott medför "en risk för att man i rättstillämpningen kommer att rycka på axlarna: har den tilltalade inte gjort sig skyldig till den ena gärningen, så har han nog gjort sig skyldig till den andra" (s. 494—495). Vi går förbi frågan om den lagtekniska utformningen alltför mycket bryter mot svensk tradition. Wennbergs invändning går ut på att konstruktionen sätter rättssäkerheten i fara: kravet på att den tilltalades gärning skall styrkas kan kringgås. Förslaget leder naturligtvis inte till några sådana konsekvenser. I så fall skulle alla straffbestämmelser med alternativa rekvisit vara olämpliga. Den förenkling som kommittén åsyftat att åstadkomma är helt analog med den som nu uppnås genom att vi har ett ockerbrott och inte fyra. Om man är osäker på om ett underläge innefattar t. ex. trångmål eller beroende ställning, men säker på att trångmål eller beroende ställning föreligger, är den juridiska bedömningen i den delen klar, vilket den inte skulle vara om utnyttjande av trångmål reglerades i en paragraf och utnyttjande av beroende ställning i en annan. (Även uppsåtsbedömningen blir en annan.) I sammanhanget bör måhända nämnas att vi anser att åklagarens gärningsbeskrivning inte bör hämtas direkt från lagtexten.
    (6) Nästan alla synes vara eniga om att området för laga självtäkt är för snävt, men få är villiga att godta några utvidgningar. I detta paradoxala läge kan inte annat vara att räkna med än att utredningsförslaget skall ha kompromisskaraktär. Wennberg invänder för sin del häremot att dess utformning kan "få en hämmande verkan på möjligheten att ådöma ansvar för regelrätt stöld": "En underlåtenhet att göra polisanmälan torde inte med retroaktiv verkan kunna förvandla ett i sig tillåtet, eller på grund av bristande subjektiv täckning tillåtet, återtagande av egendom till en otillåten besittningskränkning." (s. 495). (Bristande subjektiv täckning kan inte göra en gärning tillåten, men väl icke brottslig.) Wennberg måste här ha missförstått förslagets klara ord: gärningen är tillåten endast om polisanmälan sker omedelbart, dvs. en senare gärning blir avgörande för om en tidigare gärning skall anses vara lovlig eller olovlig. Det är naturligtvis inte helt tillfredsställande med en konstruktion som innebär att frågan om brott är förövat suspenderas för en tid. Men det rör sig här om en mycket kort tidrymd. Det skall märkas att senare händelser veterligen utan påtaglig olägenhet med retroaktiv verkan i en rad fall tillåts påverka en gärnings klassificering som brottslig eller icke brottslig, trots att fråga är om ibland mycket långa tidrymder. Exempel är reglerna om frivilligt tillbakaträdande eller frivillig rättelse och verkan av senare framkomna omständigheter för ansvar enligt 9:6 st 2, 15:5 st 3, 15:6 st 2 eller 15:7 st 2 BrB.
    (7) Wennberg välkomnar den kriminalisering av försök till olaga intrång

 

som förordas av kommittén, men menar sig samtidigt ha upptäckt vissa svårigheter att komma åt vad som nu bedöms som försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel (s. 495 — 496). Lösningen på problemet är för flertalet fall mycket enkel: att olovligen ta sig in i en bil skall anses utgöra olaga intrång.
    (8) Wennberg beskriver tre distinkta förfaranden och anmärker: "Vad som enligt gällande rätt kort och gott bedöms som förskingring skulle alltså enligt utredningens förslag kunna utgöra stöld, undandräkt och behörighetsmissbruk. Någon brottsreducering kan man knappast tala om i detta sammanhang." (s. 496 — 497). De beskrivna gärningarna kan säkert kort karakteriseras som förskingring, men inte gott. I gällande rätt är nämligen fråga om i första fallet förskingring eller olovligt förfogande, i det andra en icke straffbelagd gärning eller olovligt förfogande och i det tredje förskingring. Att inta en ståndpunkt i konkurrenshänseende är nödvändigt också nu.
    (9) Wennberg ger ytterligare ett exempel på en konkurrenssituation som skulle kunna "uppstå" (s. 497). I gällande rätt finns exakt samma problem, ehuru gärningarna rubriceras olovligt förfogande och förskingring.
    (10) Slutligen görs gällande att införlivandet av sakförskingring under stöldbrottet innebär ett "återupplivande av den förtretliga frågan om mottagaren av anförtrodd egendom (främst pengar) varit skyldig att hålla egendomen avskild eller ej": domstolen befrias "från besittningsfrågan men måste i utbyte ta ställning i frågan om mottagaren varit skyldig att hålla mottagna pengar avskilda eller ej" (s. 497). Återigen framställer Wennberg gällande rätt som mindre komplicerad än den är. Det är nu nödvändigt att också ta ställning till om besittningssituationen är sådan som krävs för förskingring. Hamnar man på olovligt förfogande-nivån (vilket ju också kan ske därför att gärningen inte innebär förmögenhetsöverföring) måste man alltid ta ställning till om mottagaren varit skyldig att hålla mottagen egendom avskild. På förskingringsnivån kan man ibland slippa att ta ställning härtill, nämligen när skadan beror på gärningsmannens obestånd. Men när skadan beror på att gärningsmannen är ovillig att göra rätt för sig kan man behöva lägga vikt vid om han är skyldig att hålla egendomen avskild. Finns ingen sådan skyldighet fullbordas brottet först när han undandrar sig redovisning. Finns en sådan skyldighet fullbordas brottet redan vid en tillägnelse (t. ex. vid sammanblandning av mottagna pengar med egna). Det är således en i högsta grad levande problematik som Wennberg menar att kommittén "återupplivar".
    Avslutningsvis skall nämnas att det finska strafflagsprojektet den 31 maj 1984 avslutat första delen av sitt arbete att bereda underlag för proposition till revision av finska strafflagen. Förslaget gäller förmögenhetsbrott, men även skattebrott, brott i näringsverksamhet och förfalskningsbrott. Påtagliga skillnader föreligger mellan detta förslag och förmögenhetsbrottsutredningens. Till del kan detta förklaras med att det finska förslaget måste anknyta till gällande finsk rätt, som på en rad punkter innefattar en snävare kriminalisering än svensk rätt. Man har inte heller kunnat gå särskilt långt i fråga om systematisk nyordning, eftersom delreformen måste anpassas till strafflagens nuvarande uppbyggnad. Intressantare är emellertid de likheter i brottskonstruktioner som finns mellan de två förslagen. Som exempel nämner vi: konstruktionen av kraven för att grovt brott skall föreligga — uttrycklig reglering av tagande av naturalster (allemansrätt) — datorbedrägeri som en variant av bedrägeri — ej krav på bevisning av underläge vid kreditocker — särskilda regler om missbruk av kreditkort och "kontopengar" — frikoppling

 

från besittningsrekvisitet vid stöld, olovligt brukande m. m. — stöldbegreppet utformas så att sakförskingring innefattas — fordringsförskingring och trolöshet mot huvudman slås ihop.

Barbro Hegrelius Jonson, Nils Jareborg och Karl-Erik Skarvall