Svensk rättspraxis
Internationell privat- och processrätt 1981—1985
Av professor Lennart Pålsson
Den följande redogörelsen, som utgör en fortsättning på motsvarande översikt för perioden 1976-1980 (se SvJT 1982 s. 214), omfattar rättsfall inom den internationella privat- och processrätten från tiden 1981 — 1985. Dessutom behandlas ett par fall som egentligen hör till närmast föregående period men som inte ingår i den tidigare översikten.
Flertalet rättsfall inom den internationella familjerätten behandlas här tämligen summariskt. Anledningen är att jag tidigare i bokform har gett ut en systematisk framställning av svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt, vilken — på några undantag när — täcker tiden t. o. m. 1985.1 Där redogörs också för rättspraxis angående frågor inom den internationella privaträttens allmänna del (hemvistbegreppet, ordre public etc.). Jag har därför inte ansett det nödvändigt att ta upp sådana frågor till självständig behandling i denna artikel.
I översikten behandlade rättsfall från den aktuella perioden
AD 1981 nr 24 2.1.3, 3.1.33.1.5, 3.1.7 3.1.9, 3.2 1982 nr 82 2.1.31983 nr 111 2.1.3 1983 nr 121 3.1.9 FÖD 1983:15 1.2.2 1984:14 1.1.2, 1.2.3 1984:29 1.2.3 opublicerad dom 1984-12-18 1.2.3
JK-beslut 1983 s. 327 1.41985 s. 167 1.1.1
JO:s ämbetsberättelse 1984/85 s. 204 1.2.2 1985/86 s. 372 1.4 MD 1982:4 2.4 1983:22 2.4 ND 1980 s. 73 3.1.2, 3.1.8 1983 s. 41 2.1.1 1983 s. 105 3.7.1 1984 s 1 2.1.3
NJA 1980 s. 340 3.1.2, 3.1.4,3.9 1981 s. 386 3.1.31981 s. 913 3.3 1981 s. 916 1.2.3 1981 s. 1088 1.1.2 1981 C 48 3.3 1981 C 73 1.1.2 1981 C 117 1.4 1982 C 25 1.1.3 1982 C 27 3.5 1982 C 109 1.4 1983 s. 177 3.1.4 1983 s. 359 1.2.3 1983 s. 573 1.4 1983 s. 639 1.2.1 1983 s. 814 3.6 1983 C 76 1.1.2,3.3 1983 C 99 1.4 1983 C 107 1.4 1983 C 120 1.1.2 1983 C 121 1.4 1984 s. 25 1.4 1984 s. 257 3.4 1984 s. 319 1.2.1 1984 s. 404 2.1.2 1984 s. 627 3.8 1984 s. 693 2.3 1984 s. 851 3.4 1984 C 3 1.4 1984 C 38 1.4 1984 C 43 1.4 1984 C 52 1.4 1984 C 55 1.4 1984 C 56 1.4 1984 C 70 1.4 1984 C 145 3.5 1985 s. 651 1.2.21985 s. 832 3.1.2, 3.1.6 1985 s. 879 2.3 1985 C 7 1.4 1985 C 98 1.4 1985 C 103 1.4
RBD 1985:2 3.4
RFS, serie B:71984:6 1.4,2.2 RH 1981:7 3.1.6,3.1.7 1981:25 1.2.3, 1.4 1981:50 1.4 1981:71 3.8 1981:76 3.1.1, 3.7.2 1981:78 1.2.1 1981:105 3.4 1981:142 1.2.3 1981:199 1.2.2 1982:8 3.6 1982:28 1.2.3 1982:41 1.1.2 1982:47 1.4 1982:85 3.3 1982:120 3.1.5 1982:146 1.2.3 1983:34 2.3 1983:123 1.2.3,1.4 1984:32 3.4,3.9 1984:34 3.2 1984:125 3.1.8 1984:139 1.2.1 1985:43 1.2.2 1985:56 2.1 1985:75 1.4 RIC 6/82 3.4, 3.9 34/82 3.9 36/84 3.9 RK 1982 1:1 2.3 RÅ 1982 1:44 3.4 1984 Bb 97 1.2.3 1985 2:8 1.3 1985 Ab 46 1.2.3
Bland använda förkortningar kan följande behöva förklaras:
FÖD försäkringsöverdomstolen IAL lag (1971: 796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption IFL lag (1985:367) om internationella faderskapsfrågor IKL lag (1964: 528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker IAL lag (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap LRA lag (1974: 371) om rättegången i arbetstvister LUSK lag (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar MBL lag (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet MD Marknadsdomstolens avgöranden ND Nordiske domme i sjøfartsanliggender NEVL lag (1977: 595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område NAF förordning (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap RFS Rättsfall Försäkring och Skadestånd RIC Rättsinformation (riksskatteverkets), serie CSEVL lag (1936: 79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz Sof Socialförsäkring ÖEVL lag (1983: 368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område
1 PERSON- OCH FAMILJERÄTT
1.1 Äktenskapsrätt
1.1.1 Äktenskaps ingående
JK-beslut 1985 s. 167: En svensk man och en marockansk kvinna, som var muslim, sökte hindersprövning för äktenskap här i landet. Kvinnans rätt att ingå äktenskap skulle prövas enligt marockansk lag (1 kap. 1 § IÄL). I denna lag föreskrevs bl. a. att en kvinna inte far ingå äktenskap utan tillstånd av sin äktenskapsförmyndare samt att en mohammedansk kvinna inte får gifta sig med en man som inte är mohammedan. Trots att hinder mot äktenskapet förelåg enligt båda dessa bestämmelser, utfärdade PÄ intyg om hinderslöshet. Sedan äktenskapet ingåtts, anmälde mannen PÄ:s handlande för JK.
JK fann inte anledning att rikta någon kritik mot PÄ för dess handläggning av ärendet. Skälet var att de aktuella äktenskapshindren avsåg kvinnans rätt att ingå äktenskap på grund av sitt kön och sin religion. Sådana äktenskapshinder var enligt JK:s mening uppenbart oförenliga med svensk rättsordning och kunde därför lämnas obeaktade med stöd av det allmänna ordre public förbehållet i 7 kap. 4 § IÄL. Vid denna bedömning beaktade JK bl. a. att Sverige har tillträtt 1962 års New York-konvention angående samtycke till, minimiålder för samt registrering av äktenskap (SÖ 1964: 29), som hänvisar till art. 16 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Däruttalas bl. a. att "fullvuxna män och kvinnor ha rätt att utan någon inskränk-
ning på grund av sin ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj".2
JK:s ställningstagande går som synes långt utöver det enskilda fallet och tycks innebära att det generellt skulle strida mot svensk ordre public att ge tillämpning åt äktenskapshinder av här aktuellt slag. En sådan ståndpunkt är nog för vittgående. Den är inte heller förenlig med den av JK anförda motiveringen, där det framhålls. - helt i överensstämmelse med rådande uppfattning om ordre public - att det inte är den utländska rättsregeln som sådan som man har att ta ställning till, utan endast konsekvenserna av dess tillämpning i det enskilda fallet. Med den utgångspunkten kan man inte ställa frågan på det sätt som JK tycks ha gjort, nämligen huruvida vissa äktenskapshinder strider mot svensk ordre public. Vad problemet gäller är bara huruvida ett ordre public-ingripande bör ske under de konkreta omständigheter som föreligger. Härvid är särskilt graden av anknytning till Sverige och till det främmande landet av betydelse.
Medan det knappast finns anledning till invändningar mot JK:s bedömning, såvitt angår det aktuella fallet, kan man tänka sig andra situationer därsamma bedömning skulle te sig i hög grad tvivelaktig. Antag t. ex. att båda kontrahenterna hade varit marockanska medborgare med hemvist i Marocko och velat ingå äktenskap inför en svensk myndighet under en tillfällig vistelse här. Det är svårt att förstå vad det i ett sådant fall skulle finnas för anledning att åberopa svensk ordre public för att låta äktenskapet komma till stånd i strid mot lagen i det land där äktenskapet, med alla tänkbara mått mätt, "hör hemma". Eller antag att ett äktenskap redan har förklarats ogiltigt genom endom, som har meddelats i det land där båda parter var medborgare och hade hemvist och som är grundad på parternas olika religionstillhörighet. Det kan knappast vara rimligt att under alla omständigheter vägra erkänna en sådan dom i Sverige under hänvisning till ordre public (med bl. a. den konsekvensen att hinder för omgifte måste anses föreligga här, även om parterna kanske under lång tid har inrättat sig efter domen). Det här kommenterade JK beslutet synes således inte tillräckligt beakta den relativitet som utmärker ordre public-begreppet och som kräver ett flexibelt handlag vid dess tillämpning.3
1.1.2 Äktenskapsmål
Samtliga rättsfall som finns att anteckna under denna rubrik rör frågor om erkännande av utländska beslut om äktenskaps upplösning eller ogiltighet.4
I NJA 1981 s. 1088 förelåg det en utländsk skillnadsdom, som inte uppfyllde det villkor för erkännande som föreskrivs i 3 kap. 7 § 1 st. IÄL. Trots att äktenskapet därför fortfarande ägde bestånd från svensk synpunkt sett, hade mannen emellertid lyckats ingå ett nytt äktenskap här i landet. Med hänsyn härtill och då mannen inte hade förfarit uppenbart otillbörligt mot hustrun i
det tidigare äktenskapet, skulle den utländska domen anses gälla här enligt 3 kap. 7 § 2 st. IÄL. En ansökan om stadfästelse av domen bifölls därför.
Samma utgång blev det i NJA 1981 C 73, där anknytningskravet i 3 kap. 7 §1 st. IAL var uppfyllt och något hinder för erkännande av skillnadsdomen ej heller i övrigt befanns föreligga. Däremot lämnades en ansökan om stadfästelse utan bifall i NJA 1983 C 120, eftersom det inte fanns någon anknytning till det främmande landet som kunde utgöra skälig anledning att talan prövades där. I det förra fallet gällde ansökningen också i den utländska domen intagna beslut angående vårdnaden om barn m. fl. bifrågor till skillnadsmålet. Dessa frågor förklarades emellertid lagligen inte kunna tas upp i stadfästelseförfarandet.
RH 1982: 41 (Svea HovR) rörde ett beslut om äktenskapsskillnad som hade meddelats av en diplomatisk tjänsteman på en utländsk ambassad i Sverige. Ett sådant beslut kunde enligt HovR:s mening inte anses meddelat i en främmande stat, såsom förutsätts i 3 kap. 8 § IÄL. En ansökan om stadfästelse av beslutet lämnades därför utan bifall.
Bestämmelserna i 3 kap. 8 § IÄL är begränsade till utländska beslut om upplösning av äktenskap. Stadfästelseförfarandet står således inte till buds för utländska domar som avser äktenskaps ogiltighet. I NJA 1983 C 76 blev en sådan dom likväl föremål för Svea HovR:s prövning, beroende på att HovR felaktigt antog att domen rörde återgång av äktenskap. Av skäl som här måste förbigås rann det hela sedan ut i sanden, och HD kunde koncentrera sig på processuella finesser, främst huruvida ansökningen skulle avvisas eller lämnas utan bifall. Rättsfallet rymmer intressanta juridiska problem, som dock tyvärr blev "misshandlade" från flera håll under förfarandets gång.
FÖD 84:14, Sof3/1984 s. 24, gällde en fråga om bidragsförskott för barn, som prejudiciellt gav upphov till spörsmålet vilken av föräldrarna som var barnetslaglige vårdnadshavare. Föräldrarnas äktenskap hade förklarats ogiltigt genom dom av en chilensk domstol. Den domen, som var meddelad vid en tidpunkt då makarna var bosatta i Chile och av allt att döma saknade anknytning till något annat land, godtogs utan diskussion som utgångspunkt för bedömningen av vårdnadsfrågan (jfr nedan avsnitt 1 .2.3).
1.1.3 Rättsverkningar av äktenskap
NJA 1982 C 25 är ett arvsskattemål, som gav upphov till en fråga om tillämplig lag på makars förmögenhetsförhållanden. I enlighet med den "hävdvunna grundsats" som kommer till uttryck i 1 § 2 lagen (1912: 69) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar fann HD att mannens medborgarskap vid tiden för äktenskapets ingående är avgörande. Liksom i tidigare rättsfall tillade HD att den regeln gäller "om ej annat haravtalats".5 I det aktuella fallet befanns det dock att makarna inte hade träffat något sådant avtal, varför huvudregeln skulle tillämpas.
Frågor om underhåll mellan makar tas upp i samband med andra underhållsfrågor nedan i avsnitt 1.4.
1.2 Föräldrar och barn
1.2.1 Faderskapsfrågor
De rättsfall som redovisas här är alla avgjorda före ikraftträdandet av IFL den 1 juli 1985 men är delvis fortfarande av intresse.6
I RH 1984:139 (Svea HovR) var det fråga om svensk domsrätt i ett mål om positiv faderskapstalan. HovR utgick från att barnets hemvist utgör en tillräcklig grund för behörighet i sådana mål. En svårighet var att avgöra huruvida barnet (tillsammans med sin mor) hade förvärvat hemvist i Sverige vid den tidpunkt då rättegången inleddes. Sedan HovR på anförda skäl hade kommit till ett jakande svar på den frågan, fann HovR vidare att den svenska domsrätten inte hade upphört till följd av att barnet och modern under rättegångens lopp hade avflyttat från Sverige (perpetuatio jurisdictionis), oavsettatt tvisten i och med det knappast längre hade någon anknytning till Sverige. HovR:s bedömningar stämmer i allt väsentligt överens med de sedermera införda reglerna i 4 § IFL. — Intresseväckande synpunkter fördes fram i endissens i HovR.
I NJA 1983 s. 639 fördes en faderskapstalan mot en utlänning, vars vistelseort var okänd och vars identitet inte kunde fastställas på tillfredsställande sätt. Oavsett att svaranden i målet företräddes av en god man, skulle det därför inte, om en dom meddelades, med säkerhet kunna fastställas vem domen avsåg. Med hänsyn bl. a. härtill fann HD att den bristande identifieringen av svaranden utgjorde ett rättegångshinder, som medförde att talan skulle avvisas.
RH 1981: 78 (Svea HovR) gällde frågan om tillämplig lag i ett mål om negativ faderskapstalan. Avgörandet skiljer sig från den rättspraxis som då var gängse men stämmer i sak överens med den lagvalsregel som numera finns i 5 § 1 st. IFL och som hänvisar till lagen i barnets hemvistland.
I NJA 1984 s. 319 fördes talan om ogiltigförklaring av ett faderskapserkännande. Frågan var huruvida modern hade rätt att föra en sådan talan. Denna fråga ansågs skola bedömas enligt den lag som var tillämplig i fråga om erkännandets giltighet här i landet, in casu svensk lag (enligt vilken modern ansågs sakna talerätt). HD:s bedömning stämmer överens med den regel som numera finns i 6 § IFL.
1.2.2 Adoption
NJA 1985 s. 651: Makarna P, som båda var utlänningar — mannen tanzanisk och hustrun indisk medborgare — men bosatta i Sverige, ansökte om adoption av ett barn som var tanzanisk medborgare och bosatt i sitt hemland. Ansökningen gav först upphov till internrättsliga frågor rörande förutsättningarna för adoption enligt 4 kap. FB, särskilt med hänsyn till den ringa åldersskillnad som fanns mellan hustrun och barnet. HD kom på anförda skäl till slutsatsen att något hinder mot adoptionen inte förelåg på sådana grunder. Nästa komplikation var av internationell rättslig art och bestod i att en svensk adoption inte skulle bli gällande i Tanzania. Till skillnad från HovR, som med hänsyn till mannens och barnets anknytning till Tanzania ansåg att det skulle medföra avsevärd olägenhet för barnet att adoptionen inte blev gällande där (jfr 2 § 2 st. IAL), lade HD emellertid inte avgörande vikt vid det förhållandet. HD tog fasta på att makarna P hade vistats i Sverige sedan 1979
respektive 1980 samt ämnade stanna i landet (de hade m. a. o. hemvist här, något som f. ö. var ett villkor för svensk domstols behörighet, se 1 § IAL) och uppfostra barnet här. Med hänsyn härtill och till vad som i övrigt hade framkommit kunde det förhållandet att adoptionen blev ogiltig i Tanzania inte anses medföra sådan olägenhet för barnet att det skulle utgöra hinder mot adoptionen. Ansökningen bifölls därför.
Däremot avslogs en adoptionsansökan i ett annat fall, RH 1981:199 (Svea HovR), där adoptionen inte skulle bli gällande i det land (Turkiet) i vilket de sökande och barnet var medborgare och barnet hade hemvist. Det skälet åberopades dock inte av HovR, som grundade sitt beslut på rent internrättsliga skäl, nämligen att det saknades sådan särskild anledning till adoptionen som krävs enligt 4 kap. 6 § 1 st. FB. — Samma bestämmelse stod i förgrunden i RH 1985:43 (Göta HovR), som är ett internordiskt fall och där det ansågs föreligga särskild anledning till adoption av ett finskt "krigsbarn", som hade nått vuxen ålder.
I FÖD 83:15, Sof 5/1983 s. 29, hade adoptionen ägt rum i Indien. Den behandlades som giltig i Sverige — utan att det av referatet framgår på vilken grund så skedde — vilket närmast hade betydelse för vårdnaden om barnet och indirekt för en socialförsäkringsrättslig fråga.
Här kan också hänvisas till ett i JO: s ämbetsberättelse 1984/85 s. 204 behandlat fall, där en utländsk adoption gällde i Sverige efter godkännande enligt 3 § 2st. IAL och där det problem som uppkom var av internationellt socialförvaltningsrättslig karaktär.
1.2.3 Vårdnad och umgängesrätt
Flera rättsfall rör frågor om svensk domstols behörighet att pröva vårdnadsfrågor i fall som inte är reglerade i lag, d. v. s. utanför tillämpningsområdet för 8 § NÄF och 3 kap. 6 § 1 p. IÄL.7
I NJA 1983 s. 359 yrkades överflyttning av vårdnaden om ett barn från fadern, som hade fått vårdnaden i samband med äktenskapsskillnad, till modern. Problemet var väsentligen huruvida barnet kunde anses ha hemvist i Sverige. Den frågan bedömdes med ledning av hemvistdefinitionen i 7 kap. 2 § IÄL och besvarades på anförda skäl jakande av HD. I och med det stod det klart att svensk domstol var behörig. Att barnets hemvist sålunda utgör en tillräcklig grund för svensk domsrätt i vårdnadsmål är sedan länge en väl etablerad ståndpunkt i rättspraxis.
Också i RH 1981: 25 (Svea HovR) och RH 1983:123 (Svea HovR) ansågs svensk domsrätt föreligga i mål om ändring av vad som i samband med äktenskapsskillnad mellan föräldrarna hade bestämts angående vårdnaden om barn. Dessa rättsfall lämnar dock knappast några nya bidrag till regelbildningen på området. I det förra grundades behörigheten nämligen på flera olika omständigheter, som sammantagna ansågs medföra att "stark anknytning till Sverige nu föreligger". Och i det senare fallet gick HovR inte alls inpå domsrättsfrågan, trots att de redovisade fakta i målet tyder på att den frågan kunde vara problematisk.
Till skillnad från hittills berörda fall avser de tre följande rättsfallen barn vars föräldrar inte var eller hade varit gifta med varandra.
I RH 1981:142 (HovRVSv) förde fadern talan mot modern, som var ensam vårdnadshavare och som synes ha haft hemvist i Sverige, om överflyttning av vårdnaden. Såväl föräldrarna som barnet var finska medborgare, fadern och barnet med hemvist i Finland. Enligt HovR:s mening var svensk domstol därför inte behörig att ta upp målet. HD vägrade prövningstillstånd. - Fallet är ovanligt såtillvida att barnets hemvist inte sammanföll med vårdnadshavarens. HovR:s beslut innebär att det i denna situation inte är tillräckligt för svensk domsrätt att vårdnadshavaren/svaranden har hemvist här. Mot den bedömningen finns i det aktuella fallet knappast något att invända. Avgörandet stämmer visserligen inte överens med den internordiska regel som finns i 8 § 2 st. NÄF. Den bestämmelsen är emellertid begränsad till barn vars föräldrar är eller har varit gifta med varandra och var således inte tillämplig i rättsfallet.
Ett delvis liknande problem uppkom i RH 1982:28 (Svea HovR). Där var modern och barnet finska medborgare och fadern turkisk medborgare. Fadern förde talan mot modern, som var ensam vårdnadshavare, om överflyttning av vårdnaden. Modern hade varit bosatt i Sverige och var fortfarande mantalsskriven här. Hon hade emellertid flyttat ut till Finland innan rättegången inleddes och ansågs inte ha haft hemvist här i landet då talan väcktes. HovR fann därför att saken inte hörde under svensk domsrätt. — I referatet sägs ingenting om barnets hemvist, som av allt att döma sammanföll med moderns/vårdnadshavarens. Även om HovR i sitt beslut talar enbart om moderns hemvist, kan man därför knappast dra slutsatsen att vårdnadshavarens hemvist skulle vara avgörande för domsrätten också i fall där barnet har annat hemvist. Om situationen hade varit den att modern ensam hade flyttat ut från Sverige och barnet stannat kvar här, synes det i själva verket tämligen givet att vårdnadsmålet skulle ha kunnat tas upp av svensk domstol, medan det däremot inte alls är säkert att svensk domsrätt skule ha ansetts föreligga om modern, men inte barnet, hade haft hemvist här; se föregående rättsfall.
I RH 1982:146 (Svea HovR) var barnet och modern, som var ensam vårdnadshavare, filippinska medborgare med hemvist i Filippinerna. Fadern var svensk medborgare (hans hemvist anges inte i referatet). Föräldrarna ansökte att vårdnaden skulle tillkomma dem gemensamt. TR ansåg emellertid att det saknades sådan ankytning till Sverige att svensk domstol skulle vara behörig att ta upp målet. HovR lämnade besvären utan bifall. - Detta är det första och hittills enda refererade fall av internationell rättslig karaktär som gäller en ansökan om gemensam vårdnad. Behandlingen av sådana fall kan ge upphov till särskilda problem, vilka inte nämnvärt uppmärksammades i samband med tillkomsten av de interna svenska reglerna om gemensam vårdnad. In casu gav bedömningen väl dock inte upphov till några större svårigheter. Då varken barnet eller vårdnadshavaren hade någon egen anknytning till Sverige, kunde svensk domstol inte gärna vara behörig.
Ett rättsfall av intresse för frågan om tillämplig lag på vårdnadsfrågor är FÖD 84:14, Sof3/1984 s. 24: Sedan föräldrarnas äktenskap förklarats ogiltigt genom en i Chile meddelad dom samt modern och barnet sedermera kommit som invandrare till Sverige, gav en ansökan om bidragsförskott för barnet prejudiciellt upphov till frågan vem som var barnets laglige vårdnadshavare. Vid bedömningen av den frågan utgick FÖD från att chilensk lag var tillämplig. På anförda skäl kom FÖD sedan till slutsatsen att vårdnaden enligt denna lag hade övergått på modern. — Även om FÖD inte gav någon motivering i
lagvalsdelen, fanns det i sak synnerligen starka skäl för valet av chilensk lag. Såvitt framgår av referatet, var det nämligen vid tiden för vårdnadsförhållandets uppkomst, d. v. s. vid tiden för ogiltighetsdomen, fråga om ett "rent chilenskt" fall utan anknytning till något annat land. Och i målet gällde det ju bara att konstatera vem som ex lege var barnets vårdnadshavare. Den bedömningen kunde inte gärna grundas på något annat än chilensk lag. Härav följer naturligtvis inte att lagvalet hade bort utfalla på samma sätt, om det t. ex. hade förts en talan om överflyttning av vårdnaden vid allmän domstol i Sverige.8
NJA 1981 s. 916 är ett viktigt rättsfall angående umgängesrätt och dess eventuella begränsning med hänsyn till den umgängesberättigade partens utlandsanknytning. Det avgjordes inom ramen för svensk lag — vars tillämplighet stod utom tvivel — och skall inte behandlas här, då det faller utanför den internationella privaträtten i striktare mening.
Vad angår erkännande av utländska vårdnadsavgöranden, kan noteras attdet tidigare nämnda fallet NJA 1983 s. 359, där svensk domstol ansågs ha behörighet att pröva en talan om överflyttning av vårdnad, avsåg ändring av ett av polsk domstol meddelat vårdnadsbeslut. Huruvida man härav kan dra slutsatsen att det polska beslutet ansågs gälla i Sverige förefaller likväl tvivelaktigt. Enligt vad HD själv med viss emfas har uttalat i tidigare rättsfall, bör utländska vårdnadsavgöranden i princip inte erkännas utan stöd i lag (se NJA 1974 s. 629). Denna grundsats är å andra sidan så vittgående att den i praktiken inte kan upprätthållas fullt ut i alla sammanhang där en vårdnadsfråga kan få betydelse prejudiciellt för ett eller annat ändamål. Veterligen är man i domstolspraxis — på mycket goda grunder — beredd att godta utländska vårdnadsbeslut i en del sådana fall även utan stöd av lag.9
Det sist sagda är särskilt påtagligt i förvaltningsrättslig praxis.10 Från den här aktuella perioden kan antecknas FÖD 84:29, Sof 5/1984 s. 25, och ett opublicerat fall som avgjordes genom FÖD:s dom 1984-12-18 (mål nr 933/82:6). Dessa fall gällde bidragsförskott för barn och gav prejudiciellt upphov till spörsmålet huruvida den rättsliga vårdnaden om barnet tillkom sökanden. Bedömningen härav synes i båda fallen ha skett på grundval av utländska vårdnadsbeslut, trots att det saknades lagstöd för erkännande av besluten ifråga och utan att saken ens föranledde någon diskussion.
Slutligen har frågan om svenska domstolars behörighet att förordna om verkställighet av en vårdnadsdom enligt reglerna i 21 kap. FB varit uppe till bedömning i RA 1984 Bb 97. Där ansökte barnets far om verkställighet av en svensk dom, enligt vilken han och modern hade gemensam vårdnad om barnet. Emellertid vistades modern och barnet stadigvarande i Pakistan och kunde inte väntas komma till Sverige under överskådlig framtid. Under sådana omständigheter ansåg länsrätten och KamR att ansökningen avsåg verkställighet "genom åtgärd i Pakistan" och därför inte kunde tas upp till prövning. När målet kom till RegR, var problemet överspelat. — Underinstansernas bedömning ansluter till den som gjordes i RÅ 1968: 74, som är det
ledande - om än mycket diskutabla - rättsfallet på området.11 - Se i detta sammanhang också RÅ 1985 Ab 46, där ett mål om verkställighet enligt 21 kap. FB avskrevs efter återkallelse av talan; fråga nu om fördelningen av rättegångskostnaderna vid det förhållandet att återkallelsen var föranledd av att motparten efter anhängiggörandet av talan hade flyttat utomlands med barnet.
1.3 Namnrätt
RÅ 1985 2:8 rör en fråga om förvärv av förnamn för ett barn som hade dubbelt medborgarskap, svenskt och tunisiskt. Det av föräldrarna anmälda förnamnet var ett patronymikon ("bent Mohamed Moncef") som anslöt till tunisiskt och allmänt arabiskt namnskick. I Tunisien hade barnet automatiskt förvärvat det namnet vid födelsen. Frågan om godkännande av namnet skulle prövas enligt barnets nationella lag. Härvid ansågs det svenska medborgarskapet i princip fälla utslaget till förmån för svensk lag. Vid bedömningen inom ramen för svensk lag lade RegR dock avgörande vikt vid barnets tunisiska medborgarskap och starka anknytning till Tunisien samt vid det allmänna intresset av att barnet fick samma namn här som där. Slutet blev därför detsamma som enligt tunisisk lag, d. v. s. att föräldrarnas anmälan skulle bifallas. I motiveringen framhöll RegR att den nya namnlagen (1982: 670) tar större hänsyn än äldre lag till utlänningars önskemål att kunna behålla sitt hemlands namnskick, jfr i fråga om efternamn 15 § namnlagen. Även när det gäller förnamn borde hänsyn tas till "den inom den internationella namnrätten allmänt omfattade principen att en persons namn bör vara detsamma var han än befinner sig och inte ändras från land till land" (SOU 1979: 25 s. 220). Till skillnad från underinstanserna ansåg RegR att de synpunkter på förnamns lämplighet som kommer till uttryck i 34 § namnlagen inte kunde få bli utslagsgivande i ett namnärende med stark internationell prägel.12
1.4 Underhållsfrågor
I RH 1981:25 (Svea HovR) och RH 1983:123 (Svea HovR) prövades frågor om underhåll till barn i samband med en talan angående vårdnaden om barnet. Generellt kan sägas att en svensk domstol som är behörig att ta upp ett mål om familjerättslig status också är behörig att pröva ett i samband därmed väckt yrkande om underhåll (till make eller barn).
I NJA 1983 s. 573 väckte ett barn talan om underhåll mot fadern i ett självständigt mål. Fadern var brittisk medborgare med hemvist i England. Barnet och modern var också brittiska medborgare men var bosatta i Sverige sedan 1976 och hade för avsikt att stanna kvar här. På grund härav fann HD att talan skulle prövas av svensk domstol och med tillämpning av svensk lag.— Av avgörandet synes följa att svensk domsrätt i denna typ av mål föreligger om barnet har hemvist här (visserligen åberopades också moderns hemvist, men det är förmodligen inte en nödvändig förutsättning). I lagvalsdelen stämmer HD:s slutsats överens med tidigare rättsfall.13
I målet förelåg dessutom den komplikationen att fadern inte lät sig avhöra och företräddes av en god man. Utredning saknades om faderns personliga
och ekonomiska förhållanden och därmed om hans förmåga att bidra till barnets underhåll. Till skillnad från HovR, som laborerade med en delvis omkastad bevisbörda, fann HD att barnets talan i nämnda bevisläge inte kunde bifallas till någon del.
RH 1981:50 (Svea HovR) avsåg underhåll mellan makar i samband med äktenskapsskillnad. Båda makarna var turkiska medborgare men förklarade sig ense om att svensk lag skulle tillämpas på underhållsfrågan. I anslutning till tidigare rättspraxis följde domstolarna den sålunda träffade överenskommelsen om lagvalet.14
Rättsfallet RFS serie B: 7, 1984:6 (brottsskadenämnden), som prejudiciellt gav upphov till en fråga om tillämplig lag på barns underhållsskyldighet gentemot föräldrar, behandlas nedan i avsnitt 2.2.
JK-beslut 1983 s. 327: Svensk domstol hade förpliktat T att utge underhållsbidrag, vars belopp var bestämt i SEK, för sin i Ungern bosatte son. Av domen framgick att bidragsskyldigheten hade prövats enligt utländsk rätt. Den svenska lagen (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag var därför inte tillämplig.15 Vid införsel för uttagande av bidragen, som ägde rum under en följd av år, räknade kronofogdemyndigheten likväl upp beloppen enligt reglerna i nämnda lag. JK fann att kronofogdemyndigheten härigenom hade gjort sig skyldig till sådant fel eller försummelse som medförde skadeståndsskyldighet för staten. Skadans storlek beräknades till det belopp som Thade erlagt för mycket.
Flera rättsfall rör frågor om erkännande och verkställighet av utländska underhållsavgöranden. Av stor betydelse är NJA 1984 s. 25, som gällde utmätning på grundval av ett finskt utslag angående underhåll till barn. Kronofogdemyndigheten, vars beslut fastställdes av HovR, avslog framställningen med motiveringen att rätten att kräva ut underhållsbidragen var preskriberad enligt svensk lag (7 kap. 9 § FB). Att preskriptionsfrågan skulle prövas enligt svensk lag ansågs följa av 4 § lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge, vilken föreskriver att verkställigheten skall ske enligt vad som är stadgat om svensk domstols lagakraftvunna dom.16 Denna ståndpunkt — som överensstämmer med några tidigare hovrättsavgöranden, bl. a. RH 1982: 47 (Svea HovR) —godtogs emellertid inte av HD. Enligt HD:s mening måste nämnda bestämmelse anses begränsad till sådana preskriptionsregler i svensk lag som direkt anknyter till verkställigheten (d. v. s. regler av den typ som beträffande införsel finns i 15 kap. 5 § 2 st. UB). Vad däremot angår preskription av rätten att kräva ut underhållsbidrag, uttalade HD att den frågan har nära samband med spörsmålet om och i vad mån underhållsskyldighet över huvud taget föreligger och därför, vid verkställighet som sker med stöd av 1962 års lag, bör bedömas enligt samma lag som har varit tillämplig vid fastställandet av underhållsskyldigheten. Det åberopade finska utslaget var grundat på finsk lag, enligt vilken preskription inte hade inträtt. På angivna skäl och då det i övrigt inte förelåg någon omständighet som kunde motivera tillämpning av preskriptionsregeln i 7 kap. 9 § FB, utgjorde denna regel inte hinder mot den sökta utmätningen.
Samtidigt och på samma sätt avgjorde HD det likartade fallet NJA 1984 C 3 där det var fråga om utmätning på grund av en av norsk domstol fastställd förlikning angående underhåll till barn. - Se i ämnet också JO:s ämbetsberättelse 1985/86 s. 372.
HD:s ställningstagande ansluter till traditionellt rådande uppfattning och rättspraxis i mål om fastställelse av underhållsskyldighet.17 Även om 1984 års rättsfall hänför sig till det nordiska regelsystemet, framgår det av HD:s motivering att detsamma gäller vid tillämpningen av motsvarande bestämmelser i 1965 och 1976 års Haagkonventionsgrundade lagstiftning i ämnet.18 Samma bedömning lär också få anläggas vid verkställighet av svenska underhållsavgöranden som har meddelats med tillämpning av utländsk rätt.
Till lagen (1976: 108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet knyter sig rättsfallet RH 1985: 75 (Svea HovR), som gällde verkställighet av en tjeckoslovakisk dom angående underhåll till barnbarn. HovR:s beslut i saken har sedermera ändrats av HD, vars avgörande meddelades efter utgången av den period som omfattas av förevarande översikt.19 Även om HovR:s beslut i hög grad ger anledning till kritik, skall rättsfallet därför inte behandlas här. En egendomlighet som bör påpekas är dock att fallet har refererats, trots att HovR:s beslut var överklagat.
Slutligen föreligger det en rad notisfall som rör tillämpningen av 1965 och 1976 års lagar. Alla dessa fall gäller ansökningar om verkställighet av utländska avgöranden om underhåll till barn. I flertalet av dem har ansökningen bifallits. Se sålunda NJA 1981 C 117, 1982 C 109, 1983 C 99, 1983 C 107, 1983C 121, 1984 C 38, 1984 C 43, 1984 C 55, 1984 C 70, 1985 C 98 och 1985 C 103.
Samma utgång i huvudsaken blev det i NJA 1984 C 52, där det var fråga om verkställighet av en fransk dom. Däremot vägrade HovR bifall till ansökningen, såvitt avsåg den underhållsskyldiges förpliktelse enligt domen att ersätta kärandens rättegångskostnader. Skälet var att sådana kostnader enligt HovR:s mening inte omfattas av de tillämpliga bestämmelserna i 1976 års lag. I den delen kom beslutet inte under HD:s prövning, då talan fullföljdes endast av den underhållsskyldige. - I anledning av HovR:s beslut bör det påpekas att en annan uppfattning kommer till uttryck i förarbetena såväl till 1973 års Haagkonvention som till 1976 års svenska lag.20 Enligt denna uppfattning är det ställt utom tvivel att reglerna om verkställighet gäller också för rättegångskostnader, såvitt kostnaderna hänför sig till underhållsfrågan.
I NJA 1984 C 56 förordnade HovR om verkställighet av ett ungerskt underhållsavgörande i vissa delar. Däremot kunde ett sådant förordnande enligt HovR:s mening inte meddelas, såvitt det ungerska beslutet innebar att den underhållsskyldige skulle utge bidrag med ett visst procenttal av sina arbetsinkomster, eftersom föreskrifterna härom var oklara till sin innebörd och inte utan vidare kunde överföras till svenska förhållanden. I denna del kom HovR:s beslut inte under HD:s prövning.
I NJA 1985 C 7 lämnades en ansökan om verkställighet av ett österrikiskt beslut om underhåll till barn utan bifall. Skälet var att den underhållsskyldige varken hade blivit kallad till eller varit företrädd inför den österrikiska domstolen. Se 3 § 2 st. 1965 års lag.
2 FÖRMÖGENHETSRÄTT
2.1 Avtalsrättsliga och liknande förhållanden21
2.1.1 Partsautonomi — tolkning av standardavtal
ND 1983 s. 41 (dispaschören i Göteborg): En svensk säljare hade hos ett svenskt försäkringsbolag tecknat transportförsäkring för ett parti varor som skulle fraktas med fartyg från Rotterdam till Bangkok. Försäkringen var meddelad på engelska villkor, nämligen "Institute Cargo Clauses (FPA) of 1963" jämte en tilläggsklausul. Dispaschören fann med hänsyn härtill att engelsk praxis skulle läggas till grund för tolkningen av försäkringsvillkoren.En sådan tolkning ledde till att försäkringsgivaren var ersättningsskyldig för ett vid utlämningen av godset föreliggande manko. Däremot kunde ränta på beloppet inte utgå, då engelsk sjöförsäkringsrätt inte medgav utdömande av ränta på ersättningen.
Avgörandet är inte helt entydigt. En möjlighet är att engelsk rätt kom till användning som "bakgrundsrätt" vid tolkningen av villkoren i ett avtal som i princip hörde under svensk lag (materiellträttslig partshänvisning). I så fall har det dock sina svårigheter att förstå varför engelsk rätt skulle tillämpas också i fråga om ränteyrkandet. Med hänsyn härtill bör rättsfallet kanske istället uppfattas så att parterna genom att hänvisa till de engelska villkoren ansågs ha träffat en tyst överenskommelse om att engelsk rätt skulle gälla som avtalsstatut (alltså en kollisionsrättslig partshänvisning).22
2.1.2 Mellanmansförhållanden
I NJA 1984 s. 404 hade det svenska företaget E genom avtal med det österrikiska företaget B fått en agentur, som gällde med ensamrätt för Sverige, beträffande vissa av B tillverkade produkter. Efter uppsägning av avtalet från B:s sida uppkom en tvist om E:s rätt till efterprovision. Saken avgjordes enligt svensk rätt, utan att något lagvalsproblem aktualiserades. En förklaring härtill kan vara att båda parter förde sin talan med utgångspunkt från att svensk lag skulle tillämpas och kan sägas ha träffat en tyst överenskommelse härom.23 En sådan konstruktion är dock inte nödvändig, ty då agenturavtalet inte innehöll någon partshänvisning och då agenturen skulle utövas här i landet av ett svenskt bolag, pekade även de objektiva anknytningsfakta otve-
tydigt på svensk rätt, som med all sannolikhet skulle ha ansetts tillämplig även om parterna inte hade varit ense i frågan. 24
2.1.3 Arbetsrätt25
AD 1982 nr 82: En indisk medborgare (B) var anställd som pilot hos ett svenskt bolag som sysslade med flygbesprutning. Verksamheten bedrevs under ca 4 månader per år i Sverige och under ca 6 månader per år i Sudan. Efter några år och kort efter det att B blivit medlem i Svensk Pilot föreningskildes han från sin anställning. Något kollektivavtal gällde inte under den tid B var anställd hos bolaget, men ett sådant avtal träffades någon tid senare mellan bolaget och dess arbetsgivarorganisation (HAO), på ena sidan, och föreningen, på den andra. Föreningen väckte sedan talan mot HAO och bolaget under påstående bl. a. att bolaget utan giltig orsak hade avskedat B samt att åtgärden dessutom hade varit förenad med vissa formfel och innebar föreningsrättskränkning. Det yrkades att bolaget skulle förpliktas utge ersättning för ekonomisk skada och allmänt skadestånd m. m. till B samt allmänt skadestånd till föreningen. Från arbetsgivarparternas sida sattes det i fråga om svensk lag var tillämplig på tvisten. Arbetsdomstolen hänvisade i den delen till sin i AD 1977 nr 9 intagna ståndpunkt att det avgörande för lagvalet i första hand är vilken anknytning som finns till de aktuella rättssystemen och fortsatte:
"Mot uppfattningen att det föreligger en övervägande anknytning till Sverige talar att den berörde arbetstagaren är medborgare i en annan stat, där han också har sin familj, att större delen av arbetet har utförts i ett annat lan dsamt att det är oklart huruvida han har haft arbets- och uppehållstillstånd de perioder han har arbetat här i landet. — I motsatt riktning talar följande omständigheter. Föreliggande fall gäller en tvist mellan ett svenskt bolag och bolagets svenska arbetsgivarorganisation å ena sidan och en svensk facklig organisation å andra sidan. Mellan dessa parter gäller ett i Sverige tecknat kollektivavtal. Arbetstagaren är utländsk medborgare men har anställts i bolaget i Sverige och har även, viss tid av året, utfört arbete för bolagets räkning i Sverige. De flygplan som arbetstagaren har flugit har varit registrerade i Sverige och han har erhållit licens att flyga planen från det svenska luftfartsverket. Lönen har fastställts i svenska kronor. Vidare har arbetstagaren i Sverige betalat skatt för sin inkomst, varit ansluten till svensk sjukkassa samt varit grupplivförsäkrad i Sverige. - Vid övervägande av samtliga omständigheter i frågan finner arbetsdomstolen att den otvivelaktigt starkaste anknytningen finns till Sverige. Därför skall svensk rätt tillämpas på anställningsförhållandet."
Härefter kom arbetsdomstolen på anförda skäl till att föreningens talan skulle bifallas utom i den del som avsåg föreningsrättskränkning.
I lagvalsdelen kan först den kommentaren göras att förhållandet mellan arbetsgivaren och den fackliga organisationen saknade utländsk anknytning. Att svensk lag var tillämplig såvitt angick föreningens egna krav synes därför
inte ha behövt föranleda några tvivel. Domstolen gjorde emellertid inte någon skillnad mellan denna relation och den som grundades på det enskilda anställningsavtalet. I sistnämnda del kunde lagvalet med större fog bli föremål för tvekan, dock inte i sådan grad att det finns anledning hävda något annat än att domstolen till sist "kom rätt". Däremot kan domen kritiseras av samma skäl som dess föregångare i AD 1977 nr 9, nämligen att lagvalet grundades på en extremt långt driven individualiserande metod.26 Domstolen tycks knappast ens ha gjort något försök att skilja mellan väsentliga och oväsentliga faktorer vid den helhetsbedömning som gjordes. Kan det verkligen — för att ta ett enda exempel — ha spelat någon roll för valet av svensk lag att B hade fått licens att flyga planen från det svenska luftfartsverket? Dessvärre måste det sägas att domskälen tycks vittna mer om domstolens egen osäkerhet änom något annat och att domen inte utgör något framsteg för rättsbildningen på området.
Till den kollektiva arbetsrätten hänför sig fallet Rosso, AD 1981 nr 24: Det i Malta registrerade fartyget m/s Rosso ägdes av ett maltesiskt rederi (M) och seglade under maltesisk flagg men var tidsbefraktat av ett svenskt rederi och gick i regelbunden trafik på svenska hamnar. Mellan M och International Transport Workers' Federation (ITF) i London träffades i Spanien ett kollektivavtal för ombord anställda på fartyget. Avtalet undertecknades på ITF:s uppdrag av en spansk facklig organisation genom en person som uppgavsvara spansk ITF-inspektör. ITF hävdade att det avtalet inte var behörigen ingånget (eller att det hade upphört att gälla till följd av uppsägning) och krävde ett nytt avtal, som skulle vara grundat på det svenska kollektivavtalet mellan Sveriges Redareförening och de svenska sjöfolksorganisationerna. Som skäl angavs att fartyget var att betrakta som ett svenskt driftställe. Då rederiet inte gick med på ITF:s krav, förklarades fartyget på föranledande av ITF i blockad. Efter hemställan från ITF beslutade Svenska Transportarbetareförbundet (STAF) om sympatiåtgärder i form av blockad. När fartyget kort därpå anlöpte svensk hamn, sattes denna blockad i verket genom att hamnens stuveriarbetare vägrade lossa fartyget.
M, som gjorde gällande att det ingångna ITF-avtalet medförde fredsförpliktelse, väckte talan mot ITF och STAF med yrkande bl. a. att de vidtagna stridsåtgärderna skulle förklaras olovliga och att arbetsdomstolen interimistiskt skulle meddela förbud mot fortsatta stridsåtgärder. Domstolen fann till en början att svensk domsrätt inte förelåg såvitt angick talan mot ITF, vilken därför avvisades (se nedan avsnitt 3.1.9). Däremot fanns det inte något hinder mot att pröva den mot STAF förda talan. I den delen tog domstolen ställning till M:s yrkande om interimistiskt förordnande.
Domstolen konstaterade först att målet inte angick någon fredsförpliktelse enligt det kollektivavtal för stuveriarbete som gällde mellan Sveriges Stuvareförbund och STAF. Det avtalet gällde ju inte för M och åberopades inte heller till stöd för M:s talan. På andra sidan var det avtal med ITF som låg till grund för M:s talan inte bindande för STAF som part. Vidare var svensk rätt uppenbarligen inte tillämplig på detta avtal, som saknade all anknytning till Sverige. Härav följde enligt domstolens mening att bestämmelserna i 42 § MBL om organisations ansvar för fredspliktsbrott, vilka avser stridsåtgärd som är olovlig enligt 41 § samma lag, inte var tillämpliga i den situation som
förelåg. Såvitt framkommit var STAF inte heller på någon annan grundskyldigt att iaktta fredsplikt på grund av det åberopade avtalet. Med hänvisning till det anförda avslog domstolen M:s yrkande.
Tankegången i beslutet är svår att följa. Som domstolen uttalade, var M:s avtal med ITF inte underkastat svensk rätt. Men det förefaller egendomligt att av den anledningen anse att svensk rätt saknade tillämplighet även såvitt angår tillåtligheten av den vidtagna sympatiåtgärden och STAF:s ansvar härför. Dessa frågor rörde ju inte förhållandet mellan parterna i primärkonflikten (M och ITF) och kunde inte rimligen anses falla inom tillämpningsområdet för den lag som styrde kollektivavtalet mellan sistnämnda parter. När sympatiåtgärder vidtas på den svenska arbetsmarknaden, synes det naturliga vara att deras tillåtlighet och den fackliga organisationens ansvar för dem bedöms enligt den svenska MBL, oavsett att en utländsk lag gäller för kollektivavtalet mellan parterna i primärkonflikten. En annan sak är att den utländska lagen måste beaktas vid det ställningstagande till primärkonfliktens lovlighet som krävs vid tillämpningen av 41 § 1 st. 4 MBL. Detta är den tankemodell som arbetsdomstolen själv har följt i sin praxis till det närliggande spörsmålet om tillåtligheten av sympatiåtgärder här i landet till stöd för enpart i en utomlands pågående arbetskonflikt.27 Det ter sig närmast obegripligt att något annat skulle gälla i situationer av den typ som förelåg i målet.
Anmärkningsvärt är vidare att domstolen inte tog ställning — utöver det negativa att svensk rätt inte var tillämplig - till de lagvalsfrågor som aktualiserades i målet. Det synes troligt att valet av tillämplig lag var av betydelse såväl för de i beslutet förbigångna frågorna om ITF-avtalets giltiga tillkomst och bestånd (varvid bör anmärkas att den spanske ITF-representantens behörighet att binda ITF inte nödvändigtvis var att bedöma enligt samma lag som i övrigt gällde för avtalet) som för spörsmålet huruvida avtalet, såsom påstods av M, medförde fredsplikt för ITF.
De brister som sålunda vidlåder beslutet kan väl till en del förklaras av att det rörde sig om ett interimistiskt avgörande. Det kan också vara tveksamt i vad mån det kan krävas att arbetsdomstolen ex officio skaffar sig kännedom om och tillämpar utländsk rätt (såvitt framgår av referatet, tycks parterna inte ha varit särskilt aktiva med att bidra till den utredningen). I alla händelser är det önskvärt att de internationellrättsliga sidorna av saken övervägs betydligt grundligare om problemet skulle dyka upp på nytt.28
I AD 1983 nr 111 gjorde Dansk Pilotförening gällande att SAS i samband med genomförandet av en förändring av trafiken på de danska inrikeslinjerna hade åsidosatt sin förhandlingsskyldighet gentemot föreningen. Tvisten avgjordes med tillämpning av 11 § MBL, vilken gällde mellan parterna enligt en bestämmelse i kollektivavtalet. Att de i målet aktuella reglerna i svensk lag var tillämpliga berodde således på att de hade inkorporerats i avtalet (materiellt rättslig partshänvisning).
2.2. Skadeståndsrätt
RFS serie B: 7, 1984:6 (brottsskadenämnden): En kinesisk medborgare (Z), som befann sig i Sverige som gäststudent, mördades under sin vistelse här. Någon gärningsman kunde inte bindas till brottet. Z:s föräldrar, som var
bosatta i Kina, yrkade med stöd av brottsskadelagen (1978:413) ersättning av statsmedel för förlust av underhåll. Sådana anspråk bedöms enligt skadeståndsrättsliga principer, inklusive den svenska internationella privaträttens regler om tillämplig lag i fråga om skadestånd. Den som huvudregel tillämpliga lex loci delicti var här svensk lag, som i 5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972: 207) innehåller bestämmelser om ersättning för förlust av underhåll vid personskada som har lett till döden. Enligt brottsskadenämndens mening var det ganska klart att någon skadeståndsrättslig underhållsskyldighet inte skulle ha kunnat åläggas gärningsmannen enligt dessa bestämmelser. Emellertid ansåg nämnden att det fanns så stark anknytning till Kina att ett undantag från huvudregeln var motiverat i detta fall och att kinesisk skadeståndsrätt borde tillämpas i stället för svensk. Av utredningen om kinesisk rätt framgick att vuxna barn var underhållsskyldiga gentemot sina föräldrar samt att sådan skyldighet särskilt åvilade äldste sonen, vilket Z var. Z hade vid sin död ett år kvar till sin examen som civilingenjör, medan föräldrarna levde i små omständigheter i Kina. Det rådde enligt nämnden inte något tvivel om att Z efter avslutade studier småningom skulle ha bidragit till föräldrarnas försörjning, om han inte hade dödats. På grund härav samt vissa andra uppgifter och överväganden beslöt nämnden tillerkänna vardera föräldern ett som skäligt ansett belopp i ersättning.
Avgörandet är tydligt påverkat av billighetssynpunkter, bl. a. det förhållandet att det var fråga om ersättning av statsmedel. Det förefaller mindre sannolikt att samma bedömning skulle ha anlagts, om det hade rört sig om en vid domstol förd skadeståndstalan mot gärningsmannen. Oavsett detta är rättsfallet intressant på grund av det avsteg som gjordes från lex loci delicti. Den av brottsskadenämnden anförda motiveringen är dock betänkligt haltande, ty nämnden sade sig visserligen lägga avgörande vikt vid anknytningsförhållandena men tog sedan vid bedömningen av den anknytning som förelåg till Kina hänsyn enbart till faktorer som strängt taget inte har något att göramed den frågan, bl. a. innehållet i kinesisk lag och billighetsskäl som talade för att bevilja ersättning. Det finns en påtaglig spänning mellan den "officiella" anknytningslära som nämnden formellt bekände sig till och de materiellträttsligt präglade motiv som reellt tycks ha varit avgörande. Det är i själva verketsällan man i svensk rättspraxis ser ett så tydligt exempel på att lagvalet har påverkats av innehållet i de lagar som kunde komma i fråga ("result-selective approach").
Egendomligt är att brottsskadenämnden inte avslöjar något som helst om innehållet i de kinesiska skadeståndsregler som nämnden sade sig tillämpa och inte heller anger på vilket sätt det hade betydelse att dessa regler kom till användning i stället för svensk rätt. De enda upplysningar som ges om kinesisk rätt rör dess regler om underhållsskyldighet. Nämndens resonemang tycks innebära att frågan om Z:s underhållsskyldighet gentemot föräldrarna i detta sammanhang "kvalificerades" som skadeståndsrättslig och därför skulle prövas enligt samma lag som nämnden fann tillämplig i skadeståndsdelen. En sådan ståndpunkt är öppen för invändningar. För underhållsfrågan, som ju kan uppkomma som självständigt processföremål, finns det särskilda lagvalsregler som bör komma till användning även när spörsmålet som här aktualiseras prejudiciellt vid tillämpningen av skadeståndsrättsliga regler. Även om skadeståndsfrågan hade ansetts höra under svensk lag (som lex loci delicti), hade — det vid tillämpningen av 5 kap. 2 § skadeståndslagen uppkommande
- spörsmålet om Z:s underhållsskyldighet rimligen inte bort bedömas enligt intern svensk rätt utan enligt den lag som utpekas av svensk rätts lagvalsregler för sådana frågor. Några skrivna regler om tillämplig lag beträffande underhåll till föräldrar finns visserligen inte i svensk rätt, men det aktuellafallet skulle väl ändå inte ha erbjudit några svårigheter. Då såväl de underhållsberättigade som den underhållsskyldige var kinesiska medborgare medhemvist i Kina, kan det inte gärna råda något tvivel om att kinesisk lag i princip borde ha anlitats. Den något äventyrliga utflykt inom den internationella skadeståndsrättens domäner som brottsskadenämnden gav sig ut på var således inte alls nödvändig för att komma till denna slutsats.
Det måste dock tilläggas att det inte klart framgår huruvida den underhållsskyldighet som ålåg Z enligt kinesisk lag uppfyllde det i 5 kap. 2 §skadeståndslagen föreskrivna aktualitetskravet. Om så inte var fallet, hade det resultat nämnden kom till tydligen inte kunnat nås via svensk skadeståndsrätt. I så fall återstår bara den möjligheten — om det hela skall gå ihop— att kinesisk skadeståndsrätt, som nämnden ju sade sig tillämpa, inte innehöll någon motsvarande förutsättning för skyldigheten att utge ersättningför förlust av underhåll. Kritiken får då gå ut på att en så vital premiss förutgången inte hade bort undanhållas läsaren.
2.3 Sakrätt
RK 1982 1:1 (KamR i Stockholm): Ett bolag yrkade i sin självdeklaration avdrag för nedskrivning av ett varulager, bl. a. ett parti varor som bolaget hade köpt av en engelsk säljare och som vid räkenskapsårets utgång fortfarande befann sig i säljarens besittning i England. Frågan var om dessa varor vid inkomsttaxeringen skulle anses ha ingått i bolagets lager eller om de skulle anses som kontraherade varor och därmed inte kunna utnyttjas för nedskrivning. KamR uttalade att denna gränsdragning borde företas på grundval av det äganderättsbegrepp som normalt används inom civilrätten. Ledning fick härvid i första hand hämtas från reglerna om separationsrätt i konkurs. Köparen borde således få redovisa varorna som tillgång om de vid samtidig konkurs för säljaren och köparen skulle anses ingå i köparens konkurs (och omvänt). För det aktuella varupartiets del skulle den frågan bedömas enligt engelsk rätt, enligt vilken bolaget skulle ha ägt separationsrätt för varorna vid säljarens konkurs (låt vara att konkursboet i sin tur skulle ha kunnat åberopa panträtt i varorna tills köpeskillingen erlagts). Varorna skulle därför anses ha ingått i bolagets lager, och bolaget hade rätt till avdrag för nedskrivning av deras värde enligt de regler som gällde för varulager.
Rättsfallet har intresse främst därför att KamR fann äganderättsfrågan böra bedömas enligt samma regler, däribland den internationella privaträttens regler, som i en vanlig privaträttslig tvist och därmed avvisade den ståndpunkten — som hävdades av taxeringsintendenten — att utländsk civilrätt inte borde få åberopas i taxeringssammanhang. Att engelsk rätt vartillämplig enligt svensk internationell privaträtt kan under de omständighetersom förelåg i målet knappast betvivlas. Däremot är det inte möjligt att göra någon bedömning av KamR:s tillämpning av engelsk rätt, ty referatet geringa upplysningar vare sig om sakförhållandet — t. ex. huruvida varorna var
avskilda för köparens räkning — eller om den utredning angående innehållet i engelsk rätt som var tillgänglig för domstolen.29
NJA 1984 s. 693: T, som tidigare hade varit bosatt i Sverige och som fortfarande var mantalsskriven här, vistades och drev sedan 1979 rörelse i Västtyskland. Där köpte han 1981 en personbil. Köpet finansierades genom ett lån i en tysk bank mot säkerhetsöverlåtelse av bilen, vilken överläts till banken men förblev i T:s besittning. Vid ett tillfälle 1982 lånade T ut bilen till en bekant, som skulle åka till Sverige och vistas här en kortare tid. Medan bilen befann sig här i landet, utmätte kronofogdemyndigheten den för T:s svenska skatteskulder. T:s besvär över utmätningen lämnades utan bifall av HovR men hade framgång i HD.
Den fråga som förelåg var huruvida säkerhetsöverlåtelsen, som var giltig enligt tysk lag men som enligt svensk lag saknade verkan mot T:s borgenärer, skulle godtas i Sverige sedan bilen hade förts hit. HD började med att"distingera" de tidigare rättsfallen NJA 1968 s. 336 och 1972 s. 192, vilka avsåg verkan av en säkerhetsöverlåtelse vid tillämpning av straffrättsligaregler om förverkande30 och inte utan vidare kunde tjäna till ledning i det aktuella fallet. Härefter ställde HD mot varandra, på den ena sidan, kravet på ordning och enkelhet i systemet och de svenska borgenärernas intresse av att kunna bedöma sina kreditrisker enligt svensk rätt samt, på den andra, den utländske förvärvarens/borgenärens intresse av att inte riskera en rättsförlust genom att egendomen utan hans medverkan flyttas till Sverige och de uppenbara svårigheter borgenären i en sådan situation kan få att med gäldenären träffa en ny överenskommelse som ger honom säkerhet enligt svensk rätt i egendomen. Vid avvägningen mellan dessa intressen beaktade HD särskilt den internationella handelns utveckling och vikten av att säkerhetsrätter som upplåtits i Sverige enligt svensk rätt står sig även om egendomen i fråga, t. ex.en långtradare eller en fritidsbåt, temporärt förs utanför landets gränser. Tillgodoseendet av sådana önskemål ansågs förutsätta att man från svensk sida är beredd att reciprokt beakta liknande rättigheter som är stiftade utomlands.
Vidare slog HD fast att den principiella utgångspunkten i svensk internationell privaträtt är att en sakrätt som är giltig enligt lagen i den stat där egendomen befann sig när sakrätten uppkom erkänns som giltig här. Aven om vissa undantag från den principen måste göras i fall då egendomen har förts till Sverige utan att de svenska kraven på besittningsövergång eller annan publicitet blivit iakttagna, fann HD den anförda intresseavvägningen tala för att undantagen inte sträcks längre än nödvändigt. Härvid borde särskilt beaktas om överlåtaren eller egendomen har sådan anknytning till en främmande stat att tredje man har anledning misstänka att egendomen kan vara belastad med en säkerhetsrätt enligt främmande lag. I det aktuella fallet varden utmätta bilen registrerad i Tyskland. Den var utlånad för en resa till Sverige, och meningen var att den inom kort skulle föras tillbaka till Tyskland. Vidare hade T själv en beaktansvärd anknytning till Tyskland. Vid
dessa förhållanden fann HD att säkerhetsöverlåtelsen borde ges verkan vid utmätning här.
När det sedan gällde frågan på vilket sätt säkerhetsöverlåtelsen skulle beaktas, anmärkte HD att en sådan överlåtelse såväl enligt svensk som tyskrätt begreppsmässigt närmast är att jämställa med en pantsättning. Det kunde då övervägas att tillåta verkställighet med beaktande av förvärvarens rätt på samma sätt som vid handpanträtt (8 kap. 11 § och 13 kap. 5 § UB). Emellertid framgick det av utredningen om tysk rätt att en säkerhets överlåtelse under de villkor det här var fråga om helt och hållet hindrar utmätning av egendomen för överlåtarens gäld. Vidare var en stor del av den skuld för vilken säkerhetsöverlåtelsen hade skett fortfarande obetald. Tillämpningen av tysk rätt fick därför anses kräva att säkerhetsöverlåtelsen tillades samma rättsverkan i Sverige. På grund härav skulle utmätningen hävas.
Lex rei sitae vid tiden för sakrättens uppkomst är således i princip avgörande även när egendomen sedermera har flyttats till Sverige. Det är först genom detta rättsfall som det har ställts utom tvivel att en sådan regel gäller i svensk rätt. De skäl HD anförde för sin ståndpunkt förefaller solida och övertygande.
De undantag från huvudregeln som HD ställer upp gäller främst fall där det redan i samband med säkerhetsöverlåtelsen var förutsatt att egendomen skulle exporteras till Sverige31 eller där förvärvaren/borgenären med hänsyn till överlåtarens starka anknytning till Sverige haft anledning räkna med att egendomen skulle föras hit. Ett annat undantag bör enligt HD göras, oavsett de omständigheter under vilka överlåtelsen skett, om frågan uppkommer "sedan en tid förflutit efter det att egendomen förts hit", eftersom den utländska anknytningen då kan vara föga skönjbar. Även om denna avgränsning inte är helt skarp och kan vålla svårigheter i ett och annat fall, synes det väsentliga vara att regelsystemet på området i och med detta avgörande har fått betydligt fastare konturer än tidigare.32
NJA 1985 s. 879: Transporten av varor som ett svenskt företag (Tedder) hade beställt hos ett danskt företag (Tekstil) ombesörjdes på Tedders uppdrag av en svensk speditör, som också tog emot och lagrade varorna när de anlände till bestämmelseorten. Tedders gick i konkurs, varvid Tekstil åberopade sin stoppningsrätt enligt 39 § KöpL och meddelade konkursförvaltaren och speditören att varorna inte fick utlämnas till konkursboet. Sedan så likväl skett, väckte Tekstil talan mot konkursboet, som påstods ha disponerat över varorna och därigenom ådragit sig betalningsskyldighet enligt 41 § 2 st. KöpL, med yrkande om betalning för varorna samt mot speditören med yrkande om skadestånd på den grunden att speditören hade varit försumlig genom att inte respektera stoppningsrätten.
Parterna var oense i spörsmålet huruvida dansk eller svensk lag skulle tillämpas (utan att det framgår vad det valet hade för betydelse för utgången). Då det här inte var fråga om ett obligationsrättsligt anspråk mot köparen utan om en talan som berörde tredje man, var de lagvalsregler som finns i IKL inte tillämpliga, se 2 § IKL. Det avgörande var enligt HD att stoppningsrätten
gjordes gällande mot svenska rättssubjekt och avsåg varor som hade transporterats till Sverige. Under dessa omständigheter borde såväl den mot konkursboet som den mot speditören förda talan prövas enligt svensk rätt. På anförda skäl fann HD sedan att speditörens uppdrag att ombesörja transporten redan före konkursutbrottet hade övergått till ett uppdrag som lagerhållare för Tedders räkning. Då varorna således skulle anses ha kommit i Tedders besittning före konkursutbrottet, saknades förutsättningar för bifall till Tekstils talan.33
HD:s avgörande av lagvalsfrågan är i linje med tidigare rättspraxis inom sakrätten.34 Det kan tilläggas att även HovR hade funnit svensk lag tillämplig men med en annan motivering, där det bl. a. heter att reglerna om säljares stoppningsrätt "måste anses ha ett övervägande sakrättsligt innehåll". Denna ståndpunkt tycks innebära att frågor om stoppningsrätt generellt skall bedömas enligt de lagvalsregler som gäller inom sakrätten. En sådan uppfattning har dock knappast fog för sig. När säljaren vill utöva sin stoppningsrätt direkt mot köparen, utan att någon tredje man är berörd, finns det inte anledning att tillämpa någon annan lag än den som gäller i det obligationsrättsliga förhållandet mellan parterna, d.v. s. den lag som utpekas i 3 och 4 §§ IKL.35 Problemet ligger i princip till på samma sätt som när säljaren åberopar ett ägare- eller återtagandeförbehåll, där man vid lagvalet likaledes har att skilja mellan den obligationsrättsliga och den sakrättsliga sidan av saken.
Ett likartat fall är RH 1983:34 (SkHovR). Också där var det fråga om ett "triangeldrama" mellan en dansk säljare, en svensk köpare som gick i konkurs och en svensk speditör, som efter avslutad transport hade lagt upp godset för lagring. I detta fall ansågs köparen dock inte ha kommit i besittning av godset före konkursutbrottet, varför säljaren var bevarad vid sin stoppningsrätt (vilken vidare tillerkändes företräde framför speditörens panträtt i godset för fordringar på grund av tidigare transportuppdrag). Lagvalsfrågan berörs inte alls i domen. Förmodligen var det svensk lag som tillämpades, låt vara att HovR inom denna ram beaktade även dansk litteratur och rättspraxis.
2.4 Marknadsrätt
Marknadsföringslagen (1975: 1418) är tillämplig i fråga om marknadsföring som är inriktad på Sverige, oavsett om den för åtgärderna ansvarige näringsidkaren är ett utländskt rättssubjekt med hemvist eller säte utomlands. Denna ståndpunkt har genomgående intagits i marknadsdomstolens praxis, utan att frågan har föranlett diskussion.36 Se senast MD 1982: 4, där förbud mot viss marknadsföring meddelades bl. a. för ett danskt bolag.
I fallet St Louis Light, MD 1983: 22, bifölls med stöd av 2 § marknadsföringslagen en av ett amerikanskt företag förd talan mot ett svenskt företag omförbud mot viss marknadsföring, vilken ansågs vilseledande i fråga om varans ursprung. Rättsfallet är i detta sammanhang av intresse främst därför att internationella konventioner rörande oriktiga ursprungsbeteckningar, in casu de regler i ämnet som finns i Pariskonventionen för industriellt rättsskydd
(SÖ 1970:60), togs till hjälp vid tolkningen och utfyllnaden av nämnda generalklausul, svensk lag. Att Sveriges konventionsförpliktelser skall uppfyllas inom ramen för marknadsföringslagen är också förutsatt i lagförarbetena.37
3 CIVILPROCESS- OCH EXEKUTIONSRÄTT38
3.1 Svensk domsrätt i förmögenhetsrättsliga mål
3.1.1 Allmänna begränsningar
Frågan om en främmande stats immunitet som hinder för svensk jurisdiktions utövning stod i förgrunden i det intressanta rättsfallet Liamco, RH 1981: 76 (Svea HovR), som gällde verkställighet av en utländsk skiljedom. Det fallet skall här behandlas i sitt sakliga sammanhang, se nedan avsnitt 3.7.2.
3.1.2 Svarandens hemvist m. m.
I fallet Katja, NJA 1980 s. 340, yrkade staten i en i juli 1977 till konkursdomaren vid Kristianstads TR ingiven ansökan att Katja G. skulle försättas i konkurs på grund av en kvarskatteskuld. Katja var svensk medborgare men hade flyttat från Sverige i början av 1976 och var sedan början av 1977 bosatt under sin aktuella adress i USA, där hon var verksam i sitt yrke som designer åt utländska uppdragsgivare. Hon ägde vid avflyttningen från Sverige en fastighet här, vilken hon sålde i april 1977, och var för år 1977 fortfarande mantalsskriven inom Kristianstads kommun. Oavsett detta fann domstolarna utan meningsskiljaktighet att Katja, vid den tidpunkt då konkursansökningen gjordes, hade varaktigt bosatt sig utomlands och inte längre hade hemvist i Sverige. Behörighet kunde därför inte grundas på 10 kap. 1 § 1 och 2 st. RB (jämförda med 6 § KonkL). Vidare fann domstolarna att Katja vid nämnda tidpunkt hade förvärvat känt hemvist i USA. Behörighet förelåg därför inte heller enligt reglerna om "vagabondforum" i 10 kap. 1 § 5 st. RB.39
I dessa delar innebär rättsfallet inte något nytt. En nyhet är däremot att HD till sist fann behörighet föreligga enligt 10 kap. 4 § RB, se nedan avsnitt 3.1.4.
ND 1980 s. 73 (Stockholms TR) rörde tolkningen av en i ett konossement ingående jurisdiktionsklausul av innebörd att tvister skulle avgöras i det land där rederiet hade sin "principal place of business". Fallet behandlas nedan i avsnitt 3.1.8.
Angående NJA 1985 s. 832, där en tvist rörande utomlands belägen fast egendom ansågs kunna prövas vid svarandens svenska hemvistforum, se nedan avsnitt 3.1.6.
3.1.3 Förmögenhetsforum
I NJA 1981 s. 386 yrkades att en amerikansk medborgare (D), som hade hemvist i Californien, skulle förpliktas utge ett belopp till käranden. Som grund för domstolens behörighet angavs att D var på tillfälligt besök i Sverige
och hade med sig egendom bestående av reskassa, handbagage m. m. Efter invändning från D:s sida avvisades käromålet. HD anförde att D inte hade annan egendom i Sverige än sådan som var avsedd för hans personliga bruk under en tillfällig vistelse här samt att denna egendom inte grundade behörighet enligt 10 kap. 3 § RB.
Av referatet framgår inte vad den påstådda fordringen grundade sig på eller när den hade uppkommit. Det får emellertid antas att det inte var fråga om någon skuld som D hade ådragit sig under sin vistelse här (ty i så fall skulle behörighet väl ha förelegat enligt 10 kap. 4 eller 6§ RB). Under denna förutsättning synes avgörandet i hög grad rimligt och välmotiverat. Även om 10 kap. 3 § RB inte uttryckligen föreskriver någon begränsning av den av HD angivna innebörden, skulle antagandet av svensk domsrätt i ett fall som detta i realiteten komma i strid med gällande svensk rätts avvisande hållning till tanken på ett uppehållsforum i mål mot en svarande som har känt hemvist utomlands, jfr 10 kap. 1 § 1 och 5 st. RB.40 En annan sak är att den av HD intagna ståndpunkten kan ge upphov till en del nya gränsdragningsproblem.
I det ovan i avsnitt 2.1.3 berörda fallet Rosso, AD 1981 nr 24, åberopade rederiet som en bland flera grunder för svensk domstols behörighet att pröva talan mot ITF att ITF hade egendom här i form av en fordran mot Svenska Sjöfolksförbundet. Av utredningen framgick att ITF och förbundet hade åtskilliga ekonomiska mellanhavanden och stod i kontokurantförhållande till varandra. Förbundet uppgav emellertid att saldot för ITF var negativt vid den tidpunkt då stämningen delgavs ITF. Den uppgiften blev inte motbevisad, och rederiet befanns därför inte ha styrkt att ITF hade någon domsrättsgrundande fordran här i landet. — Rättsfallet illustrerar i denna del det välkända förhållandet att reglerna om förmögenhetsforum ger stort utrymme för tillfälligheternas spel.
3.1.4 Kontraktsforum
I det i avsnitt 3.1.2 berörda fallet Katja, NJA 1980 s. 340, fann HD till sist att konkursdomaren var behörig enligt 10 kap. 4§ RB. Det var enligt HD naturligt och även av ändamålssynpunkter motiverat att vid tillämpningen av denna bestämmelse på en konkursansökan likställa offentligrättslig med privaträttslig gäld. Då den skatt som det var fråga om hade påförts Katja i Kristianstads kommun, fick skulden anses ha uppkommit i den kommunen. Konkursdomaren var därför behörig att pröva ansökningen.
Tyvärr förs resonemanget i rättsfallet enbart i termer av interna forumfrågor. Det är som om domstolarna inte riktigt ville kännas vid det spörsmål som dock måste ha varit det primära i målet, nämligen huruvida svensk domstol över huvud var behörig. Aven om den frågan vanligen avgörs med hjälp av analogier från forumreglerna och såtillvida kan "döljas" bakom dessa regler, synes det i fallet Katja ha legat särskilt nära till hands att ta upp den till självständig behandling. Den åberopade bestämmelsen i 10 kap. 4 § RB är ju begränsad till tvistemål och inte alls tillämplig i skattemål. Det fanns således inte ens någon "färdig" forumregel att söka stöd i. I stället var det nödvändigt att, på det sätt som skedde i HD:s beslut, först avgöra om nämnda lagrum just i konkursmål bör ges en tolkning som vidgar dess tillämpningsområde till att
omfatta skattefordringar. Vid den bedömningen bör den internationellrättsliga frågan om jurisdiktion rimligtvis spela en huvudroll.
I sak kan det riktas invändningar mot den av HD, under hänvisning till vissa lagförarbeten,41 godtagna uppfattningen att 10 kap. 4 § RB utan vidare omfattas av hänvisningen i 6 § KonkL. Det synes leda för långt att en person med hemvist utomlands skall kunna försättas i konkurs vid svensk domstol enbart av det skälet att den åberopade fordringen har uppkommit här i landet. Denna omständighet torde många gånger vara tämligen ovidkommande i sammanhanget. Däremot fanns det i fallet Katja ett annat och i sak mera bärande skäl för behörighet, nämligen att gäldenären hade varit ägare till fast egendom i Sverige, vilken i händelse av konkurs eventuellt kunde bli föremål för återvinning. Den synpunkten fördes också fram av riksskatteverket som företrädare för staten i dess besvärstalan, men den synes inte ha tillmätts betydelse av HD.42
I NJA 1983 s. 177 väckte det svenska bolaget O talan vid Malmö TR mot det finska bolaget K med yrkande om betalning för levererade varor. Som grund för domstolens behörighet åberopades bl. a. att det köpeavtal som låg till grund för kravet hade ingåtts i Malmö. Från K:s sida invändes att den person som därvid undertecknat avtalet för K:s räkning inte hade varit behörig att sluta avtalet. HovR fann den frågan vara att hänföra till själva saken och ansåg TR behörig. Vidare föreskrev HovR att talan inte fick föras mot beslutet. Den föreskriften godtogs dock inte av HD, som — i anslutning till tidigare rättspraxis43 - uttalade att fullföljdsförbudet i 54 kap. 7 § RB inte är tillämpligt i fall där HovR har ogillat en invändning om att svensk domstol överhuvud inte är behörig att ta upp målet. Av här ovidkommande skäl kunde frågan till sist ändå inte komma under HD:s bedömning.
Detta kan beklagas, ty den av HovR intagna ståndpunkten ger anledning till kritik. Aven om den av K resta frågan rörde själva saken, är det svårt att förstå annat än att den var av betydelse också för domsrätten: var svaranden inte behörigen företrädd vid avtalets ingående, föreligger det inte någon av honom ingången förbindelse som kan grunda svensk domsrätt enligt 10 kap.4 § RB. Av förarbetena till denna bestämmelse och dess föregångare framgår att reglerna om kontraktsforum för sin tillämplighet förutsätter att förbindelsen har ingåtts här i landet av svaranden personligen eller genom ett befullmäktigat ombud.44 I tidigare rättspraxis har det också ansetts att kontraktsforum inte står till buds när avtalet visserligen har kommit till stånd under medverkan av det utländska företagets representant i Sverige men denne saknade bemyndigande att sluta avtalet.45 För att kontraktsforum skall komma i fråga i fall där förbindelsen har ingåtts av en ställföreträdare för svaranden synes det således nödvändigt att ställföreträdarens behörighet står fast. För en sådan snäv tolkning av 10 kap. 4 § RB finns det också starka sakliga skäl.46
3.1.5 Filialforum m. m.
I fallet Rosso, AD 1981 nr 24 (se ovan avsnitt 2.1.3), gjorde rederiet gällande att den mot ITF förda talan kunde prövas av svensk domstol bl. a. på den grunden att ITF hade ett fast driftställe i Sverige, jfr 10 kap. 5 § RB. Härmed avsågs att ITF hade en representant i Göteborg, som också var ombudsman i Svenska Sjöfolksförbundet och som utövade verksamhet för ITF:s räkning i lokaler tillhandahållna av förbundet. Det var omtvistat vilken karaktär denna verksamhet hade och i vilken grad ITF-representanten var behörig att företräda ITF. Arbetsdomstolen fann sig dock inte behöva ta ställning till dessa frågor. Det kollektivavtal som påstods grunda fredsförpliktelse hade nämligen inte träffats i Sverige, och de stridsåtgärder som enligt rederiet utgjorde brott mot fredsplikten fick på den föreliggande utredningen antas ha beslutats av ITF centralt. Tvisten kunde därför under alla förhållanden inte anses ha uppkommit omedelbart på grund av någon av ITF bedriven rörelse här i landet.
RH 1982:120 (Göta HovR) rör tillämpningen av 10 kap. 5 § RB på en ren forumfråga utan utländsk anknytning. Det problem som förelåg är emellertid av intresse också i situationer där bestämmelsen åberopas till stöd för svensk domsrätt. HovR ansåg de i lagrummet angivna förutsättningarna vara uppfyllda, då det avtal som tvisten gällde ostridigt hade kommit till stånd efter förhandlingar uteslutande med svarande bolagets förvaltning på den ort där talan väcktes och oavsett svarandens invändning att förvaltaren saknade behörighet att sluta avtalet i fråga. Denna ståndpunkt innefattar en viktig precisering på en punkt där en viss osäkerhet har varit rådande (se litteraturhänvisningarna vid referatet).
3.1.6 Tvister rörande fast egendom
I NJA 1985 s. 832 yrkade käranden fastställande av att byggnader på en svaranden tillhörig fastighet på Åland var kärandens egendom. Parterna, som tidigare hade varit gifta med varandra (tvisten synes dock inte ha varit av äktenskapligt förmögenhetsrättslig natur), hade båda hemvist i Sverige.
Av 10 kap. 10 § RB framgår att tvister bl. a. om äganderätt till fast egendom hör under fastighetsforums exklusiva behörighet. Vid tillämpningen av 10 kap. RB skall enligt 12 § även byggnad på annans grund anses som fast egendom. Dessa bestämmelser har i och för sig karaktär av regler om svensk domstols lokala behörighet i tvister rörande egendom belägen i Sverige. Av grunderna för 10 § har dock ansetts följa att svensk domstol i princip saknar behörighet i tvister av där angivet slag i fall där den fasta egendomen är belägen utomlands.47 Övervägande skäl talade enligt HD för att tillämpa 12 § på motsvarande sätt, så att svensk domsrätt i princip inte föreligger för tvister om äganderätt till byggnader på annans grund när byggnaderna ligger utomlands. Avsteg från huvudregeln borde emellertid kunna göras i vissa fall där det är motiverat av internationella hänsyn och praktiska lämplighetssynpunkter. Att tillgodose en parts behov av att få en i Sverige exigibel dom kunde vara en anledning till undantag från huvudregeln.48 Ett annat skäl kunde vara intresset av att undvika déni de justice i situationer där fastighetslandets domstolar anser sig sakna behörighet. Utrymmet för sådana undantag fick
enligt HD antas vara större när det gäller byggnader på annans grund, som enligt svensk civilrätt är lös egendom, än i fråga om egendom vilken också civilrättsligt är fast egendom.
I det aktuella fallet hade käranden tidigare väckt talan om äganderätten till byggnaderna vid finsk domstol. Denna talan hade avvisats på grund av bristande behörighet. Risk förelåg därför att saken över huvud inte kunde komma under domstols prövning, om den inte togs upp av domstol i Sverige. Med hänsyn härtill fann HD svensk domsrätt föreligga. Lokalt behörig domstol var då rätten i den ort där svaranden hade sitt hemvist.
Se i detta sammanhang också RH 1981: 7 (SkHovR), som behandlas nedan i avsnitt 3.1.7.
3.1.7 Forum för talan mot flera svarande och för genkäromål
Tämligen osäkert är i vad mån reglerna i 10 kap. 14 § 1 st. RB om gemensamtforum för talan mot flera svarande kan användas analogiskt för domsrättsändamål.49 En situation som hade kunnat aktualisera frågan förelåg i falletRosso, AD 1981 nr 24 (se ovan avsnitt 2.1.3). Där var den ena av svarandeparterna (STAF), men inte den andra (ITF), underkastad svensk jurisdiktion.Såvitt framgår av referatet, togs det emellertid inte ens under övervägande att domstolens behörighet i målet mot STAF skulle dra med sig behörighet att pröva även den mot ITF förda talan.
Ett spörsmål om behörighet att pröva genkäromål kom upp i RH 1981: 7 (SkHovR). Huvudkäromålet gällde där återgång av köp av en fastighet i Portugal. I den delen fann HovR — i överensstämmelse med rådande uppfattning i rättspraxis — att svensk domstol inte var behörig samt att detta domsrättshinder skulle beaktas ex officio och att det följaktligen saknade betydelse att svaranden inte i rätt tid hade gjort invändning om hindret. Sedan huvudkäromålet sålunda avvisats, befanns det vidare att TR inte på grund av bestämmelsen i 10 kap. 14 § 2 st. RB var behörig att pröva en av svaranden genstämningsvis väckt talan mot kärandena. Då TR inte heller på grund av någon annan forumregel var behörig att pröva genkäromålet, avvisades även denna talan.
Referatet tyder närmast på att det i genstämningsdelen rörde sig enbart om en intern forumfråga. Även om det förhöll sig så, är rättsfallet av intresse också för motsvarande domsrättsfråga. I den mån svensk domsrätt i ett genstämningsmål grundas på att huvudkäromålet har väckts här, måste det anses att den grunden faller bort om domstolen finner sig sakna behörighet attta upp huvudkäromålet.
3.1.8 Prorogation och derogation
ND 1980 s. 73 (Stockholms TR): Ett parti varor hade förkommit under fartygstransport mellan Lanzarote och Nigeria. Ett nigerianskt försäkringsbolag, som hade ersatt lastägaren för förlusten, förde regresstalan mot fartygets ägare, ett rederibolag som var registrerat i Panama. Rederiet gjorde invändning mot TR:s behörighet och åberopade en klausul i det för transporten utfärdade konossementet, enligt vilken tvister skulle avgöras i det land där rederiet hade sin "principal place of business". TR fann emellertid att rederiet inte enbart på grund av registreringen kunde anses ha sin "principal place
of business" i Panama. Frågan var i stället var dess faktiska verksamhet bedrevs. Rederiet, som vid tiden för rättegången synes ha upphört att driva någon rörelse, hade när det senast bedrev verksamhet haft driftställe i Stockholm. Med hänsyn härtill kunde TR inte anses obehörig på grund av jurisdiktionsklausulen.
En liknande tvist förelåg i RH1984:125 (HovR VS v). Där förde ett italienskt försäkringsbolag talan vid Göteborgs TR mot ett rederi som var registrerat i Cayman Islands och vars verksamhet bedrevs genom en agent i England. Den i konossementet ingående jurisdiktionsklausulen föreskrev i detta fall att tvister skulle avgöras i Sverige och att svensk lag skulle tillämpas. Rederiet invände mot TR:s behörighet bl. a. att konossementsformuläret hade använts av misstag och att rederiet inte hade uppmärksammat lydelsen av klausulen ifråga. Denna omständighet föranledde dock enligt TR:s mening inte att rederiet inte skulle vara bundet av klausulens innehåll. En annan invändningvar att klausulen inte, såsom förutsätts i 10 kap. 16 § RB, angav någon viss domstol som behörig för tvisten. I anslutning till tidigare rättspraxis fann TR emellertid att det kravet inte kunde upprätthållas när det som här var fråga om en prorogationsöverenskommelse mellan två utländska parter.50 Det förelåg således en giltig prorogation till svensk domstol. Enligt vad TR vidare uttalade, var det dock uppenbart att en svensk domstol inte enbart på den grunden har någon ovillkorlig skyldighet att pröva en tvist som saknar anknytning till Sverige. TR ansåg sig m. a. o. ha ett utrymme för diskretionär bedömning.51 Vid denna prövning fann TR, trots att varken parterna eller tvisteföremålet hade någon nämnvärd svensk anknytning, sig till sist inte böra avböja jurisdiktion. Härvid beaktades särskilt att käranden hade intresse avatt jurisdiktionsklausulen i det av rederiet utställda konossementet tillämpades enligt sin lydelse samt att det för rederiet inte innebar någon beaktansvärd olägenhet att så skedde. Av rederiet anförda besvär lämnades utan bifall av HovR, och HD gav inte prövningstillstånd.
3.1.9 Särskilt om arbetsrättsliga tvister
I fallet Rosso, AD 1981 nr 24, väckte ett maltesiskt rederi talan mot ITF och STAF för brott mot fredsförpliktelse på grund av kollektivavtal mellan rederiet och ITF (se ovan avsnitt 2.1.3). Svarandena gjorde domsrättsinvändning, i första hand såvitt angick talan mot ITF, som hade sin förvaltning förlagd till London och som därför saknade hemvist i Sverige (jfr 10 kap. 1 § 3 st. RB). Som skäl för att svensk domstol ändå skulle vara behörig åberopade rederiet bl. a. att tvisten gällde stridsåtgärder som hade företagits i Sverige mot ett fartyg som gick i regelbunden trafik på svenska hamnar. Denna omständighet var emellertid enligt arbetsdomstolens mening inte tillräcklig för svensk domsrätt. Det avgörande var att talan mot ITF gällde innebörden av och påföljder för brott mot ett avtal som var ingånget utomlands mellan utländska parter och som saknade anknytning till Sverige. Att beslutet om stridsåtgärderna, enligt vad som hävdades av rederiet, i realiteten hade fattats av Svenska Sjöfolksförbundet föranledde inte någon annan bedömning, eftersom talan fördes mot ITF och inte mot förbundet.
Domstolens ståndpunkt är inte övertygande. Att ett avtal saknar anknyt-
ning till Sverige kan visserligen medföra att dess giltighet och verkan bör bedömas enligt utländsk rätt men är normalt inte något godtagbart skäl för att en tvist om avtalet inte skall kunna prövas av svensk domstol. Denna fråga måste bedömas självständigt och kräver andra överväganden än lagvalet. Det är otillfredsställande att svensk domstol skall sakna behörighet att pröva lagligheten av stridsåtgärder som vidtas på den svenska arbetsmarknaden och att en utländsk organisation, som åtminstone formellt har beslutat om och föranlett åtgärderna, inte skall kunna dras till ansvar för dem här i landet.
Rederiet åberopade även andra domsrättsgrunder, vilka inte är speciellt knutna till arbetsrättsliga förhållanden, men ingen av dessa grunder befanns vara hållbar (se ovan avsnitt 3.1.3 och 3.1.5), varför den mot ITF förda talan avvisades. Detta medförde dock inte, såsom svarandena hade hävdat, hinder mot att pröva den mot STAF förda talan.
AD 1983 nr 121: En norsk kvinna (A), som var anställd av Den Norske Sjömannsmisjon (NS) med placering i Göteborg, blev uppsagd från sin anställning. Hon väckte talan mot NS, vars styrelse hade sitt säte i Norge, vid sitt eget hemvistforum, Göteborgs TR, och yrkade ersättning för uppsägningen, vilken enligt hennes mening hade skett utan saklig grund. En av NS framställd domsrättsinvändning ogillades av TR, och NS' besvärstalan avslogs av arbetsdomstolen, som dock motiverade sitt beslut väsentligt annorlunda än TR.
Medan TR till stöd för sin behörighet bl. a. hade åberopat den särskilda forumregeln i 2 kap. 2 § 3 st. LRA, slog arbetsdomstolen sålunda fast att den regeln saknar betydelse för frågan om svensk domsrätt. Denna fråga får enligt arbetsdomstolen lösas efter mer allmänna överväganden, där tvistens anknytning till Sverige ges en avgörande betydelse. Mot svensk domsrätt talade i det aktuella fallet främst att saken gällde ett i Norge ingånget anställningsavtal mellan en norsk medborgare och en norsk juridisk person samt att avtalet inte uttryckligen förutsatte att A under hela sin anställningstid skulle tjänstgöra i Göteborg. För svensk domsrätt talade på andra sidan att A var stadigvarande bosatt i Sverige samt att hon alltsedan anställningen började — drygt sju år före uppsägningen — hade arbetat på en svensk arbetsplats. Vid en samlad bedömning kom domstolen fram till att sistnämnda förhållanden skulle tillmätas så stor betydelse att "det föreligger övervikt för att anse anknytningen till Sverige stark nog för att svensk domstol skall vara behörig att pröva tvisten."
Av intresse är främst att domsrättsfrågan behandlades som ett självständigt och från forumfrågan fristående problem, som inte kunde lösas med hjälp av (en analogi från) forumregeln i 2 kap. 2 § 3 st. LRA. Att arbetstagaren som kärande har hemvist här är således inte tillräckligt för svensk domstolsbehörighet. En annan sak är att den anknytningen sedan beaktades inom ramen för arbetsdomstolens helhetsbedömning och att den i förening med den av domstolen särskilt betonade omständigheten att arbetet hela tiden hade utförts på en svensk arbetsplats ansågs domsrättsgrundande. Denna bedömning ger inte anledning till invändningar.
Det är dock osäkert om rättsfallet verkligen ger stöd för en bestämd regel av nämnda innehåll, ty det avgörande var till sist en helhetsbedömning av omständigheterna i målet. Arbetsdomstolen synes närmast benägen att låta den i domstolens praxis rörande lagvalet långt drivna individualiserande metoden slå igenom även när det gäller domsrätten. Det är i så fall en mindre
önskvärd utveckling med hänsyn till behovet av fasta regler för sådanafrågor.52
Dess bättre åberopade arbetsdomstolen dock inte allt som hade kunnat anföras till stöd för utgången. Sålunda gick domstolen med tystnad förbi ensynpunkt som TR hade lagt vikt vid, nämligen att tvisten rörde tillämpning av tvingande bestämmelser i lagen (1982:80) om anställningsskydd, vilken enligt förarbetena i princip bör gälla för allt arbete som utförs i Sverige (prop.1973: 129 s. 229). Denna tanke, som innebär att tillämpligheten av svensk lag kan få betydelse för domsrättsfrågan, kan annars tyckas ha legat nära tillhands, särskilt som den tidigare har förts fram av arbetsdomstolen själv.53
3.2 Partsbehörighet
I fallet Rosso, AD 1981 nr 24, fördes talan bl. a. mot Internationella Transportarbetarefederationen (ITF), som är en sammanslutning av nationella fackliga organisationer och som har sitt säte i London. Arbetsdomstolen uttalade att det inte kan betvivlas att ITF är en organisation som kan vara part i rättegångvid svensk domstol. Det framgår dock inte vilken lag som enligt domstolens mening var avgörande för bedömningen.
I RH 1984:34 (HovR VS v) förde ett engelskt försäkringsbolag, Maritime, talan mot ett svenskt transportföretag. Av misstag angavs i stämningsansökningen kärandens namn som "The Norwich Union Insurance Group", vilket var en kollektiv beteckning för en grupp av försäkringsbolag, bl. a. Maritime, med gemensamt ägarintresse. Norvich var inte någon sammanslutning med egen rättspersonlighet och saknade behörighet att vara part i rättegången (11 kap. 2 § RB). Detta var ostridigt i målet, och domstolarna behövde därför inte ge sig in på några spörsmål om tillämplig lag eller andra internationellrättsliga bedömningar. Däremot var det en invecklad fråga huruvida misstaget kunde rättas till i ett senare skede av rättegången, så att Maritime i fortsättningen kunde uppträda som kärande. Det problemet faller dock utanför ämnet för denna framställning.
3.3. Allmän rättshjälp i fall med utlandsanknytning
NJA 1981 s. 913: Svensk domstol hade i ett mål om äktenskapsskillnad interimistiskt beslutat att hälften av viss mannen tillhörig egendom i USA skulle sättas under särskild vård och förvaltning enligt 11 kap. 9 § GB. Härefter förordnade en amerikansk domstol att mannen inte fick förfoga över dessa medel; det förordnandet var inte som det svenska begränsat till hälften av egendomen. Innan skillnadsmålet var avgjort, yrkade mannen i ansökan till Svea HovR enligt 3 kap. 8 § IÄL att en i Israel meddelad dom, enligt vilken äktenskapet var ogiltigt, skulle förklaras gälla här i landet.54 I samband därmed anhöll mannen, som åtnjöt allmän rättshjälp i skillnadsmålet, att rättshjälpen skulle förklaras omfatta även det i HovR anhängiga målet, alternativt att samma förmån skulle beviljas honom i det målet.
Värdet av mannens tillgångar i USA uppgick till ett avsevärt belopp. Det var uppenbart att en på förmögenhetsinnehavet beräknad årsinkomst i och för sig översteg gränsbeloppet för beviljande av allmän rättshjälp. HovR lämnade
av sådana skäl ansökningen utan bifall. HD uttalade först att ansökningen om godkännande av den utländska domen i rättshjälpshänseende var att bedöma som en från skillnadsmålet fristående angelägenhet. Frågan om allmän rättshjälp i denna angelägenhet skulle därför prövas för sig. Till skillnad från HovR tog HD härefter fasta på att mannen inte kunde disponera över sina tillgångar. På grund härav och då mannen i övrigt syntes sakna inkomster, beviljade HD allmän rättshjälp.
Avgörandet är här av intresse främst såvitt det innebär att hänsyn togs till den faktiska omöjlighet att förfoga över tillgångarna i USA som var en följd avdet amerikanska domstolsbeslutet. Det var givetvis inte fråga om att erkänna det beslutet i Sverige utan om att beakta det hinder beslutet utgjorde förmannen att tillgodo göra sig egendomen eller dess avkastning. Rättsfalle tillustrerar således det välkända förhållandet att utländska rättsregler och myndighetsbeslut, oberoende av deras tillämpning eller erkännande här i landet, kan få betydelse "som faktum" i en svensk rättegång.55
I NJA 1981 C 48 åtnjöt en i Polen bosatt part allmän rättshjälp i ett mål vid svensk domstol. Vid bestämmandet av ersättning till henne för en flygresa uppkom frågan om beräkning av motvärdet till ett i PLZ angivet belopp. Polsk valuta var inte officiellt kursnoterad i Sverige. Däremot fanns det en officiell kurs vid inväxling av SEK i Polen (720 PLZ = 100 SEK), vilken åberopades av parten. Enligt vad som uppgavs i målet kunde en flera gånger högre kurs erhållas vid inväxling av SEK på svart marknad i Polen. HD fann det emellertid inte kunna komma i fråga att svensk domstol vid omräkning av utländsk valuta till svensk skulle begagna sig av kurser som är olagliga i det främmande landet. I stället skulle den av parten åberopade kurs som användes vid lagliga betalningsöverföringar tillämpas.56
Enligt 8 § 1 st. 1 rättshjälpslagen (1972:429) far allmän rättshjälp inte beviljas "i angelägenhet som skall prövas ... utom riket", om inte den sökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp. Till den bestämmelsen knyter sig RH 1982:85 (Svea HovR): Käranden, som var bosatt i Sverige, ansökte om allmän rättshjälp i ett mål vid Stockholms TR där hanförde talan mot ett danskt aktiebolag angående giltigheten av ett avtal. Till stöd för TR:s behörighet att pröva målet åberopade han att förbindelsen hade ingåtts i Stockholm (10 kap. 4 § RB). Av utredningen framgick dock attbolaget hade undertecknat avtalet i Danmark. Bolaget var därför inte skyldigt att svara i målet vid svensk domstol. Det rättegångs hinder som sålunda förelåg skulle visserligen beaktas endast efter en av svaranden i rätt tidframställd invändning. TR fann emellertid anledning saknas att anta annat än att bolaget kom att göra sådan invändning och ansåg sig därför ha att utgåfrån att tvisten skulle prövas i Danmark. På grund härav och då det inte fanns särskilda skäl för rättshjälp, avslogs ansökningen. HovR lämnade besvären utan bifall. En närmare motivering för den av domstolarna intagna ståndpunkten ges av en av HovR:s ledamöter, som utvecklade sin mening. Som det påpekas där, synes frågan ha bedömts på samma sätt i domstolsverkets praxis.57
3.4 Delgivning, bevisupptagning m. m.
NJA 1984 s. 257: Sedan Stockholms TR genom lagakraftvunnen dom avgjort ett mål om äktenskapsskillnad m. m., ansökte hustrun, som var bosatt i Estland, om återställande av försutten tid för talan mot domen. Underrättelse enligt 17 kap. 9 § 4 st. RB hade sänts till henne samma dag som domen meddelades men, beroende på postgången, inte kommit henne till del förrän efter utgången av tiden för anmälan av vad. Hustrun hade inte förelagts att ställa ombud för sig (jfr 33 kap. 8 § RB), och omständigheterna var inte sådana att det kunde läggas henne till last att hon inte självmant hade anlitat ombud i Sverige. Hon ansågs därför ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att i tid fullfölja talan, och hennes ansökan bifölls.
Olika bevisfrågor rörande delgivning med en part som var bosatt eller vistades utomlands har kommit upp till bedömning i RÅ 1982 1:44 och RH 1984:32 (Svea HovR). Andra sådana fall har rört tillåtligheten av kungörelsedelgivning, se RH 1981:105 (HovR VSv) och RIC 6/82 (Svea HovR). Här kan också nämnas RBD 1985:2, som gällde kungörelsedelgivning av ett avflyttningsmeddelande (se 12 kap. 49 § 1 st. jämfört med 8 § 4 st. jordabalken i dåvarande lydelse).
NJA 1984 s. 851 rörde bevisupptagning vid svensk domstol i ett ärende om utlämning för brott till Sverige och gav upphov till vissa frågor om tillåtligheten av det förfarande som därvid hade kommit till användning. Rättsfallet hör dock hemma i den internationella straffrätten och skall inte behandlas här.
3.5 Erkännande och verkställighet av utländska domar
I NJA 1982 C 27 yrkade sökanden vid Nyköpings TR stadfästelse och verkställighet av en av polsk domstol i mål "om betalning" meddelad dom. TR överlämnade ansökningen till Svea HovR, som fann laga grund saknas för att förordna om verkställighet och lämnade ansökningen utan bifall. HD lämnade anförda besvär utan bifall. — Den knapphändiga notisen upplyser ingenting om anledningen till den till synes märkliga handläggningen av saken. Det framgår sålunda inte varför TR, utan eget ställningstagande, överlämnade saken till HovR eller varför HovR och HD godtog det förfarandet. Då saken tydligen inte föll inom ramen för någon av de bestämmelser som utpekar Svea HovR som behörig för exekvatur prövning av utländska domar, synes det avvanliga regler om instansordningen följa att prövningen i första instans hade bort företas av underrätten.
I NJA 1984 C 145 prövade Svea HovR en ansökan, som var grundad på reglerna i SEVL, om verkställighet av en dom som meddelats i Schweiz. Genom domen hade ett i Schweiz ingånget avtal om köp av aktier befunnits ogiltigt och svaranden i följd därav förpliktats betala tillbaka erlagd köpeskilling för aktierna. Parterna synes vid tiden för den schweiziska rättegången ha varit svenska medborgare med hemvist i Sverige. Svaranden hade emellertid utan förbehåll gått i svaromål i saken. Den schweiziska domstolen skulle därför anses ha varit behörig enligt 5 § 1 st. 3 SEVL. Då de i SEVL föreskrivna villkoren även i övrigt var uppfyllda, biföll HovR ansökningen. HD lämnade anförda besvär utan bifall.
3.6 Till erkännandet av utländska domar anknytande frågor
NJA 1983 s. 814: I samband med att borgenären i föregående fall ansökte hos Svea HovR om verkställighet av den schweiziska domen yrkade han också att
HovR interimistiskt skulle förordna om kvarstad till säkerhet för hans fordran enligt domen. Det bör här inskjutas att SEVL - till skillnad från den nyare lagstiftning som finns om erkännande av nordiska och österrikiska domar (se 14 § NEVL och 18 § ÖEVL) - inte innehåller några bestämmelser omsäkerhetsåtgärder. De allmänna regler om säkerhetsåtgärder som finns i 15 kap. RB och som fick sin nuvarande utformning i samband med tillkomsten av UB ger inte heller något uttryckligt svar på frågan i fall där talan skall väckas, är under prövning eller har prövats utomlands. Före 1982, då motsvarande bestämmelser delvis fanns i utsökningslagen (1877:31 s. 1), rådde delade meningar om tolkningen av dessa bestämmelser i sådana fall.
I det aktuella fallet lämnade HovR yrkandet om kvarstad utan bifall med den föga upplysande motiveringen att yrkandet saknade laga grund. HD kom i ett utförligt motiverat beslut till en annan principiell ståndpunkt. Efter en närmare redogörelse för bakgrunden till och tillkomsten av de i målet aktuella bestämmelserna i 15 kap. RB konstaterade HD att den vars anspråk skall prövas av en utländsk domstol uppenbarligen kan ha behov av att erhålla kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd i Sverige samt att detta gäller även sedan dom har meddelats i den utländska rättegången men innan domen kan verkställas här. Konklusionen blev att reglerna i 15 kap. RB måste tolkas så att en säkerhetsåtgärd kan meddelas även i fråga om ett anspråk som skall prövas av en utländsk domstol, om det blivande avgörandet får verkställas här. Det innebär inte bara att en säkerhetsåtgärd kan erhållas innan talan i saken har väckts utan också att det för åtgärdens bestånd i 15 kap. 7 § RB föreskrivna kravet på talans väckande inom en månad är uppfyllt om talan anhängiggörs vid den utländska domstolen (jfr lagberedningens uttalande i SOU 1973:22 s. 481). Hinder bör då inte heller anses föreligga - fortsatte HD - mot att säkerhetsåtgärd beviljas efter det att dom i den utländska rättegången har meddelats men innan domen kan verkställas här. Därmed var principfrågan avgjord. Till sist kom HD dock av ett annat skäl till samma slut som HovR. Anledningen var att det saknas stöd för att HovR skall få besluta om säkerhetsåtgärder i ett ärende om verkställighet enligt SEVL. Istället skulle det ankomma på den domstol som är behörig enligt 15 kap. 5 § 1 st. RB att förordna om sådana åtgärder. På grund härav lämnades besvären utan bifall.
HD:s ställningstagande till princip frågan är otvivelaktigt välgrundat. Bestämmelserna i 15 kap. RB och deras föregångare är avfattade med tanke på rent svenska förhållanden, och det är inte rimligt att — som HovR synes ha gjort — av deras ordalydelse dra slutsatser angående fall där frågor om säkerhetsåtgärder uppkommer i samband med rättegång utomlands. Att praktiska skäl och lämplighetssynpunkter leder till det resultat som HD kom till lär utan vidare vara tydligt. En bekräftelse på bärigheten av HD:s ståndpunkt finns f. ö. i den förut nämnda, mera moderna och utvecklade lagstiftningen om erkännande av nordiska och österrikiska domar. En sak för sig är sedan den brist i lagstiftningen som det får sägas vara att SEVL saknar motsvarighet till den i 18 § ÖEVL ingående bestämmelsen om möjlighet för Svea HovR att själv förordna om säkerhetsåtgärder i avvaktan på prövningen av en ansökan om verkställighet.
På en punkt synes formuleringen av HD:s beslutsskäl dock ge anledning till ett frågetecken. Antag att parterna i ett förmögenhetsrättsligt avtal har överenskommit att en utländsk domstol skall vara ensam behörig att avgöra
tvister. Som regel erkänns då en av den utländska domstolen meddelad dom i Sverige även utan stöd av lag (se NJA 1973 s. 628). Erkännandet sker i dessa fall på så sätt att domen utan omprövning i sak kan läggas till grund för en motsvarande svensk dom. Eventuell verkställighet grundar sig då på den svenska domen; det är inte så att den utländska domen "får verkställas" eller kan förklaras verkställbar i Sverige. Strikt efter ordalagen skulle det av HD angivna villkoret för säkerhetsåtgärder därmed inte vara uppfyllt. Det skulle rent av kunna hävdas att det inte finns något svenskt forum för ett beslut omsådana åtgärder, eftersom 15 kap. 5 § 1 st. RB hänvisar till tvistemålsforum, vilket i det här antagna fallet är beläget utomlands. Förhoppningsvis är det dock inte avsett att HD:s beslut skall tolkas så snävt. I vart fall finns det i sak inte anledning att behandla sådana fall annorlunda än dem där verkställighet kan ske på grundval av den utländska domen. Frågan om rätt forum bör kunna lösas på så sätt att 15 kap. 5 § 1 st. RB anses hänvisa till den domstol som skulle ha varit behörig om prorogationsklausulen inte hade funnits. En sådan lösning har uttryckligt stöd i lagtexten bl. a. i fall där avtalet innehåller en skiljeklausul, se tredje punkten i nämnda lagrum.58
Ett annat problem kom upp i RH 1982: 8 (Svea HovR): Bolaget Island Gemi Nederländska Antillerna ägde en hotellbyggnad där, vilken hade skadats av tidvattenvågor. Byggnaden var försäkrad hos Commonwealth Insurance Company i Puerto Rico, som emellertid hade trätt i likvidation och som inte betalade ut någon ersättning inom föreskriven tid. Återförsäkring hade meddelats av det svenska bolaget Skandia, som genom ett som "special endorsement" betecknat avtal med Commonwealth hade åtagit sig en direkt skyldighet att svara för försäkringsbeloppet. Island Gem yrkade att Skandia pågrund härav skulle förpliktas utge försäkringsersättning. Skandia bestred yrkandet under hänvisning till lagstiftningen i Puerto Rico. Det blev upplystatt frågan huruvida Commonwealth's återförsäkrare efter beslutet om likvidation var skyldiga att erlägga betalning direkt till försäkringstagarna enligt villkoren i "special endorsements" var föremål för prövning i en rättegångsom pågick i Puerto Ricos högsta domstol. Skandia förklarade sig berett att medge käromålet för den händelse domen i det målet gick Skandia emot och yrkade att det svenska målet skulle förklaras vilande i väntan på den puertoricanska domen. Island Gem, som inte var part i rättegången i Puerto Rico, motsatte sig Skandias yrkande. TR beslöt om vilandeförklaring, men HovR upphävde beslutet och förordnade om fortsatt handläggning av målet. Som skäl anförde HovR att den i Puerto Rico anhängiga rättegången med hänsyn till den begränsade räckvidden av Skandias medgivande saknade avgörande betydelse för prövningen av Island Gems talan.
Denna motivering är inte särskilt upplysande. Klart var väl till en början att rättegången i Puerto Rico hade avgörande betydelse i det fall att den ledde till en dom av det innehåll som utgjorde villkoret för Skandias medgivande. Däremot synes HovR:s uttalande träffa rätt vid det alternativet att rättegången inte kom att få en sådan utgång. Ty av allt att döma kunde den blivande puertoricanska domen inte väntas bli erkänd i Sverige, och i alla händelser kunde den inte bli bindande för Island Gem, som inte var part i rättegången. Det förelåg således inte någon litispendenssituation som kunde föranleda
vilandeförklaring av det svenska målet. Detta utesluter dock inte att det kunde befinnas vara "av synnerlig vikt" för prövningen av målet att den fråga som var föremål för rättegång i Puerto Rico först avgjordes och att vilandeförklaring därför borde ske (32 kap. 5 § RB). Det skulle i så fall vara fråga om en "bevisverkan" av den utländska domen, som i viss mån påminner om rent interna fall där vilandeförklaring har motiverats av intresset att avvakta ett prejudicerande avgörande av samma rättsfråga i en annan rättegång.59
Principiellt synes det vid bedömningen härav nödvändigt att göra en avvägning mellan de fördelar av processekonomiskt slag som kan stå att vinna på en vilandeförklaring och risken för att kärandens processläge försämras som följd av ett sådant beslut. Då 32 kap. 5 § RB är restriktivt avfattad, förefaller det naturligt att in dubio inte tillgripa vilandeförklaring. Hur HovR resonerade i det aktuella fallet framgår dock inte av beslutet. En synpunkt som rimligen borde ha spelat en viktig roll och som skiljer fallet från "rent svenska" situationer är att det ännu inte stod klart att saken skulle avgöras enligt samma lag som i den puertoricanska rättegången (Island Gem gjorde f. ö. gällande att svensk lag skulle tillämpas i det svenska målet) och därmed inte heller att domen i den rättegången skulle få någon nämnvärd betydelse i målet.
3.7 Skiljeförfarande
3.7.1 Giltigheten av skiljeklausuler
ND 1983 s. 105 (HovR VSv): I ett befraktningsavtal om oljetransport hänvisades till certepartiformuläret Exxonvoy 69, som ansågs ha blivit en del av avtalet. I certepartiet ingick en skiljeklausul, där platsen för skiljeförfarandet angavs vara "London/New York (strike out one)". Överstrykning hade inte skett. Frågan var huruvida denna klausul utgjorde hinder för talan vid domstol. HovR utgick från att parterna hade avsett att tvister skulle avgöras genom skiljeförfarande och att de förmodligen av rent förbiseende inte hade gjort det val mellan London och New York som formuläret förutsatte. Emellertid ansågs det vara ett allmänt intresse att skiljeklausuler i alla väsentliga avseenden är tydliga, bl. a. vad angår platsen för skiljeförfarandet "och därmed också vilket lands rätt som skall tillämpas". Osäkerhet om innehållet i en skiljeklausul i dessa frågor skapade risker för rättsförluster och onödiga processkostnader. I det aktuella fallet var kärandens anspråk underkastat ett års preskription, och man kunde inte bortse från möjligheten att skiljemän i London eller New York på grund av otydligheten i skiljeklausulen skulle anse sig obehöriga att pröva tvisten. Med hänsyn härtill ansåg HovR käranden vara berättigad att väcka talan vid domstol utan hinder av skiljeklausulen.60
3.7.2 Erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar
Ett rättsfall som rör den viktiga frågan om främmande stats immunitet som hinder mot verkställighet av utländska skiljedomar men som tyvärr inte kom under HD:s prövning är Liamco, RH 1981: 76 (Svea HovR). Bakgrunden var att staten Libyen hade nationaliserat vissa oljekoncessioner som genom avtal hade beviljats det amerikanska bolaget Liamco. Enligt avtalen skulle upp-
kommande tvister lösas genom skiljedom. Då parterna inte kunde enas om ersättningsfrågan, påkallade Liamco skiljeförfarande. Ett sådant förfarande ägde sedan rum i Geneve i Schweiz. Det utmynnade i en skiljedom genom vilken Libyen ålades att betala bolaget ca 80 miljoner USD. Liamco ansökte i HovR om verkställighet av skiljedomen i Sverige. Libyen åberopade immunitet.
HovR:s majoritet (tre ledamöter) fann att Libyen i egenskap av suverän stat visserligen hade en "vidsträckt rätt till immunitet från svenska domstolars jurisdiktion" men att Libyen genom att godta skiljeklausulen i koncessionsavtalen fick anses ha avstått från rätten att åberopa immunitet. På grund härav och då det inte fanns något annat hinder bifölls Liamcos ansökan. En av de ledamöter som tillhörde majoriteten utvecklade sitt votum och anförde: "Det har blivit allt vanligare under senare år att stater och statsägda organ uppträder som parter i avtal av kommersiell natur. Om det i sådana avtal intages bestämmelser om skiljeförfarande är det i och för sig stötande att den ena avtalsslutande parten senare vägrar att inträda i skiljeförfarandet eller att respektera en skiljedom, som tillkommit på ett korrekt sätt. När det gäller statlig part är det därför en naturlig tolkning att anse denna part genom godtagande av skiljedomsklausul ha utfäst sig att ej lägga hinder i vägen för skiljeförfarandet eller konsekvenserna därav genom att åberopa immunitet." Härefter påpekades att det i tidigare svensk rättspraxis har antagits att en främmande stat kan åberopa immunitet även i tvister angående avtal med en skiljeklausul. Denna ståndpunkt, som senast syntes ha kommit till uttryck i NJA 1972 C 434 (Tekno-Pharma-fallet),61 borde emellertid inte vidhållas och immuniteten inte få hindra tillämpning av fundamentala avtalsrättsliga principer.
Minoriteten (två ledamöter) ville däremot godta immunitetsinvändningen och avvisa Liamcos ansökan. I anslutning till motiveringen i Tekno-Pharmafallet ansåg minoriteten att skiljeklausulen inte var att likställa med ett uttryckligt avstående från rätten att åberopa immunitet.
Sedan Libyen anfört besvär över HovR:s beslut, förliktes parterna i HD. I anledning härav återkallade Liamco med Libyens samtycke sin talan, varefter HD undanröjde HovR:s beslut och avskrev målet.
Notabelt är till en början att rättsfallet har refererats trots att beslutet i saken har undanröjts. Detta avsteg från gängse publiceringspraxis kan antas bero på att målet har ansetts vara av exceptionellt intresse, en bedömning som det i så fall är lätt att instämma i. Tyvärr måste det emellertid sägas att referatet är tämligen torftigt och saknar upplysning om flera väsentliga omständigheter samt att också själva avgörandet lämnar en hel del övrigt att önska, särskilt om det sätts i relation till målets och uppkommande rättsfrågors betydelse och till den ingående rättsliga argumentation som fördes och omfattande dokumentation som åberopades från parternas sida.
Liamco hävdade i första hand att prövningen av en immunitetsinvändning ankommer på skiljedomstolen själv och att någon sådan prövning inte får ske i ett exekvaturförfarande. Den uppfattningen torde dock inte ha något fog för sig och godtogs tydligen inte heller av HovR. Visserligen innehåller varken LUSK eller de bakomliggande konventionstexterna några bestämmelser om immunitet som hinder för erkännande eller verkställighet av en utländsk
skiljedom Härav kan man dock inte dra någon bestämd slutsats, så mycket mindre som svensk lag - bortsett från några specialfall — överlag saknar skrivna regler om främmande staters immunitet. Det förhållandet innebar bara att en rad regler rörande judiciell eller exekutiv maktutövning får läsas med ett tyst förbehåll för främmande staters rätt till immunitet. Vad särskilt angår det i LUSK föreskrivna exekvaturförfarandet för utländska skiljedomar, saknas anledning att behandla immunitetsfrågan annorlunda än om sökanden i stället väljer att gå vägen över ett vanligt rättegångsförfarande, som alternativt kan anlitas för ändamålet.62
Nästa fråga var huruvida rätt till immunitet i och för sig förelåg i den aktuella tvisten. Därmed restes det klassiska spörsmålet om statsimmunitetens omfattning, närmast huruvida immuniteten är begränsad till tvister som härrör ur ett höghetshandlande (acta jure imperii) från den främmande statens sida eller kan åberopas även i kommersiella eller andra förhållanden, där den främmande staten har uppträtt som privaträttssubjekt (acta jure gestionis). Något säkert svar på den frågan kan fortfarande inte ges för svensk rätts del. I vissa rättsfall har svenska domstolar sträckt ut immuniteten till situationersom måste anses falla utanför området för statligt höghetshandlande,63 mendet finns ännu inte något rättsfall där HD har tagit principiell ställning till frågan. Den rådande tendensen, som i Sverige främst har kommit till uttryck i litteraturen, är otvivelaktigt till förmån för en begränsning av immuniteten. I ett internationellt perspektiv är den tendensen så stark och entydig att principen om en allomfattande immunitet numera närmast kan betecknas som ensärståndpunkt, som visserligen förekommer på sina håll men som i vart fall inte är påkallad av folkrättsliga skäl och som i sak ter sig föga adekvat under nutida förhållanden.
Även om immuniteten anses begränsad till tvister angående acta jure imperii, ger gränsdragningen mellan sådana handlingar och acta jure gestionis upphov till en hel del problem, där det finns ett brett utrymme förskiftande bedömningar. I det aktuella fallet var saken visserligen klar för den händelse immunitetsfrågan, såsom hävdades av Libyen, bedömdes med utgångspunkt i att Liamcos anspråk avsåg ersättning för av Libyen vidtagna nationaliseringsåtgärder. Att sådana åtgärder har karaktär av höghetshandlingar och omfattas av immuniteten torde i och för sig vara ostridigt.64 Det har emellertid gjorts gällande att man i situationer av den typ som förelåg i stället bör ta fasta på det bakomliggande rättsförhållandet, således vid de koncessioner som Libyen hade beviljat Liamco. Då koncessionerna var grundade på avtal mellan parterna, kan det tyckas att tvisten i själva verket rörde ett privaträttsligt handlande från Libyens sida. Det ligger dock i öppen dag att invändningar kan riktas även mot det betraktelsesättet.
HovR gick inte in på något av de här skisserade problemen. Beslutet synes dock närmast få tolkas så att Libyen i princip ansågs åtnjuta immunitet i målet (att HovR:s minoritet var av den uppfattningen är ju alldeles klart) men att detta hinder för prövning av skiljedomen (enligt majoriteten) föll bort till följd av det avstående som ansågs ha skett.
Vad angår den betydelse som härvid tillmättes skiljeklausulen, förefaller
HovR:s majoritet ha velat gå i bräschen för en ny regel i svensk rätt. I vart fall synes avgörandet inte vara förenligt med HD:s i Tekno-Pharma. Aven om HovR:s beslut knappast har något egentligt prejudikatvärde, ter det sig i sak rimligt att en stat som godtar en skiljeklausul i ett kontrakt därigenom anses ha avstått från sin immunitet i sådana domstolsprocedurer som är nödvändiga för skiljeförfarandets effektivitet. I princip synes denna ståndpunkt, som harmonierar väl med skiljeförfarandets starka ställning i svensk rätt, betydligt mera tilltalande än den som intogs i Tekno-Pharma. Att avstående från judiciell immunitet inte förutsätter någon uttrycklig förklaring från den främmande statens sida utan kan ske även genom konkludent handlande, särskilt genom godtagande av en skiljeklausul, är också i överensstämmelse med rådande tendenser i utländsk rätt och internationella konventioner angående statsimmunitet.
Likväl kan det till sist betvivlas att Liamco var det rätta tillfället för den kursändring i svensk rättspraxis som HovR:s majoritet ville företa. Aven om ett avstående från rätten att åberopa immunitet kan ske genom konkludent handlande, måste det enligt gängse uppfattning krävas att det klart och otvetydigt framgår av omständigheterna att detta var den främmande statens avsikt. Med den utgångspunkten skulle det ha legat närmare till hands att "finna" ett avstående från immuniteten i Tekno-Pharma än i Liamco, som är ett vida mer komplicerat och säreget fall. I själva verket förefaller det snarast långsökt att i skiljeklausulen i Libyens koncessionsavtal med Liamco tolka inett avstående från immunitet i fråga om ett exekvaturförfarande i Sverige, som låg helt utanför blickfältet när avtalen skrevs. En närmare diskussion härav skulle dock förutsätta bl. a. en utförligare redogörelse för fakta i målet än den som ges i referatet och skulle föra för långt i detta sammanhang.
Oavsett uppfattningen på denna punkt är det klart att HovR:s avgörande är begränsat till den judiciella immuniteten och inte skulle ha påverkat Libyens rätt att åberopa exekutiv immunitet, för den händelse saken hade gått så långt som till egentliga verkställighetsåtgärder. Det är en allmänt godtagen uppfattning att en stat som avstår från sin rätt att åberopa judiciell immunitet inte i och med det har gjort avkall på sin rätt till exekutiv immunitet. För detta krävs det ett särskilt avstående.65
3.8 Utsökning
NJA 1984 s. 627 är ett invecklat rättsfall angående kvarstad i en rembursfordran hos en svensk bank, som hade öppnat rembursen till förmån för en utländsk säljare. Problemet var huruvida fordringen vid den kritiska tidpunkten fortfarande tillkom säljaren/utsökningsgäldenären. Saken komplicerades av växelrättsliga frågor. Rättsfallet hör dock närmast hemma inom civilrätten och skall inte behandlas här.
RH 1981:71 (Sk HovR): Vid införsel i sjukpenning fastställde kronofogdemyndigheten inte något förbehållsbelopp enligt 10 § 1 st. införsellagen (1968:621), numera 15 kap. 9 § 1 st. UB. Skälet var att gäldenären hade tillgångar i Schweiz som mer än väl täckte kostnaderna för hans försörjning och uppehälle (jfr SOU 1964:57 s. 141). Gäldenären hävdade att han hade
gett bort dessa tillgångar till en i Schweiz bosatt person och åberopade en lagakraftvunnen dom, varigenom han på grund härav hade fällts till ansvar för gäldenärsbrott. Hans besvär lämnades utan bifall av länsstyrelsen men hade framgång i HovR, som förordnade att förbehållsbelopp skulle fastställas. Enligt HovR:s mening kunde det visserligen betvivlas att gäldenären hade avhänt sig medlen på sådant sätt att de inte kunde återbördas till honom, men något säkert antagande härom kunde inte göras. HD vägrade prövningstillstånd. - Utländska tillgångar skall således beaktas vid bestämmandet av förbehållsbelopp endast om det står klart att gäldenären kan disponera över dem.
3.9 Konkurs
Några rättsfall som har samband med konkurs har berörts på andra ställen i framställningen. Se NJA 1980 s. 340, som gällde svensk domstols behörighet i konkursmål (se avsnitt 3.1.2 och 3.1.4), samt RIC 6/82 (Svea HovR) och RH 1984:32 (Svea HovR), där det var fråga om delgivning utomlands av handlingar i konkursmål (avsnitt 3.4).
En hel del svårigheter knyter sig till tillämpningen av lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs. I vilken utsträckning den lagen omfattar fall av internationell karaktär framgår inte av lagtexten, och frågan behandlas inte heller i förarbetena. Flertalet sådana problem rör fall där arbetsgivaren har försatts i konkurs i Sverige men där arbetstagarna var utlänningar och/eller sysselsatta i utlandet. I praxis har det då ansetts avgörande för den svenska lagens tillämplighet att det förelåg tillräckligt stark anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Vid denna bedömning har hänsyn tagits till sådana faktorer som huruvida och i vilken utsträckning lönefordringen avser arbete som har utförts i Sverige, huruvida arbetsgivaren har varit skyldig att betala lönegarantiavgift, vad arbetstagaren hade för medborgarskap och var han var bosatt samt huruvida han var skattskyldig i Sverige. Se på ena sidan RIC34/82 (HovR VSv), där tillräcklig anknytning ansågs föreligga för utbetalning enligt den svenska lönegarantin, och på andra sidan RIC 36/84 (Svea HovR), där frågan besvarades nekande. Problem har också förekommit i vissa fall av utländsk konkurs, där i Sverige sysselsatta arbetstagare har framställt anspråk på betalning ur svenska lönegarantimedel.
Hithörande frågor behandlas närmare i betänkandet (SOU 1986:9) Ny lönegarantilag, som innehåller en tämligen utförlig redogörelse för hittillsvarande rättspraxis, inklusive ett antal opublicerade hovrättsavgöranden, i internationella fall.66 I det lagförslag som läggs fram i betänkandet ingår särskilda bestämmelser om bedömningen av sådana fall.67