Inlägg i diskussion med anledning av A. Vinding Kruses föreläsning
I straffrätten är uttalanden om allmänpreventionen ofta dogmatiska. De får lätt karaktär av trossatser. Förenklat uttryckt kanman säga att det finns två ytterligheter. Å ena sidan de hängivna anhängarna av den allmänpreventiva tanken, de som kanske begått det felet att de har generaliserat alltför starkt. Man har byggt upp en teori på grundval av ett begränsat material och därefter dragit alltför vittgående slutsatser. Man hart. ex. inte alltid gjort skillnad mellan olika typer av brott. Har allmänpreventionen visat sig ha effekt för en viss typ av brott, så har man dragit slutsatsen att resultatet gäller alla brottskategorier. Stöd t. ex. för att specialstraffrättsliga brott som skattebedrägeri, rattfylleri och varusmuggling har en tydlig allmänpreventiv effekt används som grund för att samma sak skulle gälla sexualbrotten och våldsbrotten. Man har resonerat som om alla människor hade samma latenta brottsbenägenhet avseende alla brott. Så kan givetvis inte vara fallet. Gentemot resonemanget måste därför invändas att en undersökning av den allmänpreventiva effekten avseende en viss brottstyp ingenting säger om allmänpreventionen för andra brottstyper.
Enligt den andra ytterligheten skulle å andra sidan kriteriet på att allmänpreventionen saknar effekt vara att brottsligheten inte har utrotats. De som har uppfattat allmänpreventionen som ett rent fantasifoster har ofta argumenterat så, att om allmänpreventionen var effektiv, skulle det inte begås så många brott. Återfallsstatistiken har också åberopats som skäl för att allmänpreventionen skulle vara ineffektiv. Häremot måste invändas att kriteriet på att allmänpreventionen verkligen har effekt inte är att brottsligheten utrotas. En relativ nivåsänkning måste vara tillräcklig. Det grundläggande problemet, när man skall försöka mäta den allmänpreventiva effekten, är dock att man inte vet hur stor den verkliga kriminaliteten är, än mindre vet man hur många som skulle ha begått brott om straffhotet inte hade existerat. Man vet m.a.o. inte hur många som skulle ha återfallit i brott, om preventionen inte hade haft någon verkan. Aterfallsstatistiken säger givetvis inget om hur stort återfallet skulle ha varit utan bruk av straff.
Kriminologen Eckart Kühlhorn har nyligen gjort en sammanställning av de viktigaste forskningsresultaten på området.1 Han understryker att forsk-
ningen under de sista femton åren har utvidgat våra kunskaper om allmänpreventionen men att forskningen också visat att kunskapen är alltför ofullständig för att man skall kunna tala om en allmänpreventiv teori. Man har prövat den allmänpreventiva hypotesen i icke-experimentella undersökningar genom att man analyserat sambandet mellan å ena sidan sådana faktorer som straffsatser, den relativa andelen lagförda och upptäcktsrisken samt å andra sidan kriminalitetsnivån. I övrigt har man haft ambitionen att hålla andra samhällsförhållanden konstanta. Med den relativa andelen lagförda menas förhållandet mellan antalet dömda personer och antalet polisanmälda brott, medan upptäcktsrisken står för antalet polisanmälda brott i relation till antalet upptäckta brott. Alla dessa faktorer — straffsatsen, upptäcktsrisken och den relativa andelen lagförda — inrymmes under begreppet straffhot.
En känd undersökning är Thorsten Sellins (1959) arbete om dödsstraffets effekter. Han jämförde frekvensen av mord/dråp i två typer av amerikanska delstater, dels sådana som hade avskaffat dödsstraffet, dels sådana som hade det kvar. Han kom fram till att dödsstraffet inte hade någon allmänpreventiv effekt på frekvensen av mord/dråp. Undersökningen har dock kritiserats.
Följande huvudinvändningar kan enligt vissa kriminologer riktas mot denna typ av undersökningar:
1) Man utgår från att allmänpreventiva faktorer påverkar kriminaliteten, men man räknar inte med det omvända förhållandet, dvs. att kriminaliteten påverkar upptäcktsrisker och straff. Det kan dock tänkas att den relativa andelen uppklarade brott, dömda och fångar minskar med ökad kriminalitet. Ju större brottsligheten är, desto mindre orkar rättssystemet att svälja, menar dessa kriminologer. Man kan även tänka sig att ökad kriminalitet — t. ex. en ökad frekvens av "svarta" dagmammor — medför att folk omdefinierar kriminella handlingar till normala. En ökad kriminalitet kan därför tänkas påverka upptäcktsrisken. Frågan vad som är orsak och vad som är verkan skulle behöva utredas bättre.
2) Samband mellan allmänprevention och kriminalitet kan vara ett resultat av förändrade rapporteringssystem.
3) Allmänprevention och inkapacitering (det förhållandet att en person genom frihetsberövande förhindras att begå brott) kan vara sammanblandade.
Det finns ett mindre antal experimentella undersökningar av allmänpreventionens effekter. Vid dem kan man i allmänhet dra säkra slutsatser om orsak och verkan, men det är problematiskt att generalisera resultaten. Ett naturligt experiment är Trolles undersökning av brottsutvecklingen i Danmark, där polisen internerades av den tyska ockupationsmakten från september 1943 till krigsslutet. Undersökningen visade att brottsligheten ökade påtagligt, men den visade också att det var en stor skillnad mellan olika typer av brott.
I Sverige har ett antal mindre undersökningar gjorts, t. ex. Kühlhorns som avsåg utvecklingen av bedrägerier med bostadsbidragen efter det att dataregistren samkördes. Dessa bedrägerier minskade kraftigt i antal.
Som allmän sammanfattning av dessa experimentella undersökningar vågar man nog påstå att resultaten stöder tesen att allmänpreventionen är effektiv. Därmed menas endast att man uppnår en relativ nivåförändring vad avser de undersökta brottstyperna.
Man kan möjligen fråga sig om det inte uppstår någon konflikt mellan
allmän- och individualpreventionen, dvs. om inte möjligheten att få t. ex. villkorlig dom i stället för straff motarbetar den allmänpreventiva effekten. Faran är sannolikt inte så stor, av det skälet att de allmänpreventiva effekterna inte nödvändigtvis är begränsade till dem som har kunskap om straffbestämmelserna och deras användning. Tvärtom har det visat sig att grupper med låga kriminalitetsrisker överskattar både upptäcktsrisken och straffets stränghet, medan grupper med strafferfarenhet har mera realistiska föreställningar. De senare känner till att hela straffskalan ytterst sällan utnyttjas. Avgörande betydelse har inte det verkliga straffhotet, utan folks föreställningar om detta straffhot.
Suzanne Wennberg