Jag skulle vilja understryka vad som sagts från flera håll i diskussionen om att det ofta framstår som en trossats eller präglas av önsketänkande, när man uttalar sig om preventionens större eller mindre betydelse. Också politiska värderingar tycks spela in. I riksdagsdebatter och utskottsutlåtanden åtminstone under 1970-talet ser man att de som håller på lag och ordning gärna överför dessa synpunkter till skadeståndsrätten: också här anses den preventiva effekten vara stor, oberoende av vilken situation det närmare gäller och vilka invändningar man har framfört.
Inte minst vid skadeståndslagens tillkomst ser man hur preventionstankens vikt får bero av vilka mål man ville uppnå. Bill Dufwa har med viss rätt kritiserat lagens motiv på den punkten. Ett väsentligt syfte med det framtidsperspektiv som departementschefen skisserade var ju att skadeståndet för personskada på sikt skulle ersättas med en försäkringslösning, och en av de väsentliga nyheterna i lagen var den mycket markanta lindringen av arbetstagarnas ansvar — de svarar ju enligt 4 kap. 1 § bara vid synnerliga skäl. Båda dessa idéer var mycket svåra att förena med de sedvanliga föreställningarna om prevention, bland annat hos jurister som var uppfostrade i Vilhelm Lundstedts och Hjalmar Karlgrens läror. Man ser också i motiven hur preventionstanken tonas ner på olika sätt — t. o. m. när det gällde anställdas redovisningsskyldighet och värnpliktigas ansvar för omhändertaget material, men där reagerade lagrådet. — En annan sak som bör observeras när man diskuterar motivens uttalanden på den här punkten är att de skrevs innan synpunkten om ekonomisk prevention lanserades i Sverige; den var såvitt jag minns knappast känd innan Hellner tog upp den i första upplagan av Skadeståndsrätt, 1972. De nya tankegångarna skulle annars säkert ha påverkat departementschefens resonemang åtminstone delvis.
Nu kan man förstås säga att det inte spelar så stor roll att man kanske kan kritisera propositionens resonemang på den här punkten. Såvitt jag förstår har de inte haft större betydelse vare sig för domstolarnas eller för försäkringsjuristernas tolkning av skadeståndslagen. Vid det fortsatta lagstiftningsarbetet är det väl framför allt på en punkt som denna skepsis mot preventionen