Underhållsfrågor och internationell privaträtt

 

 

Av professor LENNART PÅLSSON

1. Ämnet
Internationellrättsliga frågor angående familjerättsligt underhåll är ett stort och problemfyllt område med avsevärd praktisk betydelse. De har också
blivit föremål för relativt stor uppmärksamhet i litteraturen.1 Det är inte min avsikt att här ta upp alla till ämnet hörande frågor. Till en början skall jag gå igenom rättskällorna på området (avsnitt 2). Därefter skall jag behandla spörsmål om svensk domstols behörighet i mål om underhåll (avsnitt 3), om tillämplig lag i sådana mål (avsnitt 4), om erkännande och verkställighet av utländska domar och andra exekutionstitlar avseende underhåll (avsnitt 5) samt om litispendensverkan av en utländsk rättegång rörande underhåll (avsnitt 6).
    Andra frågor, som i och för sig kan ha lika stort intresse och anspråk på uppmärksamhet, lämnas utanför framställningen. Det gäller bl. a. sådana spörsmål om internationell rättshjälp som regleras i 1956 års New Yorkkonvention om indrivning av underhållsbidrag i utlandet.2 Inte heller inom den valda ramen för framställningen syftar jag till fullständighet. I görligaste mån tänker jag försöka undvika upprepning eller kritik av vad som tidigare har skrivits i ämnet och går därför förbi en rad detaljfrågor med tystnad.
    Särskild vikt läggs genomgående vid det tämligen komplicerade rättskälleläget på området, som nyligen har fått ännu en dimension genom Sveriges tillträde till Luganokonventionen. Rättskällorna består dels av autonoma regler, vilka hittills huvudsakligen har utbildats i rättspraxis och bara till ringa del i lagstiftningen, dels av ett antal konventioner och på dem grundade svenska författningar. Konventionerna bildar ett brokigt och något svåröverskådligt mönster. Ingen av dem täcker hela fältet. De är

 

1 Se bl. a. Bogdan i SvJT 1978 s. 161–186; Jänterä-Jareborg i SvJT 1993 s. 327–350; Pålsson, Rules, Problems and Trends in Family Conflict of Laws — Especially in Sweden: Recueil des Cours 199 (1986-IV) s. 315, 358–377 (cit. Pålsson, Rules); idem, Svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt (Sthlm 1986) s. 150–187 (cit. Pålsson 1986); Walin, Föräldrabalken och internationell föräldrarätt (4 uppl. Sthlm 1986) s. 556–561. 2 SÖ 1958:60, jfr kungörelsen (1958:522) angående tillämpning av konventionen.

alla begränsade till ett eller flera av de delområden som skall behandlas i uppsatsen. Delvis har de samma, delvis skilda tillämpningsområden. Delvis gäller de gentemot samma, delvis gentemot olika stater. I talrika fall uppkommer åtminstone skenbart en regelkonkurrens, i det att två eller flera konventioner tycks göra anspråk på tillämpning på en och samma fråga. Det problemet måste lösas genom att företräde ges åt någon av dem. Vilka regler och principer gäller härom? Denna fråga, valet av ”rätt rättskälla”, är ett huvudtema för uppsatsen.
    Påpekas bör att jag genomgående talar om de olika konventionerna och om förhållandet mellan dem men bara undantagsvis, när det är påkallat av särskilda skäl, om de svenska författningar som grundar sig på konventionerna. Det förfaringssättet är fullt adekvat såvitt angår Luganokonventionen, vilken har inkorporerats i och gäller som svensk lag, men kanske ter sig något oegentligt i fråga om övriga konventioner, vilka har införlivats med svensk rätt genom transformation. Det har likväl synts försvarligt med hänsyn till önskemålet att undvika onödig vidlyftighet.

 

2. Rättskällorna
2.1 Autonoma regler
En lagbestämmelse i ämnet finns i 3 kap. 6 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL). Den är begränsad till frågor om domsrätt och lagval beträffande underhåll till barn i fall där sådana frågor uppkommer i äktenskapsmål. Härutöver innehåller 3 kap. 12 § IÄL en bestämmelse om interimistiska beslut angående underhåll m. m. i fall där ett äktenskapsmål är anhängigt utomlands. I övrigt har rättsbildningen fått ske genom domstolsavgöranden. Numera föreligger en rätt omfattande, om än inte heltäckande, rättspraxis till de frågor som skall behandlas i uppsatsen. Härigenom har rättsläget fått någorlunda fasta konturer.
    En systematisk kodifikation av hithörande frågor, såvitt angår underhåll till barn och mellan makar eller förutvarande makar, har föreslagits av familjelagssakkunniga i betänkandet (SOU 1987:18) Internationella familjerättsfrågor, se 3 kap. i det där framlagda förslaget till lag om internationella familjerättsfrågor (IntFamL). Betänkandet har remissbehandlats men i denna del ännu inte lett till lagstiftning. Så väntas dock ske i sinom tid.

 

2.2 Konventioner
2.2.1 Mellan de nordiska länderna

Av intresse är till en början 1931 års nordiska konvention innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (äktenskapskonventionen).3 Den innehåller regler dels om domsrätt och lagval beträffande underhåll mellan /frånskilda/ makar och till makarnas barn, i den mån sådana frågor uppkommer i samband med ett skillnadsmål mellan nordiska medborgare eller tas upp senare, dels om erkännande av underhållsavgöranden i dessa fall. I svensk rätt har motsvarande regler tagits in i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.
    Vidare föreligger 1962 års nordiska konvention angående indrivning av underhållsbidrag.4 Den innehåller enbart regler om verkställighet (inte om erkännande) av domar etc. angående underhåll. I gengäld har den ett avsevärt vidare tillämpningsområde än äktenskapskonventionen och omfattar i princip alla underhållsrättsliga exekutionstitlar. I svensk rätt finns mot konventionen svarande bestämmelser i lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge, samt i de anslutande kungörelserna 1962:513–514.

 

2.2.2 Haagkonventioner
Sverige har tillträtt 1958 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn5 och 1973 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet.6 Den förra konventionen har införlivats med svensk rätt genom lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn, den senare genom lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet.
    Båda konventionerna reglerar frågor om erkännande och verkställighet av underhållsavgöranden som har meddelats i en fördragsslutande stat. Medan 1958 års konvention är begränsad till underhåll till barn, omfattar 1973 års konvention i princip all familjerättslig underhållsskyldighet, låt vara med vissa reservationsmöjligheter som delvis har utnyttjats av Sverige (nedan avsnitt 5.2.3). 1973 års konvention ersätter 1958 års konvention, såvitt angår förhållandet mellan stater som har tillträtt båda konventio-

 

3 SÖ 1931:19 med ändringar i SÖ 1954:2, 1969:11 och 1973:70. Jfr prop. 1931:77, 1953:206, 1969:145 och 1973:151. 4 SÖ 1963:14, prop. 1962:158. 5 SÖ 1965:55, prop. 1965:139. 6 SÖ 1977:3, prop. 1975/76:98.

nerna.7 1958 års konvention är dock fortfarande av betydelse, förutom i vissa fall av övergångskaraktär, i förhållande till några stater (Belgien, Liechtenstein, Surinam, Ungern och Österrike), vilka har tillträtt den konventionen men /ännu/ inte 1973 års konvention.8 Sistnämnda konvention gäller f. n. gentemot följande stater: Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Tjeckoslovakien, Turkiet och Tyskland.9 Härutöver tillämpas den svenska lagen 1976:108 enligt särskilda reciprocitetsarrangemang i förhållande till Australien och flertalet delstater i USA.10

2.2.3 Luganokonventionen
Den mellan EG:s och EFTA:s medlemsstater år 1988 ingångna konventionen i Lugano om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område11 har tillträtts av Sverige och gäller som lag här i landet, se 1 § lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen. Den har hittills tillträtts även av Fnland, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz och Storbritannien.12 Andra EG/EFTA-stater väntas följa efter inom den närmaste framtiden.
    Konventionen omfattar frågor om underhåll utan särskilda begränsningar eller reservationsmöjligheter. Den innehåller, såvitt här är i fråga, bestämmelser dels om domstols behörighet, dels om erkännande och verkställighet av domar samt om verkställighet av vissa andra exekutionstitlar än domar, dels om litispendens. Såvitt angår domstols behörighet, är konventionen begränsad till fall där svaranden har hemvist i en konventionsstat.13 Däremot gäller ingen sådan begränsning för tillämpligheten av reglerna om erkännande och verkställighet eller om litispendens. I dessa delar är det tillräckligt att domen eller exekutionstiteln härrör från en konventionsstat eller, i fråga om litispendens, att den konkurrerande rättegången pågår i en sådan stat.
    Konventionen träder inom sitt tillämpningsområde i stället för motsvarande regler i nationell rätt. Den ersätter också en rad äldre

 

7 Art. 29 i 1973 års konvention. Av art. 24 framgår dock att konventionen inte är tillämplig i fråga om bidragsbelopp som har förfallit till betalning innan konventionen trädde i kraft mellan de båda berörda staterna. Såtillvida förblir 1958 års konvention tillämplig mellan parterna i den konventionen. 8 Se kungörelsen (1966:406) angående tillämpning av lagen 1965:723. 9 1 § 1 st. förordningen (1977:743) om tillämpning av lagen 1976:108. 10 1 § 2 st. samma förordning, jfr prop. 1987/88:106. 11 SFS 1992:794, SÖ 1992:45, prop. 1991/92:128. 12 Tillkännagivande (1993:521) av statens tillträde till Luganokonventionen. 13 Detta följer av art. 4 st. 1. Reglerna om prorogation i art. 17 gäller dock så snart någon av parterna, således inte nödvändigtvis svaranden, har hemvist i en Luganostat.

domskonventioner mellan de fördragsslutande staterna (art. 55), bl. a. 1936 års svensk-schweiziska konvention. Däremot inverkar den inte på konventioner ”som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar” (art. 57.1). Till denna kategori hör de förut omtalade konventionerna, såväl de båda nordiska (för äktenskapskonventionens del såvitt den angår underhåll) som de båda Haagkonventionerna, vilka alltså har företräde framför Luganokonventionen så långt de är tillämpliga. Förhållandet till Haagkonventionerna är dock mera komplicerat än så, se nedan avsnitt 5.2.1.

 

3. Svensk domstols behörighet
3.1 Autonoma regler
Enligt 3 kap. 6 § första meningen IÄL får frågor angående /vårdnaden om och/ underhåll till barn tas upp i äktenskapsmål. Det avgörande är då att ett äktenskapsmål är anhängigt och att domstolen i den delen är behörig enligt 3 kap. 2 eller 3 § samma lag. I förarbetena uttalas att det utan särskilt stadgande är klart att även frågor om makarnas inbördes underhållsskyldighet kan tas upp i mål om äktenskapsskillnad.14 Av rättspraxis framgår att frågor om underhåll till barn också kan prövas i samband med en talan angående vårdnaden om barnet, förutsatt att domstolen är behörig i vårdnadsdelen.15 Detsamma gäller i faderskapsmål.16 När en talan om underhåll väcks självständigt, dvs. utan samband med ett statusmål, kan behörighet föreligga på flera olika grunder: Klart är till en början att svensk domstol är behörig om svaranden har hemvist här.17 Det torde vara utan betydelse om det är den underhållsskyldige eller den underhållsberättigade som är svarande. I det speciella fall att svaranden inte har hemvist vare sig i Sverige eller i något främmande land är det förmodligen tillräckligt att svaranden uppehåller sig här, jfr 10 kap. 1 § 5 st. RB.18 Åtminstone som regel kan behörighet också grundas på kärandens hemvist. Helt klart är sålunda att svensk domstol är behörig i mål om underhåll (inklusive mål om höjning av tidigare fastställt underhåll) till barn, om barnet har hemvist här.19 Huruvida motsvarande regel gäller i mål om underhåll till /förutvarande/ make har ännu inte prövats av HD, men goda skäl synes tala för ett

14 Prop. 1973:158 s. 109, jfr prop. 1964:168 s. 46. 15 Se t. ex. NJA 1974 s. 629. 16 Se t. ex. NJA 1969 s. 301 och 1969 s. 308. 17 Se t. ex. NJA 1960 s. 755 och 1964 s. 247, jfr 1992 s. 592. 18 Se från äldre rättspraxis SvJT 1936 rf s. 27 (Svea HovR). Jfr Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål (Sthlm 1961) s. 137 f. 19 Se främst NJA 1983 s. 573.

jakande svar på den frågan. Vidare har kärandens hemvist godtagits som behörighetsgrund i fall där den underhållsskyldige är kärande och för talan om nedsättning av eller befrielse från tidigare fastställd underhållsskyldighet. Det ledande rättsfallet är här NJA 1988 s. 134. HDs avgörande i det fallet ger stöd för den generella regeln att det för svensk domstols behörighet att pröva en av den underhållsskyldige väckt talan om jämkning av dom eller avtal om underhåll som kan verkställas i Sverige är tillräckligt att den underhållsskyldige själv har hemvist här.20 I ett rättsfall, NJA 1950 s. 464, har det vidare antagits att en talan om underhåll mot den som inte har känt hemvist i Sverige kan prövas vid förmögenhetsforum enligt 10 kap. 3 § RB. Det fallet rörde underhåll mellan frånskilda makar, men detsamma får antas gälla beträffande underhåll till barn. Huruvida förmögenhetsforum generellt kan åberopas i mål om underhåll förefaller likväl tvivelaktigt. Med hänsyn till de välkända betänkligheter som detta exorbitanta forum ger upphov till såväl i allmänhet som i synnerhet i mål om underhåll bör domstolarna nog antas ha en viss diskretionär prövningsrätt vid tillämpningen av regeln.21 I det fall att talan förs mot någon som inte har känt hemvist i Sverige men som här har ingått en förbindelse eller ett avtal om underhåll synes behörighet också kunna grundas på bestämmelsen om forum contractus i 10 kap. 4 § RB.22 Slutligen är det möjligt att behörighet kan grundas på ett efter tvistens uppkomst träffat avtal om prorogation till svensk domstol (jfr 10 kap. 16 § RB) eller på tyst prorogation, dvs. det förhållandet att svaranden går i svaromål i sak utan att göra invändning om domstolens behörighet (jfr 10 kap. 18 § RB). Något direkt stöd för en sådan regel finns dock inte i rättspraxis rörande underhåll.23 IntFamL innebär en viss uppstramning av behörighetsgrunderna. Enligt förslaget får en fråga om underhåll tas upp av svensk domstol (1) i äktenskapsmål eller, såvitt avser underhåll till barn, i mål om vårdnaden eller faderskapet, (2) om den underhållsberättigade eller den underhållsskyldige har hemvist i Sverige, eller (3) om svaranden i en uppkommen tvist har godtagit att saken prövas i Sverige eller utan invändning om rättens behörighet har gått i svaromål i saken.24 Den i jämförelse med nuläget något begränsade behörighet som sålunda föreslås måste ses i samband med de rela-

20 Angående skälen för denna ståndpunkt se Pålsson, Rules (ovan not 1) s. 365–367, och 1986 (ibid.) s. 154 f. 21 Jfr Dennemark (ovan not 18) s. 173–181; Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell processrätt (Sthlm 1989) s. 54–56. 22 Dock med en viss diskretionär prövningsrätt för domstolarna, se föregående not. 23 Se Pålsson 1986 (ovan not 1) s. 156. 24 3 kap. 1 § IntFamL. Se SOU 1987:18 s. 112–116, 121–124, 228–233.

tivt liberala regler om erkännande av utländska avgöranden som ingår i förslaget (nedan avsnitt 5.1).
3.2 Den nordiska äktenskapskonventionen
Art. 7 i äktenskapskonventionen innehåller regler om behörigheten att pröva ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan medborgare i fördragsslutande stat, dvs. i fall där båda makarna är nordiska medborgare. I anslutning härtill föreskrivs i art. 8 st. 1 att olika bifrågor, bl. a. om underhållsskyldighet (makarna emellan eller gentemot deras barn), får prövas i samband med ett sådant yrkande. Behörigheten i underhållsdelen knyts således till behörigheten i skillnadsmålet.
    Vidare innehåller art. 8 st. 2 bestämmelser för det fall att ett yrkande angående underhållsskyldighet väcks senare, dvs. efter det att skillnadsmålet har avgjorts och utan samband med det målet. Ett sådant yrkande skall tas upp i den nordiska stat där svaranden har hemvist (och får inte prövas i någon annan av staterna).25 Det gäller även om yrkandet avser ändring av ett beslut som har meddelats i en annan nordisk stat. Kan enligt lagen i den stat där hemskillnad eller äktenskapsskillnad har meddelats underhållsbidrag till hemskild eller frånskild make inte vidare utdömas eller höjas utöver förut bestämt belopp, får ett yrkande om sådant bidrag eller höjning därav inte tas upp i någon av de övriga staterna.
    Dessa bestämmelser har företräde framför autonom svensk rätt och likaledes framför Luganokonventionens regler i ämnet. Deras tillämpningsområde är emellertid rätt begränsat och omfattar långt ifrån alla fall som på ett eller annat sätt har nordisk anknytning. Utanför faller exempelvis mål om underhåll till barn vars föräldrar varken är eller har varit gifta med varandra. I sådana fall blir i stället Luganokonventionen tillämplig, i den mån den har trätt i kraft mellan berörda stater, eller i sista hand svensk rätts autonoma regler.

 

3.3 Luganokonventionen
Luganokonventionen skall tillämpas, i stället för motsvarande nationella regler, om svaranden har hemvist i en stat som har tillträtt konventionen. Den nordiska äktenskapskonventionens regler om behörighet i fråga om underhåll förblir dock i full utsträckning gällande. Det följer av bestämmelsen i art. 57.1 i Luganokonventionen om företräde för specialkonventioner.
    Huvudregeln i Luganokonventionen finns i art. 2 och innebär att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat skall väckas i den staten. Det gäller också i mål om underhåll. Lokalt behörig

25 Jfr NJA 1962 s. 305.

domstol bestäms av den utpekade statens forumregler, för svensk rätts del 7 kap. 12 § FB, 14 kap. 5 § ÄktB och tillämpliga regler i 10 kap. RB.
    Konkurrerande specialfora för talan om underhållsbidrag anvisas i art. 5.2.26 En sådan talan kan väckas vid domstolen i den ort där den underhållsberättigade har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort. Den underhållsberättigade kan således välja att processa ”på hemmaplan” i stället för att vända sig till domstol i den främmande stat där svaranden har hemvist.
    Vidare kan enligt samma bestämmelse en talan om underhåll som har samband med ”frågan om någons rättsliga ställning”, dvs. med ett mål om familjerättslig status, väckas vid den domstol som enligt sin egen lag är behörig att pröva statusfrågan. Denna regel gäller dock inte om behörigheten i statusmålet grundar sig enbart på ena partens medborgarskap. Det undantaget får mycket liten betydelse i svensk rätt, eftersom ena partens svenska medborgarskap regelmässigt inte är en tillräcklig grund för svensk domstols behörighet i olika typer av statusmål.
    Så långt stämmer konventionens regler rätt väl överens med autonom svensk rätt. Emellertid saknar konventionen motsvarighet till andra i svensk rätt godtagna behörighetsgrunder. Sålunda hör den svenska bestämmelsen om förmögenhetsforum till dem som uttryckligen bannlyses i konventionen (art. 3 st. 2). Ej heller kan behörighet grundas på den underhållsskyldiges hemvist i fall där denne som kärande yrkar jämkning av tidigare fastställd bidragsskyldighet.27 Någon egentlig spänning mellan konventionen och autonom svensk rätt uppkommer dock inte på någondera av dessa punkter. Ty då underhållsavgöranden meddelade i en konventionsstat regelmässigt erkänns och kan verkställas i de övriga staterna, saknas bärande rättspolitisk motivering för de svenska reglerna i fråga.
    På andra sidan innehåller konventionen vissa behörighetsregler som går längre än de svenska. Sålunda är dess regler om prorogation i art. 17 tillämpliga i mål om underhåll.28 Det innebär att ett mellan parterna träffat avtal om behörighet för en domstol eller för domstolarna i en konventionsstat blir gällande under de förutsättningar som anges i art. 17, inte bara när avtalet avser en redan uppkommen tvist utan också när det avser framtida tvister i ett underhållsrättsligt förhållande. Vidare är det klart att bestämmel-

 

26 Se närmare Pålsson, Luganokonventionen (Sthlm 1992) s. 85–90. 27 En sådan talan måste därför, i enlighet med huvudregeln i art. 2, väckas i den konventionsstat där svaranden/den underhållsberättigade har hemvist. 28 Om dessa regler se Pålsson 1992 (ovan not 26) s. 147–173.

serna i art. 18 om tyst prorogation som behörighetsgrund i en anhängiggjord tvist gäller också i mål om underhåll.29 Av intresse är slutligen art. 24. Där föreskrivs att interimistiska åtgärder som kan vidtas enligt lagen i en konventionsstat får begäras hos domstolarna i den staten, även om domstol i en annan konventionsstat är behörig att pröva målet i sak enligt konventionen.30 Det innebär att bl. a. interimistiska beslut angående underhåll får meddelas även av en domstol som inte är behörig att träffa det slutliga avgörandet, om föreskrivna villkor i forumlandets egen lag är uppfyllda. Från svensk synpunkt är detta av betydelse närmast på så sätt att interimistiska beslut om underhåll till make och barn utan hinder av konventionen kan meddelas av svensk domstol med stöd av 3 kap. 12 § IÄL i där avsedda fall.

 

4. Lagvalet
4.1 Autonoma regler
I 3 kap. 6 § andra meningen IÄL föreskrivs att frågor angående (vårdnaden om och) underhåll till barn som tas upp i äktenskapsmål alltid skall prövas enligt svensk lag, om barnet vistas här i landet. Bestämmelsen är således begränsad (1) till underhåll till barn och (2) till fall då frågor härom tas upp i äktenskapsmål med stöd av första meningen i samma paragraf. Anmärkningsvärt är dels att bestämmelsen bygger på barnets vistelse (inte dess hemvist) som anknytningsfaktor, dels att den är utformad som en ensidig kollisionsnorm till förmån för svensk rätt och av förarbetena att döma ej heller genom tolkning eller utfyllnad kan byggas ut till motsvarande allsidiga regel.31 Här är inte platsen att närmare utveckla den kritik som kan riktas mot bestämmelsen.32 Utanför tillämpningsområdet för denna bestämmelse tycks det inte så sällan förekomma att parterna under rättegången i ett mål om underhåll till make eller barn blir ense om tillämpning av en viss lag, svensk eller utländsk. En sådan processuell lagvalsöverenskommelse har i rättspraxis ansetts styrande för lagvalet, i vart fall om saken har någon naturlig anknytning till den valda lagen.33 När ingen sådan överenskommelse har träffats, finns det i rättspraxis angående underhåll till barn en klar tendens att ge företräde åt lagen i den stat där barnet har hemvist. Som en fast etablerad regel gäller sålunda att svensk lag skall tillämpas när barnet har

 

29 Om art. 18 se Pålsson id. s. 173–176. 30 Se Pålsson id. s. 191–194. 31 Jfr prop. 1973:158 s. 110. 32 Jfr Pålsson i Festskrift till Lars Hjerner (Sthlm 1990) s. 485, 498. 33 NJA 1978 s. 590, RH 1981:50 (Svea HovR) och NJA 1992 s. 278 (TR:s och HovR:s domar). Jfr Jänterä-Jareborg (ovan not 1) s. 335 not 23.

hemvist i Sverige, oavsett vilken anknytning målet i övrigt har till utlandet.34 På motsvarande sätt har utländsk rätt tillämpats i fall som avser underhåll till barn med hemvist utomlands.35 Denna praxis är visserligen inte lika entydig, då barnets hemvist i hithörande fall har sammanfallit med dess medborgarskap. I sak finns det emellertid ingen anledning att göra skillnad mellan de båda situationerna. Barnets hemvist bör rimligen vara avgörande för lagvalet även när denna anknytning pekar på utländsk rätt och oavsett barnets medborgarskap eller annan anknytning till Sverige eller ett tredje land.
    Vad angår underhåll mellan /förutvarande/ makar, fanns det tidigare bestämmelser i lagen (1912:69) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar (IÄR), vilken emellertid har upphört att gälla den 1 juli 1990 utan att i här aktuell del ersättas av annan lagstiftning.36 Det ledande rättsfallet på området är NJA 1986 s. 615. Av HDs avgörande i det fallet framgår att lagvalet i första hand skall grundas på makarnas hemvist i en och samma stat. I andra hand, dvs. när makarna inte längre har hemvist i samma stat, synes HD vilja ge företräde åt lagen i den stat där båda makarna tidigare har haft hemvist, åtminstone om en av dem fortfarande bor där.
    Sistnämnda lösning, av innebörd att man subsidiärt griper tillbaka på en anknytning som i förfluten tid var gemensam för makarna, bygger på samma konstruktion som reglerna i IÄR (vilken fortfarande var i kraft vid tiden för HDs avgörande, även om den inte var direkt tillämplig). Då IÄR sedermera har upphävts, kan det sättas i fråga om HDs avgörande i denna del även fortsättningsvis förtjänar efterföljd. I sin motivering anförde HD bl. a. att den valda lösningen oftast leder till att underhållsfrågan prövas enligt lagen i det land där den som begär underhållsbidrag, vanligen hustrun, har sitt hemvist samt att förutsättningarna därmed ökar för att frågan skall kunna bedömas med hänsyn tagen till värderingar, levnadsförhållanden och sociala förmåner i det landet, något som i och för sig är önskvärt. En enklare och säkrare väg att nå det av HD sålunda eftersträvade målet måste emellertid vara att generellt ge företräde åt lagen i den stat där den underhållsberättigade maken (eller mera precist: den make vars rätt till underhåll är i fråga) har sitt hemvist.37 En

 

34 Se särskilt NJA 1977 s. 325 och 1983 s. 573. 35 T.ex. i NJA 1963 s. 489, 1968 s. 372 och 1973 s. 57. 36 Se punkt 1 i ikraftträdandebestämmelserna till lagen (1990:272) om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden. 37 Denna uppfattning har stöd i ett opublicerat rättsfall avgjort av SkHovR genom dom 1993-03-04 i mål nr T 137-92.

sådan lösning har också andra fördelar, bl. a. att underhåll mellan /förutvarande/ makar regelmässigt kommer att bedömas enligt samma lag som underhåll till makarnas barn.
    Den här förordade ståndpunkten har också kommit till uttryck i familjelagssakkunnigas lagförslag. Se 3 kap. 2 § IntFamL, som innebär att frågor om underhåll såväl till barn som till make skall bedömas enligt lagen i den stat där den underhållsberättigade har hemvist.38

4.2 Den nordiska äktenskapskonventionen
I de fall där domstolen grundar sin behörighet på den nordiska äktenskapskonventionen, dvs. när en fråga om underhåll till /förutvarande/ make eller barn tas upp i samband med eller efter ett skillnadsmål mellan nordiska medborgare, skall saken helt enkelt avgöras enligt lex fori. Det följer av art. 9 i konventionen, som inom sitt tillämpningsområde går före de autonoma reglerna.
    Sistnämnda regler gäller dock även i mål som på ett eller annat sätt har nordisk anknytning men som faller utanför äktenskapskonventionens relativt snäva ramar. Ett exempel är att underhåll yrkas till ett barn vars föräldrar varken är eller har varit gifta med varandra.

 

5. Erkännande- och verkställighetsfrågor
5.1 Autonoma regler
Enligt hävdvunnen uppfattning får verkställighet på grund av en utländsk exekutionstitel inte ske annat än med stöd av lag eller annan författning. Denna grundsats, som har kommit till uttryck i 3 kap. 2 § UB, är tillämplig också på exekutionstitlar som avser underhåll.
    Enligt rättspraxis gäller detsamma i fråga om erkännande av utländska underhållsavgöranden. Sålunda framgår det av HDs dom i NJA 1974 s. 324, som kan betecknas som det ledande rättsfallet på området, att en utländsk dom på underhåll inte utan stöd av lag kan erkännas här i landet och följaktligen inte utan ny prövning i sak kan läggas till grund för en motsvarande svensk dom. Även om denna ståndpunkt förvisso kan kritiseras,39 står det utom tvivel att den representerar gällande rätt.
    I nuläget finns det i svensk rätt inga andra föreskrifter i ämnet än sådana som är grundade på konventioner. För autonom svensk rätts del är det därför klart att utländska domar och andra exeku-

 

38 Jfr SOU 1987:18 s. 102–104, 233–240; Pålsson, Rules (ovan not 1) s. 368–373. 39 Se Pålsson, Rules (ovan not 1) s. 375–377.

tionstitlar avseende underhåll inte i något fall kan vare sig erkännas eller verkställas här.
    En tämligen radikal brytning med hittills gällande rätt har föreslagits av familjelagssakkunniga, se 3 kap. 4–8 §§ IntFamL. De föreslagna bestämmelserna innebär i huvudsak att utländska myndighetsavgöranden och vissa andra exekutionstitlar som avser underhåll till barn eller /förutvarande/ make skall erkännas och kunna förklaras verkställbara i Sverige, om den utländska myndigheten har varit behörig enligt vissa kriterier och om det i övrigt inte föreligger någon omständighet som enligt förslaget kan utgöra hinder för erkännande eller verkställighet.40

5.2 Konventionerna
5.2.1 Allmänt om konventionerna och om förhållandet mellan dem
Samtliga här aktuella konventioner innehåller regler om erkännande och/eller verkställighet av underhållsdomar m. m. Genomgående bygger de på principen om ömsesidighet i den meningen att de är begränsade till domar etc. som härrör från en annan fördragsslutande stat. Däremot är parternas medborgarskap, hemvist etc. som regel utan betydelse för konventionernas tillämplighet. Ett undantag är den nordiska äktenskapskonventionen, som förutsätter bl. a. att båda makarna är nordiska medborgare.
    De nordiska länderna emellan gäller äktenskapskonventionens regler om erkännande och indrivningskonventionens regler om verkställighet. Då äktenskapskonventionen är begränsad till vissa fall av underhållsskyldighet, kan det i andra internordiska fall komma i fråga att tillämpa de regler om erkännande som finns i Haagkonventionerna eller i Luganokonventionen, i den mån dessa konventioner har tillträtts av de nordiska länderna, se avsnitt 5.2.3.
    Vad angår de båda Haagkonventionerna, har det inbördes förhållandet mellan dem redan behandlats (avsnitt 2.2.2). Som där framgått är det numera oftast 1973 års konvention som skall komma till användning.
    Varken 1958 eller 1973 års Haagkonvention utgör hinder för tillämpning av mera liberala regler om erkännande och verkställighet som kan finnas i andra konventioner eller i nationell rätt.41 Mot bakgrund härav föreskrivs i motsvarande svenska lagstiftning att denna inte skall gälla i förhållande till Danmark, Finland, Island

 

40 Jfr SOU 1987:18 s. 153–159, 163–165, 169–173, 241–251. 41 Se art. 11 i den förra, art. 23 i den senare konventionen.

eller Norge, i den mån särskilda bestämmelser äger tillämpning.42 Det innebär att de båda nordiska konventionerna har företräde, så långt de sträcker sig. Som förut nämnts utesluter detta inte att Haagkonventionerna (i praktiken 1973 års konvention) i vissa fall kan ha betydelse också i internordiska förhållanden.
    Luganokonventionen är ensam tillämplig i förhållandet mellan stater som har tillträtt den konventionen och som inte båda är parter i någon av de nämnda specialkonventionerna. Enligt det förut sagda skall Luganokonventionen däremot ”inte inverka på” specialkonventioner ingångna av Luganostater (avsnitt 2.2.3). I sammanhanget innebär det att de båda nordiska konventionerna liksom de båda Haagkonventionerna har företräde. De förutsättningar för erkännande eller verkställighet av domar som anges i dessa konventioner skall därför gälla, om båda de inblandade staterna har tillträtt konventionen i fråga, se art. 57.5 i Luganokonventionen.
    Emellertid har Luganokonventionen delvis ett vidare tillämpningsområde än specialkonventionerna. Bl. a. omfattar den flera slag av exekutionstitlar och fler underhållsrelationer än Haagkonventionerna (avsnitt 5.2.2 och 5.2.3). Såtillvida måste Luganokonventionen tillämpas även i förhållandet mellan stater som är parter i någon av Haagkonventionerna.
    Vidare är Luganokonventionens förutsättningar för erkännande och verkställighet delvis mindre stränga än Haagkonventionernas (avsnitt 5.2.4). Det kan därför inträffa att ett underhållsavgörande som i och för sig faller inom tillämpningsområdet för någon av Haagkonventionerna inte kan erkännas eller verkställas enligt den konventionen men väl enligt Luganokonventionen. Då Haagkonventionerna inte gör anspråk på exklusivitet, bör företräde i ett sådant fall ges åt Luganokonventionen. Att erkänna och verkställa avgörandet med stöd av den konventionen kan ingalunda sägas stå i strid med eller ”inverka på” Haagkonventionerna. Principen i fall av konkurrens mellan någon av Haagkonventionerna och Luganokonventionen bör vara att den för sökanden, som regel underhållsborgenären, mest gynnsamma konventionen ges företräde eller att sökanden får välja vilken av konventionerna han vill åberopa.43 Denna ståndpunkt stämmer överens med vad som vanligen hävdas i EG:s medlemsstater, där motsvarande problem har

 

42 10 § lagen 1965:723, 12 § lagen 1976:108. Dessa bestämmelser är hittills utan praktisk betydelse såvitt angår Island, som inte har tillträtt någon av Haagkonventionerna. 43 Däremot är det inte möjligt att ”plocka russinen ur kakan” genom att på vissa punkter åberopa Luganokonventionen, på andra punkter någon av Haagkonventionerna.

uppkommit i fråga om förhållandet mellan Haagkonventionerna och EG:s domskonvention (Brysselkonventionen).44 Viktigt är slutligen att Luganokonventionen gör skillnad mellan de materiella förutsättningarna för och förfarandet vid erkännande och verkställighet. Även om de förra skall bedömas enligt en specialkonvention, t. ex. någon av Haagkonventionerna, kan Luganokonventionens bestämmelser om förfarandet alltid tillämpas (art. 57.5). Innebörden härav synes vara att det i Luganokonventionen föreskrivna förfarandet skall komma till användning så snart sökanden begär det. Denna möjlighet kan han i åtskilliga fall ha intresse av att utnyttja (se avsnitt 5.2.5).
    I de följande avsnitten skall jag gå närmare in på de olika konventionerna, fortfarande dock utan anspråk på fullständighet. I stället för att behandla konventionerna var för sig har jag i denna del funnit det mera givande att lägga upp framställningen efter ett antal problem och att göra en jämförande beskrivning av konventionerna inom ramen för vart och ett av dessa problem.

 

5.2.2 Vilka exekutionstitlar omfattas?
Samtliga konventioner omfattar lagakraftvunna domar och beslut som har meddelats av en judiciell eller administrativ myndighet.45 Till sådana avgöranden är den nordiska äktenskapskonventionen, som ju reglerar enbart erkännandet (inte verkställigheten), också begränsad. Däremot omfattar övriga konventioner även avgöranden som inte har vunnit laga kraft.46 Sådana avgöranden kan följaktligen verkställas, förutsatt att de är verkställbara i ursprungsstaten. Detsamma gäller interimistiska beslut som är verkställbara där. Såvitt angår interimistiska beslut, är Luganokonventionens regler om verkställighet dock enligt ett tolkningsavgörande av GD begränsade till fall där beslutet har meddelats i ett kontradiktoriskt förfarande, dvs. där svaranden har fått tillfälle att bemöta kärandens anspråk.47 När det gäller andra exekutionstitlar än myndighetsavgöranden, är den nordiska indrivningskonventionen den mest långtgående. Där likställs generellt skriftliga förbindelser, vilka är verkställbara i

 

44 Se t. ex. Baumann, Die Anerkennung und Vollstreckung ausländischer Entscheidungen in Unterhaltssachen (Bielefeld 1989) s. 171; Herzfelder, Les obligations alimentaires en droit international privé conventionnel (Paris 1985) s. 294 f.; Kropholler, Europäisches Zivilprozessrecht (3. Aufl. Heidelberg 1991) s. 380. 45 Luganokonventionen är i princip begränsad till avgöranden som har meddelats av domstol, se art. 25. I mål om underhållsbidrag avses dock med uttrycket domstol också danska, isländska och norska administrativa myndigheter, se art. Va i protokoll nr 1 till konventionen. 46 Art. 1 i den nordiska indrivningskonventionen, art. 2 p. 3 i 1958 års Haagkonvention, art. 4 st. 2 i 1973 års Haagkonvention, art. 26 och 31 i Luganokonventionen. 47 Fall 125/79 Denilauer v. Couchet Frères [1980] ECR 1553.

ursprungsstaten, med domar och beslut (art. 1). Den motsatta ytterligheten representeras av 1958 års Haagkonvention, som över huvud inte omfattar sådana exekutionstitlar.
    En mellanställning intar 1973 års Haagkonvention.48 Inte heller den konventionen omfattar privaträttsliga avtal eller förbindelser i allmänhet. Den är emellertid tillämplig på förlikningsavtal (”transactions”) som har ingåtts inför en judiciell eller administrativ myndighet i en fördragsslutande stat (art. 1). Dessutom kan en fördragsslutande stat förklara konventionen tillämplig, gentemot andra fördragsslutande stater som har avgett samma förklaring, på officiella handlingar (”actes authentiques”) som har upprättats av eller inför en myndighet eller offentlig funktionär och som är omedelbart verkställbara i ursprungsstaten (art. 25). En sådan förklaring har avgetts av Sverige liksom av Nederländerna och Tyskland.49 Till skillnad från denna Haagkonvention gäller Luganokonventionens regler om verkställighet utan vidare såväl för ”actes authentiques” som för förlikningar ingångna inför domstol i ett pågående mål (art. 50–51).50 Däremot är inte heller Luganokonventionen tillämplig på vanliga privaträttsliga avtal eller förbindelser eller på förlikningar utom rätta.
    Även i ett annat hänseende skiljer sig de båda konventionerna från varandra. Enligt Haagkonventionen kan en fördragsslutande stat förbehålla sig rätt att inte erkänna eller verkställa domar etc. som inte avser periodisk betalning av underhåll (art. 26 första stycket 3), dvs. i fall där bidraget skall utgå i form av ett engångsbelopp. Ett sådant förbehåll har gjorts av några konventionsstater, dock inte av Sverige. I gengäld har Sverige utnyttjat den möjlighet konventionen (art. 26 andra stycket) ger att vägra erkänna eller verkställa exekutionstitlar avseende engångsbetalning av underhållsbidrag, vilka härrör från en fördragsslutande stat som har gjort förbehållet i fråga.51 Någon motsvarande möjlighet att vägra godta exekutionstitlar som avser underhållsbidrag i form av engångsbelopp föreligger inte enligt Luganokonventionen, vars förpliktelser till erkännande och verkställighet således också på denna punkt sträcker sig längre än enligt Haagkonventionen.52

 

48 Jfr prop. 1975/76:98 s. 11, 22 f., 29, 34. 49 Jfr 2 § förordningen 1977:743. 50 Se Pålsson 1992 (ovan not 26) s. 235–238. 51 Se 2 § 2 st. lagen 1976:108 och 3 § förordningen 1977:743, jfr prop. 1975/76:98 s. 13, 31. 52 Jfr Schlosser-rapporten, OJ 1979 C 59 s. 71, 102 (nr 93).

5.2.3 Vilka underhållsrelationer omfattas?
Den nordiska äktenskapskonventionen är i här aktuell del begränsad till domar och beslut om underhåll till /förutvarande/ make och barn, vilka har meddelats i samband med eller efter ett skillnadsmål mellan nordiska medborgare (art. 22 jämförd med art. 8). För andra fall saknas särskilda internordiska regler om erkännande. Såtillvida blir antingen 1973 års Haagkonvention eller Luganokonventionen tillämplig, i den mån dessa konventioner är i kraft mellan de nordiska länderna.
    Annorlunda förhåller det sig med internordisk verkställighet. Här synes indrivningskonventionen innefatta en heltäckande reglering som inte behöver suppleras av andra regler. Den omfattar underhåll till /förutvarande/ make och barn, inklusive styvbarn och adoptivbarn, samt till modern till barn utom äktenskap (art. 1) och gäller oavsett parternas medborgarskap, hemvist etc. Även bidrag som förskottsvis har betalats ut av en myndighet kan drivas in med stöd av konventionen (jfr art. 2 st. 3).
    1958 års Haagkonvention är begränsad till underhåll till barn, inklusive adoptivbarn, som inte är gifta och som ej heller har uppnått 21 års ålder (art. 1). Däremot omfattar 1973 års Haagkonvention all underhållsskyldighet på grund av familje-, släktskaps-, äktenskaps- eller svågerlagsförhållande samt gäller även offentliga organs regresskrav mot den underhållsskyldige för förskotterade bidrag (art. 1). En fördragsslutande stat kan dock förbehålla sig rätt att inte tillämpa konventionen såvitt avser underhåll för tiden efter det att den underhållsberättigade har ingått äktenskap eller uppnått 21 års ålder — utom när den underhållsberättigade är eller har varit den underhållsskyldiges make — samt underhåll mellan släktingar i sidled eller genom gifte (art. 26 första stycket 1 och 2, jfr art. 34). Ett sådant förbehåll har gjorts av Sverige. Mot bakgrund härav har den på konventionen grundade svenska lagen 1976:108 begränsats till avgöranden som ”avser skyldighet att på grund av föräldraskap utge underhållsbidrag för tid innan den underhållsberättigade har fyllt tjugoett år eller ingått äktenskap eller avser skyldighet att utge underhållsbidrag till make eller förutvarande make” (2 §). I enlighet med den bakomliggande konventionstexten innefattas i uttrycket ”föräldraskap” inte bara en förälders förhållande till egna barn utan också till barnens avkomlingar samt, vad angår utomäktenskapliga barn, till modern till sådant barn.53

 

53 Prop. 1975/76:98 s. 13, jfr s. 33 och 66. För ett rättsfall angående underhåll till barnbarn se NJA 1986 s. 690.

Luganokonventionens regler i ämnet omfattar alla underhållsrättsliga anspråk oavsett relationen mellan den berättigade och den förpliktade parten och inbegripet regresskrav som har rests av en tredje man, t. ex. en subsidiärt ansvarig person eller ett offentligt organ som i den primärt underhållsskyldiges ställe har erlagt beloppet.54 Till skillnad från 1973 års Haagkonvention tillåter Luganokonventionen inga undantag eller reservationer med hänsyn till den underhållsberättigades ålder eller släktskapsförhållandet mellan parterna eller andra omständigheter. I detta hänseende går förpliktelsen till erkännande och verkställighet således längre enligt Luganokonventionen än enligt Haagkonventionen. Från svensk synpunkt kan det få betydelse exempelvis om ett avgörande, som härrör från en Luganostat, avser underhåll till vuxna barn eller till släktingar i sidled eller genom gifte. Sådana avgöranden förekommer inte så sällan i en del konventionsstater.55

5.2.4 Villkor (hinder) för erkännande och verkställighet
Enklast förhåller det sig med de nordiska konventionerna. Art. 22 i äktenskapskonventionen innebär att där avsedda domar och beslut bl. a. om underhåll utan vidare skall erkännas. Det enda som behöver kontrolleras är att avgörandet faller inom bestämmelsens tillämpningsområde.56 På motsvarande sätt innebär art. 1 i indrivningskonventionen att verkställighet på grund av där uppräknade exekutionstitlar får ske utan att några särskilda förutsättningar behöver vara uppfyllda. Verkställighet får dock inte påfordras i strid mot ett i verkställighetslandet meddelat avgörande, som innebär att bidraget skall utgå med lägre belopp eller att underhållsskyldighet inte föreligger.57 I Haagkonventionerna föreskrivs vissa villkor för erkännande och verkställighet.58 Viktigast är att den myndighet som har meddelat avgörandet varit behörig enligt närmare angivna kriterier (kravet på indirekt behörighet) samt att, i fall där avgörandet har meddelats mot en svarande som uteblivit, denne på föreskrivet sätt och i rätt tid har fått del av stämningen. Härutöver kan hinder för erkännande eller verkställighet föreligga i vissa fall

 

54 Se Jenard-rapporten, OJ 1979 C 59 s. 1, 13 och Schlosser-rapporten (ovan not 52) s. 103 (nr 97). 55 Jfr Jänterä-Jareborg (ovan not 1) s. 327 f., 345–348. 56 NJA II 1932 s. 472. 57 Härifrån torde ett undantag i sin tur få göras för fall där avgörandet har meddelats med stöd av äktenskapskonventionen och skall erkännas enligt art. 22 i den konventionen. Jfr Philip, Dansk international privat- og procesret (3. udg. Khvn 1976) s. 259; Pålsson 1986 (ovan not 1) s. 179. 58 Art. 2 och 3 i 1958 års konvention, art. 4–8, 18–19 och 21 i 1973 års konvention.

av domskonflikter59 eller indirekt litispendens eller på grund av ordre public-hänsyn m. m. De närmare detaljerna förbigås här.
    Enligt Luganokonventionen skall en i en konventionsstat meddelad dom som regel utan vidare erkännas och, om den är verkställbar i ursprungsstaten samt efter prövning i ett exekvaturförfarande, kunna verkställas i övriga konventionsstater (art. 26 och 31). Inga positivt angivna förutsättningar krävs uppfyllda. Konventionen ger plats bara för vissa ”negativa förutsättningar” eller hinder för erkännande och verkställighet (art. 27, 28 och 34 st. 2). Dessa hinder är delvis av samma slag som i Haagkonventionerna och rör domar meddelade mot en utebliven svarande som inte på föreskrivet sätt eller i rätt tid har fått del av stämningsansökningen, vissa fall av domskonflikter samt ordre public. Till skillnad från Haagkonventionerna innehåller Luganokonventionen dock inte några i detta sammanhang relevanta krav på indirekt behörighet.
    På andra sidan föreskriver Luganokonventionen ett hinder som kan få särskild betydelse just i fråga om underhållsavgöranden. Enligt art. 27.4 skall en dom inte erkännas om domstolen i ursprungsstaten ”har tagit ställning till en fråga om en fysisk persons rättsliga ställning ... i strid med en internationellt privaträttslig bestämmelse i den stat där domen görs gällande, såvida inte resultatet skulle ha blivit detsamma om domstolen hade tillämpat sistnämnda stats internationellt privaträttsliga bestämmelser”.60 Detsamma gäller om verkställighet (art. 34 st. 2).
    En dom får således i princip inte erkännas eller verkställas, om domstolen i land nr 1 prejudiciellt har tagit ställning till ett spörsmål om familjerättslig status, t. ex. en faderskapsfråga eller en fråga om ett äktenskaps giltighet eller bestånd, och i den delen grundat sin bedömning på en annan lag än den som skulle ha kommit till användning i land nr 2. Härigenom kan i många fall ett hinder för verkställighet av ett underhållsavgörande uppkomma, ett hinder som i vart fall från svensk synpunkt framstår som ganska främmande och som dessutom står i mindre god överensstämmelse med konventionens liberala grundsyn i övrigt. Bestämmelsen mister visserligen en hel del, kanske det mesta, av sin udd genom det undantag som görs för fall där resultatet av prövningen skulle ha blivit detsamma med tillämpning av de internationellt privaträttsliga reglerna i land nr 2. Bedömningen härav kan på andra sidan ge upphov till åtskilliga komplikationer och synes i verkligheten innefatta en sådan omprövning i sak som enligt art. 29 ”aldrig” får ske.

 

59 Jfr NJA 1975 s. 601 och 1992 s. 592. 60 Se Pålsson 1992 (ovan not 26) s. 213 f.

Främst av denna anledning kan det inte generellt sägas att Luganokonventionens förutsättningar för erkännande och verkställighet är mindre stränga än Haagkonventionernas. En tillförlitlig bedömning härav, vilken är viktig i den mån den sökande har rätt att välja mellan konventionerna, kan göras bara med hänsyn tagen till omständigheterna i varje enskilt fall.

 

5.2.5 Exekvaturförfarandet
Inom ramen för de nordiska konventionerna förekommer inget exekvaturförfarande. Äktenskapskonventionen innehåller inga regler om verkställighet. Och vid verkställighet med stöd av indrivningskonventionen ankommer det på indrivningsmyndigheten, i Sverige kronofogdemyndigheten, att själv företa den prövning av exekutionstiteln som kan behövas. Däremot föreskriver såväl de båda Haagkonventionerna som Luganokonventionen att verkställighet (till skillnad från erkännande) får ske först sedan den åberopade exekutionstiteln har prövats i ett exekvaturförfarande och därvid befunnits uppfylla kraven för verkställighet. Förfarandet är delvis reglerat i respektive konvention, främst i Luganokonventionen, och i övrigt i varje stats nationella rätt.
    I Sverige skall en ansökan om verkställighet som grundas på någon av Haagkonventionerna göras hos Svea hovrätt. Ansökningen får inte bifallas utan att motparten har fått tillfälle att yttra sig över den.61 Mot hovrättens beslut kan talan föras i HD. Också enligt Luganokonventionen görs ansökan om verkställighet vid Svea hovrätt (art. 32). Vid handläggningen av saken skall hovrätten bestå av endast en lagfaren domare.62 En viktig skillnad gentemot förfarandet vid tillämpningen av Haagkonventionerna är att motparten inte skall eller ens får höras över ansökningen (art. 34 st. 1).63 Motparten får komma till tals först i andra instans, om någon av parterna söker ändring av hovrättens avgörande. Ett sådant ändringssökande prövas likaledes av Svea hovrätt (art. 37.1 och 40), som således är både första och andra instans i förfarandet. Mot ett av hovrätten som andra instans meddelat avgörande kan talan fullföljas till HD (art. 37.2 och 41) men får inte prövas utan tillstånd enligt 54 kap. 10 § RB.64 Som förut nämnts kan Luganokonventionens exekvaturförfarande, efter sökandens val, anlitas även om förutsättningarna för verkställighet skall prövas enligt någon av Haagkonventionerna

61 8 § lagen 1965:723, 10 § lagen 1976:108. 62 4 § lagen 1992:794. 63 Jfr Pålsson 1992 (ovan not 26) s. 224 f. 64 5 § lagen 1992:794.

(avsnitt 5.2.1). Denna möjlighet torde sökanden i allmänhet ha anledning att utnyttja, då förfarandet enligt Luganokonventionen ter sig enklare och kan väntas gå snabbare än andra exekvaturförfaranden, åtminstone om det i första instans meddelade avgörandet inte överklagas.

 

6. Utländsk rättegångs litispendensverkan i Sverige
Svensk rätt innehåller inga generella regler om litispendensverkan av utländsk rättegång och ej heller några speciella bestämmelser för mål om underhåll. Klart är emellertid att frågan har ett nära samband med erkännandet av utländska domar.65 Saken ter sig därför enkel nog i den mån erkännandet av en blivande utländsk underhållsdom skall prövas enligt svensk rätts autonoma regler, dvs. när rättegången äger rum i en stat som står utanför de här aktuella konventionerna. Då dessa regler innebär att sådana avgöranden inte gäller i Sverige, är det tämligen givet att den utländska rättegången ej heller kan ges litispendensverkan här. Det är också den ståndpunkt som har intagits i rättspraxis.66 Även i de nordiska konventionerna och i Haagkonventionerna saknas bestämmelser om (direkt) litispendens. I förarbetena till den nordiska äktenskapskonventionen uttalas dock att en invändning om litispendens bör vinna beaktande om domen i målet skall erkännas enligt konventionen.67 Detta är en högst rimlig ståndpunkt, som stämmer väl överens med svensk rätts regler på andra områden än det underhållsrättsliga.68 Detsamma kan därför antas gälla också i fall där det blivande avgörandet i ett mål om underhåll kan väntas bli erkänt i Sverige enligt någon av Haagkonventionerna.
    En uttrycklig bestämmelse i ämnet finns i art. 21 i Luganokonventionen: ”Om talan väcks vid domstolar i olika konventionsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter, skall varje domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig. — När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, skall övriga domstolar självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.”69 Regeln är naturligt nog begränsad till fall där de konkurrerande rättegångarna har inletts i stater som båda har tillträtt Luganokon-

 

65 Se allmänt Pålsson i TfR 1967 s. 537–586; SOU 1968:40 s. 123–126. 66 NJA 1978 s. 610. 67 NJA II 1932 s. 475. 68 Se hänvisningar till lagrum i Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt (4 uppl. Sthlm 1992) s. 275 not 2. 69 Se Pålsson 1992 (ovan not 26) s. 184–187.

ventionen. Under denna förutsättning synes bestämmelsen kunna åberopas i ett mål om underhåll, även om erkännandet av den blivande utländska domen skall bedömas enligt den nordiska äktenskapskonventionen eller någon av Haagkonventionerna. Visserligen har dessa konventioner företräde framför Luganokonventionen, men då de inte själva innehåller någon regel om litispendens kan en tillämpning av Luganokonventionens bestämmelse härom knappast sägas ”inverka på” dem.70 Slutligen bör påpekas att en rättegång som har inletts i en Luganostat inte i något fall utgör hinder för interimistiska åtgärder, däribland beslut om underhåll, i en annan Luganostat. Sådana åtgärder kan vidtas i varje konventionsstat enligt där gällande lag (art. 24, se ovan avsnitt 3.3). Ett interimistiskt beslut om underhåll kan således meddelas av svensk domstol med stöd av 3 kap. 12 § IÄL, även om underhållsyrkandet skall slutligt prövas i ett äktenskapsmål som är anhängigt i en annan Luganostat.

 

 

70 Frågor av detta slag har dock lämnats öppna i konventionstexten, jfr Schlosserrapporten (ovan not 52) s. 140 (nr 240).