Sakkunniggranskning av identifieringsbevisning och vittnesutsagor
I komplicerade brottmål använder svenska domstolar inte sällan sakkunniga vittnespsykologer för att granska vittnesuppgifternas tillförlitlighet. Eftersom målen vanligen gäller grova brott, t. ex. mord eller sexuella övergrepp, har rättegångarna ofta fått stor uppmärksamhet i massmedierna. De krav som kan ställas på de sakkunniga har med rätta debatterats, inte minst i Svensk Juristtidning. Docent Sven-Åke Christianson bidrog i Svensk Juristtidning (1992, s 312) med ett debattinlägg i syfte att ”skingra den förvirring” som råder beträffande psykologins roll i rättsväsendet. Hans artikel är värdefull i vissa avseenden men har samtidigt skapat förvirring rörande centrala frågor. Värdet av hans artikel ligger i hans referat av den experimentella grundforskningen som bedrivits främst i USA rörande minnesfunktioner hos vittnen. Särskilt intressant är hans redovisning av en egen experimentell undersökning av identifieringsbevisningen i Palme-målet. Däremot skapar han förvirring när han lämnar sitt eget område — den experimentella grundforskningen — och diskuterar det svenska rättsväsendets användning av vittnespsykologer. Förvirringen uppstår bl. a. på grund av att han inte tycks inse betydelsen av de fundamentala skillnaderna mellan anglosaxiska och svenska processrättsliga regler.

1. Skillnader USA — Sverige
Christianson utgår i sin artikel huvudsakligen från anglosaxiska förhållanden. En väsentlig skillnad mellan USA och Sverige är att sakkunniga i USA regelmässigt utses av endera parten, åklagarsidan eller försvarssidan, medan sakkunniga i Sverige i regel utses av domstolen. En annan fundamental skillnad är det anglosaxiska jury-systemet, där en jury som består av enbart lekmän gör bedömningar i skuldfrågan. De svenska nämndemannadomarna är också lekmän men samarbetar alltid i domsluten med en eller flera juristdomare. I Sverige tillämpas den fria bevisvärderingen medan det amerikanska jurysystemet har medfört detaljerade regler för vilken typ av bevisning som juryn tillåts beakta, en strikt legalistisk bevisvärdering. Detta innebär troligtvis att en sakkunnig i USA knappast skulle tillåtas uttala sig om tillförlitligheten i en enskild vittnesutsaga. En följd av detta är att den utsagepsykologiska kompetensen inte har kunnat utvecklas i USA.

2. Experimentell grundforskning kontra tillämpad forskning
En följd av det anglosaxiska systemet är att sakkunniga inför amerikanska domstolar främst brukar redovisa resultat från psykologisk forskning i allmänhet och den egna forskningen på området i synnerhet. Resultaten från sådan grundforskning har sällan någon entydig relevans för det aktuella fallet, och både åklagare och försvarare anlitar sakkunniga som redovisar forskningsresultat som mer eller mindre direkt kan tolkas som stöd för den egna ståndpunkten. Denna amerikanska typ av sakkunniga förekommer även i Sverige, men ganska sällan. Ett välbekant exempel är åklagarsidans sakkunnige i Palme-målet, minnesforskaren professor Lars-Göran Nilsson. Han besvarade ett antal frågor från åklagaren, genom att rent generellt hänvisa till den samlade internationella forskningen på minnesområdet. Däremot uttalade han

SvJT 1992 Sakkunniggranskning av identifieringsbevisning 790

sig inte om tillförlitligheten i Lisbet Palmes vittnesmål. Försvarets sakkunniga, dr Astrid Holgerson, gjorde däremot en systematisk granskning av Lisbet Palmes vittnesuppgifter och hur de utvecklades från förhör till förhör under de närmare tre år som förflöt från första polisförhöret fram till konfrontationsförhöret då fru Palme pekade ut Christer Pettersson. Palme-målet var intressant på det sättet att de två sakkunniga båda var partsförordnade, vilket alltså undantagsvis förekommer också i Sverige. Båda utlåtandena uppfyllde höga krav på vetenskaplig stringens och opartiskhet. Nilssons och Christiansons forskning representerar den typ av experimentell grundforskning som syftar till allmängiltig kunskap. Denna typ av kunskapstillväxt förutsätter ett långsamt och mödosamt forskningsarbete där i princip all världens forskare samarbetar mot samma mål. Ett vittnespsykologiskt utredningsarbete i en pågående rättegång har inte syftet att öka denna typ av allmängiltig kunskap. Det är i stället ett tillämpat forskningsprojekt som syftar till att i görligaste mån besvara de frågor som är aktuella i det enskilda fallet. I den vittnespsykologiska utredningen används resultaten från den experimentella grundforskningen endast som utgångspunkt för tillämpningen i det enskilda fallet. För den utsagepsykologiska analysen är det vetenskapliga paradigmet en (hermeneutisk) tolkningsmetod, som enkelt uttryckt syftar till förståelse av de enskilda utsagorna. Arbetet förutsätter en bred psykologisk kunskapsram inom allmänpsykologi, hermeneutik, kognitiv psykologi, utvecklingspsykologi, differentialpsykologi, socialpsykologi, klinisk psykologi osv., liksom god erfarenhet av denna typ av tillämpade forskningsprojekt. Metoden lämpar sig inte för den smalt begränsade experten eller för vetenskapligt oskolade behandlingspsykologer. I en vittnespsykologisk utredning görs den datainsamling och används de forskningsmetoder som är relevanta i det enskilda fallet. Den grundläggande metoden är den s. k. formella strukturanalysen. Det är en vetenskaplig metod för att väga samman olika typer av ursprungsdata, t. ex. experimentella data, klinisk och socialpsykologisk information, förhörsdata osv. Information av olika typ, från olika källor, vägs mot varandra och relateras till totalmaterialet och den aktuella frågeställningen. Bland annat härigenom blir grundforskningens resultat meningsfulla. Den viktigaste specialmetoden i den vittnespsykologiska utredningen är den utsagepsykologiska analysen som klargör utsagornas uppkomstbetingelser och prövar om utsagorna uppfyller vad som inom utsagepsykologin kallas realitetskriterier. Ibland utförs renodlade experiment t. ex. för att utreda vad ett vittne kan ha sett. Vidare kan standardiserade psykologtestningar genomföras i syfte att klargöra olika vittnens personlighet och kognitiva förmågor. Ibland krävs en fördjupad studie i kulturella skillnader, eller språkliga jämförelser för att studera hur ett missförstånd på svenska har kunnat uppstå hos en person med ett annat modersmål. Om den vittnespsykologiska utredningen avslöjar nya väsentliga omständigheter kan den sakkunnige begära att åklagarens förundersökning kompletteras genom nya polisförhör. Alternativt kan vittnet kallas till huvudförhandlingen i domstolen för att redovisa de nya omständig-

SvJT 1992 Sakkunniggranskning av identifieringsbevisning 791

heterna, och ytterligare en möjlighet är att ljudbandet från det vittnespsykologiska samtalet spelas upp inför rätten (ett förfarande som HD accepterat: förhandlingsprotokoll, DB 337, 1992).

3. Identifieringsbevisning
En specialmetod inom vittnespsykologin används för att granska vittnesbevisning som bygger på att ett vittne pekat ut den misstänkte i en identifieringsparad (en konfrontation), där den misstänkte funnits med bland ett antal icke misstänkta s. k. figuranter (eller distraktorer). Den vittnespsykologiska granskningen av sådan identifieringsbevisning består av två delar, dels att noggrant analysera exakt vad vittnet faktiskt har sagt vid identifieringen och vilka frågor som ställts, och dels att genom experimentella metoder fastställa om konfrontationsgruppen är korrekt sammansatt eller om där t. ex. fanns ledtrådar så att den misstänkte sannolikt skulle ha kunnat pekas ut även av personer som inte tidigare sett den misstänkte. I båda fallen är det ett tillämpat forskningsprojekt, där den utsagepsykologiska och den experimentella metoden kombineras. I Palme-målet gjorde Astrid Holgerson den utsagepsykologiska analysen av Lisbet Palmes vittnesmål och fann att Lisbet Palme kunde ha influerats av information som förmedlats av polis, massmedier med mera. Holgerson gjorde inte den experimentella testningen av konfrontationsgruppens sammansättning, något som givetvis inte kunde utföras i Sverige, där alla genom massmedierna hade tillgång till den centrala informationen om Christer Pettersson. Sven-Åke Christianson har genom sin experimentella testning av konfrontationsgruppen entydigt bekräftat de slutsatser som Astrid Holgerson kom fram till genom den utsagepsykologiska analysen. Han fann att amerikanska studenter inte pekade ut Christer Pettersson oftare än slumpmässigt om de inte hade någon ytterligare information. Däremot pekades Pettersson ut i 26 procent av fallen när försökspersonerna fått se de s. k. fantombilderna, i 33 procent av fallen när de också fått veta att han hade ett ”konstigt sätt att gå eller springa från platsen”, och i inte mindre än 74 procent av fallen när de dessutom fick veta att han var missbrukare. (Lisbet Palmes kommentar vid konfrontationen var som bekant: ”Det ser man väl vem som är alkoholist.”) Om Astrid Holgersons analys av Lisbet Palmes vittnesmål inte funnits, är det inte osannolikt att Christer Pettersson skulle ha fällts till ansvar också av Svea hovrätt. I sådant fall skulle Sven-Åke Christiansons testning av experimentgruppen rimligen ha inneburit resningsgrund i Högsta domstolen. Sven-Åke Christianson är elev eller kollega till professor Nilsson som var åklagarens sakkunnige i Palme-målet. Christiansons hypoteser då han experimentellt testade konfrontationsgruppen bör ha varit att resultaten antingen skulle stödja eller vederlägga Holgersons analys. Hans resultat är ett överväldigande stöd för hennes slutsatser, men att döma av Christiansons omotiverade kritik av Holgersons arbete synes han inte ha förstått innebörden av sina egna resultat. Han saknar uppenbarligen elementär kunskap om vittnespsykologi, och man får rentav intrycket att han över huvud inte läst Holgersons sakkunnigutlåtande, eftersom han felaktigt påstår att hon hänvisade till den s. k. Devlin-rapporten från en

SvJT 1992 Sakkunniggranskning av identifieringsbevisning 792

andrahandskälla. I själva verket översatte hon t. o. m. en del av Devlinrapporten i sitt utlåtande. Christianson kommenterar också Astrid Holgersons sakkunnigutlåtande i det s. k. styckningsmålet inför Kammarrätten, men han synes inte heller ha läst detta utlåtande. En huvudpoäng för honom är nämligen att den sakkunnige bör utses av domstolen och inte av parterna, men i styckningsmålet var såväl dr Holgerson som hennes kollega fil. lic. Birgit Hellbom förordnade som domstolens egna sakkunniga, vilket han skulle ha känt till om han tagit del av utlåtandet. Christiansons upprepade hänvisningar till journalisten Karin Thunberg är närmast generande. Hur kan en tidigare väl ansedd forskare som Sven-Åke Christianson helt frångå vetenskapliga principer när han lämnar sitt eget specialområde? Han anklagar felaktigt Astrid Holgerson för att ha hänvisat till Devlinrapporten från en andrahandskälla, men skriver själv en vetenskapligt hållen artikel i Svensk Juristtidning om ett sakkunnigutlåtande som han själv inte synes ha tagit del av annat än från en andrahandskälla: en osaklig journalist. Intressant är också att Högsta domstolen i sin dom den 2 juli 1992 (DB 337) bl. a. hänvisar till Christiansons artikel; härigenom har den massmediala desinformationen nått landets högsta rättsinstans. I Kammarrättens dom i styckningsmålet accepterade domstolen sina sakkunnigas slutsatser, dvs. att utsagorna från allmänläkarens lilla dotter så som de förmedlats av läkarens före detta hustru inte kunde tillmätas någon avgörande betydelse. Avgörande för den fällande domen blev i stället identifieringsbevisningen som främst bestod i att ett fotohandlarpar pekat ut den misstänkte allmänläkaren. Obducentens försvarare hemställde att även identifieringsbevisningen skulle granskas av sakkunniga vittnespsykologer, men Kammarrätten avstod från att förordna sakkunnig i denna del. Således är varken utsagepsykologisk analys eller experimentell testning av konfrontationsgruppens sammansättning genomförd. Trots detta blev fotohandlarparets identifiering den avgörande bevisningen för Kammarrättens fällande dom. Jag har tidigare hävdat att även identifieringsbevisningen borde ha granskats, och en utsagepsykologisk analys har senare gjorts av fil. lic. Birgit Hellbom. Hon fann att fotohandlarparet tidigare pekat ut andra personer än allmänläkaren, däribland en med nummer 5, och i den senare konfrontationen gavs allmänläkaren just nummer 5. Detta kan ha varit en utslagsgivande felkälla. Det finns fortfarande möjlighet att göra den experimentella testningen av konfrontationsgruppens sammansättning.

4. Sakkunnigförordnande av domstol eller av part
Christianson avslöjar sin bristande erfarenhet av svenskt rättsväsende bl. a. när han rekommenderar att sakkunniga psykologer bör utses av domstolen och inte av part. Detta är ju sedan länge det regelmässiga förhållandet i Sverige. Full enighet råder såväl bland vittnespsykologer som exempelvis hos Psykologförbundet om att detta är lämpligast. Huvudskälet är inte att en sakkunnig skulle förlora sin objektivitet som partsförordnad, eftersom det vittnespsykologiska utlåtandet alltid skall innehålla en fullständig redovisning av allt material som ligger till grund för slutsatserna. Ett domstolsförordnande är bättre av den anledningen att den

SvJT 1992 Sakkunniggranskning av identifieringsbevisning 793

sakkunnige som förordnats av domstol får bättre möjligheter att genomföra en fullständig utredning. Med ett partsförordnande, särskilt från försvararsidan, kan det vara svårare att få tillgång till allt material, och vissa vittnen eller målsäganden kanske inte ställer upp för utredningssamtal. Detta generella förhållande hindrar inte att det kan finnas speciella skäl för en sakkunnig att åtaga sig ett partsförordnande av åklagare eller försvarare. En åtalad som fällts av hovrätten och som vill överklaga till Högsta domstolen måste själv anlita sakkunnig, eftersom Högsta domstolen inte utser sakkunnig i en sådan situation. Det är visserligen olyckligt att den misstänkte vid ett överklagande till HD själv måste söka bevisa sin oskuld, dvs. att han mer eller mindre får bevisbördan, men det vore ännu värre om han inte ens skulle ha denna möjlighet. En annan situation då partsförordnande är tänkbart är om någon av parterna yrkat på sakkunnig, men domstolen avvisat detta. Även andra situationer är tänkbara. Partsförordnande från åklagarsidan är exempelvis regel för uppdragen till Statens kriminaltekniska laboratorium. De som arbetar vid laboratoriet anlitas vanligen redan under förundersökningen som leds av åklagare men deras utlåtanden har inte av denna anledning ifrågasatts för bristande objektivitet. Förordnande av åklagare kan således också vara acceptabelt. I Sverige har flera gånger förekommit att en domstol själv utsett både två och tre sakkunniga i samma mål, och dessa har ibland kommit till olika ståndpunkter. Informationsvärdet för domstolen kan mycket väl öka av att två sakkunniga framför något olika ståndpunkter. I den mån brister i objektiviteten förekommit hos svenska sakkunniga har detta inte berott på om de utsetts av part eller av domstol. De brister som ibland onekligen förekommit har helt enkelt berott på bristande vetenskaplig kompetens hos de sakkunniga, t. ex. då dessa främst har erfarenhet av psykologiskt behandlingsarbete och saknar universitetsutbildning i vittnespsykologi inom ramen för en doktorsutbildning. Bristande vetenskaplig kompetens avhjälps självfallet inte av att den sakkunnige utses av domstolen i stället för av part. HD har uttalat (DB 337) att den sakkunnige bör utses direkt av domstolen och inte av någon av parterna, vilket således överensstämmer med vittnespsykologernas inställning och med etablerad praxis. Möjligen kan det innebära att domstolarna oftare måste beakta begäran från parterna om sakkunniggranskning, eftersom den legala möjligheten att anlita partssakkunnig inte upphävts.

5. Högsta domstolens uttalanden
Högsta domstolen gjorde i den ovan nämnda domen (DB 337) vissa generella uttalanden om hur psykologisk expertis kan användas i domstolar. HDs uttalanden återger i allt väsentligt den principiella syn på dessa frågor som vittnespsykologer framfört under senare år, bl. a. i de tre artiklar av undertecknad som HD hänvisar till i sin dom (Svensk Juristtidning, 1990 s. 728, 1992 s. 159 och Advokaten, 1991 s. 202). I domen konstateras exempelvis att full enighet råder om att den psykologiska experten bör avhålla sig från uttalanden i skuldfrågor. Detta är entydigt domstolens uppgift. Jag har också (i dessa artiklar) påpekat att domstolarnas eget granskningsansvar för sakkunnigutlåtanden blev tyd-

SvJT 1992 Sakkunniggranskning av identifieringsbevisning 794

ligare i och med att socialstyrelsen upphörde med att granska sådana utlåtanden. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det en väsentlig fördel att granskningsansvaret otvetydigt åligger domstolen själv. Domstolarna har både rättighet och skyldighet att granska utredningarna, något som HDdomen synes bekräfta. I vittnespsykologiska utlåtanden skall underlaget för slutsatserna vara så väl dokumenterat att läsaren själv kan bilda sig en uppfattning om slutsatsernas hållbarhet. Genom den systematiska granskningen och analysen av samtliga utsagor i relation till det totala materialet blir det möjligt att ge ett underlag åt domstolen att fälla gärningsmän som gjort sig skyldiga t. ex. till sexuella övergrepp, men även att fria den misstänkte när anklagelserna visar sig vara ogrundade. I HD-domen påpekades vidare att domstolarna i varje särskilt fall noga bör pröva om det verkligen finns behov av ett sakkunnigförordnande. Även denna återhållsamma hållning måste välkomnas av de vetenskapligt verksamma vittnespsykologerna. Tillgången på kompetenta vittnespsykologer är för närvarande betydligt lägre än efterfrågan. Om vittnespsykologer anlitas främst i komplicerade mål, används deras kapacitet på bästa sätt. Efter dessa välgrundade varningar eller ”reservationer” från Högsta domstolens sida, anser HD att psykologiska experter i en del mål om sexualbrott kan utgöra en värdefull hjälp i trovärdighetsbedömningarna bl. a. genom att bidra med nyttig bakgrundsinformation och genom att fästa rättens uppmärksamhet på möjliga felkällor. Högsta domstolen påpekade att en expert ”måhända omedvetet” identifierar sig med en av parterna. Även detta har vittnespsykologer varnat för genom att påtala risken med att behandlande psykologer och psykiatriker ombeds göra uttalanden om barns trovärdighet. Det är ett naturligt förhållningssätt för behandlingspersonal att utgå från barnets (subjektiva eller objektiva) verklighet och de har ingen metod att skilja på grundade och ogrundade utsagor. Det har visat sig bland sådan behandlande personal att många av dem undantagslöst fäster tilltro till barnets utsagor även när de uttalar sig inför domstol. Sådana bedömningar får av naturliga skäl karaktären av partsinlagor. Jag har förståelse för att domstolar kan bli förvirrade av till synes motstridiga sakkunnigbedömningar i samma mål. Skillnaderna blir begripligare om man särskiljer bedömningarna av behandlingspersonal utan vittnespsykologisk kompetens (behandlande psykologer, kuratorer, läkare osv.). Starkt engagerad behandlingspersonal, och olika typer av socialarbetare har i andra länder orsakat uppmärksammade rättsskandaler, t. ex. Cleveland-fallet i England, Oude Pekela-fallet i Holland, Manhattan Beach-fallet i Los Angeles, Stördal-fallet i Norge. Många barn och många misstänkta i ett och samma mål gjorde likheterna med häxprocesserna så tydliga att uppmärksamheten kring fallen fungerade som ett slags vaccinering mot rättsröta. I de länderna anses de rättsvårdande myndigheterna ha stått emot trycket från de opinionsbildande socialarbetarna. (Stuart Bells, When Salem Came to the Boro, 1988, Jan Brögger, När moralisk panik tog över rätt och juridik, Moderna tider, nr 8–9, 1991, Kutchinsky, Häxjakt i Cleveland, Brå-apropå, 1–2, 1991)

SvJT 1992 Sakkunniggranskning av identifieringsbevisning 795

Till skillnad från socialarbetare och behandlingspersonal, som har en förutsägbar inställning, arbetar de vetenskapligt kompetenta vittnespsykologerna förutsättningslöst, och de strävar efter att i det enskilda fallet försöka klargöra om utsagorna är grundade i verkliga upplevelser eller om de har andra orsaker. Efter sådana utredningar brukar motstridiga uppfattningar inte förekomma bland parts-oberoende bedömare. Om domstolarna avstår från dessa grundliga utredningar och i stället utgår ifrån egna subjektiva intryck av typ att ”utsagorna verkar självupplevda”, då finns risk för sådan rättsröta i de svenska domstolarna som andra länder lyckats undvika tack vare de mer spektakulära rättsskandalerna med många personer inblandade i samma mål. Det är självfallet domstolarna som ansvarar för rättssäkerheten i sin strävan att inga oskyldiga skall fällas till ansvar. Högsta domstolen upprepade sina uttalanden från tidigare domar att det inte kan bli tal om att efterge de beviskrav som allmänt anses böra gälla i brottmål. Det är exempelvis inte tillräckligt att målsägandens uppgifter framstår som mer tillförlitliga än den tilltalades. Det skall ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den åtalade gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Självfallet måste det i alla rättssystem och i alla länder då och då förekomma att oskyldiga blir fällda i domstol. Ansvaret för detta vilar i dessa fall på domstolen och på staten, som när felen upptäcks brukar tiller känna de drabbade höga skadestånd. Så länge domstolarna tillämpar de principer som Högsta domstolen på nytt stadfäst bör risken minska för att personer fälls till ansvar för gärningar de inte utfört. Den fria bevisvärderingen får aldrig bli detsamma som en godtycklig bevisvärdering.
Nils Wiklund