Problem vid beivrandet av nationalsocialistiska våldsbrott1
I det följande vill jag försöka förmedla några intryck av ett slags processer, som sedan krigsslutet sysselsatt det tyska justitieväsendet och som både i Västtyskland och också i utlandet, som ofta kritiskt följt dessa processer, fortfarande väcker uppseende — jag menar processerna på grund av nationalsocialistiska brott. I utlandet känner man bäst till de s. k. Auschwitz-processerna och Majdanek- processen.
    Först måste vi göra klart för oss, vad man menar med nationalsocialistiska våldsbrott. Detta är extra viktigt, eftersom en stor del av dessa brott begicks under andra världskriget och till och med gynnades av detta. Det har sedan lett till, att dessa brott ansågs som rena krigsförbrytelser, d.v. s. som överträdelser av krigsfolkrätten, såsom det förekommer under alla krig, och att efter kriget man därför i vida kretsar av den tyska befolkningen — också bland dem, som reagerade med avsky inför de gärningar, som nu i full omfattning uppdagades— hade föga förståelse för dessa processer,2 framförallt som segrarmakterna inte ställdes inför rätta för sina egna krigsförbrytelser — t. ex. de ödeläggande bombangreppen mot Dresden eller Röda arméns övergrepp mot civilbefolkningen.
    Därvidlag måste man också ta hänsyn till, att de personer, som 1945 stod anklagade inför den internationella militärdomstolen i Nürnberg, kallades "Hauptkriegsverbrecher", d. v. s. "de största krigsförbrytarna", även om de förövat sina brott som civilpersoner, vilket har bidragit till att förvirra begreppen, vad som kallas krigsförbrytelser och vad som kallas nationalsocialistiska brott.
    Skillnaden3 består i att det vid de nationalsocialistiska våldsbrotten rörde sig om brott mot mänskligheten. De utgjorde ett angrepp mot de rättsliga grundvalar, som ligger i begreppet att vara människa med alla dess omistliga värden. Deras grundprincip var ett absolut förakt för det ideella människovärdet. Nazistförbrytelsernas offer är själva människan; det är av underordnad betydel-

 

1 Av den rikhaltiga litteratur, som befattar sig med det straffrättsliga beivrandet av de nationalsocialistiska våldsbrotten hänvisas här endast till de bägge böckerna av den tidigare chefen för Zentrale Stelle der Landesjustizverwaltungen zur Aufklärung von NS-Verbrechen i Ludwigsburg, Adalbert Rückerl (utgivare): Nach 25 Jahren Strafverfolgung: Möglichkeiten — Grenzen — Ergebnisse (Karlsruhe 1971; citaten ur denna bok betecknas med Rückerl I) och NS-Verbrechen vor Gericht, Versuch einer Vergangenheitsbewältigung. (Heidelberg 1982; Rückerl II). I dessa böcker behandlas utförligt med hjälp av det rika källmaterial, som stod författaren till förfoga, processerna mot nationalsocialistiska förbrytare och de svårigheter som dessa processer vållade åklagarmyndigheterna, domarna och försvarsadvokaterna.

2 Rückerl II, s. 112 påpekar, att processerna omedelbart efter kriget av den av krigsföljderna hårt drabbade tyska befolkningen huvudsakligen betraktades som "politiska processer", som i första hand gagnade segrarmakternas politiska överläggningar.

3 Jfr. här Arzt, Zur Abgrenzung von Kriegsverbrechen und NS-Verbrechen (i Rückerl I, s.163 ff.), vidare H.-H. Jescheck, Lehrbuch des Strafrechts, Allgemeiner Teil (3:e uppl. 1978) s. 98 och den där citerade litteraturen. 

Problem vid beivrandet av nationalsocialistiska våldsbrott 139se, om offret tillhör den egna staten eller en främmande. Dessa brott kan också förövas både under krig och i fredstid. Krigsförbrytelserna däremot förutsätter, att krigstillstånd råder och riktar sig mot en främmande makts medborgare. Dessa brott kan förövas av omänsklig grymhet, men härleder sig inte ur en grundinställning, som förnekar de mänskliga värdena i sig. I förbundsdagsdebatten 1965 om preskriberingen av nazistförbrytelserna gjorde förbundsdagsledamoten Dr. Arndt från SPD en skarp skillnad mellan nazist-brott och krigsförbrytelser: "Krigsförbrytelser är excesser under stridens hetta eller en följd av de planerande generalernas och amiralernas överdrifter. Förintelsen av Dresden t. ex. var en mycket svår krigsförbrytelse, men det skedde trots allt med syftet att vinna kriget. Men vi förde ju inget krig mot den katolska aktionen eller mot den bekännande kyrkan, vi förde inte heller något krig mot sinnessvaga, sängvätare, mentalsjuka på psykiatriska kliniker och inte heller mot judinnor, gravida kvinnor, barn, spädbarn och åldringar. Nazistbrotten har ingenting att göra med krig, det var en planerad och genomtänkt mordaktion, iskallt utförd med hjälp av hela det statliga maskineriet".4
    Beivrandet av de nationalsocialistiska förbrytelserna i denna innebörd genom de tyska justitiemyndigheterna började genast efter krigsslutet.5 De allierade hade genom sitt kontrollråd i lag nr. 10 skapat en grundval därför. Trots det ogynnsamma läget, som de tyska justitiemyndigheterna befann sig i efter kriget — här kan jag bara nämna materiella och personella svårigheter — och trots många psykologiska barriärer, som hade uppstått på grund av den allmänna nöden men också som följd av en genom de allierade oklokt bedriven denazifiering av befolkningen,6 bestraffades fram till slutet av 1950 5 228 personer på grund av nazistbrott.7 Efter 1950 gick antalet fällande domar ständigt tillbaka, varvid jämte en preskription av mindre svåra brott också andra omständigheter spelade en roll, som det skulle ta för lång tid att gå in på här.8 Från och med 1955 var det bara möjligt att straffrättsligt beivra mord och dråp. År 1958 fick beivrandet av nazistbrotten ett nytt uppsving. Med anledning av en då uppseen-

 

4 Cit. efter Rückerl II, s. 114. Jescheck s. 98 hänvisar till att det är karakteristiskt för brott mot mänskligheten, att de genomfördes i statens namn.

5 Rückerl II s. 105 ff.

6 Rückerl II s. 110 ff .., rörande denazifieringen se särskilt s. 117 ff. — Jag kan här inte gå in på frågan, om otillfredsställande domar mot nazistiska våldsmän kunde bero på, att i dessa processer domare medverkade, som redan under nazisttiden varit domare. Rörande denazifieringen jfr. även Evangelische Akademie Bad Boll Protokolldienst 25/82, s. 77 ff., likaså den läsvärda uppsatsen av Konrad Redeker, Zur Bewältigung der Vergangenheit als Aufgabeder Justiz (NJW 1964, s. 1907 ff.)

7 Rückerl II s. 121

8 Rückerl II s. 126 ff. nämner här tillbakagången av anmälningar från de drabbade, otillräckliga behörighetsbestämmelser för åklagarmyndigheterna, bristande kunskaper hos kriminalpolisen och åklagarna om nazistorganisationerna. Rückerl I s. 82 och II s. 130 antyder också att även det inrikespolitiska läget i Förbundsrepubliken spelade en roll. — Enligt uppgift från Zentrale Stelle i Ludwigsburg hade den 01.01.1987 åklagarmyndigheterna sedan den 08.05.1945 inlett utredningar mot 91.160 misstänkta. Totalt dömdes 6.481 åtalade, därav 12 till döden, 160 till livstids fängelse, 6.194 till begränsade frihetsstraff och 114 till böter. En anklagad varnades enligt ungdomsstrafflagen. Utan straff, antingen genom frikännande eller genom andra beslut av domstolar och åklagarmyndigheter, slutade processer mot 83.567 personer. Den 01.01.1987 var fortfarande 1.112 processer anhängiga vid åklagarmyndigheter och domstolar i Förbundsrepubliken. Die Zentrale Stelle i Ludwigsburg har, sedan dess verksamhet började den 01.12.1958, inlett 4.981 förfarande mot åtalade, vars antal inte exakt kan fastställas. Av dessa processer hade 4.900 avslutats den 31.12.1986. 

140 Gerhard Schmidtdeväckande process i Ulm mot medlemmar av en s.k. "Einsatzgruppe"9 som i Östeuropa begått de allvarligaste brott, kom man fram till, att ytterligare talrika brott i Östeuropa väntade på att bli uppklarade och att utredningar var nödvändiga, som kvantitativt skulle överstiga allt tidigare utredningsarbete, som åklagarmyndigheterna hittills haft att göra med.
    Vid nazistbrotten rör det sig, såvida det inte gäller excesser, utförda av en person, om brott, utförda av en organisation, för vars utredning en åklagares eller domares normala kriminologiska kunskaper inte är tillräckliga.10 De måste därför skaffa sig djupare kunskaper om tredje rikets och dess organisationers historia och lära känna organisationernas strukturer och den sociologiska och politiska bakgrunden. Utan dessa kunskaper är. det inte möjligt att klara upp brotten. Det visade sig också vara nödvändigt att samla allt material om nazistbrotten, som man kunde få tag på, hos en central myndighet för att undvika, att olika åklagarmyndigheter utredde samma gärningskomplex, utan att de kände till varandras arbete.
    Därför bildades i oktober 1958 av förbundsländerna en central myndighet för uppklarandet av nazistbrotten (Zentrale Stelle der Landesjustizverwaltungen zur Aufklärung nationalsozialistischer Verbrechen).11 Den har till uppgift, att efter varje anmälan om ett nazistbrott, som straffrättsligt kan beivras, påbörja sökandet efter de fortfarande okända gärningsmännen. Lyckas de finna dem, överlämnar de sina spaningsresultat till den för gärningsmannens hemvist behöriga åklagaren, som måste vidta de åtgärder, som är nödvändiga fram till ett åtal.
    Nazistmålen kan idag bara gälla gärningar, som i rättsligt avseende har beteckningen "mord". Alla andra brott och överträdelser har tidigare preskriberats, också dråp sedan 1960.
    Med utgången av år 1979 skulle även för nazistbrott, som kvalificeras som mord, preskription har inträtt, om inte förbundsdagen den 3 juli 1979 hade beslutat, att mord inte kan preskriberas.12
    Mord (strafflagen § 211) föreligger, då någon "av mordlystnad, för att tillfredsställa sin sexualdrift, av vinningslystnad eller av andra lågsinnade motiv, försåtligt eller obarmhärtigt eller med medel, farliga för den allmänna säkerheten eller för att möjliggöra eller dölja ett annat brott, dödar en människa". Av dessa olika motiv har man här i regel att göra med "lågsinnade motiv", ty den, som dödar en människa, eftersom hon tillhör en annan ras eller ideologi, låter

 

9 Einsatzgruppen: Mobila polisstyrkor i de besatta områdena i Europa, vilka hade till uppdrag att verkställa speciella uppdrag åt Hitler. Dessa enheter bestod av medlemmar av Waffen-SS och ordningspolisen. I Ryssland mördades under perioden juni 1941 till april 1942 omkring 560.000 människor av dessa enheter (Jugendlexikon Nationalsozialismus, 1982, s. 57). Jfr. Rückerl II, s. 41 ff. — Beträffande processen i Ulm mot dessa enheter se Riickerl I s. 82 f. och II s. 140 ff.

10 Detta insåg justitiemyndigheterna i de olika delstaterna; på kurser för domare och åklagare förmedlas nu kunskaper om nazisträttskipning och nazistorganisationer. Evang. Akademie Bad Boll organiserade under åren 1980, 1981 och 1982 veckoslutskonferenser, som behandlade ämnet "Die Justiz und der Nationalsozialismus", under vilka inte bara justitiemyndigheternas ställning under Tredje Riket utan också efterkrigsjuristernas förhållande till nazismen diskuterades; jfr. Protokolldienst 16/80, 13/81, och 25/82, Evang. Akademie Bad Boll.

11 Rückerl II s. 139 ff.

12 Bundesgesetzblatt 1979 I s. 1046.

 

Problem vid beivrandet av nationalsocialistiska våldsbrott 141sina handlingar bestämmas av föreställningar, som enligt en sund uppfattning är etiskt föraktliga. Läkaren vid lastkajen i Auschwitz, som bestämde vilken nykomling, som skulle föras till gaskammaren och vilken, som ännu en tid skulle slippa undan, gjorde sig till herre över liv och död — också dödandet, som föranleddes av honom, skedde av lågsinnade motiv längst ner på den moraliska skalan.
    Innan jag kommer till de praktiska svårigheterna, när det gäller att straffrättsligt beivra nazistbrott, vill jag kort nämna två rättsliga problem, som ideligen spelar en roll under förhandlingarna. Mycket ofta påstår de anklagade, att de riskerade att mista livet, om de vägrade att utföra de brottsliga handlingarna. Men då det inte i ett enda fall kan bevisas, att den åtalade stod under ett sådant hot, däremot flera fall är kända, då en vägran att lyda en brottslig order, inte medförde några eller bara få nackdelar, kan de åtalade därför inte åberopa sig på ett s. k. "Befehlsnotstand13 (tvånget att följa order), eftersom enbart möjligheten, att bli straffad, om man inte följer en order, inte utgör någon fara för livoch lem. Rättskipningen har ställt mycket stora krav på begreppet "fara för livoch lem" och dessutom begärt, att gärningsmannen skall ha befunnit sig i en inre konflikt, som tvingade honom att handla på det sättet han gjorde. — Ofta åberopar sig de anklagade på § 47 i den tidigare militärstrafflagen,14 som innehåller en bestämmelse om lydande av order. Den som i tjänsten mottagit en order kan bara bestraffas för det brott, som han begått genom att utföra ordern, om han insåg, att ordern hade ett brottsligt syfte. Förövare av nazistbrott åberopar sig ofta på att de hade trott, att de order de erhöll "uppifrån", d. v. s. från de högsta myndigheterna, var lagliga; man måste i det sammanhanget veta, att man i vida kretsar ansåg, att Hitlers vilja kunde jämställas med en lag. I regel har emellertid de anklagade medgett, att de vid massarkebuseringar av barn, åldringar och kvinnor inte kunde undertrycka en känsla av, att detta inte skedde enligt lag och rätt; det betyder emellertid, att de insett, att ordern var brottslig, och därför som medbrottslingar måste ställas inför rätta.15
    Jag vill här inte ytterligare befatta mig med dessa juridiska problem, utan vill hellre ägna mig åt de praktiska svårigheter, som nazistprocesserna medför. I förundersökningen är det framför allt spaningen efter brottslingarna och vittnena och i huvudförhandlingen bevisupptagningen och bedömandet av bevisen genom domstolen.
    Före detta ledaren för den centrala myndigheten, chefsåklagare Rückerl, har i sin senaste bok 16 hänvisat till att enligt den i tysk rätt gällande betingelseläran var och en, som är orsak till dödandet av en människa, är ansvarig för döden, om han uppsåtligt eller vårdslöst har ställt villkoret. Enligt detta kunde möjligen också stationsföreståndaren, som enligt sina tjänsteinstruktioner släpper förbi ett tåg till Auschwitz, fullastat med offer, göras ansvarig för morden på offren.

 

13 Därtill Hinrichsen, Befehlsnotstand (i Riickerl I s. 131 ff.); Rückerl II s. 281 ff. - På konferensen i Bad Boll 1981 diskuterades likaledes ett påstått "Befehlsnotstand" (tvånget att lyda order), jfr. Protokolldienst 13/81 s. 42 f., 72, 3 f.

14 Rückerl II s. 286 ff.

15 Rörande den rättsliga naturen av en "Führerbefehl" hänvisas här bara till Hans Welzel, GesetzmäBige Judentötungen? (NJW 1964, s. 521 ff.), där de juridiska diskussionerna under åren 1941 till 1944 om lagbegreppet och frågan om en hemlig lag återges.

16 Riickerl II S. 222.

11—39-162 Svensk Juristtidning

 

142 Gerhard SchmidtMan måste å andra sidan hänvisa till, att de som i tal och skrift propagerade den nationalsocialistiska ideologin och på så sätt förberedde jordmånen för de avskyvärda brotten, straffrättsligt inte kan ställas till ansvar, då de i straffrättslig innebörd inte varit delaktiga i brotten. Det är en otillfredsställande situation.
    Spaningen efter de gärningsmän, som kan komma i fråga, blir allt svårare, ju längre tillbaka brottet ligger. Ofta vet man inte ens namnen på gärningsmännen — t. ex. när det rör sig om deltagare i ett i all hast sammanställt arkebuseringskommando — eller man har genom vittnesutsagor bara erhållit ofullständiga eller motsägelsefulla uppgifter om gärningsmännen. Genom ett mödosamt detaljarbete måste sedan alla tillgängliga handlingar och informationer sökas samman i arkiv, dokumentationscentraler och andra institutioner, som kan tänkas ge upplysningar. Dessa måste sedan utvärderas för att man så småningom skall komma fram till den personkrets, som kommer i fråga.
    Efter kriget skapades i Förbundsrepubliken och i Västberlin en rad informationsbyråer, som ursprungligen var sysselsatta med att leta efter soldater och civilpersoner, som saknades efter kriget eller som under flykten undan den Röda armén hade skiljts från sina familjer. Dessa byråer liksom de s. k. Heimatortskarteien, kartotek över innevånare i orter i Östeuropa, som tidigare haft en tysk befolkning, eller det av amerikanarna skapade Document Center i Berlin, där man kan få upplysningar om personer, som tillhört nationalsocialistiska organisationer, har varit till stor hjälp, när det gällt spaningarna efter gärningsmännen och vittnena. Också i förbundsarkivet i Koblenz finner man gång på gång värdefullt material.17
    Känner man till namnen på gärningsmännen, kan utredningen vara lika svår. Man måste ta reda på personernas aktuella uppehållsort, varvid man kan konstatera, att de eftersökta personerna bytt ramn, flyttat utomlands eller kanske redan är döda. Det förekommer också, att en länge eftersökt person inte längre kan ställas inför rätta — också när det gäller gärningsmännen har tiden satt sina spår. Det som sagts om gärningsmännen gäller också vittnena; även dessa är ofta svåra att finna eller inte längre i stånd att uppträda inför rätta.
    För bevisupptagningen i huvudförhandlingen gäller i tysk rätt den s. k. omedelbarhetsprincipen, som bl. a. innebär, att förhöret av ett vittne inte får ersättas av uppläsningen av ett tidigare förhör, om inte de få lagliga skälen förundantag föreligger.18 Det innebär, att domstolen, när det gäller i utlandet bosatta vittnen, måste bemöda sig om att få dessa vittnen att infinna sig inför rätta. Mot i Västtyskland bosatta vittnen kan en domstol tillgripa tvångsåtgärder, om de inte hörsammar en kallelse till domstolen; gentemot vittnen utomlands har man inte denna möjlighet. Här måste man i många fall nöja sig med att en utländsk domstol hör vittnet.19 I huvudförhandlingen uppläses sedan protokollet, som upptagits vid detta förhör. Den utländske domaren känner

 

17 I detta sammanhang kan påpekas, att samarbetet med östblockstaterna när det rör sig om att skaffa fram bevismaterialet i allmänhet kan betecknas som gott, även om rapporterna om brott, som förövats under kriget ibland inträffade mycket sent och till en början också saknade viktigt material. Emellertid bemödade sig särskilt de behöriga polska myndigheterna om att ge de tyska justitiemyndigheterna den erforderliga hjälpen.

18 § 250 StPO (straffprocesslagen)

19 § 223 f. StPO innehåller bestämmelser om det kommissariska förhöret av vittnen och sakkunniga genom en anmodad domare. Bara under de där nämnda förutsättningarna får ett kommissariskt förhör äga rum. Detta kan bara genomföras på grundval av ett domstolsbeslut och inte genom en order av bara ordföranden. 

Problem vid beivrandet av nationalsocialistiska våldsbrott 143emellertid bara till en liten del av processinnehållet och är alltså inte i stånd att förhöra vittnet ingående och under konfrontation med andras utsagor och motsägelser. Detta leder till, att domstolen måste avgöra, om dess medlemmar skall delta i dessa kommissariska förhör av vittnen utomlands för att genom förmedling av den utländske domaren själv ställa frågor till vittnet, konfrontera dem med de anklagades svaromål och framhålla för dem motsägelsefulla uppgifter i deras vittnesmål i jämförelse med andra vittnens utsagor. Beslutar domstolen, i och för klarläggandet av fakta, att vara närvarande vid utländska förhör — vilket naturligtvis alltid är beroende av den utländske domarens tillstånd — uppstår frågan, om hela domstolen inklusive nämndemännen, eller bara enstaka medlemmar av domstolen skall fara.
    Det måste framhållas, att de utländska domare, som man ber om handräckning, utför sin svåra uppgift med stor omsorg. Man har ofta frågat, om en israelisk domare tillräckligt opartiskt kan förhöra vittnen i en sådan process. Detta kan jag utan inskränkningar bejaka. Jag upplevde ofta, hur den israeliske domaren, som förhörde vittnena i en av mig ledd nazistprocess, bemödade sig om, att också de fakta, som var gynnsamma för den anklagade, framlades, och detsamma har jag också upplevt i Polen.
    Omedelbarhetsprincipen förbjuder emellertid, att en domstol hur länge som helst gör ett avbrott i huvudförhandlingen för att resa till utländska förhör. I allmänhet får huvudförhandlingen bara avbrytas i 10 dagar, under vissa förutsättningar även 30 dagar;20 under denna tid måste domstolen resa utomlands, förhöra vittnena och i god tid återvända till domstolsorten. Fortsätter inte förhandlingen punktligt den 11:e resp. 31:a dagen, föreligger en revisionsgrund, som kan leda till att domen upphävs, varvid hela arbetet varit förgäves.
    Jag var från november 1971 till juni 1974, alltså 2 1/2 år, ordförande i en domstol i en process mot en SS-man, som beskylldes för mord på judar i en liten stad i Galizien. Vi avbröt huvudförhandlingen, som — om jag minns rätt — omfattade 180 förhandlingsdagar, ca 15 gånger för att i New York, Montreal, Bogota och framför allt i Israel förhöra vittnen. Det kan ha rört sig om ungefär 80 dagar med förhör utomlands. Totalt har vi förhört mellan 200 och 300 personer, till största delen judar. Jag vill nämna dessa siffror för att förmedla en föreställning om vilka dimensioner en sådan mammutprocess kan få.21
    Det är inte bara omedelbarhetsprincipen med kravet på ett personlig förhör av vittnena, som är skuld till detta, utan också det faktum, att det enligt straffprocessordningen knappast är möjligt att avvisa ett bevisyrkande, som är ställt på ett formellt riktigt sätt.22 En försvarare kan genom skickliga bevisyrkanden tvinga domstolen till idel nya vittnesförhör och därigenom dra ut på processen. Visserligen existerar den möjligheten, att avvisa ett bevisyrkande, om det är ställt "för att förhala processen". Men man måste då kunna överbevisa den som ställt yrkandet, att han var medveten om att yrkandet inte kunde

 

20 § 229 StPO. Först i den första lagen rörande reformen av straffprocessrätten från den 09.12.1974 skapades möjligheten att avbryta en huvudförhandling under 30 dagar. Detta förutsätter, att huvudförhandlingen redan pågått under 10 dagar. Ett avbrott på 30 dagar under en huvudförhandling får ske högst två gånger.

21 Den s. k. Majdanek-processen i Düsseldorf mot 15 före detta uppsyningsmän i koncentrationslägret varade från den 26.11.1975 till den 30.06.1981 (323 förhandlingsdagar).

22 § 244 mom. 3 och 4 StPO anger de begränsade förutsättningar, under vilka bevisyrkande kan avvisas. 

144 Gerhard Schmidtmedföra någon för honom gynnsam vändning i processförloppet.23 Förhalningsavsikten måste prövas för varje enskilt bevisyrkande och för varje enskild bevisfråga. Ju längre en process har varat och ju mer arbete domstolen redan har lagt ner på den, desto försiktigare är den, när det gäller att avvisa yrkanden, eftersom genom ett felaktigt beslut i målet mycket lätt en grund kan skapas för revisionsdomstolen att upphäva domen, så att kanske hela den långvariga processen måste upprepas.
    Många bevisyrkanden ställs för att bekräfta eller rubba vittnenas trovärdighet. Just i nazistmål spelar vittnenas trovärdighet en stor roll, särskilt i mål, där det rör sig om övervakningspersonalens uppträdande i koncentrationslägren eller om handlingar av dem, som tillhörde de s. k. Einsatzkommandos eller speciella polisgrupper. Varje domare, åklagare och försvarare vet, att ett vittne i allmänhet är ett osäkert bevismedel. Domarens uppgift att bedöma ett vittnesmåls objektiva sanningshalt är i nazistmål mycket svårare än i andra straffmål. Här måste man framför allt ta hänsyn till, att det knappast finns neutrala vittnen i dessa processer, och att det mellan brottets förövande och vittnesutsagan nu har gått mer än 40 år, så att tvivel på vittnenas minnesförmåga tycks vara berättigade.
    Vittnesförhören i nazistprocesserna kritiseras ibland ganska hårt. Kritiken vänder sig emot, att vittnena — framför allt de, som själva utsatts för brotten — ofta utfrågas, inte bara av försvarare utan också av domstolen, om detaljer, som för en utomstående verkar betydelselösa. I motsats till många andra rättsystem, där vittnena korsförhörs av åklagaren och försvararen, är det i den tyska straffprocessrätten domaren, som först ställer de frågor, som skall klarlägga händelseförloppet. Domaren är i så svåra processer som nazistmål ofta tvungen att ställa frågor till vittnet, som tvingar denne att precisera sin utsaga. Månget vittne tror, att domstolen genom sådana frågor tvivlar på hans trovärdighet, han känner sig orättvist behandlad genom frågorna och tror t. o. m., att en sådan domstol inte är i stånd att fälla en rättvis dom, och vittnets tvivel stärks kanske ytterligare, då han sedan utfrågas av en försvarare, vars taktik är att irritera honom och därigenom provocera honom till osakliga uttalanden, som står i motsats till hans tidigare uppgifter för att därigenom kunna påstå, att vittnet inte är trovärdigt. Tyvärr förekommer det gång på gång, att försvarare uppträder ojust utan att ta hänsyn till vittnets situation, då ju genom förhöret minnena av den hemskaste tiden i vittnets liv väcks och naturliga emotioner kommer fram, utan istället utnyttjar detta. Tyvärr har den tyska straffprocesslagen ingen möjlighet att omedelbart i huvudförhandlingen belägga advokater, som överskrider alla förnuftiga gränser, med ordningsstraff. De ingående, ofta mycket detaljerade förhören, som för vittnenen ofta innebär en oerhörd nervpåfrestning, är emellertid nödvändiga för att kunna utesluta den efter 40 år särskilt stora risken, att personer förväxlas och för att kunna uppfylla de stränga kraven på bevisen för den anklagades skuld. Man kan mycket väl förstå, om en jude, som har suttit i koncentrationsläger och förlorat hela sin familj där, anser, att alla SS-män är mördare och att bara det faktum att någon tillhört en sådan organisationer, borde vara tillräckligt bevis för hans skuld. Men då det emellertid vid tiden för brotten inte var straffbart att tillhöra SS eller andra nazistiska organisationer, kan en dom inte stödja sig på detta, utan endast om det finns

 

23 Rörande den s. k. "Verschleuppungsabsicht" jfr. Kleinknecht/Meyer, Kommentar zur StPO, 38. uppl. 1987, anm. 67 vid § 244. 

Problem vid beivrandet av nationalsocialistiska våldsbrott 145bevis för en viss gärning, som också på den tiden straffades. Om man, när det gäller nazistbrott, skulle använda andra måttstockar än vid andra vanliga kriminella handlingar, så vore det ett brott mot det rättsstatliga tänkandet.
    När det gäller att värdera vittnesutsagorna, måste hänsyn tas till omständigheter, som i denna form inte föreligger i andra straffmål. Så måste man ta hänsyn till, när det gäller dem, som vittnar för gärningsmännen, att de genom sanningsenliga utsagor utsätter sig för risken att själva åtalas, och för att undgå detta, därför tenderar till att lämna osäkra uppgifter. Rückerl citerar i sin bok ur en artikel ur tidningen Die Zeit24: "Alla dessa processer ser likadana ut: Vittnen framträder, som innehaft inflytelserika tjänster, men nu glömt allt, verkligen allt. De vill inte bli påminda om vad som varit. Inte heller, när det finns antecknat i handlingar och dokument. Ja, de tiger till och med, när det, som de kunde berätta, inte ens vore graverande för dem."
    När det gäller utsagor av vittnen, som vid tidpunkten för gärningen stod på offrens sida kan man ibland konstatera, att de efter kriget under olika minnesdagar ofta träffat sina tidigare olyckskamrater och utbytt minnen eller läst en judisk församlings minnesbok och nu blandar ihop det de själva upplevt, med det de bara hört talas om. Med hänsyn till den långa tid, som gått, sedan brotten förövades, är det inte underligt — vi alla har säkert själva gjort liknande erfarenheter, när det gällt händelser, som ligger långt tillbaka. Man får inte heller bortse från, att många vittnen har upplevt liknande händelser som det fall, som nu behandlas i huvudförhandlingen, och inte längre är i stånd att förbinda dessa med rätt person och inordna dem i sitt rätta tidssammanhang. Oupphörligen måste man också fråga sig, om vittnena överhuvudtaget exakt kan återge det, de upplevt i sådana extrema situationer, om de under den permanenta psykiska pressen och en mycket stark fysisk belastning överhuvudtaget kunde uppfatta detaljer, som i processen är av största betydelse. En tidigare koncentrationsfånge skrev en gång till åklagarmyndigheten i Köln: "Man begär av oss, att vi, om vi verkligen, som vi påstår, varit närvarande, också måste ha sett och hört allt. Men vi var lamslagna av ångest och skräck och vi uppfattade nästan ingenting. Man kräver av oss, att vi skall kunna tala om tidpunkt och datum, men vi hade ingen klocka eller almanacka i lägret, vi visste ofta inte ens, om det var söndag eller helgdag. Vi skall kunna beskriva utseendet på våra bödlar. Men i sina uniformer såg de för oss alla likadana ut. Om vi sedan, när gärningen ligger åtminstone 20 år tillbaka i tiden, tar miste på någon detalj, avfärdas våra utsagor i sin helhet".25
    Man måste säga, att de vittnen, som själva var offer för brotten, i regel bemödar sig om att göra sanningsenliga utsagor. Jag kan erinra mig ett vittne från en av våra Israel-resor, lärare i filosofi och historia, som under tre tidigare förhör svårt belastat vår anklagade och som i det förhör, som genomfördes av oss i Tel Aviv, höll fast vid sin utsaga. Dagen efter förhöret meddelade oss den israeliska domaren, att vittnet hade ringt till honom på kvällen och sagt, att han inte längre var säker på sina belastande utsagor. Han hade utgått ifrån, att gärningsmannen då burit en skärmmössa. Under förhöret hade man framhållit för honom, att andra vittnen hade sagt, att den åklagade hade burit en båtmössa. Han kunde därför inte längre hålla fast vid sina uppgifter. Han hade efter förhöret kämpat med sig själv om sanningen men var nu inte längre säker på sig

 

24 Rückerl II s. 250 f.

25 cit. efter Rückerl II s. 253

 

146 Gerhard Schmidtsjälv. Ett nytt förhör ägde genast rum och ledde till, att vittnet tog avstånd från sina tidigare utsagor och att den anklagade på den punkten måste frikännas. Jag är övertygad om, att vittnets första belastande utsagor var riktiga, men att han genom sitt grubbel över sina utsagor hade hamnat i samma psykologiska situation som en kvinna, som, medan hon är ute och handlar, plötsligt blir rädd, att hon glömt att dra ur strykjärnet och rusar hem för att finna allt i bästa ordning. Annorlunda förhöll det sig med ett vittnesmål av en judinna, som beskyllde vår anklagade för samma gärningar, som hon redan i en tidigare process beskyllt en annan SS-man för. Också då vi framhöll för henne, att hennes utsagor var falska, höll hon gråtande fast vid sina falska uppgifter. Man kan förstå ett sådant uppträdande av ett vittne, då man vet, att hon vid en arkebusering hade till uppgift att invid massgraven klä av barnen, som skulle skjutas.
    Till sist vill jag påpeka ytterligare två saker . För det första: Vilken mening har ett straff, som utdöms mot en nu kanske 70- eller 80-årig nazistförbrytare, mot en man, som under alla år efter kriget fram till upptäckten levt som en väl ansedd medborgare, som kanske engagerat sig socialt eller t. o. m. kommunalpolitiskt, kort sagt är en hedervärd person? Idag anser man, att målet och meningen med ett straff i första hand är en specialpreventiv resocialisering, som emellertid inte kan tillämpas för denna grupp av gärningsmän, då de redan är socialt anpassade. Man får inte heller betrakta straffen som en rättvis vedergällning för de brott, som de förövat. För dessa brott har ett straff, även om det är ett livslångt frihetsstraff, bara en symbolisk betydelse. Meningen med straffet kan i dessa fall bara vara att visa, att rättsgemenskapen anser, att en gärning, som bryter mot den statliga strafflagen, är brottslig, även om en statlig myndighet har tillstyrkt eller tolererat den. Rättsgemenskapens principer träder, när det gäller fastställandet av straffet, helt tydligt i förgrunden.26
    Och slutligen: Rapporteringen om nazistprocesserna är tyvärr inte alltid den bästa. Medierna har ibland bråttom med att kalla inställandet av en förundersökning eller en frikännande dom för en skandal eller en skamfläck, utan att journalisterna har bemödat sig om att närmare befatta sig med processinnehållet. Man förbiser ofta, vilket enormt arbete, åklagarna och domarna har lagt ner på dessa mål. Man kallar de juridiska problem, som stått i vägen för ett annat domslut, för hårklyverier till förmån för den anklagade och man är inte alltid benägen att även unna den anklagade det skydd, som rättsstaten erbjuder. Så tecknas ofta en bild av nazistprocesserna, som inte stämmer med verklighetenoch som inte gör rättvisa åt justitiemyndigheternas ansträngningar.


Gerhard Schmidt