Skall den som sitter av en annans straff dömas för bedrägeri?
Allmänne åklagaren väckte talan vid Uppsala tingsrätt mot M under påstående att M gjort sig skyldig till urkundsförfalskning och bedrägeri medelst urkundsförfalskning — och mot K under påstående att denne gjort sig skyldig till medhjälp till urkundsförfalskning och anstiftan till bedrägeri. Bedrägeriet medelst urkundsförfalskning beskrevs på följande sätt: M har under tiden 20 november–18 december 1988 medelst vilseledande förmått personalen vid kriminalvårdsanstalterna Viskan och Uppsalaanstalten att inta honom på respektive anstalt varvid han erhållit mat och logi till ett värde av 17 116 kr. — Vilseledandet har bestått däri, att M vid inställelse på anstalten utgivit sig för att vara K och att han legitimerat sig med ett identitetskort med M:s foto och K:s personnummer. — M:s agerande har inneburit skada för målsäganden kriminalvårdsstyrelsen och vinning för honom själv.
    I anslutning till åtalet yrkade kriminalvårdsstyrelsen förpliktande för M att till styrelsen utge 17 116 kr jämte ränta.
    Tingsrätten dömde i dom 1990-05-02, DB 446, M för bedrägeri och urkundsförfalskning till fängelse en månad. M förpliktades också att utge yrkat skadestånd. Åtalet mot K ogillades. M, som erkänt vad som lagts honom till last, överklagade domen och yrkade ändring i påföljdsdelen. Svea hovrätt, avd. 8, fastställde i dom 1991-10-21, DB 158, tingsrättens dom. Högsta domstolen fann i beslut 1992-03-17 inte skäl att meddela prövningstillstånd.
    Den påstådda urkundsförfalskningen lämnas här därhän. Framställningen koncentreras till det påstådda bedrägeribrottet. — När det gäller påståendet om urkundsförfalskning och medhjälp härtill må dock framhållas att det torde tillhöra ovanligheterna att förfalskningsbrott påstås föreligga när någon påstås skriva annans namn med dennes samtycke eller att någon påstås medverka till förfalskning genom att låta någon annan skriva sitt namn.
    För att bedrägeriansvar skall kunna komma ifråga krävs att skadavinningsrekvisitet är uppfyllt. M:s vinning har bestått i att han åtnjutit kost och logi från kriminalvården. Han har dock samtidigt behandlats som övriga fångar. Det synes inte invändningsfritt att hävda att den som undergår fängelse gör en vinning. Lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning bygger på ett motsatt synsätt. Den som oriktigt berövats friheten ges rätt till ersättning för frihetsberövandet.
    1 § i 1974 års lag ger rätt till ersättning för den som varit oskyldig häktad medan rätten till ersättning för den som oskyldig suttit i fängelse regleras i 2 §. En förutsättning för att ersättning skall kunna utgå enligt 2 § är i princip att den dom varigenom fängelsestraffet ådömts undanröjs. I 3 § finns regler om rätt till ersättning för den som frihetsberövats genom ett administrativt beslut. Bestämmelsen torde vara tillämplig för det fall att någon på grund av misstag vid verkställighet kommit att tas in på kriminalvårdsanstalt för att avtjäna ett straff som ådömts någon annan. Det förhållandet att den intagne själv uppsåtligen framkallat misstaget synes inte innebära att frihetsberövandet skulle falla utanför 3 §.
    Enligt 5 § i 1974 års lag utgår ersättning för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Det sägs inte något

 

om att den frihetsberövades vinning av att ha varit intagen i anstalt skall beaktas när ersättningen bestäms. Av 4 § i 1974 års lag följer att den som själv uppsåtligen har förorsakat frihetsberövandet inte kan få ersättning. Det gäller bl. a. den som själv föranlett ett frihetsberövande genom en sanningslös bekännelse (se NJA II 1974 s. 368). Lagen innehåller inte någon bestämmelse om skyldighet för den frihetsberövade att i ett sådant fall ersätta kostnaderna för kost och logi.
    Av det anförda följer att M i och för sig kunnat kräva ersättning för frihetsberövandet enligt 3 § i 1974 års lag, men också att anspråket kunnat avvisas enligt 4 §.
    Den som vill komma i åtnjutande av kost och logi från kriminalvården kan — i stället för att förfara som M — tillse att han döms för ett brott som han inte har gjort sig skyldig till. Han kan t. ex. erkänna ett brott som förövats av någon annan. I ett sådant fall torde ansvar för bedrägeri vara uteslutet. Vilseledande av domstol — s. k. processbedrägeri — kan ju i princip inte föranleda ansvar för bedrägeri. I kommentaren till brottsbalken sägs att inte heller vilseledande av exekutiv myndighet normalt torde kunna föranleda ansvar för bedrägeri (del I, fjärde upplagan, s. 366 f.).
    Det är inte säkert att den som efter att ha vilselett en domstol och som oskyldigt dömd kommit i åtnjutande av kriminalvårdens omsorger helt undgår ansvar. Om gärningsmannen falskeligen erkänt brottet för att skydda den verklige gärningsmannen torde ansvar för skyddande av brottsling enligt 17 kap. 11 § BrB kunna komma i fråga (jfr Brottsbalken II, sjätte upplagan, s. 348 n.). Enligt kommentaren (s. 346) kan däremot ansvar för skyddande av brottsling inte komma i fråga för den som utstår straff för någon annan. Som exempel nämns att någon erlägger böter för annan.
    Enligt min mening är det inte rimligt att tillämpa bestämmelserna om bedrägeri beträffande den som suttit av någon annans straff. Gärningen riktar sig mot allmän verksamhet. Vilseledandet av kriminalvårdens personal synes kunna betraktas som ett vilseledande av exekutiv myndighet, dvs. kunna behandlas som ett straffritt processbedrägeri. För att bedrägeriparagrafen inte är tillämplig talar också den tvekan som måste råda om någon vinning i bestämmelsens mening verkligen uppkommer. Det naturliga synes vara att bestraffa den som sitter av någon annans straff för skyddande av brottsling. Denne motverkar genom att sitta av straffet att den dömdes brott beivras. Förfarandet synes kunna likställas med att man hjälper en brottsling att undkomma. Uttalandet i kommentaren talar visserligen mot en sådan tillämpning av 17 kap. 11 § BrB, men uttalandet kanske i första hand bör tillmätas betydelse i fråga om det i texten nämda fallet, att någon betalar någon annans böter. Om ansvar för skyddande av brottsling inte kan komma i fråga synes gärningen böra vara straffri.
    Om bedrägeri inte anses föreligga synes oklart på vilken grund som kriminalvårdsstyrelsen skulle kunna få ersättning. Möjligen bör anses att någon ersättningsrätt inte föreligger med tanke på att 1974 års lag inte upptar någon bestämmelse härom.
Lars Andersson