Om rättegångskostnad i brottmål
Genom bestämmelserna i 31 kap. 1 § rättegångsbalken åläggs i princip en tilltalad som fällts till ansvar att till statsverket återgälda dess kostnader i målet. Motsvarande regel gäller rörande rättegångskostnader för tappande part mot vinnande part i tvistemål enligt 18 kap. 1 § rättegångsbalken. Lagstiftaren har sålunda funnit det rimligt att samma regler skall gälla i brottmål som i tvistemål. Kostnadsfördelningen i första instans bestäms av utgången i hovrätten, om hovrättsdomen vinner laga kraft. Jag vill ifrågasätta lämpligheten av dessa regler i visst hänseende, med förhoppning om att synpunkterna och den diskussion de eventuellt kan framkalla skall initiera en lagändring.
    Om A stämmer B i ett tvistemål och förlorar sin talan i tingsrätten men vinner den i hovrätten, är det rimligt och naturligt att A skall ha ersättning för sina rättegångskostnader av B, inte bara i hovrätten utan också i tingsrätten. (Vi antar att målet stannar i hovrätten.) Att A tvingas ta två instanser till hjälp för att få sin rätt i en lagakraftägande dom skall naturligtvis inte leda till att han drabbas av rättegångskostnader i någon instans. Att B kan känna sig besviken över att det skulle behövas två instanser för att fastställa att han hade fel och att han därför drabbas av — i princip — "dubbla" rättegångskostnader, är beklagligt men väger ändå lätt mot hänsynen till A:s intresse att slippa betala några rättegångskostnader alls för att få sin rätt. (Här kan för övrigt ifrågasättas om det inte vore skäligt att staten helt eller delvis svarar för båda parternas kostnader i tingsrätten, eftersom tingsrättens arbete, och därmed parternas, blivit utan värde på grund av att tingsrätten dömt "fel". ("Fel" här taget i betydelsen annat domslut än det som senare kom att vinna laga kraft.)
    Men granskar man ur skälighetssynpunkt motsvarande situation i brottmål ter sig läget väsentligt annorlunda.
    I tingsrätten hävdar samhället genom åklagaren att en person begått ett brott. Om tingsrätten frikänner vederbörande slipper denne självfallet att utge ersättning för statsverkets kostnader. Men om åklagaren överklagar och

 

hovrätten, i motsats till tingsrätten, bifaller hans talan, skall den dömde enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken förpliktas utge sådan ersättning, inte blott i hovrätten där han fällts, utan också i tingsrätten, där han frikänts. (Vi antar åter att hovrättens dom ej överklagas.)
    Vore det inte här skäligt att återbetalningsskyldighet ålägges den dömde enbart för kostnaderna i hovrätten och att kostnaderna i tingsrätten får stanna på statsverket? Den dömde synes med rätta kunna hävda att det är oskäligt, att staten utkräver ersättning av honom för de kostnader som uppkommit genom att en statens domstol, tingsrätten, dömt "fel" och därigenom förorsakat "dubbla" rättegångskostnader. Den dömde måste anses oskyldig till att målet handlagts i två instanser.
    Detta kan också uttryckas på följande sätt: "Rätt" i målet in casu är vad den dom innehåller, som vinner laga kraft. Att staten i det ena fallet — vid fällande dom — behöver två domstolar för att fastslå vad som är "rätt", skall inte rimligen drabba en tilltalad med dubbla rättegångskostnader, medan en annan tilltalad i likadant mål döms "rätt" redan i första instans, där domen vinner laga kraft, och därmed slipper undan med "halva" rättegångskostnaden. Reglerna i 31 kap. rättegångsbalken borde därför ange, att en slutligt fälld tilltalad skall åläggas svara för rättegångskostnaderna endast i den eller de instanser där han ådömts ansvar.
    Vad beträffar mål där en tilltalad fälls till ansvar i högsta domstolen, kan synpunkterna tillämpas analogt. Ar den som fällts i högsta domstolen frikänd i hovrätten — och eventuellt även i tingsrätten — skall han rimligen svara för rättegångskostnaderna enbart i högsta domstolen. I enlighet med vad ovan berörts bör inte den dömde drabbas av merkostnader för att staten i detta fall behövt tre domstolar för att komma fram till att "rätt" dom är fällande dom.
 

Anders Ljung