RÄTT OCH RÄTTSKIPNING. En vänbok till Tore Landahl. Lund 1987. Studentlitteratur (184 s.).
Denna bok är skriven av jurister med nuvarande eller tidigare anknytning till hovrätten över Skåne och Blekinge för att hylla presidenten Landahl vid hans avgång från ämbetet. Den ger ett starkt intryck av livaktighet och intresse för bidragsgivarnas båda verksamhetsgrenar, rättskipning och utredningsarbete (det senare faller dock egentligen utanför hovrätten). Rättssäkerhet och rättspolitik blir genomgående teman. De flesta bidragen rör process- och civilrätt, särskilt fastighetsrätt.
Hovrättslagmannen Erland Aspelin, huvudansvarig för vänboken, har berättat att han, när han gick ut till sina kolleger med inbjudan att medverka i vänboken, mötte ett oväntat positivt gensvar trots det pressade arbetsläget vid hovrätten. Skrivkunniga måste ju hovrättsjurister vara, och förmodligen har många tyckt det vara roligt att någon gång få använda pennan till att inte bara skriva ganska anonyma domsmotiveringar och beställda promemorior till utredningar utan här få ge luft åt fria synpunkter och egna erfarenheter från utredningsarbetet och rättskipningen.
Jan Alvå, lagman i Lund, pekar på knepiga frågor i samband med det nya institutet fastighetsreglering i en uppsats om "Avtal om fastighetsreglering —
en konflikt mellan jordabalken och fastighetsbildningslagen". Han påvisar inte mindre än tre olika former för överförande av mark till en angränsande fastighet och de olika rättsverkningar dessa kan föra med sig. Bl. a. blir, om fastighetsreglering användes, en jordbruksarrendators annars skyddade besittning bruten. Fastighetsregleringen, ett slags Mädchen für alles, måste bättre samordnas med jordabalkens regelsystem.
Arrendatorers besittningsskydd berörs även i hovrättsrådet Agneta Olssons bidrag om "Självinträde vid jordbruksarrende". Arrendatorns 1979 tillerkända möjlighet att gentemot jordägarens anspråk på att själv överta brukandet få sitt arrende förlängt har inte medfört någon större omsvängning i rättspraxis. I någon mån kan detta förklaras med, antyder hon, att jordägaren i många fall ansett det lönlöst att försöka själv få tillträde som brukare.
Assessorn Fredrik Bonde konstaterar att fastighetsbildningsmyndigheterna till stor del övertagit de tidigare expropriationsdomstolarnas — numera fastighetsdomstolarnas — roll vid genomförandet av stadsplaner eller numera detaljplaner. Han finner inte utvecklingen olycklig men i behov av reformer.
I en temperamentsfull studie skildrar hovrättslagmannen Olle Ekstedt ett annat närmast fastighetsrättsligt problem under rubriken "Det stora hotet mot fastighetsbildning — byggnad på ofri grund". Fast jag minns Ekstedt som en jur. stud. med ovanligt omfattande kunskaper säger han sig nog aldrig under studierna ha hört talas om byggnad på ofri grund. Detta förvånar mig, då figuren alltid brukat uppträda som exempel på — trots karaktären av lös egendom — överlåtelse med sakrättslig verkan redan genom avtalet. Men självfallet — med Undéns strikta systematik — kunde den inte behandlas i samband med fastighetsrätten. Ekstedt ger en livfull bild av problem som mötte byggnadspantutredningen på dess väg mot betänkandet "Panträtt i registrerad nyttjanderätt" (SOU 1984: 22) och av den kritik som mötte förslaget.
Assessorn Tor Bergman, sekreterare i radiolagsutredningen, tecknar en bakgrund till utvecklingen på detta nya område, massmedierätten, och behandlar särskilt frågor som aktualiserats genom framväxten av radiokommunikationerna. Etern, d.v.s. jordatmosfären och rymden, måste behandlas som en knapp naturresurs som krävt internationell reglering. Han behandlar också vår svenska radiolagstiftning med dess monopolistiska karaktär och förespår stora förändringar.
Internationella aspekter har också det ämne som Magnus Göransson, assessor och departementsråd, behandlar, nämligen skadeståndsansvar vid transport av farligt gods. Han beskriver vilka svårigheter som hittills mött strävandena att få till stånd en internationell reglering på detta område. Svårigheterna ger anledning till pessimism, men en lösning framstår som nödvändig — innan nästa stora katastrof blir ett faktum.
Hovrättsrådet Lars-Göran Engström, tidigare sekreterare i den utredning som ledde fram till den nya äktenskapsbalken, ger under rubriken "Är familjerätten ointressant?" uttryck för besvikelse över att detta område blivit så försummat i den rättsvetenskapliga forskningen. "Det är olyckligt", säger han, "när gamla lagstiftare dominerar den juridiska litteraturen inom ett ämnesområde." Man får buga och tacka på rättsvetenskaparnas vägnar för förväntningarna och beklaga att de kommit på skam.
Starka känslor och opinionsyttringar kännetecknade tillkomsten av den nya namnlagen 1982. Assessorn Göran Håkansson, vid den tiden centralt placerad i justitiedepartementet med arbete på lagen, gör en studie av särskilt DN:s
debattinlägg i samband med lagstiftningsprocedurens olika turer och kommenterar tidningens överdrivna föreställningar om sin egen betydelse och överdrivna farhågor.
Nu — mycket kortfattat — till de processrättsliga inslagen. Aspelin pekar, under rubriken "Straffrättskipning utan domstol", på riskerna från rättssäkerhetssynpunkt med den ökade användningen av strafförelägganden. Hovrättslagmannen Cosmo beklagar den kvalitetsförsämring, som följt av uttunningen av domstolarnas sammansättning i syfte att öka produktiviteten. Bl. a. pekar han på att HD vanligen avgör frågan om prövningstillstånd med en i stället för som tidigare alltid tre ledamöter. Han menar att det finns goda möjligheter till rationalisering i domstolsarbetet utan att kvalitetskraven eftersätts och ger en del förslag. Bl. a. fäster han såvitt angår brottmål stora förhoppningar vid möjligheten att integrera datoranvändningen ända från polisens förundersökning till domstolarnas avgöranden i olika instanser. — Assessorn Frank Ortonger en bakgrund till domstolarnas svåra arbetsläge genom att visa, hur måltillströmningen fördubblats under den tid, från 1970, då Tore Landahl varit president och tidigare lagman vid hovrätten. — I sitt bidrag "Något om besvärsförfarandet i hovrätt" föreslår hovrättslagmannen Tryggve Hellners en omarbetning av 52 kap. RB för en modernisering av besvärsförfarandet i analogi med vad som skett inom förvaltningsprocessen. — Gunnar Bergholz, numera professor i processrätt i Lund, ger inblickar i strävandena i Finland att modernisera domsmotiveringarna.
Hovrättsrådet Björn Eilard ger i sitt bidrag till en del pikanta glimtar ur hovrättens enskilda pensions- och understödskassas historia. — "En remissföredragandes syn på remissarbetet i hovrätt" är titeln på assessorn Bengt Sagnerts bidrag, i vilket han mot bakgrund av vad den statsvetenskapliga litteraturen innehåller i ämnet (inte mycket!) bidrar med några på egna erfarenheterbaserade synpunkter. Han gör sig inte några överdrivna föreställningar om remissarbetets praktiska betydelse för lagarnas slutliga utformning.
"Är presidenten Tore Landahl en rättskälla?" Så inledes bokens sista bidrag, av assessorn Krister Thelin, som här uttrycker en del personliga tankar om rättskällor och rättskipning. Thelin reagerar mot nya tendenser som bl. a. tagit sig uttryck i HD:s avgörande i NJA 1978 s. 452. Där fick, som Thelin uttrycker det, legalitetsprincipen vika för hänsyn till skatteförvaltningens bekymmer. En analogisk tillämpning av skattebrottslagen tillgreps, stödd av uttalanden i förarbetena men inte av lagtexten, ett utslag av, tror han, en långt driven teleologisk lagtolkning. Med Thelins strikta uppfattning om rättskällor måste han besvara den inledande frågan med nej, även om Tore Landahl gjort insatser inom alla de tre traditionella rättskällorna, lag, förarbeten och rättskipning. Om han inte varit en rättskälla i traditionell mening, har han i vart fall, framhåller Thelin, varit en inspirationskälla.
Det finns som synes litet av varje att hämta i denna opretentiösa men innehållsrika bok.
Axel Adlercreutz