Civillagstiftning och juridisk debatt
Reflexioner kring det nederländska sisyfusarbetet på en ny civillagbok
Av docenten ULF GÖRANSON
1. Inledning
Man kanske i Norden föreställer sig att de stora civillagskodifikationernas tid är förbi. I en rättslig miljö, där delar av den allmänna privaträtten är okodifierad och där förmögenhetsrätten på lösegendomssidan på viktiga punkter saknar uttryckligt lagstöd, är det länge sedan någon på allvar höjde rösten för igångsättande av en mera fullständig lagstiftning.1 Nyligen har regeringen till lagrådet remitterat ett förslag till ny köplag, som vilar på gemensam nordisk grund.2 Det kan därför ha sitt intresse att se på det vida mera genomgripande arbete, som sedan 40 år pågått i Nederländerna för att få till stånd en fullständig, ny civillagbok.
Något lika vittomfattande projekt som det nederländska torde inte ha sett dagens ljus under efterkrigstiden. Visserligen kan man runtom i världen räkna bortåt 50 nytillkomna civillagskodifikationer sedan 1945, men flertalet av dem är relativt stereotypa kopieringsarbeten inom de socialistiska och arabiska rättskretsarna. I väst bör dock nämnas som ett brett upplagt lagverk den portugisiska Codigo civil från 1966.3 Volymmässigt omfattande men ämnesmässigt begränsad är den amerikanska Uniform Commercial Code, vars första version låg färdig 1962.
Syftet med denna "anmälan" är inte att detaljerat presentera det nederländska lagverkets materiella innehåll eller bakomliggande rättspolitiska syften. Det blir i stället, efter en laghistorisk översikt, några allmänna utvecklingsdrag, ägnade att stimulera intresset för en hos oss, enligt min uppfattning, med orätt förbisedd rättsordning. Jag kommer också avslutningsvis att uppehålla mig vid de bieffekter lagstiftningsarbetet fått i form av stimulans till bred juridisk debatt i Nederländerna. Åtminstone i den delen är holländarna förebildliga, och jag frågar mig om vi i Sverige kan dra lärdom av deras exempel.
2. Det nederländska arbetet på en ny civillag
2.1 Civillagshistorien
Den gällande nederländska civillagen, Burgerlijk Wetboek (BW) tillkom 1838. Fram till napoleonkrigen hade rättsordningen byggt på en i stora stycken okodifierad romerskrättslig tradition.4 Sedan Nederländerna successivt kommit under allt starkare fransk dominans, beslöts 1809 att införa det napoleonska lagverket med bl. a. 1804 års Code civil som gällande rätt. Efter självständigheten 1813 förnyades fastställelsen av fransk civilrätt som inhemsk i avbidan på en egen lagstiftning, vilken försvårades av motsättningarna mellan den nya statsbildningens norra och södra delar.5 Den 1838 utfärdade nederländska civillagen var till stora delar endast en lätt retuschering av den franska förebilden. Bland annat på sakrättens område återgick man dock till äldre romerskrättslig tradition. Burgerlijk Wetboek har sagts uppvisa "alla goda och dåliga egenskaper hos en användbar kopia av ett mästerverk".6
Efter det andra världskrigets slut ansågs tiden mogen för en totalrevidering av civillagen. Dess i många stycken lapidariska form hade gjort att praxis i början av 1900-talet påbörjat en utveckling av rättsregler mer eller mindre vid sidan av lagtexten. Särskilt kan nämnas säkerhetsöverlåtelse utan krav på publicitet och den vidlyftiga utbyggnaden av inom- och utomobligatorisk skadeståndsrätt i anslutning till det kortfattade stadgandet om skyldighet att ersätta rättsstridigt handlande, "onrechtmatige daad", i art. 1401 BW; jämför den snarlika art. 1382 i Frankrikes Code civil. Uppgiften att lägga fram ett första förslag
till helt ny civillag lämnades 1947 åt en ensamutredare, Leiden-professorn E. M. Meijers, en rättslärd av det stora formatet.
2.2 Meijers' förslag och fortsatt utredningsverksamhet
Meijers beslutade att dela upp civillagen i nio avdelningar eller böcker, boeken: 1. Person- och familjerätt; 2. Juridiska personer inklusive associationsrätt; 3. Allmän förmögenhetsrätt; 4. Arvsrätt; 5. Sakrätt; 6.Allmän kontraktsrätt; 7. Särskild kontraktsrätt; 8. Transporträtt; 9. Immaterialrätt. Denna grundstruktur har behållits under det utdragna lagstiftningsarbetets gång.7 Det bör redan nu framhållas, att hittills endast de två första böckerna, om familje-, person- och associationsrätt, upphöjts till lag. Vad är det som hänt under de gångna fyrtio åren?
Ett första bakslag led lagstiftningsarbetet genom Meijers' död 1954. Han hade då hunnit fullfölja fjärde boken om arvsrätt och således lagt grunden även till familje-, person- och associationsrätten samt till förmögenhetsrättens allmänna del. Redan detta var naturligtvis en oerhörd arbetsprestation inte minst när man betänker att bok 3, allmän förmögenhetsrätt, innehåller så grundläggande och skilda delar som exempelvis rättshandlings- och ogiltighetsläran, fullmakt, äganderätten och dess övergång, besittning, upplåtelse av begränsade sakrätter, vissa exekutiva förmånsrätter samt allmän fordringsrätt. I flera fall skapade Meijers en ny systematik, vars förtjänster visserligen inte väckt fullkomligt bifall men som ändå bidragit till ökad klarhet och överskådlighet.
Från mitten av 1950-talet uppdelades arbetet på flera händer, vilket i sig orsakade tidsförlust. Efterkrigstidens samhällsförändringar har självfallet också påverkat lagstiftningstakten. Det måste nog sägas, att Meijers ganska "ostört" kunde bygga på förhållanden, föreställningar och ideologier, som utvecklats i ett långsammare tempo än det innevarande tidsskedets. Det är ett bestående dilemma för lagstiftaren, att hans produkt kanske inte hinner utfärdas innan vissa regler redan är föråldrade. Ju större lagprojektet är, desto svårare blir det att hålla jämna steg med samhällsutvecklingen.
Det fortsatta lagstiftningsarbetet koncentrerades under 1960-talet på kodifikationens två första böcker. Familjerättsboken trädde i kraft 1970, och bok 2 om juridiska personer 1976. De arvsrättsliga frågorna
däremot sköts åt sidan till förmån för krafttag på den centrala förmögenhetsrättens område. Redan 1977 antog det nederländska parlamentets andra kammare — efter de starkaste påtryckningar från regeringen — genom snabb och extraordinär behandling i justitieutskottet texten till böckerna 3, 5 och 6, d. v. s. allmän förmögenhetsrätt samt sak- och obligationsrätt (allmän kontraktsrätt).8 Man kunde som utomstående föreställa sig, att lagstiftningsarbetet på förmögenhetsrättens område därigenom var genomfört. Så var emellertid inte fallet.
2.3 Den utdragna parlamentsbehandlingen under 1980-talet
Snabbehandlingen i den nederländska andra kammaren utsattes för kritik, och första kammarens bifall — den saknar möjlighet att komma med ändringsförslag — förelåg först 1980. Då kungjordes också officiellt texten till de nya böckerna.9 "En känsla av eufori" spred sig, skriver Grosheide,10 bland universitet och andra utbildningsinrättningar. Kurser i den nya civillagen anordnades för studenter och praktiker. De stora handboksserierna fick nya författare, som utgick från de publicerade lagtexterna. Och likväl har lagen ännu inte trätt i kraft. Varför?
Den formella orsaken till tidsutdräkten efter 1980 är lätt angiven. Tanken var att hela det återstående lagverket — inklusive den särskilda kontraktsrätten, transport- och immaterialrätten — skulle införas i ett sammanhang. Parlamentsbehandlingen av de nu nämnda delarna hade då ännu inte börjat. Men framför allt krävde de redan antagna böckerna en särskild promulgationslag, invoeringswet, som bland annat skulle ange följdändringar i författningar vid sidan av civillagboken.
Samtidigt hade regeringen själv i början av 1980-talet dragit öronen åt sig. Det talades om en "bred samhällelig diskussion" kring civillagsprojektet. Inte minst företrädare för det nederländska advokatsamfundet var motståndare till en helhetslösning. Även inom akademiskakretsar uttalades skepsis mot hela lagprojektet. Vissa förordade, att det dittills samlade rättsliga materialet skulle utnyttjas endast som auktoritativa uttalanden om gällande rätt i likhet med de i Förenta staterna betydelsefulla Restatements of the Law.
Arbetet med promulgationslagstiftningen kom att betraktas som en sista möjlighet att göra materiella ändringar i de redan av parlamentet antagna lagtexterna. Denna utväg har nyttjats flitigt. Den alltjämt
pågående diskussionen kan betecknas som en fortsättning av lagstiftningsproceduren. Fortfarande 1983 trodde företrädare för justitieministeriet, att åtminstone de centrala förmögenhetsrättsliga delarna av civillagen skulle kunna träda i kraft i slutet av 1986. Det var emellertid en fåfäng förhoppning, ty dessemellan hade även parlamentet slagit till bromsarna, lurat på konfekten som det blivit genom 1977 års påtvungna snabbehandling.
En ytterligare orsak till fördröjningen har att göra med själva lagstiftningsgången i Nederländerna. Något därom kan vara intressant för en svensk betraktare. Parlamentet är inte som numera hos oss suverän lagstiftare. I stället gäller en maktdelningsprincip, liknande den vi hade i 1809 års regeringsform. Det fordras sammanstämmande beslut av generalstater och regering i centrala lagstiftningsärenden. Denna grundprincip har tagit ett för oss — både enligt gammal och ny författning — främmande uttryck genom den kommunikation som ständigt pågår mellan parlament och regering i lagstiftningsfrågor.
Ett regeringsförslag är som hos oss ledsagat av allmän- och specialmotivering, ofta dock av mindre omfattande slag. Diskussionen i den parlamentariska andra kammarens lagutskott, Vaste commissie voor Justitie, förefaller mig livaktigare än i våra riksdagsutskott med flitigt inhämtande och bearbetande av remissynpunkter, ingivna på direkt uppmaning eller framförda i den allmänna juridiska debatten. Efter utskottsdiskussion underställer parlamentet justitieministern bestämda frågor, som denne besvarar i särskilda memorial.
Så kan alltså diskussionen mellan parlamentariker och regeringskansli fortgå, tills utskottet är berett att förelägga kammaren ett slutgiltigt betänkande. Ofta förekommer dessutom, att utskottet i en första vända försiktigtvis avger ett preliminärt utlåtande. Till bilden hör vidare, att parlamentet inte är skyldigt att slutbehandla regeringsförslag inom vad vi skulle kalla en riksmötestermin. Några särskilda uppskovsbeslut synes inte behöva fattas. Allt utom budgetfrågor får ta den tid det tar. Utskottsbehandlingen av den nya civillagens promulgationsbestämmelser har också fått det talande namnet "operation finkamning", operatie stofkam.
2.4 Slutspurten
Trots att den nederländska regeringen sökt påskynda processen genom att uppskjuta genomförandet av en arvsrättsreform och trots att stora delar av den särskilda kontraktsrätten, vid sidan av köp och byte, samt transport- och immaterialrätten för närvarande lagts åt sidan, är parlamentsbehandlingen alltjämt oavslutad. Andra kammarens lagutskott lät 1984 och 1986 hälsa regeringen, att det — vid varje tillfälle —
återstod minst två års arbete. I slutet av 1985 lät första kammarens lagutskott förstå, att det övervägde att stjälpa hela projektet. Den ståndpunkten frånfölls dock snart, samtidigt som det från parlamentariker och andra krävdes ytterligare breda överläggningar kring lagförslaget med skilda intresseorganisationer.
Ställd inför dessa fakta tillkallade regeringen, som det vill synas ganska oväntat, hösten 1986 en sakkunnigkommitté med företrädare för universiteten och rättstillämpningen inom domstolar, näringsliv och advokatverksamhet. Om denna kommitté inte förordade ett införande av de förmögenhetsrättsliga delarna av civillagboken, menade regeringen att hela projektet skulle komma att stoppas.
Kommittén arbetade i ett furiöst tempo, ivrigt påhejad av inlägg i fackpressen. I januari 1987 kom den till ett enhälligt förord för att lagstiftningsprojektet borde fullföljas. Nu var det, yttrade justitieministern beskt, för sent att hålla "breda överläggningar" med intresseföreträdare. Med än syrligare kommentarer underströk han, att de av parlamentsbehandlingen förorsakade förseningarna hindrat speciallagstiftning i angelägna förmögenhetsrättsliga frågor. Bl. a. regler om standardavtal och produktansvar kunde med fördel ha brutits ut ur "finkamningsoperationen".11
En bred politisk uppgörelse kom till stånd under våren 1987. Då beslöts en fast tidsplan för successiva regeringsförslag och parlamentsbeslut. Före sommaren 1989 skall parlamentet ha haft sin sista omröstning beträffande de nu aktuella förmögenhetsrättsliga delarna. Hur man skall förfara med återstoden av civillagsprojektet — arvsrätt, gåva och andra särskilda avtalstyper, det specifika och utbredda förvaltningsinstitutet bewind,12 delar av transport- och immaterialrätten — är fortfarande oklart. Såvitt jag till dags dato (hösten 1988) kunnat överblicka läget, håller man fast vid tidsplanen, även om vissa frågor, bl. a. säljares ansvar och skadeståndsansvar i franchise-förhållanden, upprört parlamentarikernas sinnen.13
När väntas så det hela kunna träda i kraft? Förslaget från 1986 års sakkunnigkommitté om en tvåårsfrist har under hand godtagits av politikerna. Om tidsplanen håller, skulle alltså de förmögenhetsrättsliga delarna av Nieuw Burgerlijk Wetboek börja gälla sommaren 1991, närmare 45 år efter kodifikationsprojektets sjösättning. Och ändå har det understrukits, att den pågående parlamentsbehandlingen skall
undvika detaljjusteringar. "Teknisk perfektionism" skulle vara mera "stjälp än hjälp" i rådande läge.14
3. Några materiella nyheter i den nederländska civillagen
Några av nyheterna i civillagen bör nämnas, även om nederländsk förmögenhetsrätt som sådan av de flesta komparatister i Norden hittills lämnats obeaktad. Om man inte känner det förevarande kan det synas ointressant att höra om nyskapelser. Jag lämnar därför åt sidande systematiska och begreppsmässiga nyskapelserna.15 Det kan dock allmänt sägas, att några revolutionerande ändringar av gällande rätt inte har varit avsikten. Men börjar man peta i lagmaterialet så kan, som framgått av den kronologiska redovisningen, ändringslusta och detaljgranskning få stort spelrum.
Områden som hittills inte alls eller blott kortfattat varit lagreglerade har naturligt nog ägnats stort intresse. Inte minst skadeståndsrätten, både inom och utom kontrakt, har erhållit förtydliganden, som bringat bättre reda i ett mycket omfattande och snårigt praxismaterial. Bland annat regler om kausalitet och medverkan har fått en för båda slagens ersättningsrätt gemensam utformning. Däremot har förhållandet mellan skadestånd och försäkring i stort sett lämnats utanför lagen.
Inom allmän obligationsrätt har rättsföljderna av ogiltighet fått enhetlig reglering. En övergång från vad vi kallar stark ogiltighet till svag har skett i vissa fall, där man velat skydda godtroende kontrahenter. Bland ogiltighetsgrunderna har särskild uppmärksamhet riktats mot actio Pauliana, d. v. s. möjligheten att utom konkurs återbryta handlingar till skada för ena partens borgenärer. Den konkursrättsliga återvinningen har samtidigt reformerats, och vissa åtgärder har vidtagits för att inskrida mot ekonomisk brottslighet. På standardavtalsrättens område har man inte nöjt sig med en generalklausul mot oskäliga villkor utan sökt en närmare exemplifiering på ett sätt som liknar den tyska AGB-Gesetz från 1976.
Vidare skall påpekas den entydiga strävan hos lagstiftaren att knäsätta öppna normer. Betydelsen i kontraktuella förhållanden av handlande i överensstämmelse med tro och heder är förvisso ingen nyhet, men den goda trons konstruktiva verkan understryks i åtskilliga sammanhang. Regelsystemet kompletteras med föreskrifter för domstolarna att ta hänsyn till gängse uppfattning i affärslivet och till parts skyldighet att lämna korrekta upplysningar om produkters egenskaper. Även regler
om undersökningsplikt och svagpartsskydd bidrar till nyansering och precisering av ett mera generellt godtroselement.16
Uppslutningen kring strävandet mot öppna normer förefaller mycket stor; den återfinns även bland eljest kritiska kommentatorer av det nya lagverket. Jämför vi med svenska förhållanden ligger förklaringen i öppen dag. Vårt strängt legalistiska synsätt har få företrädare i Nederländerna, samtidigt som man har stort förtroende för domstolarnas förmåga att göra de nödvändiga intresseavvägningarna. Hos oss åsätts gärna stämpeln "rättsosäkerhet" på motsvarande regler, med särskild lätthet av dem som har ganska liten förtrogenhet med rättsordningens grunder. Diskussionsklimatet i Nederländerna är förvisso ett annat, enligt mitt synsätt mera fruktbärande.
På sakrättens område har den juridiska diskussionen särskilt intresserat sig för kreditsäkerhetens villkor. Någon motsvarighet till vårt sätt att vinna generalpant i all en näringsidkares lösa egendom genom registrerat företagshypotek finns inte och kommer heller inte att införas. Däremot avskaffas det hittillsvarande i praxis utbildade och flitigt nyttjade bruket med publicitetslösa säkerhetsöverlåtelser av anläggnings- och omsättningstillgångar. Dessa ersätts av en lagreglerad underpantsättning. Den nya pantformen fordrar visserligen varken tradition, registrering eller annan publicitet. Men panträtten måste grundas på ett skriftligt pantsättningsavtal, som skall vara notariellt bekräftat till undvikande av antedateringar.
En nyansering av äganderättsbegreppet i sådana moderna och stundom komplexa innehavssituationer som leasing och franchising har enligt fleras beklaganden inte varit möjlig i lagstiftningens nuvarande slutskede. Factoring har däremot fått en klarare reglering genom att samma krav som vid underpantsättning av lösöre skall gälla för fordringsöverlåtelse till säkerhet. Ett formaliserat avtal med bekräftad datering fordras för sakrättsligt borgenärsskydd.
Ett mycket debatterat sakrättsspörsmål har varit grunderna för exstinktiva godtrosförvärv. I det mest vittgående förslaget skulle sådana förvärv tillåtas även till stulen egendom. Den lösningen har emellertid slutligen förkastats till förmån för gällande rätt, som också överensstämmer med nästan alla andra länders: för exstinktion fordras att egendomen inte ofrivilligt kommit ur den rättmätiges besittning. Det får sägas vara en ödets ironi, att när den svenske lagstiftaren för en gångs skull uppmärksammade förhållandena i Nederländerna och dessutom lade stor vikt vid dem som ett tecken på framåtsyftande reformtankar, värda efterföljd genom ett bibehållande av den svenska
särregleringen, så blev det aldrig något av med den utländska förebilden.17
Jag slutar den långt ifrån uttömmande exemplifieringen av nyordningar inom den nederländska förmögenhetsrätten med en kommentar rörande rättstillämpningen. Inte helt förvånande har domstolarna varit lyhörda för det pågående lagstiftningsarbetet. I åtskilliga fall har högsta instans, kassationsdomstolen Hoge Raad — i sin nuvarande form årsbarn med den gamla civillagen och således en 150-årsjubilar — anteciperat nya rättsreglers ikraftträdande.18 I Sverige är vi knappast vana vid en sådan djärvhet, även om exempel finns på fall där Högsta domstolen prövat rekvisiten i 36 § avtalslagen, trots att den generalklausulen ännu inte trätt i kraft, då tvist uppstod.19
4. Slutsatser och lärdomar för den svenska scenen
4.1 Alltför tidig samstämmighet i svenska lagstiftningsärenden?
Kan man dra någon lärdom av den nederländska lagstiftningsmödan? Ja, knappast vore det ett krav på att den svenske lagstiftaren skulle ta sig an ett sådant projekt. Men det är det väl heller ingen som ens har drömt om i vårt lagklimat. Den negativa erfarenheten är, ganska självfallet, den förödande tidsutdräkten på utredningsstadiet och särskilt under parlamentsbehandlingen. Något liknande skulle vi nog knappast behöva frukta, ens om det drogs igång ett mycket stort lagstiftningsverk på förmögenhetsrättens område.
Vårt system med utförligt och brett politiskt förankrat kommittéarbete, kompletterat med vår traditionellt vittomfattande remissomgång, bereder väg för en smidigare riksdagsbehandling. Men däri ligger samtidigt något mindre positivt. Möjligheten att i den församlingen få till stånd ändringar är liten. Sett från den parlamentariska demokratins utgångspunkt är det sorgligt, att riksdagsledamöterna, uppriktigt sagt, har så litet att säga till om i lagstiftningsprocessen. Att besluta lag är ju numera den svenska folkrepresentationens uteslutande privilegium. Ett talande exempel på riksdagens ringa direkta inflytande är den nyligen timade familje- och successionsrättsreformen med införandet av äktenskapsbalken jämte omfattande följdändringar. Det volymmässigt stora utskottsbetänkandet säger mycket litet i sak.20
En sedan länge uppnådd enighet eller i vart fall en klar politisk
majoritet blir regelmässigt bestående det svenska lagstiftningsarbetet igenom.21 Hänsynen till remissinstanserna får väl hos oss i många fall sägas vara måttlig. I vart fall dränks de ofta värdefulla och mödosamt utarbetade synpunkterna i departementsbehandlingens mörker. Närde sedan redovisas kondenserade i lagrådsremissen, vem som nu skaffar den, och därnäst i propositionen, är det för sent att genom ytterligare debatt verka för ändringar i regeringsförslaget.22 Alltför få utanför den lilla krets av personer, som är aktivt delaktiga i lagstiftningsarbetet, har praktiska möjligheter att ta del av underlaget. Att allmänhetens intresse för civillagstiftningen är ljumt må så vara. Men bland jurister av facket — både vid akademi och i praktik — är förhoppningsvis engagemanget djupare.
Men det går inte blott att klaga. Finns det konstruktiva förslag? Jag anser att det nederländska lagstiftningsarbetet trots allt har goda förebilder att förmedla.
4.2 Öppnare debatt och kommunikation
Det nederländska civillagsförslaget och de många, stundom sorglustiga, turerna har haft en särdeles god sak med sig. Den juridiska diskussionen har livats och de senaste årtiondena bringats till höjder, som tyvärr är oss helt främmande. Monografiska framställningar och tidskriftsartiklar av varierande tyngd har varit legio i Nederländerna. I den öppna debatten har också domstolarna deltagit genom att inte sällan antecipera lagförslagets ikraftträdande. När så skett, men också när rättstillämpningen hållit fast vid äldre rätt, har förhållandet genast kommenterats i fackpressen av universitetsfolk, praktiker och politiker. Profilerade ställningstaganden har haglat. Och hela tiden har parlamentarikerna i andra kammarens lagutskott liksom juristerna i justitieministeriet deltagit i meningsutbytet. När såg vi i Sverige en liknande offentlig juridisk diskussion i en förmögenhetsrättslig fråga?
Även den öppna kommunikationen mellan lagutskott och justitieminister, som alltså ingår i den nederländska konstitutionella traditionen, vore kanske något för oss att pröva. Innan utskottet tog slutlig ställning, skulle föredragande statsråd beredas tillfälle att besvara konkreta frågor från parlamentarikerna. Man kunde också tänka sig en likartad kommunikation mellan lagrådet och departementschefen i stället för
den nuvarande ordningen, där det ena organet mästrar det andra i tunga vändningar. Språkdräkten blir naturligt nog en annan och något lättare, när det som i Nederländerna fordras preciseringar på mera konkretiserade punkter. Där uppmärksammas oklarheter eller påfordras ändringar ofta som en följd av den pågående fackdebatten.
4.3 En svensk juridisk veckotidskrift?
För ett sådant sakernas tillstånd — en livfullare debatt kring lagstiftningsfrågor och en offentlig kommunikation mellan riksdag och departement — krävs hos oss inte blott större diskussionslystnad och förnyelser i de konstitutionella vanorna. Det fordras en påpasslig fackpress. Redaktionen för Svensk Juristtidning tog förra året ett förtjänstfullt steg i rätt riktning genom uppmaningen till vissa forskare att inkomma med bidrag rörande påfordrade reformer inom författarnas specialgebit.23 Läsningen var intressant om än inte i alla delar medryckande. Och såvitt jag kunde finna uppmanades inte den läsande (jurist)allmänheten att inkomma med följdinlägg. Red. av SvJT må ursäkta, men tidskriftens format och produktionshastighet gör den inte helt lämpad att i allo vara ett slagkraftigt debattorgan. Varför saknar vi det som finns i de flesta europeiska länder, nämligen en juridisk veckotidskrift!
Även i detta stycke är det nederländska exemplet förebildligt. Veckomagasinet Nederlands Juristenblad är bara en av flera juridiska tidskrifter. Årsvolymen innehåller kring 1 500 sidor i A4-fomat. Lika tätt utkommer också Weekblad voor Privaatrecht, Notariaat en Registratie, årligen 700—800 sidor. Därutöver finns ett stort antal både allmänna och specialiserade tidskrifter, exempelvis Ars Aequi, Rechtsgeleerd Magazijn Themis och Recht en Kritiek samt specialmagasinet för den nya civillagen, Kwartaalbericht Nieuw BW, som 1988 är inne på sin femte årgång. Bolagsrättsliga frågor diskuteras i Naamlooze Vennootschap och TWS/Maandblad voor Ondernemingsrecht en Rechtspersonen, konsumenträtt i Tijdschrift voor Consumentenrecht.24
Omkring 900 rättsfall — inte blott från högsta instans — publiceras varje år i den viktigaste praxissamlingen, Nederlandse Jurisprudentie. Den utkommer veckovis med de viktigaste avgörandena vetenskapligt kommenterade i direkt anslutande "noter". Förhandsnotiser om viktiga rättsfall har då redan dykt upp på annat håll i fackpressen. Båda de nyssnämnda veckotidskrifterna har omfattande praxisavdelningar. Sjö-, transport- och försäkringsrättsfallen har sin publikation, Ship en
Schade, liksom de summariska domstolsavgörandena har sin, Kort Geding. — NJA och RH står sig tyvärr inte väl vid en jämförelse.
Idealiskt förefaller mig att i Sverige börja utge ett juridiskt veckomagasin. Vid sidan av övrig juridisk debatt och snabb redovisning av intressant praxis skulle den presentera inte bara sammanfattningar av nya utredningsbetänkanden utan även remissyttranden över utredningsförslagen. Längre remissvar bör i förekommande fall förses med slagkraftiga slutsatser, så att de är njutbara inte bara för författarna. Lagrådsyttranden i utdrag eller som redigerade referat är säkert redan i avgivandeögonblicket stimulerande läsning för en bredare juristskara än departementstjänstemän och riksdagskansliernas föredragande. Staten kunde tänkas bidra till ett magasin av detta slag genom att skriften Från Riksdag och Departement gick upp i den. Även delar av vad som nu publiceras i Domstolsverket informerar skulle ha sin rätta plats i en sådan tidskrift. Kanske också Advokatens material helst borde komma veckovis.
Tanken bakom en nygrundad, mindre pretentiös veckotidskrift är att stimulera till ökad debatt. Att slutprodukten i lagstiftningsförfarandet alltid skulle bli bättre med hjälp av den nu skisserade publikationen är väl inte helt säkert. Men det juridiska diskussionsklimatet skulle bli ett annat i Sverige.
Ett gediget svenskt utredningsbetänkande, remissyttrandena, ja själva propositionen med lagrådets yttrande är alla i samband med själva utgivandet läsning för "the happy few", en sannerligen ganska begränsad skara. När sedan ärendet hamnar på riksdagens bord är utrymmet mycket begränsat för andra än de redan inblandade att göra stämman hörd. Till det märkvärdiga hos oss hör däremot, att det nu beskrivna materialet, sedan lagprodukten slutligen antagits, blir föremål för det mest intensiva studium. Säg den svenske jurist, som inte ständigt har nära till hands NJA II eller lagkommentarer som bygger på förarbetsmaterial.
Ingen av mig känd rättsordning lägger så stor vikt vid förarbetsuttalanden som den svenska. Kanske kunde det bidra till ett mera självständigt förhållningssätt gentemot förarbetsmaterialet, om det i sina huvudpunkter på ett tidigt stadium bragts till en bredare juristskaras kännedom. Bland kommentarerna i Nederländerna till de utförliga och för en gångs skull praktiskt lätt tillgängliga förarbetena till den nya civillagen har jag noterat en varning, att dessa skulle bli alltför flitigt konsulterade och således hindra en önskvärd fri praxisutveckling av rättsreglerna.25
Vilken inställning man än må ha i frågan om förarbetenas ställning som rättskälla, kan alltså en viktig slutsats dras av det väldiga nederländska civillagsarbetet. Ett stort lagstiftningsprojekt stimulerar till ökad juridisk debatt. Men det gäller att det finns lämpliga media, där den diskussionen kan föras.