Föreningen Sveriges häradshövdingar 80 år.
Helt adekvat är väl rubriken inte. Låt vara att föreningens första årsmöte hölls den 10 oktober 1908 med 57 häradshövdingar närvarande. 1966 upphörde den gamla föreningen genom sammanslagning med den 4 år yngre stadsdomarföreningen till Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare. 1970 ändrades namnet ånyo, nu till Föreningen Sveriges tingsrättsdomare, och 1973 blev Sveriges domareförbund genom en stadgeändring den gemensamma organisationen för hela domarekåren, dock inte för fackliga frågor, som reserverades för Juristförbundet.
Men 80 år efter föreningens tillkomst kan det kanske likväl finnas anledning att kasta blickarna tillbaka på domarnas föreningsbildande. Kunskapen om det förflutna lär inte vara särskilt djup. Låt oss gräva ännu djupare. I augusti 1843, alltså för 145 år sedan, hölls första sammanträdet med vad som skulle bli "Föreningen till beredande av understöd för änkor och oförsörjda barn efter häradshövdingar, landssekreterare och landskamrerare". Året innan hade sex häradshövdingar i Väst-Sverige utfärdat en inbjudan till samtliga häradshövdingar i riket. Låt mig citera ur denna: "Det är ett ostridigt och kändt förhållande, att den pension, som enligt Reglementet för Civil-Statens Pensionsinrättning, fn derifrån utgår till Häradshöfdingar, efter det att de vid fyllda femtiofem år tagit afsked, eller, vid deras dödsfall tillfaller deras enkor och oförsörjda barn, är alltför ringa i förhållande till Häradshöfdingarnas löneinkomster samt det mödosamma och ansvarsfulla kall de innehaft. Närmaste följden häraf har dock visat sig vara den, att desse embetsmän icke kunna taga afsked, fastän ålderdomen med åtföljande kroppskrämpor och själssvaghet skulle göra dem oförmögne att sjelfve förvalta sitt ämbete, som stundom oerfarne icke äga den lokal- och sakkännedom, som oeftergifligt fordras för en landtdomare, om folket med honom skall vara belåtet. Då Häradshöfdingarne således nästan utan gagn för vare sig sjelfve eller Staten, af deras lön årligen afsätta den till pensionsinrättningen ingående afgift; så hafva undertecknade funnit sig föranlåtne föreslå resp. Herrer Embetsbröder at förena sig om en enskild pensionsinrättning ... Härigenom bildades en fond, som, inom en icke särdeles aflägsen tid, uppginge till det belopp, att den blefve tillräcklig att pensionera Häradshöfdingarna så, att de vid slutet af den verksamma åldern kunde lemna sina embeten och låta dem intagas av yngre kamrater med oförminskad kraft och skicklighet, hvilka vid nuvarande förhållanden ofta få dö obefordrade, till föga uppmuntran för de ynglingar och män, som inträdt på den juridiska banan."
Vid det konstituerande sammanträdet den 8 augusti 1843, då 8 häradshövdingar infann sig personligen, anmälde sig företrädare för landssekreterarna och landskamrererna och hemställde "om det icke måtte stå landssekreterarna och landskamrererna fritt att med häradshövdingarna inträde i den ifrågakomna pensionsföreningen." Som grund för sin hemställan åberopade de, att de innehade samma rum som häradshövdingarna i civilstatens pensionsinrättning. Framställan bifölls, men någon allmän pensionsförening blev det inte utan en begränsning beslöts till att avse änkor och barn. Årstillskottet bestämdes till etthundra riksdaler banko för varje delägare. Men inte ens detta belopp var helt
lätt att få in. 1845 anges att kassan hade 87 medlemmar och att 2505 rdr banko var oguldna. Samma år blev änkefru Hedda Charlotta Löwenadler med sex oförsörjda barn föreningens första pensionär. Jag hoppas att hon fick maximibeloppet: 450 riksdaler om året. Ytterligare tre änkor hade sökt bidrag, men deras ansökningar avslogs emedan de till skillnad från fru Löwenadler inte bifogat prästbevis. Tio år efter stiftandet utgick understöd till 29 sterbhus, bestående av 25 änkor, 20 söner och 41 döttrar. Redan här framträder roten till framtida bekymmer och långa årsmötesdiskussioner: Hur göra med alla dessa döttrar? /En gammal häradshövding stämdes naturligtvis till eftertanke: hur förklara att just dessa döttrar var så svårplacerade?/ Frågan stöttes och blöttes tills man 1891 beslöt att döttrarnas pensionsrätt skulle upphöra vid myndighetsåldern. Samtidigt höjdes årskontingenten till 150 kr — trots att häradshövdingen Alfr. Ährling m fl föreslagit 200 kr, Ährling med den oförsiktiga motiveringen att "föreningens medlemmar, Gudi tackat, äro att räkna till de bäst lönade av Sveriges ämbetsmän". I övrigt var pensionsföreningen framgångsrik: vid utgången av 1943 var kassabehållningen 819 462 kr.
Men åter till rubrikens jubilar. Den får också betraktas som framgångsrik. Från början ägnade sig föreningen mest åt frågor om ekonomi och arbetsbörda men undan för undan försköts tyngdpunkten mot besvarandet av remisser från Kungl Maj:t, från riksdagens utskott, från J K och J O. Årsmötesprotokollen visar att styrelsen ofta haft att besvara dryga tjugotalet remisser, en ingalunda obetydlig belastning för vilken varken ledighet eller arvode fanns som kompensation. Först 1925 fick styrelseledamot rätt till ersättning för reskostnader. Fr. o. m. 1918 utgav föreningen "en minneslista för domhafvande beträffande deras ämbetsgöromål, hvilken lista skulle utgifvas i sammanhang med en almanacka och sålunda spridas bland domhafvandena". Så föddes domsagoalmanackan, från början gratis utdelad till föreningens medlemmar, senare under många år stommen i dess ekonomi — och still going strong. 1919 inledde föreningen samarbete med motsvarande organisationer i våra nordiska grannländer, fortfarande en realitet, men redan 1914 hade efter initiativ av den österrikiska domareföreningen fråga upptagits om ett europeiskt samarbete för diskussion av gemensamma problem "såsom lekmanna- eller yrkesdomarskapet, frågan om enmans- eller kollegiala domstolar, domarnas pragmatiska ställning i den moderna rättsstaten m. m". Styrelsen var tveksam och världshändelserna bidrog också till att frågan sköts på framtiden.
15 år efter häradshövdingföreningens definitiva uppgående i Domareförbundet kan det måhända vara skäl att än en gång citera ett betänkande från 1873 om häradshövdingarnas löner, inte minst mot bakgrund av den mycket omskrivna tendensen hos de unga juristerna att överge domarebanan: "Fåfängt söker man bygga land med lag, om icke de, som äro satte att tillämpa lagen, äro sjelfständige och oberoende, äfven i ekonomiskt hänseende ... Äfven den omständigheten att den första praktiska öfningen som den nyblifne juristen skall förvärfva sig nästan uteslutande står att vinna vid häradsrätterna gör det angeläget att dessas ordförander icke i följd av alltför knapp aflöning nödgas stänga sin skola!"
Nils Källoff
I detta häfte (s. 89164) har medverkat bl. a.
Sven Norberg, rättschef vid EFTA-sekretariatet i Geneve
Ulf Göranson, docent vid Uppsala universitet
Göran Lysén, lektor vid Uppsala universitet
James Hurst, M. A., solicitor, försäkringsjurist hos Trygg-Hansa
Lennart Groll, hovrättslagman i Svea hovrätt
Bengt Lindell, jur. dr, forskarassistent vid Uppsala universitet
Gerhardt Schmidt, professor, Vorsitzender Richter am Oberlandesgericht, Karlsruhe
Ninna Rösiö, departementssekreterare i utrikesdepartementet
Björn Edqvist, kanslichef i riksdagens justitieutskott
Nils Källof, f. d. häradshövding