Sjöpanträtt i skepp — ett par tillämpningsproblem i följd av 1976 års sjölagsändringar
Sjöpanträtt är en s. k. tyst, eller osynlig, panträtt som i fråga om skepp1 tjänar kortsiktiga kreditsäkerhetsbehov och säkrar vissa andra fordringar i samband med skeppets drift. Rättigheten tillkommer enbart en lagbestämd och trång borgenärskrets, som enligt 244 § sjölagen i stort sett består av sjömän (med lönekrav), myndigheter (med krav på hamn- och vattenvägsavgifter), skadelidande (med krav på personskadestånd eller utomobligatoriska sakskadestånd) samt bärgare m. fl. (med krav på bärgarlön, haveribidrag m. m.). Rättigheten är förenad med särskild förmånsrätt av högsta rang; den står i 4 §1 förmånsrättslagen. Till skillnad från annan panträtt är den underkastad preskription.2 Och det är preskriptionen som ger upphov till de tillämpningsproblem — delvis av gemensamt nordiskt intresse — som jag vill belysa med denna artikel.3
En panträtt av högsta prioritet som säkrar pantfordringar av nyssnämnda slag —av vilka t. ex. skadeståndskrav kan bli mycket stora efter allvarliga sjöolyckor — måste uppenbarligen hållas kortlivad, ifall inte långtidskrediten i branschen skall äventyras. Det har åstadkommits genom att en så kort preskriptionstid som ett år är föreskriven i 248 § första stycket sjölagen och genom att endast kvarstad/utmätning med åtföljande exekutiv försäljning förmår bryta preskriptionen.4 Denna ordning går tillbaka på 1967 års internationella konvention i ämnet, vars artikel 8: 1 lyder så i engelsk resp. fransk text5 (här transumerade), som har lika vitsord:
The maritime liens — — — shall be extinguished after a period of one year — — — unless, prior to — — — the vessel has been arrested, such arrest leading to a forced sale. (min kurs.)
Les privilèges maritimes — — — sont éteints à l'expiration d'un délai d'un an — — — à moins qu'avant — — — le navire ait été l'objet d'une saisie conduisant à une vente forcée. (min kurs.)
Det är alltså inte nog att borgenären väcker talan mot gäldenären/skeppsägaren. Än mindre bryter fordringserkännande eller krav panträttens preskription. Till bilden hör att fordringen inte behöver vara mot skeppsägarensjälv. Också andra, som 244 § andra stycket sjölagen utpekar, kan ge upphov till sjöpanträtt i skeppet. Motivet för att ställa så stränga krav på tekniken för preskriptionsavbrott är att sjöpanträtt verkligen skall bli så kortlivad som konventionens upphovsmän — med långtidskreditens intressen för ögonen — en gång tänkte sig. Och meningen var att preskriptionsavbrott skulle bli väl synliga för finansiärerna. Om nämligen dessa vet att de får synlig varning för att någon sjöpanträtt kommer att bli mer långlivad än preskriptionstiden säger, så kan de utgå från det i sina kalkyler över skeppets kreditsäkerhets-
värde, och deras bevakning av att redaren iakttar kreditavtalets villkor underlättas.6
Detta krav på så handgriplig teknik för preskriptionsbrott har visat sig problematiskt i tillämpningen. Problemen gäller om (1) den exekutiva försäljningen måste ske just till verkställighet av den fordran för vilken kvarstaden söktes, om (2) sjöpantborgenären kan tillgodoräkna sig annan borgenärskvarstad/utmätning som avbrott i den egna panträttens preskription eller själv måste utverka kvarstad/utmätning för detta ändamål samt om (3) de allmänna processförutsättningarna för kvarstad är tjänliga för att vinna kvarstad i syfte att bryta preskription av sjöpanträtt. Jag skall behandla dem i nämnd ordning.
(1) Sammanhanget mellan kvarstaden och den exekutiva försäljningen är efter konventionens bokstav tydligt nog. Det heter ju i art 8:1 "——— the vessel has been arrested, such (min kurs.) arrest leading to — — —". Norges höysterett prövade detta i det fall som återfinns i ND 1980 s. 178. Sjöpantborgenär hade väl utverkat kvarstad, men innan han hunnit att också utverka exekutiv försäljning (och inom laga frist för ändamålet) begärde en registerpanthavare exekutiv försäljning (om via utmätning eller ej framgår inte). Att sålunda kvarstad för en fordran kombineras med exekutiv försäljning för en annan, ansåg höysterett icke hindra att preskriptionen bröts genom kvarstaden. Motivet synes ha varit att sjöpantborgenärerna inte skulle berövas rättsverkan av sin kvarstad blott för det att en annan sedan hann först med att begära exekutiv försäljning.
För min del anser jag detta rimligt nog, så mycket mer som jag menar att varje kvarstad (eller utmätning) vilken följs av exekutiv försäljning skall bryta preskriptionen för varje sjöpanträtt som då häftar vid skeppet. Men i norskrätts tillämpning synes en annan väg ha valts; det skall strax framgå.
(2) Frågan om sjöpantborgenär som inte själv utverkat kvarstad får tillgodoräkna sig kvarstad som annan borgenär vunnit har i Norge besvarats nekande av namsrett i samband med tvangsauksjon (exekutiv försäljning); se ND 1981 s. 250. Där resolverades att varje borgenär fick agera för sig och således genom eventuell passivitet tog risken av att hans rättighet blev preskriberad innan annan borgenär "begjärer tvangsauksjon som förer til at fristen avbrytes".
Jag tror icke detta är en riktig och ändamålsenlig hållning. Varken konventionens bokstav eller dess motiv synes mig kräva en sådan ordning.
Till en början står det faktiskt inte rent ut i konventionstexten att det är borgenären själv som skall utverka kvarstaden, även om det må vara det fallet läsaren först kommer att tänka på. Texten koncentrerar sig nämligen — då den talar om preskriptionsavbrottet — till vad som händer med skeppet självt; och texten i 248 § sjölagen harmonierar med det. Detta är naturligt, eftersom det ytterst är fråga om att sätta finansiärerna i stånd att se vad som händer med skeppet och dess belastning med sjöpanträtt. När så kvarstadens varning till dem inte behöver tas på allvar med mindre den följs av exekutiv försäljning, vilken likväl skall släcka ut samtliga sjöpanträtter, är det tydligt att denena seriösa varningen är så god som den andra. Och följaktligen att konventionsregelns grunder inte behöver bära så långt som till det norska rättsfallets resultat.
Grunderna stod klara för den svenske lagstiftaren. Det är nämligen tydligt att svensk lag här vilar på den uppfattningen att kvarstaden resp. utmätningen genom efterföljande exekutiv försäljning generellt bryter alla sjöpanträtters preskription. Se här motiven till 248 § SjöL (prop. 1973: 42 s. 266; jfr NJA II 1975 s. 386).
Där står bl. a.: "— — — De stränga kraven på vad som skall godkännas såsom avbrott i preskription är naturligtvis — — — ofördelaktiga för sjöpantsrättshavaren. Inte minst gäller det, om han ej har vunnit exekutionstitel genom dom på sin fordran utan — för den händelse fartyget inte blir föremål för exekution från annan borgenärs sida (min kurs) — måste tillgripa kvarstad på fartyget för att genom efter följande process och exekution bryta preskriptionen av panträtten — — —".
Det är till och med så att exekutionsrättslig lagstiftning ger sjöpantborgenären rätt att ansluta sig till annan borgenärs exekution för att kunna vara säker på att förfarandet inte läggs ned; ty om det lades ned, skulle han kanske inte hinna bryta preskriptionen av sin sjöpanträtt i tid. Detta står nu i 10:5 UB men infördes dessförinnan i särskild lag och behandlades i prop. 1973: 167 s. 66 och 93.7 Vi skall alltså inte behöva fa en sådan utgång som i det norska fallet, ifall frågan skulle komma upp här.
(3) Problemen med de allmänna processförutsättningarna för kvarstad synes vara av svenskt inhemskt fabrikat och gå tillbaka på ett förbiseende av den svenske lagstiftaren, som icke förutsåg att det kunde göras problem av detta. Saken är ej ens berörd i de svenska förarbetena. Vad som skapar problemen kom i dagen med Göteborgs tingsrätts/hovrättens för Västra Sverige avgöranden i fallet ND 1982 s. 23.
Fallet är i någon mån en dålig probersten. Ty borgenären ej ens påstod att gäldenären egentligen skulle komma att undandra sig att betala, något som är en nödvändig förutsättning för kvarstad till säkerhet för fordran enligt 15: 1 RB. Och som man ropar i skogen får man ju svar. Domstolen är bunden av vad part i behörig ordning yrkat och påstått. Och när borgenären i detta fall själv påstod att lagens kvarstadsförutsättning icke helt var för handen, utan åberopade en annan som han menade likväl böra tillämpas, så ogillades kvarstadsyrkandet, ehuru — vill det synas — likväl efter prövning av gäldenärens möjliga betalningsovilja. Jag skall jämka fallets förutsättningar.
Låt oss säga att semesterfiraren Lättsam återvänder till Sverige med utländska passagerarfärjan Lorelei och skadas vid landstigningen. Han har inte försäkrat sig och vänder sig småningom till rederiets kontor i Sverige med krav på skadestånd.
Redaren Sparsam (Loreleis ägare) svarar att visst skall han betala. Men först måste Lättsam visa att han verkligen blev skadad vid landstigningen och inte efteråt osv.
Lättsam vänder sig till advokaten Slug som ser att tiden gått och påpekar för rederiet att Lättsams sjöpanträtt preskriberas inom ett par månader, ifall han inte går till process och begär kvarstad. Skulle inte rederiet kunna ställa garanti i väntan på utredningen? Lättsam finge naturligtvis vara beredd att betala kostnaden själv till sist.
Sparsams svar blir att han varken vill eller behöver ställa säkerhet. Lättsam får väl skynda sig med sin utredning i stället. Och han, Sparsam, tänker invända mot eventuell kvarstadsbegäran att han alls inte vill smita från betalningen. Bara vänta med den tills det blir klarlagt att han verkligen är skyldig att betala.
Advokaten Slug väcker då talan mot Sparsam i Sverige (forumregel 10: 3 st. 1 RB; jfr 337 § sjölagen) och påstår — utom att Lättsam på angivna skäl har krav på skadestånd av Sparsam — att Sparsam genom sin hållning i själva verket avser att slutligen undandra sig att betala. Något annat än Lorelei (som visserligen regelbundet trafikerar Sverige) har Sparsam inte att betala med i Sverige, och någon dom hinner Lättsam inte
få innan sjöpanträtten i Lorelei preskriberas. Och det är just vad Sparsam räknar med; därför ställer han heller ingen garanti.
Sparsam bestrider skadeståndsskyldighet och motsätter sig kvarstad. Även om domstolen skulle finna sannolika skäl för att Lättsam har skadeståndskrav mot honom, menar han att kvarstad ej är motiverad. Han, Sparsam, ämnar inte dra sig undan att betala vad han kan komma att bli skyldig. Och genom sin vägran att ställa garanti uttrycker han inte någon sådan avsikt; han vill ju bara slippa onödig utgift och lika onödigt besvär.
Enligt 15:1 RB förutsätter alltså kvarstad att, som det heter, "det skäligen kan befaras att motparten genom att skaffa undan egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att betala skulden". Det behöver enligt de senaste lagmotiven "inte nödvändigtvis vara fråga om något direkt illojalt förfarande från gäldenärens sida. Det är tillräckligt att denne, t. ex. på grund av ett trängt ekonomiskt läge, kan befaras komma att använda sina tillgångar för ett ändamål som är honom mera angeläget än att betala den aktuella skulden".8
Ekelöf tolkar vidare lagen så att det skall vara fråga om aktivt undandragande.9 Han uttalar sålunda:
Vad käranden behöver göra antagligt är emellertid inte att svaranden har för avsikt att sabotera den kommande domsverkställigheten. Det är tillräckligt att hans åtgärder kan få denna verkan. Som exempel må nämnas att en gäldenär för förlustbringande affärer, lever över sina tillgångar, ämnar realisera dessa eller överföra dem till utlandet, varigenom borgenären riskerar att det vid en utmätning inte finns egendom i behåll, vars värde motsvarar hans fordran. Men gäldenären måste befaras komma att utöva någon sådan aktivitet. Det räcker ej med att denne har dåliga affärer och attackeras av andra borgenärer. Man kan fråga sig om det finns något rationellt skäl härför. Som ettsådant kan måhända åberopas risken för en kapplöpning mellan borgenärerna.
Tydligt är att vår kvarstadsreglering ursprungligen har förutsatt att det är aktivt undandragande på gäldenärens sida som skall motivera kvarstaden. I lagtexten är den förutsättningen emellertid knappast bokstavligen uttryckt; såvitt jag kan se skulle även passivt undantagande ("förfara på annat sätt" än genom att skaffa undan egendom) gå att läsa in i den, ty "förfara" kan enligt min mening mycket väl täcka även att underlåta eller försumma och sålunda passivitet. Följaktligen kan i vårt fall påstås att Sparsam passivt utnyttjar preskriptionstidens snabba gång till att undandra sig att betala. Och med betala menar jag då betala med förmögenhet tillgänglig för exekution och, i händelse av konkurrens, med den prioritet som lagen ger sjöpantborgenären. Läget hade varit mer tillspetsat, ifall Sparsam bara svarat med Lorelei såsom pantgäldenär och annan — som t. ex. befraktat henne "by demise" — svarat för skadeståndet såsom fordringsgäldenär.
Men behövs icke noga taget lagändring för att komma till den lösningen att kvarstaden kan beviljas? Ja, nog borde lagen ändrats för detta ändamål den gången det begav sig. Det får erkännas. Och det vore inte särskilt svårt att genomföra en sådan i efterhand. Mer behöver i själva verket icke göras än att efterbilda en gammal norsk regel i § 245, 2. ledd av 1915 års tvangsfuldbyrdelselov som tar sikte just på arrest av skip för realisation av pantfordran. Den berättigar borgenären till kvarstad för förfallen pantfordran utan att det är lagt i domstolens hand att pröva om det är risk att panten eljest undandras borgenärens realisationsanspråk.
Det står emellertid, menar jag, svensk domstol fritt att på ändamålsenligt sätt tillämpa en rättsregel — som efter bokstaven tillåter det — så att enskild man icke lider onödig rättsförlust. Sådan rättsgestaltande praxis är ju ingalunda okänd hos oss. Och det är knappast djärvt att påstå att det är bättre förenligt med konventionen — och därmed också med dessa panträttsreglers rättspolitiska grund — att tillåta kvarstad för preskriptionsavbrotts skull än att, med restriktiv lagtillämpning, neka borgenären att använda det enda instrument han har för ändamålet. Det kan argumenteras för att det senare rent av är konventionsstridigt.
Under tryckningen av denna artikel har HD (se dess beslut nr SÖ 470/86) i ett aktuellt fall — på skäl som onekligen har sin vikt — resolverat att kvarstad för preskriptionsavbrotts skull inte bör tillåtas utan lagstiftarens uttryckliga sanktion. Behovet av en dylik förnekades ej, och det bör nu bli lagstiftaren angeläget att gripa in för att styra detta till rätta.
Christer Rune