Problem vid beivrandet av nationalsocialistiska våldsbrott1
I det följande vill jag försöka förmedla några intryck av ett slags processer, som sedan krigsslutet sysselsatt det tyska justitieväsendet och som både i Västtyskland och också i utlandet, som ofta kritiskt följt dessa processer, fortfarande väcker uppseende — jag menar processerna på grund av nationalsocialistiska brott. I utlandet känner man bäst till de s. k. Auschwitz-processerna och Majdanek- processen.
Först måste vi göra klart för oss, vad man menar med nationalsocialistiska våldsbrott. Detta är extra viktigt, eftersom en stor del av dessa brott begicks under andra världskriget och till och med gynnades av detta. Det har sedan lett till, att dessa brott ansågs som rena krigsförbrytelser, d.v. s. som överträdelser av krigsfolkrätten, såsom det förekommer under alla krig, och att efter kriget man därför i vida kretsar av den tyska befolkningen — också bland dem, som reagerade med avsky inför de gärningar, som nu i full omfattning uppdagades— hade föga förståelse för dessa processer,2 framförallt som segrarmakterna inte ställdes inför rätta för sina egna krigsförbrytelser — t. ex. de ödeläggande bombangreppen mot Dresden eller Röda arméns övergrepp mot civilbefolkningen.
Därvidlag måste man också ta hänsyn till, att de personer, som 1945 stod anklagade inför den internationella militärdomstolen i Nürnberg, kallades "Hauptkriegsverbrecher", d. v. s. "de största krigsförbrytarna", även om de förövat sina brott som civilpersoner, vilket har bidragit till att förvirra begreppen, vad som kallas krigsförbrytelser och vad som kallas nationalsocialistiska brott.
Skillnaden3 består i att det vid de nationalsocialistiska våldsbrotten rörde sig om brott mot mänskligheten. De utgjorde ett angrepp mot de rättsliga grundvalar, som ligger i begreppet att vara människa med alla dess omistliga värden. Deras grundprincip var ett absolut förakt för det ideella människovärdet. Nazistförbrytelsernas offer är själva människan; det är av underordnad betydel-