Om rätten till ersättning för ideell skada vid miljöskador
Universitetslektor Bill Dufwa har i SvJT 1987 s. 46 ff anmält min bok Rätten till skadestånd vid miljöskador. På en punkt berör Dufwa i sin anmälan det sakliga innehållet i boken. Det gäller rätten till ersättning för ideell skada vid miljöskador. Tyvärr har emellertid Dufwa missuppfattat grunderna för ersättningsrätten på denna punkt, vilket är orsaken till att jag skrivit dessa rader.
    Dufwa har citerat ett avsnitt ur min bok (s. 53) där det står: "Miljöskadelagen innehåller inga särskilda regler om ersättning för ideell skada. Det innebär att allmänna skadeståndsrättsliga regler blir tillämpliga även vid sådan miljöskador där den skadelidandes rätt till ersättning grundas på miljöskadelagens regler." Därefter har Dufwa själv lagt till att det av den fortsatta framställningen framgår att detta uttalande inte bara gäller ideell ersättning i anslutning till personskada utan även ren ideell skada (med vilket uttryck Dufwa avser ideell skada av annat slag än den som är en följd av personskada). Så står det emellertid inte i min bok!
    Som framgår av min bok på s. 27 är utgångspunkten i stället att allmänna skadeståndsrättsliga regler skall användas dels för att fylla ut miljöskadelagens regler när det gäller sådana frågor som inte regleras i den lagen, dels föratt avgöra frågan om rätten till ersättning i sådana fall som inte alls reglerasav miljöskadelagen (jfr prop. 1985/86: 83 s. 37).
    Miljöskadelagen reglerar bara — såvitt nu är i fråga — rätten till ersättning för personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada (se 1 § miljöskadelagen, SFS 1986: 225). Rätten till ersättning för det som Dufwa betecknat ren ideell skada regleras inte alls i miljöskadelagen. Om någon ren ideell skada skulle uppstå vid miljöskada, far rätten till ersättning för den ideella skadan bedömas med stöd av allmänna skadeståndsrättsliga regler. Miljöskadelagensregler skall inte användas. Om däremot en personskada föreligger och rätten till ersättning för den skall bedömas enligt miljöskadelagens regler, får allmänna skadeståndsrättsliga regler användas vid bedömning av om ersättning för den personskadan skall omfatta även ideell skada.
    När det i min bok anges att allmänna skadeståndsrättsliga regler blir tillämpliga även vid sådana miljöskador där den skadelidandes rätt till ersättning grundas på miljöskadelagens regler (jfr det av Dufwa citerade avsnittet) innebär det inte mer än som står där, nämligen att i de fall då rätten till ersättning verkligen grundas på miljöskadelagen (och det är fallet med personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada men däremot inte med ren ideell skada) så skall allmänna skadeståndsrättsliga regler användas för att fylla ut miljöskadelagens regler.
    I 5 kap. 1 § skadeståndslagen finns bestämmelser om vad den som tillfogats personskada kan få ersättning för. Där framgår att ersättning kan erhållas även för vissa slag av ideell skada. Dessa bestämmelser är tillämpliga även när rätten till ersättning för personskadan grundas på miljöskadelagen.
    När rätten till ersättning för en miljöskada inte grundas på miljöskadelagen kan, som framhålls i min bok bl. a. på s. 27, den skadelidande ändå ha rätt att erhålla ersättning för skadan med stöd av t. ex. skadeståndslagens regler. I sådana fall gäller dock de förutsättningar för skadestånd som ställs upp i den lagen. På s. 53 i min bok — där rätten till ersättning för ideell skada behandlas— har jag därför gjort en hänvisning till att ersättning för vissa ideella skador i samband med integritetskränkningar kan erhållas med stöd av bestämmelserna i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Samtidigt har jag emellertid framhållit att

 

denna möjlighet till ersättning för ideell skada torde sakna praktisk betydelse för miljöskadornas del.
    Av vad jag nu har berört framgår att ersättning för ren ideell skada inte kan erhållas när rätten till skadestånd grundas på miljöskadelagen. Vad Dufwa har anfört avslutningsvis i sin anmälan om vilken verkan det skulle få ifall domstolarna i framtiden skulle acceptera ersättning för ren ideell skada utanför miljöskadelagens tillämpningsområde är därför inte riktigt. Dufwa tycks dessutom ha bortsett från en i detta sammanhang inte helt oviktig skillnad mellan miljöskyddslagens ersättningsregler och miljöskadelagen. I miljöskyddslagen (30 § i dess lydelse före den 1 juli 1986) angavs att den som orsakar olägenhet genom miljöfarlig verksamhet skall utge ersättning för det. Det har ansetts oklart om detta uttryck i miljöskyddslagen medförde att även ren ideell skada skulle ersättas enligt den lagen (jfr SOU 1983:7 s. 51). Uttrycket har inte använts i miljöskadelagen. I stället har i den lagen uttryckligen angetts vilka slags skador som den skadelidande kan få ersättning för (personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada). Att denna lagstiftningsteknik valts är som framgår av prop. 1985/86: 83 (s. 19 f) inte någon tillfällighet. Departementschefen har där gjort uttalanden som visar att avsikten varit att ren ideell skada inte skall ersättas när rätten till skadestånd grundas på miljöskadelagens regler.
 

Anders Eriksson